lördag, augusti 20, 2011

Livet efter kapitalismen


En del av mina vänner tycker att jag ska skaffa ett stort lån så att jag kan köpa en större lägenhet på en finare adress. Det vore säkert en bra investering men större delen av mitt liv skulle plötsligt tillhöra banken och mitt frilansskrivande skulle styras av nödvändigheten att regelbundet betala ränta och amorteringar. Att betala hyra till en privatvärd är som att kasta ut flera tusen spänn genom fönstret varje månad menar en av dem. En annan pekar på att jag som socialist knappast borde samla på mig ett stort kapital även om det bara handlar om min egen bostad.

I vårt nuvarande samhälle har folk med mina värderingar det inte helt lätt att leva efter dem men lyckligtvis är kapitalismen inte bara omoralisk utan också ohållbar. Föreställningen om ständigt stigande avkastning på kapital, att pengar alltid kan genera nya pengar, är enkel att punktera. Tron på en evig realränteavkastning är en matematisk omöjlighet. En krona placerad med fem procents ränta under fem hundra år blir till exempel 39 miljarder kronor. Efter 1264 år har samma krona förräntat sig så att man skulle köpa upp guld (till ett pris av 100 000 kronor kilo) motsvarande hela jordens vikt. Det förklarar också varför de flesta av världens utvecklingsländer aldrig tycks bli fria från sina skulder, trots att många betalat den ursprungliga skulden flera gånger om.

För alla som håller med om detta men ändå menar att vi står utan alternativ sedan den östeuropeiska modellen gjort politisk konkurs har nu (2004) Ordfront gett en bok som faktiskt försöker presentera ett: "Parecon Livet efter kapitalismen". Författaren är Micheal Albert, känd bl a som grundare av Z-Magazine. På trehundra logiskt stringenta och faktaspäckade sidor förespråkar Albert socialt ägande av produktivkrafterna, att arbetar och konsumentråd ersätter marknaden när det gäller vad och hur saker ska produceras, att man inte ska få lön efter talang eller utbildning utan ansträngning och mycket mer. På många sätt är detta godis för en socialist även om Albert föredrar att använda begreppet deltagarekonomi (participatory economy: Parecon) i stället för socialism som för många är ett solkat ord.

Trots att Parecon har översatts till ett tjugotal språk och man får upp över 11 000 träffar på Internet är det förmodligen en bok som främst kommer att läsas av personer på den yttersta vänsterkanten. Det är lite synd för vi håller redan på att röra oss bort från ett marknadsekonomiskt samhälle, låt vara att media inte förmår redovisa det korrekt. OECD siffror visar till exempel att det offentligas andel av de rika ländernas BNP har ökat från i genomsnitt 31 till 37,3 procent mellan 1975 och 2000. En allt större del av världens ekonomi hamnar under offentlig kontroll varje år. Det gäller även för länder som USA och Storbritannien.

Den amerikanske forskaren Dani Rodrik har visat att det finns ett tydligt statistiskt samband mellan hur stor utrikeshandel ett rikt land har och storleken på dess offentliga sektor. I en allt mer globaliserad värld behövs allt mer statligt stöd för att hjälpa företag i konkurrensen och folk som kommer i kläm. Den rika världen håller på att bli allt mer lik Sverige med en stor och växande offentlig sektor.

Kapitalismen avdunstar och en bok som Parecon kan kanske på lite sikt läsas som uppslag till hur man kan förnya den offentliga sektorn?

Publicerad i Kristianstadsbladet (2004)

Parecon Livet efter kapitalismen
Michael Albert
Ordfront

4 kommentarer:

Anonym sa...

Har det offentligas andel av ekonomin växt sedan mitten av sjuttiotalet? O.O Är det inte precis tvärtom...?

Pierre Gilly sa...

Nu var det typ sju år sedan jag tittade på några siffror men det är en trend som nog inte går att ändra på så lätt. Ökningen är dock mindre i länder där det offentligas andel av BNP redan var hög, och enstaka år, i enstaka år har den gått bakåt.

Anonym sa...

Hjälp, isåfall har jag verkligen missuppfattat saker och ting, jag har alltid förstått det som att andelen privat ägande av ekonomin har ökat kraftigt sedan nyliberalismens genombrott på 1980-talet, i och med alla nedskärningar och privatiseringar som sedan dess har genomförts i väst... Att kapitalet blir allt starkare och spelar ut de allt svagare nationalstaterna mot varandra etc, det är min förståelse av världsekonomin, och till exempel i Sverige där regeringen sänker skatten så mycket och säljer ut en massa statliga tillgångar så har jag svårt att se hur den offentliga andelen av ekonomin skulle ha kunnat öka.

Mycket intressant blogg för övrigt, jag läser allt som läggs upp :)

Pierre Gilly sa...

Det är till och med sant med Storbritannien. Efter alla år med Thatcher och Major var skatterna högre än när de tog över. Man sparade in på social välfärd men lade ut mer på andra saker, som polis och militär.
tackar tackar