söndag, december 25, 2011

Rätten att ljuga

Per Gudmundson, SvD:s svar på Ulf Nilsson, tycks ha slutat skriva ledare. Kanske blev hans besatthet av invandrare för mycket även för SvD. Förhoppningsvis blir det ingen mer hets eller skriverier om påhittade iranska folkfördrivningar från hans sida. SvD:s nye skribent Daniel Persson tycks vara en betydligt mer balanserad skribent (fast vem är inte det). Idag skriver Persson om ett franskt lagförslag som innebär att det kommer att bli kriminellt att förneka Turkiets folkmord på armenier under första världskriget. Persson problematiserar lagförslaget utifrån klassiska liberala världen. Samma resonemang kan naturligtvis användas för att kritisera lagen som kriminaliserar förnekandet av förintelsen av judar under andra världskriget. Men kanske är det för mycket begärt att Persson också skulle ta upp det.


Om Israels ovilja att erkänna folkmordet på armenierna.

SvD "Sarkozy går över gränsen"

11 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Intresset för utrotandet av tasmanierna verkar obetydligt numera trots att det väl är ett av de mest framgångsrika och dokumenterade folkmorden i historien.

Ett av de större bekymren med 'förintelseförnekarna' är nog inte att de pratar en massa konstiga saker, problemet är snarare att yrkeshistoriker inte går i polemik mot dem på deras egen mark. Jag försökte få 'Forum för levande historia' att gå i svaromål på Mohammed Omars blogg som blev organ för förnekargänget, men 'Forums' svar blev i princip "det skiter vi i, dra åt h-e". Det har förekommit vissa protester från historiker mot politiseringen, men de måste bli hårdare. Dessvärre misstänker jag att svenska akademiker inte kommer att vara särskilt framstående i kampen mot politisk styrning - de är ju i allmänhet offentligt anställda och biter väl inte handen som föder dem!

Pierre Gilly sa...

Ett visst bemötande är säkert bra, ibland, men de flesta av dessa personer är nog inte mottagliga. Det är ju inte heller brist på fakta som gjort att revisionisterna poppat upp.

Kanske vore det mer effektivt om förintelsen inte exploaterades så mycket politiskt, men det lär inte hända.

Björn Nilsson sa...

Det kanske inte är de hårdnackade historierevisionisterna man i första hand bör inrikta sig på även om man formellt kritiserar dem, däremot att man avslöjar dem inför deras tilltänkta målgrupper. Förintelseförnekarnas strategi verkar ofta vara att ungefär som en trollkarl flytta åskådarnas uppmärksamhet från skeendet i stort till någon perifer detalj som blåses upp till något viktigt som skymmer det stora. Då gäller det att flytta tillbaka uppmärksamheten genom att avslöja såväl taktik som detaljförfalskningar och påhitt som strider mot historieforskningens metodik.

Pierre Gilly sa...

Skolan borde ha kurser i intellektuellt självförsvar på schemat. Inte bara för revisionisternas skull, som för att folk ska kunna genomskåda reklam, krigspropaganda och politikers vanliga trick.

Björn Nilsson sa...

Slutet av ditt svar ger indirekt en tänkbar anledning till att det inte ges kurser i intellektuellt självförsvar: överhetens intresse för att underklassen skall rustas att slå tillbaka intellektuellt torde vara milt sagt begränsad.

martin sa...

Mitt intryck som jag fick i den akademiska världen är att vi akademiker står över hink och spade debatterna i media och annat. Vi står för sanningen och det är allmänt känt. Att gå i svaromål emot knäppgökar och lekmän är att sänka sig till en nivå som vi står intellektuellt över.

Då jag lämnat akademien har jag insett att den attityden var arrogant och dumdristig. Vi måste ta bladet från mun i de frågor som det finns fakta i. Skära igenom politiska debatter med fakta och avslöja lögnare och folk som helt enkelt inte vet vad de talar om. Vara en kraft för det analytiska och faktabaserade och med kraft angripa varje politisk tendens som försöker pissa i vår pöl oavsett partifärg och inflytande.

Men akademin är inte längre fri, att yttra sig i frågor där politiker håller på är farligt för karriären. Eller som man själv betraktade karriären, farligt för vetenskapen (eftersom man själv givetvis var oumbärlig för densamma).

Jag är naturvetare men den attityden märkte jag även inom andra dicipliner

martin sa...

Ett kanske relevant tillägg. Min flickvän forskade inom ekonomi och företagslokalisering. I sin forskning så uppdagade hon att personligt intresse och nepotism/vänskapskorruption låg bakom vissa lokaliseringar av verksamheter finansierade av staten. Det gällde en socialdemokratisk finansminister som vid tidpunkten fortfarande var finansminister. Detta skapa problem i forskningen eftersom man inte kan skapa vettiga lokaliseringsmodeller baserade på politisk korruption, det skulle vara ett wild card när det gäller faktorer som påverkar företagslokalisering. Frågan togs upp för en sluten debatt bland berörda forskare och institutionen. Beslutet blev att dessa data fick uteslutas ur artiklarna, då de inte var rent vetenskapliga och inte bidrog till den kunskap man sökte.

Så man strök alla fallstudier relaterade till känd korruption och skrev en artikel fri från politiskt sprängstoff. Därmed hade akademien uppfyllt sitt uppdrag och saken var ur världen för gott. Det fanns givetvis möjligheter för berörda forskare att skriva en debattartikel eller liknande till en lågnivå-tidskrift, men ingen hade lust att göra det...

Pierre Gilly sa...

Martin: En fin julklapp vore några metastudier, i stil med en som Johan Willner gjort om hur ledarskribenter behandlar nationalekonomisk forskning.

Man skulle kunna jämföra vad media säger om socialmedicinsk forskning, narkotikabehandling, alkoholmissbruk, kriminalitet, skolan, företagsekonomi (där finns det mycket!) och hur forskningsläget ser ut.

Fast det är klart, om media sedan håller tyst om resultaten, tjänar det inte mycket till... Och är inte ens säker på att det skulle få större effekt även om det uppmärksammades.

Fast om riktiga forskare tog del i samhällsdebatten - regelbundet och tydligt - så skulle det nog ha ett visst genomslag. Inte på grund av argumenten, utan för vem de är.

martin sa...

Jo, jag har faktiskt funderat på det. Man gör ju det själv när man läser debattartiklar då man är van vid att söka vetenskaplig litteratur så är det enkelt att kolla upp saker. Men man gör det ju bara för sina egna tillspetsade kommentarer.

Ja, titel och ställning är på inget sätt mindre viktigt nu än för 100 år sedan. Jag noterade vilken oerhört annorlunda behandling jag får hos AF, myndigheter och näringsliv bara pga min doktorstitel. Det personliga värdet av den är uppe i miljoner nu i rena pengar. För att inte tala om hur skönt det är med silkesvantarna hos AF och andra myndigheter.

Pierre Gilly sa...

Så en kompis som brukade skoja om att man inte var riktig människa innan man doktorerat hade lite rätt då... :)

Anonym sa...

Här tassas det för fullt kring den heta gröten...

Men i en sak kan vi vara ense eller?

-Att historieforskning som i allt annat är och skall vara en ständigt pågående process där fakta läggs till och dras i från allteftersom forskningen fortgår och inte som förintelseindustrin, hermetiskt tillbommade arkiv, åsiktsregistrering,långa fängelsestraff för oliktänkande och ödelagda karriärer för den som bara vågar andas en bokstav som inte stämmer överens med den i förväg godkända historieskrivningen.

Att få den nedkörd i halsen knappt innan man kan gå och sedan upprätthållen livet ut av krafter som äger tolkningsföreträdet i våra västliga marknadsdiktaturer inger knappast förtroende och tillit, tvivlarna blir omedelbart förpassade ut i den högerextrema periferin eller till dårhuslandskapen om de envisas.

Om den kabbalistiska siffermystiken och omständigheterna däromkring nu tål dagsljus så varför inte diskutera dem i frisk luft emellanåt? Kan jag våga ställa en seriös fråga utan risk för repressalier och få den besvarad? Ja, till viss del, om det t.ex gäller förintelsen av 30 miljoner Ryssar under andra världskriget. Västmakterna skriver inte mycket om det eftersom dessa fakta går stick i stäv med deras egen historierevisionism, men den kan helt klart diskuteras och arkiven i Ryssland står öppna för seriös forskning, men om en viss tribal grupp "må vi inte" diskutera. Inte heller om segrarmakterna NATOs historieskrivning av deras uppstyckning av Jugoslavien, Irak, Afghanistan och Libyen....