måndag, augusti 15, 2011

Finansbomben


En gång i mitten av nittiotalet gick jag mellan olika banker i Stockholm och försökte förgäves sätta in 50000 kronor åt Folket i Bild där jag då jobbade. Ingen bank vill öppna ett konto, inte ens ett räntefritt sådant. För att överhuvudtaget fundera på saken krävde de att först få gå igenom tidningens ekonomi. En banktjänsteman förklarade denna försiktighet med att de lärt sig av åttiotalets misstag med ett sådant allvar att jag nästan kunde föreställa mig att det var de små kulturtidskrifterna som nästan fått det svenska banksystemet att kollapsa några år tidigare.

Den indiske samhällsdebattören Kavaljit Singh skulle antagligen förklara mina bekymmer med att de var en naturlig följd av avregleringen av bankväsendet. Om konkurrensen mellan bankerna blir för stor så ökar sannolikheten för att de lånar ut till mer riskabla projekt, så som man gjorde när man kastade pengar på finansbolag som i sin tur kastade pengar på fastighetsbolag. Ökad konkurrens kan också leda till att bankerna börjar ägna sig åt till exempel valutaspekulation för att få större vinster. När sedan bubblan spricker - som fastighetsbubblan i Sverige - och bankerna får panik stryper de krediterna även till företag som går bra.

Eftersom den här typen av spekulation påverkar den riktiga ekonomin så är frågorna om hur finanssystemet utformas något som berör vanliga knegare, hur fjärran från vardagen det verkar. I FiB:s fall innebar bankernas rädsla en del fördyringar. I tredje världen blir följderna oftast betydligt större. Efter Indonesiens finanskris fördubblades till exempel antalet människor som tvingades leva på mindre än en dollar om dagen.

Egentligen gör banker helt rätt i att spekulera. Går det bra så får de behålla vinsterna och går det riktigt illa så räddas de av staten. Det är inte rimligt, även om det är begripligt, skriver Kavaljit Singhs i sin bok Finansbomben Globala penningflöden ur ett medborgerligt perspektiv som Joachim Retzlaff förtjänstfullt översatt till svenska.

Att staten alltid kommer att springa till bankernas och kreditinstitutens undsättning ifall något går fel beror på systemet med avräkningar mellan bankerna och att de summor som förmedlas är så mycket större än bankernas eget kapital, menar Singh. Går en bank omkull sprider sig problemen i den finansiella världen som ringar på vattnet.

Det dröjer inte länge innan företag och villaägare drabbas. 1977 uppgick den globala valutahandeln till 18 miljarder dollar, men idag har den stigit till 1490 miljarder dollar. Per dag. Den globala handeln med varor och tjänster uppgår bara till 66000 miljarder dollar om året. Det motsvarar fyra dagars global valutahandel. Att så lite pengar används till verkliga affärer och så mycket går till spekulation är ett problem skriver Singh, eftersom spekulationen förr eller senare stör den riktiga ekonomin.

De internationella valutaspekulanterna låter sig inte styras av analyser av den riktiga ekonomin, utan de försöker lista ut vad de andra spekulanterna ska göra. Den spekulant som inte följer med flocken blir ifrågasatt men när bubblan spricker blir hans kompetens inte ifrågasatt eftersom han är i gott sällskap, hävdar Singh.

Enligt nyliberal teori leder en liberalisering av finansmarknaderna till högre tillväxt, att sparmedlen går till de mest effektiva investeringarna, att sparandet går från kapitalstarka länder till kapitalsvaga och sänkta lånekostnader. Men inget av detta har visat sig stämma skriver Singh. Tillväxten är till exempel hög i ett land med strikta valutaregleringar som Kina, som dessutom får en stor del av det kapital som investeras i utvecklingsländer. USA lockar till sig 2/3 av allt överskottssparande i världen. Detta får Singh att förespråka att valuta och finansmarknaderna åter ska regleras. En skatt på internationella kapitaltransaktioner räcker inte, utan måste kompletteras med andra typer av regleringar.

Den stora förtjänsten med Finansbomben är att alla resonemang är solitt förankrade i fakta. Singhs springer hela tiden ut ur den nationalekonomiska teorins elfenbenstorn för att undersöka den verkliga terrängen. Därför kan man läsa boken med behållning även om man inte delar författarens slutsatser.

Recensionen har gått i Kristianstadsbladet (2001)

Kavaljit Singh: Finansbomben. Globala penningflöden ur ett medborgerligt perspektiv. Övers Joachim Retzlaff (Symposion)

SvD1 SvD2 DN Aftonbladet

Inga kommentarer: