tisdag, augusti 16, 2011

De nya liberalerna



En dag i början av nittiotalet kom skolminister Göran Persson för att tala i min gymnasieskola i Linköping. Han stod stel, med orörligt ansikte och pratade länge med monoton röst i aulan. Men så plötsligt började han pröva några gester. Glasögonen åkte ner på näsan och han sökte ögonkontakt. En fotograf hade dykt upp. Persson tog av sig glasögonen, vred kroppen framåt och började pröva olika poser som Palme brukade låta sig fotograferas i. Efter ett par minuter när bilderna var tagna blev han åter sitt stela jag. I morgondagens lokaltidning såg Persson ut som om han varit en engagerad talare.

Jag drar mig till minnes Persons framträdande i min skola för att hans ohämmade sätt att låna gester från en politiker han inte har mycket gemensamt med är en tydlig parallell till hur slagord och retorik återanvänds på ett ogenerat inom politiken.

Ett exempel är hur brittiska New Labour marknadsför sin ideologiska förnyelse under beteckningen den tredje vägen. I Sverige sålde Palme den socialdemokratiska politiken ”den mellan rövarkapitalism och sovjetkommunism” som den tredje vägens ekonomiska politik. Samma betydelse hade begreppet även för socialistinternationalen på femtiotalet. Men när de europeiska reformkommunisterna talade om den tredje vägen på femtio- och sextiotalet menade de en politik som skulle leda till ”socialism med mänskligt ansikte”. För Harold McMillan däremot ledde den tredje vägen till ”kapitalism med mänskligt ansikte”. Det hindrade inte de tyska miljöpartisterna på sjuttiotalet från att använda den tredje vägen som en beskrivning av sin politik. Att det var Benito Mussolini som hittade på begreppet på tjugotalet för att uttrycka fascismens avståndstagande från både sovjetkommunism och den västerländska demokratin har tydligen inte bekymrat någon.

Uppenbart förväntas inte allmänhetens minne sträcka sig längre tillbaka än ett par år. När nu Tony Blair gjort uttrycket till sitt mantra så menar han att det finns en oprövad väg mellan nyliberalism och den gamla socialdemokratin. Vänsterns nya uppgift är att tackla den nya individualismen. Den nya socialdemokratins mål är att lära människan att leva i den nya kapitalismen, inte som tidigare att tygla den. Blair talar inte om rättvisa och jämlikhet utan om ”jämlika möjligheter” och ”likvärdiga livschanser”. Många menar att detta snarare är att förråda socialdemokratins värderingar än att förnya dem.

Den brittiske sociologen Keith Dixon är en av dem. I sin senaste bok Une digne héritier (En värdig arvtagare) hävdar han att Nya Labour ideologiskt står närmare Thatchers nyliberalism än arbetarrörelsens traditionella värderingar.

Dixons bok är en enda lång förteckning skriven med illa dold irritation över vad han menar är New Labours svek. Blair har bland annat infört avgifter till universiteten, släppt in näringslivet i grundskolan, tillåtit privata fängelser, gett riksbanken större självständighet än vad ens Thatcher vågade och vägrat att avskaffa de fackföreningsfientliga lagar hon införde. Till skillnad från Labour som såg roten till arbetslösheten i brister i det ekonomiska systemet som man på politisk väg försökte komma åt, lägger New Labour skulden på den enskilde individen, menar Dixon.

En betydligt mer nyanserad bild finns i Olle Svennings bok från förra året: Vänstern i Europa. Svenning går igenom de stora socialdemokratiska partierna i flera västeuropeiska länder på jakt efter vad som förenar och skiljer. Han refererar, analyserar och värderar de flesta som har tänkt något intressant om socialdemokratin men i slutändan är skillnaden mellan honom och Dixon små. Frågetecknet i bokens underrubrik: De nya liberalerna? kunde gott tagits bort. Däremot ser Svenning en möjlighet att samarbetet med miljörörelser och miljöpartiet skulle kunna leda till en förnyelse av socialdemokratin när det gäller ifrågasättande av konsumtionssamhälle, tillväxtdyrkan, arbets- och pliktmentalitet och inskränkt tro på teknikens välsignelser.

Andra bedömare menar att socialdemokratin ohjälpligt spelat ut sin roll eftersom den traditionella arbetarklassen blir allt mindre. Men om socialdemokratin är död har väljarna inte blivit underrättade: de flesta västeuropeiska länder har idag socialdemokratiska regeringar.

Trots detta sägs socialdemokratin vara död som idé. Den dog när Keynes metoder för att stimulera ekonomin slutade fungera. Att den gjorde det anses bero på att ekonomin nu blivit så internationell att ingen stat av europeisk storlek på egen hand nu kan föra en konjunkturpolitik. Det är därför som en del socialdemokrater ser EU som en möjlighet att bygga vidare på traditionell socialdemokratisk politik.

Den främsta teoretiska förnyaren av den brittiska socialdemokratin – sociologen Anthony Giddens – hävdar att det finns andra skäl till att globaliseringen av ekonomin gjort det socialdemokratiska projektet omöjligt. Han anser att det finns ett samband mellan individualism och globalisering. Idag formas allt färre individer av traditionen och allt fler gör ett aktivt religiöst, moraliskt och socialt val, menar Giddens.

En av årets mest uppmärksammade böcker om New Labours politik, Liz Davies Through the Looking Glass (Genom titthålet), får mig dock att undra om det kanske snarare är sociologiska förändringar bland partiarbetarna och allt mer raffinerade metoder att kontrollera folks åsikter som öppnat vägen för en ny politik. Davies beskriver hur den interna partidemokratin manipuleras av partiledningen; hur heltidspolitiker och partifunktionärer sysselsätter de partiaktiva på lägre nivåer genom att bestämma dagordning och frågeställningar. De professionella politiker som kontrollerar partiapparaten har andra värderingar och prioriteringar än gräsrötterna, menar Davies som själv befinner sig långt ut på vänsterkanten. För henne är New Labour snarare en krigsmaskin mot vänsterns traditionella värden än en förnyelse av socialdemokratin.

Davies anser att lobbyisterna blivit viktigare än partimedlemmarna. Av de 20000 personer som besökte 1999 års partikongress kom 1500 från fackföreningsrörelsen och partiet medan 18500 var lobbyister, representanter för näringslivet och journalister. Hennes dystra slutsats är att politikens professionalisering gjort att formerna för den politiska kampen blivit viktigare än själva innehållet sig självt.
Vad man tycker som politiker är inte så viktigt som vad vissa fokusgrupper tycker. Val avgörs inte av att man lyckas mobilisera sina egna utan av mittenväljare. Enklaste sättet att vinna ett val är därför inte att slåss för sina värderingar – utan att sno ett noggrant urval av motståndarens paradfrågor och göra dem till sina.

Antagligen är det den här synen på politiken som gör att Persson knappt ett år innan valet desarmerar en av moderaternas viktigaste profilfrågor genom att retroaktivt sänka fastighetsskatten. Palme hade nog försökt övertyga allmänheten om att fastighetsskatten är bra. ”Politik är att vilja”, hävdade Palme. Även om också det är ett uttryck som Mussolini hittat på önskar jag att fler politiker delade den synen.

Publicerad i Kristianstadsbladet (2001)

Un digne héritier
Keith Dixon
Raison d’agir

Vänstern i EuropaDe nya liberalerna?
Olle Svenning
Atlas förlag

Through the looking glassA dissenter inside new labour,
Liz Davies
Verso

Inga kommentarer: