måndag, september 26, 2011

Liberalism och krig


Kommer man att hugga händerna av tjuvar i Libyen snart? Frågan är aktuell sedan Moustapha Abdeljalil, presidenten för det libyska övergångsrådet, förklarat att sharia ska vara grunden för libysk lagstiftning.

Att de libyska rebellerna inte verkar särskilt progressiva är kanske inget man bör vara förvånad över. Många revolutioner, i alla fram till den franska, 1789, drivs av en önskan att återgå till en tidigare, idylliserad epok. Första gången ordet revolution användes var för att beskriva restaurationen av den brittiska monarkin 1660.

Valet av ordet revolution, som kommer från astronomin, beskriver hur en himlakropp rör sig ett helt varv, och således kommer tillbaka till sin utgångspunkt, är också symptomatiskt för företeelsens konservativa ursprung.



För de som önskar en sekulär utveckling i Libyen finns det anledning att ifrågasätta det militära stödet till de libyska rebellerna. En diktator har störtats, men vad kommer efteråt? Det är inte första gången som demokratier allierat sig med islamister, i syfte att störta en icke önskvärd regim, för att sedan upptäcka att man skapat en ny, kanske värre fiende.



Den tyska juridikprofessorn Carl Schmitt menade att utpekandet av en fiende, och dess bekämpande är politikens kärna. Men vad avgör vem som pekas ut?

Det är lätt att argumentera för att det ena eller andra landet eller ledaren är en fiende och bekämpas. Man talar om skyldigheten att ingripa för att skydda, införa mänskliga rättigheter och frihet. Problemet med dessa goda målsättningar är att veta var man ska börja eller sluta. Varför intervenerar västmakterna i Libyen men inte Ekvatorialguinea eller Turkmenistan, två diktaturer där förtrycket på många sätt är ännu värre än i Libyen. Föreställningen om humanitär eller rättfärdiga krig öppnar upp för krig utan slut, menar Carl Schmitt. Här finns kopplingen mellan liberalism och krig.

De goda argumenten för interventioner värderas nyckfullt. Argumentens tyngd är inte deras inneboende rimlighet: det avgörande tycks i stället vara hur de kopplas till geografi och tid.

1992 rådde det närmast konsensus bland beslutsfattare om att det krävdes ett militärt ingripande i Somalia. Sexton länder – under ledning av USA – skickade trupper. Idag är situationen minst lika usel i Somalia men på sin höjd organiserar man konferenser. Den internationella enigheten kring interventionen har ersatts av lika stor likgiltighet.



Iran utpekas hela tiden som en fiende av västmakterna, trots att det man anklagar landet för uppenbarligen är mer framträdande bland allierade länder. Pakistan har kärnvapen och massutbildar terrorister. Iran har inga kärnvapen och är bara en mindre exportör av terrorism. Iran bra mindre islamistiskt än Saudiarabien som dessutom sänder ut missionärer och finansierar moskéer från vilket man ofta predikar en extrem form av islam.

Den amerikanske strategen George F Kennan – som utformade grunddragen i USA:s kallakrigetpolitik – menade att demokratier tappar kontakt med verkligheten när de går ut i krig. I stället för att utgå utifrån en komplex verklighet resonerar man utifrån abstraktioner. Fienden blir en inkarnation av ondskan medan det egna lägret enbart tillskrivs goda egenskaper. ”Dessa gentlemän är den moraliska motsvarigheten till den amerikanska unionens fäder” hävdade till exempel Ronald Reagan när han tog emot ledare för Mujaheddin – föregångare till dagens talibaner - i Vita Huset.



Idag verkar västerländska opinionsbildare ha samma naiva tro på presidenten i det libyska övergångsrådet. Moustapha Abdeljalil var tidigare Kadaffis justitieminister och således ansvarig för mycket av den tidigare regimens brott mot de mänskliga rättigheterna. Den moderata riksdagsledamoten Hans Wallmark som sitter i försvarsutskottet, tror att Abdeljalil kommer att låta ställa sig själv inför domstol efter upproret.

Människan har gjort enorma vetenskapliga och tekniska framsteg. Kunskapen har förts vidare och ackumulerats genom århundradena. Inom politiken tycks det dock som varje generation får börja om från början.

DN

1 kommentar:

Kerstin sa...

Fast nu börjar man ju undra om målsättningen i själva verket inte är det eviga kriget, bra för USA:s miltitärindustriella komplex och dessutom kan man skicka iväg en massa annars arbetslösa fattiga grabbar och tjejer att ev. förlora livet.

Jag vete 17 vad jag ska tro numer. Kan amerikanska politiker vara så korkade som de verkar?