torsdag, oktober 13, 2011

Den moderna tidens slut


Var Adolf Hitler det tjugonde århundradets största personlighet, den största statsmannen, århundradets största revolutionär? Det hävdar i alla fall den amerikanske historieprofessorn John Lukacs.

I boken Slutet på det tjugonde århundradet och den moderna tidens slut hävdar Lukacs att vårt århundrade inte alls präglats av kamp mellan kommunism och kapitalism utan av en konflikt mellan nationer där nationalism i olika tappningar varit den utlösande orsaken. Lukacs förkastar den marxistiska historiematerialismen, som säger att det är produktionsförhållandena och klasskamp som bestämmer historiens utveckling: det är inte ekonomin som bestämmer tanken utan tanken som bestämmer bestämmer ekonomin, hävdar han i historieidealistisk anda. Den mest karaktäristiska person för detta århundrade blir då Adolf Hitler, som Lukacs anser var den som fullt ut förstod och använde sig av nationalismen.

Det tjugonde århundradet började med det första världskriget 1914 och slutade med Sovjets fall 1989, anser Lukacs (precis som den marxistiske historikern Hobsbawn).

De bägge världskrigen var den direkta orsaken bakom alla stora händelser: den ryska revolutionen, atombomben, avkolonialiseringen, de kommunistiska staternas uppkomst och terrorbalansen mellan två dominerande supermakter.

John Lukacs spår att nationalismen kommer att fortsätta att vara den mäktigaste kraften under även under det tjugoförsta århundradet, samtidigt som han ser tecken på att krigen mellan staterna kommer att ersättas av ett mellan raserna men det scenariot varken hoppas eller tror han egentligen på.

Tvärtemot Francis Fukuyama som ser ett ideologiernas slut med den liberala demokratins eviga dominans, ser Lukacs slutet på många av de drag som funnits sedan femtonhundratalet: Europas utbredning, den vita rasens erövringar, de koloniala imperierna, Atlantens dominans, sjöherraväldets dominerande betydelse men också liberalism, humanism och borgerlig kultur.

Den moderna tiden går alltså mot sitt slut och Lukacs spår att framtidens hot dels kommer att bli en strävan efter materiell och ekonomisk tillväxt, (som hotar naturen) dels den aggressiva intoleranta versionen av nationalism (som hotar freden).

Nationalkaraktärer spelar en dominerande roll när det gäller att förstå historien i Lukacs föreställningsvärd. Således heter det att Hitler som det anstår en tysk, levde för sina idéer och att hans grymhet var kallblodig och beräknande medan Stalins grymhet var georgiskt hetlevrad: han hade det i sitt blod. Nationalkaraktären är på lång sikt föränderlig menar Lukacs men ibland talar han också om raser som om de vore, om än inte avgörande så i alla fall faktiska storheter, att ta hänsyn till.

Det finns en ton i det Lukacs skriver som får mig att undra om han för fram allt han har på hjärtat:

"Det var mycket i Stalins utrikespolitik som påminde om tsarens. Hitlers utrikespolitik hade inte många likheter med hans företrädares. Hitler var den mest revolutionäre av dem. Han var den mest originelle. Han var sui generis. Det fanns många andra nazister, antisemiter, tyska nationalister, rasister och demangoger, men ingen som Hitler. Vi kommer inte att få se hans like igen. Han var inte lik någon annan."


Adolf Hitler i 3D


Men man behöver inte undra länge över vad Luckas kan ha i bakhuvudet: det han skriver är nog. Grövst blir Lukacs när han förnekar att Hitler skulle ha mördat sina egna medborgare (med undantag för partiutrensningen 1934). Eftersom Luckas samtidigt inte förnekar förintelsen får man anta att de tyska judar och zigenare som avrättades inte är riktiga tyskar i hans ögon.

John Lukacs spekulationer påminner om Oswald Spenglers (galenskaper) men det sätt han okritiskt och tendentiöst använder sig av källor har också likheter med historierevisionismen (en psudohistorisk skola som hävdar att förintelsen är en bluff påhittad av judarna i syfte att kontrollera världen). Till exempel anser sig Lukacs, utifrån ett (enda) tal av Hitler, kunna slå fast att Hitler var mer nationalist än rasist.

Att använda nationalkaraktärer och historieidealistisk filosofi för att förstå historien är som att återgå till ändamålsförklaringar i fysiken. Därför blir också tredje världens befrielserörelse och självständighetssträvanden obegripliga för Luckas: de revolutionära rörelserna drivs i hans föreställningsvärld av stamhat mo utländsk vit makt.

Det är möjligt att framtidens historiker kommer att skriva om det tjugonde århundradet som Adolf Hitlers tidevarv. Men blir det som inkarnation av vår tids trender eller som ett historiskt undantag: det industriella massmordets första och sista representant? Både Hitlers och Stalins massmord var beroende industristatens tekniska och administrativa apparat. Att låta stora grupper dö av slavarbete eller undernäring är inget nytt men att skapa en administrativ apparat för skickar miljoner människor till specialbyggda avrättningsinrättningar var det. Så visst var Hitler originell.

Inga kommentarer: