torsdag, augusti 18, 2011

En bättre värld


Min farmor lever i ett litet klot. Därinne ser hon allt knivskarpt, utanför dansar formslappa skuggor. För varje år blir hennes ögon lite sämre och mörkret äter sig närmare inpå henne. Farmor går hellre in på banken än använder automaten för att ta ut pengar. Hon ser visserligen siffrorna på skärmen men inte vad som händer runtomkring henne, vilket naturligtvis gör henne orolig. Bland skuggorna anar hon potentiella väskryckare.

Det här har säkert bidragit till att farmor blivit platonist på gamla dagar: hon anser att det var bättre förr. I likhet med Platon för 25 sekel sedan, misstänker hon att det går utför med mänskligheten. Varje ny generation blir lite sämre än den föregående.

Föreställningen om ett förlorat paradis återfinns i så många kulturer att man kan misstänka att den svarar mot ett djupt rotat mänskligt behov av att vältra sig i sitt relativa elände. Grekerna hade redan sin myt om Atlantis när Platon kom med sin spaning och i gamla testamentet kan man läsa om hur bra vi hade det i Edens lustgård. Homeros hade en egen bild av hur förfallet gestaltade sig. Han hävdade att alla söner blir kortare till växten än sina fäder, och det var för snart tre tusen år sedan.

Farmor förlägger dock mänsklighetens förlorade guldålder så sent som till nittonhundrasextiotalet då folk hade respekt för de äldre, arbetslösheten var låg och hon aldrig behövde oroa sig för ficktjuvar, växthuseffekten, cancerframkallande ämnen eller meteoriter som hotar att utplåna allt liv på jorden.

Att det går utför med världen kan vem som helst som följer nyheterna konstatera. Ändå blir katastroferna allt mindre katastrofala som den franska försäkringsexperten Francois-Xavier Albouy påpekat i sin bok Le Temps des Catastrophes (Descartes & Cie). Idag dör i genomsnitt runt 100000 människor om året i katastrofer mot 650000 i början av nittonhundratalet. Samtidigt har jordens befolkning ökat från en till sex miljarder människor.

Även om vi naturligtvis inte lever i den bästa av alla tänkbara världar är en sak uppenbar: den blir snabbt bättre. De stora städerna på norra halvklotet har blivit allt renare sedan femtiotalet, jorden producerar mer livsmedel än vad vi kan äta, transport och framförallt kommunikationskostnaderna har reducerats till en bråkdel av vad de var för hundra år sedan. Framsteg inom hälsovård men framförallt bättre mat och hygien har höjt medellivslängden i många länder nära den gräns som sätt av människans biologi.

Förr var det naturen som låg bakom knapphet och nöd. Idag är den oftast skapad av samhället. För profitens skull tillåts miljoner indier svälta trots att Indien har ett stort överskott på livsmedel som får ruttna bort. För profitens skull vägrar den rika världens regeringar att lätta på patentreglerna för viktiga mediciner i tredje världen. Och för profitens skull krossar USA och EU många U-länders försök att utveckla sitt jordbruk genom sina enorma jordbruks- och exportsubventioner.

Listan kan göras längre men det finns ändå all anledning att se framtiden an med tillförsikt. Samhällets hinder är lättare att förändra än naturens. Patent går ut. Eftersom undernärda människor är lågproduktiva kommer tredje världens regeringar förr eller senare att öka sina ansträngningar att få bukt med hungern. Och varken USA eller EU tjänar egentligen på sikt på att kasta pengar på sina jordbrukare och hålla kvar Afrika i fattigdom.

I Sverige (som i andra länder) frossar media i att rapportera om grov brottslighet men det begås inte fler mord idag än 1975.

Många skeva föreställningar media förmedlar kan förklaras av att elände säljer men en del beror lika mycket på orkestrerade kampanjer. Svenskt Näringsliv kan bland annat ta åt sig äran för att många tycks tro att det är hemskt svårt att bedriva näringsverksamhet i folkhemmet. Att Sverige har väldens femte bästa företagsklimat (enligt de 4700 företagsledare från hela världen som lämnat underlaget till World Economic Forums senaste Global Competivness Report) drunknar i alla tendentiösa rapporter Svenskt Näringsliv finansierar. Ett annat exempel är TCO som har jobbat hårt för att etablera föreställningen om att det inte lönar sig att studera i Sverige och att svenska akademiker därför flyr utomlands. Att de flesta kommer tillbaka efter några år och att massor av utländska akademiker flyttar hit hindrar inte att det är bilden av "flykten" som intresserar media.

Förmodligen är de största problemen för svenskt nyföretagande idag den skräckpropaganda Svenskt Näringsliv bedriver för att pressa regeringen till att införa ännu gynnsammare villkor.

Den här typen av gnäll finns i de flesta länder. Visserligen finns det inget som inte kan göras bättre men gnället tycks ofta vara helt oberoende av hur verkligheten ser ut. Den franska allmänheten och franska medier älskar till exempel att döma ut sitt lands sjukvård, trots att FN på goda grunder menar att den är bäst i världen.
Medias rapportering ger en lika skev bild av världen som min farmors trötta ögon. Man ger ibland skarpa ögonblicksbilder men varken vill eller förmår sätta dem i ett rimligt sammanhang.

Publicerad i Kristianstadsbladet (2004)

4 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Du har rätt i att dagens elände är människoskapat. Men du kan väl inte neka till att vi hade det bättre före 1992 då vi bara hade 2% arbetslöshet?

Pierre Gilly sa...

Jo, eller i alla fall de arbetslosa. Och de sjuka.... Och de som fatt ett absurt arbetstempo... Valstandet ar storre med fordelningen mer skev...

Jan Wiklund sa...

Jag undrar om ens välståndet är större om man ser det globalt.

I hela Västeuropa-Nordamerika är det som här, fast brytningen kom tidigare, i USA så tidigt som 1970. Därefter har långsamt ökande reallöner motverkats av ökad arbetslöshet och regressiv lagstiftning.

I det breda bältet Latinamerika, Afrika, Västasien, Östeuropa och Nordasien likaså, där har tiden efter 1975 (ungefär) kännetecknats av avindustrialisering, halverade reallöner och förbud mot återindustrialisering vilket garanterar fortsatt misär.
Sydamerika har i någon mån kunnat ta sig ur det här skruvstädet efter sekelskiftet, vi får hoppas att detta fortsätter.

Den stora ljuspunkten är förstås Kina och Indien och länderna däremellan. Men där pågår också en gigantisk proletariseringsprocess och långtifrån alla får en ny framtid som industriarbetare.

Politiskt sett kännetecknas tiden efter 1975 av arbetarrörelsens kollaps, och därmed möjligheterna för folkmajoriteten att i någon mån kontrollera utvecklingen. Arbetarrörelsens pånyttfödelse i Kina, som pågår just nu, och småböndernas allt starkare organisering har hittills inte kunnat kompensera.

Jämfört med les trente glorieuses (och längre tillbaka är det ingen som minns) tycks alla spärrar mot barbariet ha släppt. Minns den starka ilskan mot Vietnamkriget, USAs regering överträdde en gräns vilket folk inte accepterade. Idag finns inga såna gränser. Miljardärerna härskar fullt ut på ett fullständigt oberäkneligt vis och realekonomin är helt hjälplös mot spekulationsekonomins härjningar.

Pierre Gilly sa...

Jo, det stämmer...
Ivan Illich har ju också skrivit hur ny teknik och ökat materiellt välstånd visar sig vara noll eller mindre än tidigare om man räknar med de totala kostnaderna. Räknar man in den tid det tar att arbeta ihop en bil med körtiden så tar vi oss inte fortare fram än till fots...