lördag, december 17, 2011

Mitt möte med Strindberg


Han var en av Sveriges äldsta aktiva författare. Han skrev pjäser, skönlitteratur, poesi och tidningsartiklar. Men han gjorde också operaöversättningar, skrev avhandlingar och populärvetenskapliga historieböcker.

När Axel Strindberg fick Martin Kockpriset 1999 passade jag på att intervjua honom i bostaden på Stora Essinge åt Avisen. Tidigare hade bland annat Sara Liedman och Lars Åke Augustsson fått ära och 10 000 kronor från Martin Kochsällskapet i Hedemora. Juryn beskrev hans författarskap som präglat av ”kritisk radikalism och demokratisk omutlighet”. Denna samhällskritiska sida har han gemensamt med sin farbror, August Strindberg.



Påverkad av Koch

- Det här är ingen av de större litterära utmärkelserna, men det betyder mycket för mig som i unga år läste hans böcker. Martin Koch inledde det stora genombrottet för trettiotalisterna och radikalerna. Vi föddes båda i borglig miljö och hans livsåskådning och idévärld har påverkat mig.

Axel Strindberg introducerade den marxistiska litteraturkritiken redan innan Marx bok ”Kapitalet” fanns i svensk översättning. Men det som skulle bli hans licensiatavhandling, ”Arbetare och radikaler i 1700 - talets Sverige” blev underkänd av litteraturprofessor Martin Lamm. På den tiden skulle litteraturvetare undersöka hur texter påverkade varandra. Men Axel Strindberg mer intresserad av att studera skönlitteratur utifrån sociala och ekonomiska perspektiv.

Trots att Martin Lamm inte ville godta avhandlingen hjälpte han ändå Axel Strindberg att få den tryckt. Efter att ha blivit underkänd med ytterligare ett arbete lämnade Axel Strindberg den akademiska världen för skönlitteraturen. När jag träffade honom hade han precis gett ut pjäsen ”Örnars flykt”Gidlunds förlag.

- Den handlar om Louis Napoleon som var radikal som ung men som sedan blev en reaktionär diktator. Napoleon är en bild av kraft och makt. Historien är skriven som en parallell till dagens samhälle.


Pjäs om stormakter

- Jag är gammal socialdemokrat men väldigt kritisk till utvecklingen. Partiet var en radikal kraft som numera vridits åt höger. Sossarna har börjat svamla om att det inte finns en motsättning mellan arbete och kapital. Min senaste pjäs handlar om stormakter som kan jämföras med EU. Pjäsen slutar med fransk-tyska kriget.

Axel Strindberg, som för övrigt hade Ibsen som litterär förebild, planerade att skriva fler pjäser. Nu blev det inte så men en ny diktsamling, Böljegång, blev hann Strindberg med innan han gick bort, vintern 2000.

4 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Tur för den där professor Lamm att inte farbror August fick tag på honom, för då hade han väl blivit grundligt uthängd. (Jag håller just på att läsa de "blå böckerna", och där hängs folk ut på var och varannan sida, oftast i ett oförmånligt perspektiv.) Å andra sidan, med Ibsen som litterär förebild skulle nog August ha betraktat Axel som ett tänkbart offer också.

Pierre Gilly sa...

Uthängd av Strindberg är väll ett fint sätt att bli förevigad. Och om Axel, född 1910, redan som tvååring blivit uthängd som litterär förrädare, av sin farbror, så hade i alla fall jag sett det som en ytterst lovande start.

Har aldrig läst igenom de blå böckerna men en hastig genombläddring tyder på att de tar sig mot slutet. De första tusen sidorna verkar lite torra, men de sista sexhundra - bok tre och fyra - har mer glöd. De verkar innehålla lite mindre naturvetenskapligt strunt. Lycka till.

Petter sa...

Jag tycker rätt bra om Axel Strindbergs roman "Mästarna kring kungen" (också på Gidlunds - med tidstypiskt Leif Zetterling-omslag). En satirisk roman om bernadottkungarna.

Pierre Gilly sa...

Jag fick ett slitet ex av den, av honom, i pocket, utan pärmar, men har fortfarande inte läst den. Pjäsen är stuntals mycket bra men ingen lär väll någonsin sätta upp den.