onsdag, mars 30, 2011

Irans hemliga vapen avslöjat


Folket i Egypten och Tunisien har störtat sina tyranner. Den kungliga diktaturen i Bahrain har räddats kvar, för tillfället i alla fall, av saudiskt pansar och saudiska soldater. Regimerna i Syrien, Oman och Yemen verkar hänga löst. Och Kadaffi har förlorat halva landet till revoltörerna.

Även i Iran har folk protesterat, och det våldsamt. Tidigare toppolitiker och präster från regimen har anslutit sig till oppositionen. Ändå finns det inget som tyder på att regimens överlevnad är i fara.

Är den iranska regimen skickligare på att slå ner folkliga protester än de arabiska, eller har den trots allt stöd bland vissa delar av befolkningen?

Tidningen Barometern spekulerar i att det relativa lugnet i Iran beror på att regimens repression. Det finns mycket som talar för att verkligheten är mer komplicerad. Till och med bilden som illustrerar ledaren undergräver Barometerns tes. Den föreställer iranska demonstranter som bär på bilder av Irans ledare ayatolla Khamenei.

Oavsett hur det förhåller sig med Khamenei och Ahmadinejads stöd bland allmänheten har de flesta opinionsbildare en rätt schizofren inställning i denna fråga.

I likhet med den iranska oppositionen hävdar man att det förekommit valfusk. Men till skillnad från den iranska oppositionen så hade Barometerns ledarskribenter eller andra opinionsbildare knappast erkänt Mir-Hossein Mousavi som irans demokratiskt valde president om han utropats till segrare. Man är upprörd över ett påstått valfusk inom vad man anser vara ett odemokratiskt system. Det går att argumentera för den ena eller andra tesen, men det borde vara svårt att tro på bägge samtidigt.

Om Barometern är oroliga för (hypotetiska) iranska kärnvapen så borde man ha föredragit Ahmadinejad. Mousavi har ofta anklagat Ahmadinejad för att ge efter för väst när det gäller det iranska kärnkraftsprogrammet.

Nu finns det inget konkret som tyder på att Iran håller på att framställa kärnvapen som Barometern hävdar men det är lätt att knappa fram en teori om de ”hemliga kärnvapenfabrikerna”. Men Barometern har hittat konkreta bevis på att revolten i Bahrain är en konspiration styrd från Teheran. Iran har utvecklat ett supervapen med vars hjälp deras agenter kommer att kunna erövra hela mellanöstern.

Proteströrelsen på Bahreins gator vill gärna framstå som nationell och oberoende av utländskt inflytande. Men Financial Times berättade nyligen att Irans närvaro i Bahrein. Vid en numera välbekanta Pärlrondellen i huvudstaden Manama delades en dag gratis ut mängder av påsar med ostbågar. De var av det iranska märket som kallas Jeetos.


SvD1, SvD2 Expressen

måndag, mars 28, 2011

Vems bomber är dummast?


Humanitära, smarta, demokratiska, bomber faller nu över Libyen. Syftet är att förstöra grymma, barbariska, dumma bomber. I likhet med så många andra krig är målet att stoppa krig, rädda liv och sprida respekten för mänskliga rättigheter. Våra krig är en altruistisk handling, som vi genomför ytterst motvilligt. Så är det i alla fall rent retoriskt.

Facit från tidigare angrepp visar dock att det humanitära kriget inte förtjänar sitt namn. I verkligheten dör alltid en ofantlig mängd civila. I Vietnam var det miljoner, i Irak många hundratusen, och i Afghanistan kan de räknas i tiotusentals. Till och med i USA:s lilla invasion av Panama dödades tretusen civila. Med vilken rätt har västmakterna nu rätt att döda människor i Libyen för att de överlevande, någon gång i framtiden, kanske, ska få en bättre regering?

Tron på det goda, humanitära kriget är gammal. I år är det hundra år sedan Italien invaderade Libyen. Redan då hette det att folket skulle befrias från förtryck (det ottomanska) och civiliseras. Det var för övrigt det första kriget i historien som en bomb släpptes från ett flygplan. Till italienarnas förvåning reste sig dock folket mot dem.

Italiens humanitära invasion av Libyen 1911 slutade med att nära två tredjedelar av landets invånare fick sätta livet till.



Tron på humanitära interventioner ökar risken för kaos och krig. Vad skulle hända om Iran intervenerar i Bahrain för att skydda de oppositionella shiiter som nu massakreras av den USA vänliga diktaturen?

Varför ett flygförbud i Libyen 2011 och inte i Gaza 2008, där 1300 människor dödades, många av dem barn, och tiotusentals byggnader förstördes, av israeliska bombningar?

Varför är västmakterna så angelägna om att skydda upprorsmännen i Libyen men inte de i Elfenbenskusten, Ekvatorialguinea, Oman, Förenade Arabemiraten, eller någon annan diktatur som massakrerar och förtrycker sina medborgare?

Hur kommer det sig att en diktatur som Förenade arabemiratens skickar stridsflygplan till Italien för att skydda de oppositionella i Libyen, samtidigt som de sänder soldater till Bahrain för att slå ner det folkliga upproret?

Ingen av dessa frågor går att besvara om man tar retoriken om en humanitär intervention på allvar.

Publicerad i Arbetarbladet

SvD1, SvD2, Aftonbladet, Expressen,DN1, SvD3

söndag, mars 27, 2011

Högerns svarta bok - igen

Högerns svarta bok har kommit ut i en andra upplaga, trots att den fått klent med uppmärksamhet. Den säljer dock bra på bokbord och via djungeltelegrafen.

Många som ändå kommenterat Högerns svarta bok uppehåller sig mest vid vad den inte handlar om:

”Vad är väl 100 miljoner dödade mot att sälja Vin & Sprit till Pernod?” undrar Neons Mattias Svensson.

Det är ett retoriskt grepp som kallas halmgubbe: man polemiserar mot något som motståndaren aldrig hävdat:

”…det är inte helt lätt att belägga att svensk borgerlighet stött några folkmord. Istället skriver man om nedläggningen av Arbetslivsinstitutet, eller kritiserar Göran Hägglunds begrepp ”verklighetens folk”, skriver Per Gudmundson i svD.

Det finns hundratals böcker med orden ”svart bok” i titeln på engelska och franska. Ytterst få av dem handlar om massmord.

”De flesta ser skillnad på Hägglund och Hitler” skriver Gudmundson som om någon påstått att de var lika.

Högerns svarta bok kan köpas på bland annat Adlibris.

I Pangloss fotspår


Brott finns. Brottslighet kommer att finnas under flera generationer, kanske all framtid. Det är utmaningen för politik och vetenskap, skriver DN.

Vad skulle hända om brottsligheten plötsligt försvann? Det raka svaret är att världsekonomin i stort skulle bryta samman på några dagar i ett stort antal länder. Vad skulle hända med alla poliser, fängelsepersonal, kuratorer, psykologer, försäkringstjänstemän, Securitasvakter, låssmeder, och alla som är yrkesverksamma i branscher och näringsverksamheter som lever på att hantera brott?

Så beroende är mänskligheten av brottsligheten.

Dessutom utförs hela tiden nya brott. På många håll i världen ökar antalet kriminella handlingar. Det måste finnas goda skäl, då vi lever i den bästa av tänkbara världar.

Vi kommer i överskådlig tid att leva med brott.

Det är från denna plattform vi måste agera, oavsett om vi uppfattar brottsligheten som positiv eller negativ för människan. Brottslighet finns, och har alltid funnits. Det vi kan kalla mördare finns, och har alltid funnits. När människan nu har tagit till sig elementär kunskap om hur man hanterar kriminalitet kan den kunskapen inte raderas ut. Man kan inte låtsas att den inte existerar, inte heller förhindra att den används.

Vi kan konstatera att alla samhällen i dag, med undantag för några länder utan regering, är konstruerade för att klara brottslighet. Varje mord eller rån ger en mängd ny kunskap som kan användas i framtiden. Brott har alltså goda sidor.

lördag, mars 26, 2011

Högerns affärer med Libyen


video via Hela Pingsten

Upproret i Libyen har blivit ett tillfälle till svensk självrannsakan. Det var ju bara något år sedan som handelsminister Ewa Björling åkte ner till Libyen för att kränga övervakningsutrustning åt det statliga Rymdbolaget. Ewa Björling misslyckade försök att förföra Khadaffi är dock inget som opinionsbildare fäst större vikt vid.

Det är sant att Sverige inte varit den största syndaren. Frankrike, Storbritannien, Italien och Tyskland har alla sålt krigsmateriel till Libyen. Det är till exempel franska stridsflygplan som Khadaffi använde för att bomba sitt eget folk. Men inte heller EU ländernas förbindelser med Libyen har föranlett mycket debatt.

Jo, Per Gudmundsson på SvD är upprörd. Men det som upprör honom är Kinas affärer med Libyen. Och precis som om Kina vore Libyens enda handelspartner i världen avslutar han med: ”Andra skäms för att göra affärer där”.

I Skånskan försöker Kjell Albin Abrahamsson svärta ner socialdemokratin genom att citera några ord av ord av Olof Palme där denne sägs prisa Libyen. Men Abrahamson har förväxlat vad libyerna och Palme sagt. I själva verket var det libyerna som hävdade att Sverige var deras förebild.

Den moderata riksdagsmannen Hans Wallmark är, liksom Daniel Persson, ledarskribent på Hela Gotland, mer upprörda över att medlemmar av den svenska extremvänstern kan ha gillat Kadaffi på sjuttio eller åttiotalet, än vad regeringen gjorde förra året.

Hans Wallmark, hävdar att svenska studenter med vänstersympatier, haft affischer med Khadaffi på väggen, men har inget att säga om handelsministerns prassel med samma diktator. Att kräva Khadaffis avgång, hade dessutom gjort Sverige ” till en clown på den internationella arenan” hävdar Daniel Persson.

Det är inte första gången som svensk höger mörkar om sina affärsförbindelser med Libyen. För trettio år sedan utbildade Sverige 100 libyska officerare i Växsjö. Det var det statliga företaget Telub som arrangerat, och den dåvarande borgliga regeringen som godkänt affären.

När skandalen blev känd kritiserade Socialdemokraterna och VPK affären. Vänsterpartiet kommunisterna sympatiserade uppenbarligen inte med Libyen. Även folkpartisten Olle Westberg hade modet och anständigheten att ifrågasätta regeringen. Han kallade det för ”efterkrigstidens kanske största politiska skandal: att vi i Sverige utbildar militär åt en av världens hårdaste diktaturer…”

Men borgliga riksdagsmän och ministrar ifrågasatte, och häckla hellre öppet Westberg än de kritiserade affären med Libyen. Moderaten Anders Björk kallade Westberg ”en kombination av mästerdetektiven Kalle Blomkvist och en storinkvisitor”.

Industriminister Nils Åsling var irriterad på att Westerberg riktat ”en rad beskyllningar mot en nation med vilken vi har vänskapliga kommersiella relationer”.


Den centerpartistiske riksdagsledamoten Sven-Erik Nordin förstod inte heller vad det var för fel på Libyen: ”Olle Wästberg i Stockholm har haft som ledmotiv att han tycker illa om Libyen, Han påstår att det är en gangsterregim som styr där nere. Nå, det är hans betyg.” (Citaten kommer från riksdagsdebatter den 13 och 20 maj 1980).

svd1,

söndag, mars 20, 2011

Inga olyckor tillräckligt katastrofala för att kärnkraften ska omvärderas















Kriser är globaliseringens högsta stadium. Den franske filosofen Paul Virilios parafras av Lenin har aldrig känts så aktuell. Inget är så globalt som kriser.

Trippelkatastrofen i Japan med jordbävningar, tsunami och kärnkraftshaverier följs i realtid av tv-tittare över hela världen. Och effekterna känns direkt av på aktie- och råvarubörser. Varken media, marknaden eller radioaktivitet känner numera av några gränser.

Upproret i arabvärlden är en lika stor geopolitisk kris som den geologiska i Japan. Den nya egyptiska regeringen har släppt in både iranska och kinesiska krigsfartyg i Medelhavet. Det är symboliska händelser som vittnar om att EU och USA inte längre helt och hållet kontrollerar världshaven.

I skydd av apokalypsen i Japan har saudiska soldater och pansarfordon gått in i det lilla tyranniet Bahrain för att försöka slå ner det folkliga upproret. Om Bahrains kungliga diktatur faller riskerar de folkliga protesterna i Saudiarabien att öka. Om Bahrain faller i folkets händer förlorar USA sin viktigaste flottbas i regionen. Maktbalansen i Persiska viken skulle då förändras.

Mardrömsscenariot för USA är att upproret sprider sig till Saudiarabien. Om folket fick makten i Saudiarabien skulle USA förlora sitt inflytande över energipolitiken och dollarns ställning som referensvaluta hotas.

Sinande oljefält, politiska revolutioner och nukleära katastrofer skakar om världens energihandel. Kärnkraftsindustrin hotas av en ny nukleär vinter varnade någon från branschen.

I takt med att kärnkraftsverken blivit allt säkrare, på pappret, har olyckorna dock blivit allt allvarligare. Till olyckorna i Harrisburg (1979) och Tjernobyl (1986) kan nu världen också lägga Fukushima (2011).

Kan vi lita på kärnkraften? Det är olustigt att ens ställa frågan, hävdar en del. Svaret är givet. Vi, eller våra beslutsfattare, kommer att fortsätta att lita, hoppas, tro på det nukleära, på oljan och fan och hans moster.

Inga oljeutsläpp har hittills påverkat oljepolitiken, inga bankkrascher har varit allvarliga nog för ge oss ett nytt finansiellt system och inga kärnkraftsolyckor kommer att bli tillräckligt katastrofala för att kärnkraften ska omvärderas.

Inte ens härdsmältor är så allvarliga nuförtiden sägs det. Moderna kärnreaktorer byggs för att klara av det, utan att släppa ut värst mycket radioaktivitet. Svenska kärnkraftverk vilar dessutom på urberg, så Fukushima kan aldrig inträffa här. Terrorattacker är plötsligt lätta att skydda sig ifrån. Terrorister kommer aldrig att hitta på något nytt och oväntat. De nya kärnkraftsverken återanvänder bränsle så inte ens slutförvaringen (hundra tusen år) är ett riktigt problem.

Och tänker man efter riktigt ordentligt så inser man att det egentligen aldrig inträffat någon olycka som förtjänar att diskuteras. Harrisburg? Gammal teknik! Tjernobyl? Styrt av kommunister! Fukushima? Byggt på lös sand!

Sveriges framtida kärnkraftsverk kommer att ägas och drivas av privata investerare, om näringsministern får som hon vill. Privata ägare månar ju om sina ägodelar. Aktieägarna vill ha utdelning, inte apokalyps.

Publicerad i KB

SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2 Approximation Badland Hyena Approximation

onsdag, mars 16, 2011

Socialisterna på Bonniers


Den svenska vänstern bör göra upp med sin beundran för den libyska diktatorn. Det är också vänsterns fel att den libyska diktaturen hamnat i mediaskugga. Så tycks i alla fall Kjell Albin Abrahamson mena, i två texter i Skånskan 1. 2.

Han presenterar två korta citat som ska bevisa att vänstern älskat Kadaffi. I det första hävdar Abrahamson att religionshistorikern Mattias Gardell ska ha kallat Kadaffi för ”allas vår broder”. Läser man Gardells artikel – publicerad i kioskvältaren Anarkistisk tidskrift – så ser man att även Gardell använder citattecken kring uttrycket. Gardell citerar nämligen den libyska diktatorns anhängare, som kallar honom för ”allas vår broder”. Med Abrahamsons logik kan man lika hävda att Abrahamson själv, och nu undertecknande, anser att Khadaffi är ”allas vår broder”.

I den andra artikeln påstår Abrahamson att Olof Palme skulle ha sagt att den libyska diktaturens politik låg ” i linje med vår politik". Verkligen? Ville Palme göra om Sverige efter libysk modell? Läser man Claes Arvissons bok Olof Palme Med verkligheten som fiende ser man så, gudskelov, inte är fallet:

”Vid Palmes besök hos den libyske diktatorn överste Ghadaffi våren 1974 hyllades Sverige som ett självständigt och progressivt land ”i linje med vår egen politik”. Libyen hävdades det, skulle slå in på en socialdemokratisk väg.”


Den märkligaste tesen Abrahamson driver är kanske ändå den att vänstern skulle ha tystat rapportering och debatt om förtrycket i Libyen. Har verkligen socialisterna på Bonniers den makten, om de nu finns och vill? Är till och med SvD:s ledarsida styrd av vänstern? Finns det ett världsomspännande nätverk av vänstermänniskor som kontrollerar media?

tisdag, mars 15, 2011

Hans Wallmark försvarar det oförsvarbara




Minidebatt i Kristianstadsbladet. Del I.


Det råder ingen tvekan om var Carl Bildt står i kampen mellan diktatur och demokrati, hävdade den moderata riksdagsledamoten Hans Wallmark här på fria ord (25/2). Verkligen? Hur kommer det sig att Bildt aldrig kallat Mubarak eller Ben Ali för vad de är: diktatorer. Värre Bildt sitter i en regering som vägrar sluta sälja vapen till de diktaturer i arabvärlden som nu massakrerar sina egna medborgare. Det var inte länge sedan Sverige försökte sälja övervakningsutrustning till Libyen. Är inte det värre än att några vänstermänniskor ska ha avstått från att kritisera Khadaffi på sjuttio och åttiotalet?

Carl Bild har inte alltid haft samma tunghäfta. Under kriget mellan Georgien och Ryssland för par år sedan liknade Carl Bild Vladimir Putin vid Hitler. En EU utredning slog senare fast att det var Georgien som startade kriget. Kanske borde Bildt be "Hitler" om ursäkt och tala klartext om verkliga brott?

I stället för att klargöra moderaternas position gör Hans Wallmark den ännu mer dunkel. Är det inte så att Venezuelas president Hugo Chavez, som han buntar ihop med Khadaffi, är demokratiskt vald? Bör Sverige verkligen sälja vapen och övervakningsutrustning till diktaturerna i till exempel Saudiarabien, Kuwait, och Bahrein?

Del II (15/3)

Riksdagsmannen Hans Wallmark (m) avfärdar kritiken mot exporten av svensk krigsmateriel med att summorna är små, att vi inte gjort affärer med alla diktaturer, och att det vi exporterat egentligen inte är vapen.

2009 exporterade vi krigsmateriel för över 1500 miljoner kronor. Oman, Pakistan och Saudiarabien är några av våra större kunder. Tunisien har fått köpa luftvärnsvapnet Robotsystem 70.

Visst går det att hävda att stora delar av den svenska exporten snarare består av krigsmaterial än vapen. Det handlar om bland annat radar, ammunition och kamouflageutrustning. Men är det en relevant distinktion?

Om den svenska exporten av krigsmateriel till diktaturer som Egypten och Tunisien är så harmlös som Wallmark låter påskina så borde vi kunna sälja samma typ av material till både Iran och Nordkorea. Men jag misstänker att både Wallmark och Nato plötsligt skulle börja skrika högt då. Diktaturer kan nämligen delas in i två grupper: vänner och fiender.

Tidigare socialdemokratiska regeringarna har också sålt krigsmateriel till diktaturer men det aktar sig naturligtvis Wallmark för att påpeka.

Nu bombar Khadaffi upprorsmännen i östra Libyen med hjälp av stridsflyg Frankrike sålt. Större delen av hans vapen kommer från Frankrike, Tyskland, Italien och Storbritannien. Förra året var handelsminister Ewa Björling (m) nere i Libyen för att hjälpa statliga Rymdbolaget att sälja övervakningsutrustning. Att regimen ratade den svenska tekniken bör inte tolkas som att Rosenbad styrs av moraliska överväganden.

Men detta noterar inte ens moderaternas riksdagsman från Kristianstad. I stället lägger han ut villospår. Wallmark skriver om vad den förre socialdemokratiska utrikesministern Sten Andersson sa om Baltikum 1989, och babblar om Venezuelas mediapolitik! Det gör han helt rätt i. Det enda sättet att försvara det oförsvarbara är att gå till offensiven i en helt andra frågor.

torsdag, mars 10, 2011

Chomsky om Libyen

Noam Chomsky: lite nött i kanterna, något svårare att hitta ord men lika klar i tanken som vanligt.






Bonusspår: Klasskamp i Amerika.

tisdag, mars 08, 2011

Birgitta Ohlssons två ansikten


Det är bra att arabvärlden revolterar mot sina förtryckare, skrev Birgitta Ohlsson i en krönika förra veckan. Frihet är bra. Demokrati är bra. Kvinnors rättigheter är jättebra, och även religionsfrihet måste respekteras, slår Birgitta fast. Även för araber.

Birgitta Ohlsson är numera EU minister, och borde ha ett späckat schema men tar sig ändå tid att reda ut sådant som hon uppenbarligen anser komplicerat och kontroversiellt. Tänka sig: demokrati är bra, diktaturer är dåligt.

Problemet med Birgitta Ohlsson är inte att hon bara säger självklarheter, utan att ord och handling sällan hänger ihop. När hon var riksdagsman profilerade hon sig som FRA motståndare, men valde ändå att lägga ner sin röst.

Nu har hon gjort en Birgitta Ohlsson igen. Hon sitter i en regering som sålt vapen till en lång rad arabiska diktaturer men hävdar att hon står på demonstranternas sida. Och trots att dessa envåldshärskare gång på gång visat att de inte drar sig för att massakrera sin egna medborgare vägrar regeringen att stoppa svensk vapenexport till dem. Demokrati är säkert bra, men bäst av allt är stabila och låga oljepriser.

Uppdatering 9/3
Nu uppges Sverige ha stoppat exporten av vapen till tre länder i mellanöstern. Vilka det handlar om är dock hemligt. Sverige fortsätter alltså att exportera vapen till de flesta diktaturer i arabvärlden.

Vitsen med Libyen

fredag, mars 04, 2011

Revolutionen går vidare





En efter en störtas nu arabvärldens diktatorer. En tjugoårig diktatur i Tunisien och ett trettioårigt förtryck i Egypten är redan över. Revolutionen i Libyen visar att folket kan resa sig även i rika förtryckarstater.

Fortsätter detta kommer det att bli den största geopolitiska förändringarna sedan östblocket föll ihop för tjugo år sedan. Inte minst om revolutionen når Saudiarabien och Kuwait, som har de största oljetillgångarna.

I brist på en organiserad opposition är det bokstavligen gatan som reser sig. Och denna gata består inte av islamister som så många här i väst varnat för. Islam som politiskt alternativ tycks bara ett marginellt stöd. De av oss som levt i den felaktiga tron att muslimer inte är redo för demokrati, kan andas ut.



Visst finns det ett hat mot västvärlden i allmänhet, och USA i synnerhet i många muslimska länder. Men det man hatar är inte jeans, frihet, eller kristendom, utan våra regeringar som stödjer deras förtryckare.

USA stöttade Mubaraks trettioåriga diktatur med över femtio miljarder dollar. Sedan Khadaffi låtit västerländska oljebolag pumpa upp den Libyska oljan, har EU och USA i prakten, inte kommenterat hans övergrepp mot det libyska folket.

Frankrike har haft som princip att inte tala med oppositionen i någon arabisk diktatur. De flesta franska toppolitiker har regelbundet låtit sig bjudas på lyxresor av de nordafrikanska despoterna.

Hyckleriet är inte mindre i Sverige. Det var inte länge sedan Sverige försökte sälja övervakningsutrustning till Libyen. När hundratals egyptiska demonstranter mördats, och den svenske reportern Bernt Sundström blivit knivhuggen, kallade vår statsminister detta för ”fullständigt oacceptabelt”. Sedan meddelade han att Sverige ska fortsätta att sälja vapen till Egypten och andra diktatorer. Gärna ett fördömande, men först en rejäl vapenaffär, tycks vara Fredrik Reinfeldts devis.



Det demokratiengagemanget västvärldens ledare visar upp när det gäller Irak, Afghanistan, Iran, Zimbabwe och ett par andra stater med stora naturtillgångar, och regimer som inte gör affärer på våra villkor, är plötsligt som bortblåst. Folket i arabvärlden har visat att de är redo för demokrati, men är vi i Sverige och västvärlden är det?

SvD1 , SvD2,SvD3, DN1