söndag, januari 16, 2011

Hunger i fettets tid


Jul i Manilla


Finns det något mer karaktäristiskt för vår tid än fett? Förr i tiden blev man skrynklig och benig med åren. Att bli äldre nuförtiden handlar oftast om att bli tyngre. Fett är för människan vad årsringar är för träden.

Nyårslöften till trots: i medelåldern putar buken lätt över bältet. Fett är tid i rummet. Diabetes, cancer och hjärtsjukdomar har blivit de vanligaste namnen på döden. Fetman är katalysator.

Så är det hos oss i norr. På södra halvklotet är det i stället revbenen som sticker ut. På södra halvklotet dör miljoner utmärglade barn av undernäring och diarré. FN och andra organisationer dokumenterar den fortgående slakten nästan lika bra som en gång nazisterna gjorde i sina koncentrationsläger. Siffrorna är surrealistiska.

De resurser som skulle krävas för att utrota svält och sjukdomar motsvarar vad världen lägger ner på parfym och hudkräm (160 miljarder dollar om året). Det finns resurser men ingen vilja till förändring.

Misären är lönsam. De räntor som fattiga länder betalar motsvarar flera gånger den samlade u-hjälpen. För varje dollar som syd fick i bistånd år 1999 kom 13 tillbaka i form av återbetalning på lån, rapporterar Världsbanken.

Det är inte alla som tycker att världens lidande är någon att stoja om. Då allt fler ändå får det bättre, så bör man ha tålamod med den misär som ändå finns kvar, menar vissa. Oftast är det samma människor som är ytterst noga med att hela tiden maximera avkastningen på sitt kapital.

Behovet av en ny politik i Afrika minskar dock knappast bara för att många kineser fått det bättre. Att den procentuella andelen människor som lever i absolut misär minskar, berättigar inte till passivitet när det gäller den existerande fattigdomen.

På sextiotalet var Afrika nettoexportör av livsmedel. Då strävade man efter att vara självförsörjande. Mat ansågs inte vara vilken vara som helst. Staten stöttade jordbruket bland annat genom att subventionera konstgödsel. Idag konkurrerar afrikanska bönder utan statligt stöd med det hårt subventionerade jordbruket på norra halvklotet. Den afrikanska jorden har övergetts eller används för att odla exportgrödor som bomull, kaffe eller socker. Det absurda i dagens riggade frihandelssystem visar sig inte minst i det att världsmarknadspriserna på många produkter ligger under produktionskostnaderna.

En stor del av svälten i världen idag är en direkt konsekvens av att av mat blivit en vara bland andra. En riggad globalisering, mat som blir till biobränsle, eller spekulationsobjekt för bankirer i New York och Hong Kong.

Hur stort tålamod med svälten är det rimligt att ha? Svaret varierar naturligtvis kraftigt. Svaret är mer beroende av personliga intressen än argumentens styrka. Den maoistiska gerillan i Indien och Filipinerna tänker inte vänta ännu en generation eller två på att bli mätta. På norra halvklotet – där feta människor sover gott om natten, är tålamodet större.

SvD

onsdag, januari 05, 2011

Hvad vil Sosial-Demokraterna?



I mars kommer Sveriges största parti att välja en ny partiledare, en ny partistyrelse, och kanske rent av en ny politik. Lite inspiration skulle de kunna hämta ifrån ett tal som hölls av en viss August Palm i Malmö den 6 november 1881. Även om rubriken på talet var formulerad som en fråga så svävade Palm inte på målet.

Sosial-Demokraterna är inga revolutionärer som strävar efter att alla ska ”dela” på allt, förklarade Palm. Den som utfört ett arbete bör också få de värden som arbetet skapat. Principen är enkel. Den som sått och skördat bör äga skörden. Den här synen på ägande ansågs naturlig och var utbredd – även bland liberala filosofer – innan kapitalismen fick sitt genombrott. En viktig uppgift för socialdemokrater borde vara att både retoriskt och praktiskt återknyta till den här förkapitalistiska synen på ägande.

En minst lika viktig uppgift vore att berätta sanningen om folkhemmet. Svensk politisk debatt handlar i regel om att två offentliga lögner ställs mot varandra. Borgarna hävdar att våra löneskatter – bland de högst i världen - skulle vara beviset på att SAP tar från ”de som gör rätt för sig” och ger till ”soffliggare”. Med den logiken blir ett skattesänkarparti också ett riktigt arbetarparti. Socialdemokraterna framställer sig själva som ett Robin Hoodparti som tar från de rika och ger till de fattiga.

Sanningen är att välfärdsstatens främsta uppgift aldrig varit att omfördela eller, som Palm sa, ”dela”. Välfärdsstaten ser till att folk inte svälter ihjäl men större delen av skatterna – kanske 80 procent - får de flesta skattebetalarna tillbaka. Välfärdsstatens huvudfunktion är att omfördela resurser från individens arbetsliv till barndom, sjukdom och ålderdom. Sanningen är att folkhemmet fungerar som ett försäkringsbolag. Sänkta löneskatter innebär först och främst att statens förmåga att jämna ut individers resurser under en livstid försämras.

En av borgarnas största bedrifter är att de lyckats framställa socialdemokraterna ett parti som straffar arbete genom löneskatter. I själva verket är det som Palm påpekade i sitt tal, ”stormännen kapitalisterna” som vill dela på frukterna av andras slit. Högern har konsekvent drivit en politik som gynnar kapitalet på arbetets bekostnad.

Riktiga socialdemokrater vill inte avskaffa kapitalismen men strävar efter ett samhälle där det ska löna sig mer att utföra eget arbete än att leva på avkastning från andras. Ett parti som tar det på allvar bör naturligtvis verka för att kapitalvinster ska beskattas högre än löneinkomster. Ett riktigt arbetarparti kan naturligtvis heller aldrig använda överskott i sjukförsäkringen – som alla löntagare betalar – till att sänka skatterna åt fastighetsägare.

För att skapa ett samhälle som gynnar arbete räcker det dock inte med att skifta skattebördan från arbete till kapitalet. Minst lika viktigt är att föra en ekonomisk politik som gynnar arbetet framför ägande. Den ekonomiska politiken bör utformas så att den fulla sysselsättningen prioriteras, i stället för inflationsbekämpning. Full sysselsättning skulle i sig lösa många samhällsproblem, och göra del lättare för löntagarna att få en skälig del av de värden som de skapar.

Det är vanligt med principiella invändningar mot statliga ingripande när det gynnar löntagarna men de som framför dem brukar aldrig störas av staten agerar för att skydda kapitalägarna. Det finns inga moraliska eller praktiska skäl till att räntepolitiken bör utformas för att förhindra att fastighetspriser och aktiekurser sjunker. Receptet för ett riktigt arbetarparti är enkelt: mer folkhemsförsäkringar åt löntagarna.