söndag, augusti 14, 2011

Drömmen om ett nytt samhälle


Alva och Gunnar Myrdals nyutkomna bok (1998) Kris i befolkningsfrågan har som när den först kom ut, 1934, debatterats utifrån sina politiska, ekonomiska och moraliska konsekvenser.

Bokens utgångspunkt är den låga nativiteten i trettiotalets Sverige; en nativitet som författarna tror kommer att leda till befolkningsminskning och ekonomiska problem om inte samhället omorganiseras så att föräldrar och barns villkor förbättras. Utifrån den prognosen skissar paret Myrdal upp ett sammanhängande åtgärdspaket i syfte att på reformistisk väg omvandla hela samhället.

Makarna Myrdal är övertygade om att trettiotalets teknologi borde kunna ge folket ett gott materiellt liv men att en industrination som sköts som ett bondesamhälle inte utnyttjar teknologins fulla potential. Politik och samhällsvetenskap måste vara på samma nivå som naturvetenskap, vilket betyder att industrisamhällets arbetsdelning ska avspegla sig i familjens organisation: ekonomiskt jämställda föräldrar finns på sina arbetsplatser ”sju åtta timmar per dag” medan barnen finns på skolan.

De förespråkar en statlig konjunkturpolitik med syfte att reducera kapitalismens resursslöserie, en statlig omfördelning av resurser mellan socialklasser (progressiva skatter) och åldersgrupper (barnbidrag) ska garantera att medel tillförs de grupper som bäst behöver dem.

Makarna Myrdals projekt är fyllt med radikala idéer – från massuppförande av moderna hygieniska bostäder till pedagogiska förslag för skolan i syfte att skapa ett alternativ till den liberala individualismen; en människotyp som de ser som förlegad. Den nya människan ska både ha en hälsosam auktoritetsbefrielse och fungera i kollektiv. Men när de moderna tankarna omsattes i praktiken dök oväntade avigsidor upp. Ur miljonprogrammets likformiga bostadsbyggande växte till exempel sociala problem fram.



I kölvattnet av de senaste årtiondens socialdemokratisk retorik kan det vara på sin plats att understryka att författarna i första hand argumenterar utifrån en effektivitetssynpunkt. Det samhälle som de förespråkar hämtar inte sin näring i ett rättvisepatos utan har anspråk på att vara en mer effektiv samhällsform. I det projektet ska den statliga styrningen av resurser frigöra arbetarklassens underutbildade massors potential.

Vetenskapshistoriskt hör boken till den institutionella skolan vilket innebär att den inte har samma tilltro till de abstrakta föreställningar om den självreglerade marknaden, jämviktslägen och homo oeconomicus som dominerar dagens nationalekonomi. I den traditionen betonas att marknadsaktörer både formar och formas av institutionella förhållanden och att nationalekonomiska problem måste behandlas tvärvetenskapligt.

Med det perspektivet på boken blir de förslag på tvångssteriliseringar som framförs, förutom att de är omoraliska, även ologiska. Författarna tilltror samhället enorma möjligheter att förändra medborgarnas levnadsstandard, utbildning, tankemönster och arbetsproduktivitet. Men optimismen ger plötsligt vika för en social determinism inför grupper på samhällets botten. I jakten på den optimala samhällseffektiviteten blir dessa i deras ögon oföränderliga skikt en bromskloss och tilltron till institutionernas möjligheter förvandlas till skepsis. Detta i kombination med författarnas avsaknad av moraliska argument för moderniseringsprocessen gör att själva syftet med den blir oklart. Är det samhällsinstitutionerna som ska förbättra ”människomaterialet” eller ”människomaterialet” som ska förbättra samhällsinstitutionerna? Bara föreställningen om att modernitet och effektivitet är ett självändamål gör steriliseringsförlagen logiska.



Makarna Myrdals idéer om massteriliseringar saknar inte beröringspunkter med stalinistiska utvecklingsmodeller där samhällsklasser som försvårar statens utvecklingsplan utplånas.

Författarna formulerade dessutom industrisamhällets allmänna behov av statlig kontroll över samhällsekonomin. På svensk botten föreskrev de en politik som så skilda regimer som Roosevelts USA, Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland mer eller mindre utförde. Dessa reformer motiverades av olika ideologier, de praktiska lösningarna skilde sig åt och styrkan in reformera varierade, men tendensen var densamma. Industrisamhället erbjöd stora vinster åt hela samhället om staten reglerade dess konjunkturer, investerade i infrastruktur, skola, hälsovård eller försvarsmakten…



Kombinationen av ett industrisamhälles resurser och en modern administrativ apparat skapade förutsättningar för såväl Auschwitz, New Deal, (den amerikanska regeringens styrning och stimulans av ekonomin under trettiotalet) som folkhemmet. Den moderna staten har såväl teknik som administration att bygga och fylla koncentrationsläger som arbetarbostäder.

Det svenska folkhemmet i makarna Myrdals tappning, och sovjetsocialismen, hade samma tilltro till institutionernas dynamiska egenskaper och hade som mål det optimala samhällsutnyttjandet. Den svenska modellen – både som makarna Myrdal tänkte sig den och som den kom att förverkligas – var huvudsakligen demokratisk och reformistisk men ryggade inte för massiva övergrepp på sina medborgare om den ansåg det rationellt. Det innebär inte att den svenska statens övergrepp eller makt över sina medborgare generellt kan likställas med den i Stalins Sovjet.

Kris i befolkningsfrågan beskriver trettiotalets fattigsverige och ger en bakgrund till vår samtid. Den visar hur även demokratiska stater med välfärdsambitioner kan hamna snett – hur drömmen om det rationella samhället lätt kan övergå i en mardröm när tilltron till vetenskap helt får ersätta moraliska värderingar.

Kris i befolkningsfrågan
Alva och Gunnar Myrdal
Förlag: Nya Doxa

Köp boken på Adlibris eller Bokus


Publicerad i Kristianstadsbladet 15 januari 1998

1 kommentar:

Jan Wiklund sa...

Ett alternativt synsätt är att problem uppstår för att ingen nånsin kan ha full överblick. Detta blir exempelvis tydligt när man tittar på just miljonprogrammet.

Detta var otroligt effektivt på att mala fram goda bostäder. Men fullständigt urkass på att mala fram goda städer. Detta för att endast den första aspekten hade beaktats. Det fanns minutiösa detaljregleringar av hur bostaden skulle se ut - men hur staden kom att utformas berodde helt på markspekulationsintressena. Om deet råkade finnas lite mark över i nån utkant byggde man där - helt oavsett att avstånden blev långa och dyra för såväl invånare som stat och kommun.

Men detta är ju inget argument emot att man försöker planera samhället. Bara emot att man blir alltför tvärsäker och vägrar att göra omprövningar när problem dyker upp. Eller, om man säger så, ett argument emot maktkoncentration hos för få personer och för cementerade hierarkier.