söndag, oktober 09, 2011

Filosofisk labyrint med förvirrande slut



Det ambitiösa förlaget Atlantis översatte i slutet av nittiotalet den norske idéhistorikern Trond Berg Eriksens föreläsningar om filosofins historia: Förundrans labyrinter. Labyrinten fungerar som en bild av människans kunskapssökande; hennes moraliska och intellektuella problem. Likt mytens Ariadne som skickade med Theseus en tråd i Minotaurus labyrint så att han kunde hitta ut efter att ha dödat monstret, lägger Erikse ut trådar åt läsarna.

Eriksen betraktar poesin som en äldre form av kunskapsproduktion, en som bygger på den enskilda människans erfarenheter, till skillnad från industrisamhällets kollektiva organisering av nyttiga eller lönsamma projekt.

Utgångspunkten är att visa upp filosoferna och deras idéer utifrån sina egna kulturhistoriska sammanhang och undvika att bedöma dem utifrån moderna infall. Respekten för filosofernas historiska sammanhang är konsekvent och väl utförd men när vi närmar oss vårt eget århundrade känns den tråd som Eriksen lagt ut åt läsaren så spänd att man undrar hur den ska räcka. Men filosofins irrgångar är lika många som snåriga, så det är kanske inte riktigt befogat att kritisera att inflytelserika tänkare som August Comte och Henri Bergsons namn saknas i boken.

Eriksen menar att vår egen tids filosofi präglas av filosofikritik: Freud som skilde medvetandet och självbestämmandet åt, Wittgenstein som skilde språket från den objektiva verkligheten. Det är riktigt att systembyggarna ersatts av systemkritiker men samtidigt har filosofin fått en inriktning på språkliga problem och vetenskapsteoretiska modeller som saknas i Eriksens framställning.

Eriksens likhetstecken mellan en stor filosofi och en integrerande filosofi stämplar stämplar dagens filosofi som mindre betydelsefull. Därför slutar vandringen när filosofin fragmentiserats i etik, estetik, logik, vetenskapsteori och psykologi. I vårt sekel får endast Sigmund Freud, Ludwig Wittgeinstein, Martin Heidegger och Jean Paul Sartre full uppmärksamhet.

Att avsluta en nästan sjuhundrasidig framställning av filosofins historia med feministisk existensialism, en knorr till presentationen av Sartre, känns mer förvirrande än upplysande. Varken Sartre eller och ännu mindre Simone de Beauvoir är någon naturlig slutpunkt för labyrinten.

Det finns naturligtvis ingen väg ut ur förundrans labyrint men en god ciceron som inte vill följa med längre borde åtminstone antyda hur labyrinten ser ut längre fram. Därför hade ett avslutande kapitel som kort orienterar om den utveckling av filosofin som skett med till exempel den logiska positivismen, Bertrand Russel, Paul Feyrabend eller Thomas S Kuhn varit lämplig. För idag kommer filosofin snarare med de rätta frågorna än de slutgiltiga svaren.

Recensionen publicerad i Kristianstadsbladet (1998)

Förundrans labyrint
Trond Berg Eriksen
Atlantis

Den svenska utgåvan är slut men boken går att skaffa billigt begagnad eller dyrt på norska.

Inga kommentarer: