onsdag, augusti 17, 2011

Globaliseringen och dess kritiker


De behöver i princip bara låta ordbehandlingsprogrammet byta ut landets namn
när de utformar sina rapporter över enskilda länder för deras råd är alltid desamma oavsett hur de lokala förhållandena ser ut.

Joseph E Stiglitz är inte den första ekonom som misstror sina kollegor på IMF, men han är en av de mest framträdande. I Globaliseringen och dess kritiker (2003) utvecklar Stiglitz den kritik mot IMF som ledde till att han tvingades avgå som Världsbankens chefsekonom i januari år 2000.

Stiglitz anser att IMF snarare förvärrade krisen i Asien 1997 än mildrade den och att valutafondens råd till de forna kommuniststaterna i deras övergång till marknadsekonomi fått katastrofala följder.

Detta beror på att IMF vägleds av en föråldrad och förenklad modell av hur marknader fungerar menar Stiglitz, som förra året fick riksbankens pris till Alfred Nobels minne för sin forskning om hur ojämn tillgång till information leder till brister i marknadens effektivitet.

Stiglitz anser att IMF inte ens agerar konsekvent utifrån sin egen position. Att IMF kräver att kredit och valutamarknaderna avregleras är naturligt om man tror att marknaden alltid har rätt men inte att man sedan lånar ut pengar och uppmanar regeringar att stödköpa den egna valutan.

Det innebär ju att man anser sig vara "smartare" än marknaden, skriver Stiglitz som menar att denna politik varit en förutsättning för att valutaspekulation varit så lönsam. Resultatet har blivit att bankerna kunnat rädda sina dåliga investeringar och att de fattiga ländernas skattebetalare fått betala genom en ökad skuldbörda och försämrad tillväxt.

Stiglitz anser att IMF bör koncentrera sig på krishantering, överge utvecklingsfrågorna och tvingas att redovisa hur dess rekommendationer påverkar fattigdomen i världen.

Hur detta ska gå till är dock höljt i dunkel. I ekonomiska frågor uppvisar Stiglitz en imponerande klarhet och analysförmåga men när det gäller det politiska spelet är det ganska skralt ställt med insikterna, trots att han även varit en av president Clintons främste ekonomiska rådgivare.

Stiglitz konstaterar att IMF:s politik påverkas av institutionella förhållanden (som att det är den rika världens finansministrar och riksbankschefer som bestämmer och att dess tjänstemän rekryteras från Wall Street) men gör inga försök att förklara varför han tror på en förändring.

Globaliseringen och dess kritiker
Joseph Stiglitz
Leopard

Publicerad i Kristianstadsbladet (2003)

Inga kommentarer: