onsdag, augusti 31, 2011

Världsbankens alkemister


Ända sedan femtiotalet har Världsbankens (VB) ekonomer sökt efter en enkel formel för att göra fattiga länder rika. Men i likhet med medeltidens alkemister som letade efter de vises sten för att göra guld har ansträngningarna att hitta nyckeln till ekonomisk tillväxt inte gett något resultat.

Det menar i alla fall William Easterly i sin bok The Elusive Quest for Growth. Första halvan av boken är en förskräcklig genomgång av VB misstag. Easterly hävdar att VB baserat sina rekommendationer och utlåningspolitik på grundval av den ena felaktiga teorin efter den andra.

Det finns inga enkla samband mellan offentliga investeringar eller investeringar i maskiner och tillväxt som VB först antog när man började bevilja stora lån till utvecklingsländer. När man till slut insåg att detta inte fungerade menade VB i stället att tillväxten skulle ta fart om man också investerade i utbildning. När inte heller detta visade sig vara någon mirakelmedicin förklarade man att familjeplanering var nyckeln till utveckling. Men även "cash for condom" har visat sig vara en återvändsgränd. Easterly menar att man borde ha insett att dessa strategier var verkningslösa långt tidigare än man gjorde för statistiken talade sitt tydliga språk.

En grundlig genomgång av 138 länder visar att det inte finns samband mellan nivån på ett lands investeringar och storleken på de lån och bidrag man fått. Det finns inte något statistiskt stöd för mellan investeringar och tillväxt, hävdar Easterly.

Mycket av den kritiken har hörts förut men sällan har den framförts så detaljerat och så grundligt som hos Easterly. Men så hör det inte heller till vanligheterna att en högt placerad ekonom på VB:s forskningsavdelning kritiserar den egna verksamheten.

När Easterly efter denna deprimerande sågning sedan ger sin syn på vad man faktiskt bör göra för att få fart på världens fattiga länders tillväxt känns framställningen inte lika säker. I ett kapitel uppehåller han sig länge http://www.blogger.com/img/blank.gifvid slumpens betydelse (jo) och någon enkel formel för uthållig tillväxt tror han inte på.

Däremot bör Världsbanken anpassa sin politik så att den inte strider mot insikten att människor reagerar på incitament. Konkret innebär det att Easterly vill att regeringar som är dåliga på att skapa tillväxt ska få mindre hjälp medan de som gör bättre ifrån sig ska få mer...



The Elusive Quest for Growth Economists adventures in the Tropics
William Easterly
MIT Press

Glenn Becks nazi Touretts

Glenn Beck är en konservativ amerikansk TV och radiopratare. I Sverige är han mest känd för att att ha liknat de ungdomar som dödades i Utöya med Hitlerjugen. Här lyckas The Daily Show ändå göra något lustigt (och informativt) om denna osmakliga människa. Det börjar lite långsamt men tar sig efter en minut. Nämnde jag att hans program följs av åtta miljoner amerikaner?

Jungfrufödsel från småland räddar Centern


Centerpartiet har beslutat att utse Annie Lööf till ny partiledare. "Hon är ett politiskt underbarn helt enkelt". Om en 28 årig tjej som är för Nato men mot arbetsrätt skulle lyckas med det vore det sannerligen ett under. Men kanske kan den personliga utstrålning ändå göra skillnad, antyder SvD:s reporter i Lena Hennel i en intervju hon gör med sig själv.

Om Annie Lööf även ersätter Maud Olofsson som industriminister kan centern fortsätta att inte driva industripolitik. Men även nyliberaler har möjligheter att ta initiativ för näringslivet.

Kristdemokraten Siwert Öholm skriver i tidningen En Ding Ding värld hur en kristen industripolitik som inte strider mot nyliberala värden kan genomföras:


"I Sävsjö i Småland enades de kristna församlingarna för en tid sedan om att "be strategiskt" för etablering av en stor fraktterminal, som skulle rädda åtskilliga jobb i kommunen.
I söndags kunde man hålla tacksägelsebön i kyrkorna. Infrastrukturministern invigde den stora fraktterminalen i Stockaryd i månadsskiftet.
Skratta inte åt den berättelsen. Håna den inte, Säg inte, lite surt, att det inte finns ett samband.
Tvärtom kanske Humanisterna och andra kommer att häpna när "strategisk bön" börjar bygga både nya fabriker och nya järnvägar i landet."


Via Fredrich Legnemark SvD SvD2 SvD3 SvD4 DN DN2 DN3 DN4 Aftonbladet Aftonbladet2 Expressen SvD5

Att minska biståndet utrotar inte svälten


I likhet med utbildningsminister major Björklund har biståndsminister Gunilla Carlsson en osviklig förmåga att låta som hon är oppositionspolitiker. Sverige ”skickar miljard efter miljard” men låter pengarna användas felaktigt av korrupta odemokratiska regimer, tycks det. Efter fem år som biståndsminister låter Gunilla Carlsson fortfarande som hon nyss tagit över efter socialdemokraterna.

Demokrati är säkert bra men knappast den universallösning som biståndsministern låter påskina. I världens största demokrati – Indien – lever en tredjedel av världens fattigaste människor, i undernäring och svält. Det finns skäl till att landet skakas av ett väpnat uppror från en maoistisk gerilla. En av Afrikas värsta diktaturer – Libyen – har den högsta medellivslängden (77 år) på kontinenten. I Ekvatorialguinea – för att ta ett annat oljerikt land med liten befolkning – är medellivslängden runt 15 år mindre.

Ett snabbare sätt att bekämpa svälten i världen vore att sluta diskriminera handeln från fattiga länder. Tullar länder i syd tvingas betala för att få exportera till nord är flera gånger högre än när nord exporterar till syd. Ett annat sätt vore att Sverige och andra I länder slutar att omvandla mat till bränsle, vilket driver upp världsmarknadspriserna på livsmedel. Det vore också positivt om Världsbanken – som styrs av de rika länderna i världen – lät fattiga länder att subventioner eller investera i sitt eget jordbruk.

Men Gunilla Carlsson föredrar uppenbarligen att ägna sig åt en retorik som inte stör ekonomiska intressen i Sverige eller EU. Svenskt bistånd används allt mer för att främja Sveriges intressen. De finansierar redan ambassader, och om Carlsson får som hon vill ska det snart också gynna svenska bioteknikföretag.

Läs om Gunilla Carlssons korståg mot biståndet i Ordfront.
Hunger i fettets tid
Afrika: Plundringen fortsätter
Så hålls Afrika fattigt

SvD SvD2

Pålsson lär knappast själv ta ett lärarjobb


Kompetenta lärare som tycker om sitt jobb är bättre än inkompetenta som vantrivs hävdar(29/8) Margareta Pålsson (M), riksdagsledamot från Åstorp och ordförande i riksdagens utbildningsutskott.

Det kan säkert förvåna en del anhängare av den gamla flumskolan att kompetens är bättre än inkompetens men forskningsläget lär vara otvetydigt, om man ska tro ordföranden i utbildningsutskottet.

Pålsson presenterade även de nya moderaternas nya skolpolitik. Den består av nya regler och lagar som ska ge oss en modern kunskapsskola. I den gamla flumskolan hände det att regler och lagar inte följdes men den nya skolan vore ju inte ny om det hände igen.

Avhopp från gymnasiet ska stoppas genom att de svaga redan från början ska beredas enklare alternativ i form av praktikplatser. Det är ambitiöst att sänka kraven; endast så kan Sverige förbli en ledande industrination.

Pålsson nämner i förbigående att lärarlönerna inte riktigt är som de ska. Det kan ligga något i det. På femtiotalet tjänade en gymnasielärare som en riksdagsman. Nuförtiden tjänar sophämtare mer.

Själv ser jag inget fel i det, men det är begripligt att det inte lockar till långa studier. Pålsson som själv är utbildad lågstadielärare tjänar minst 66 000 kronor i månaden i riksdagen så det är begripligt att hon aldrig har eller kommer att arbeta i skolan. Och inte är det den nya fina titeln, legitimerad lärare, som lär ändra på det.

Riksdagsledamot Pålsson lovar på fullt allvar att lyhört och ödmjukt följa förverkligandet av sin egen politik.

Eftersom varken ordförande i utbildningsutskottet eller utbildningsministern tidigare lyssnat det minsta på vad forskningen kommit fram till när de beslutar om skolan, föreslår jag att regeringen hittar på något sätt att lägga ner all svensk pedagogikforskning.

Regeringen har tidigare lagt ner Arbetslivsinstitutet och Djurskyddsmyndigheten, eftersom dessa bedrivit felaktig eller onödig forskning, så man vet ju hur man gör.

tisdag, augusti 30, 2011

Ekonomi som värdefri vetenskap




De är välutbildade och intelligenta men så fort de öppnar munnen kommer det bara nonsens. Ingen meteorolog skulle komma på tanken att förutspå temperaturen den första januari 2012 men de svenska storbankerna, OECD och regeringen har ekonomer som jobbar heltid med att på en decimal när förutspå den ekonomiska tillväxten.

Tidningar skriver om dessa prognoser, ekonomer diskuterar dem. Att de i princip aldrig stämmer minskar inte intresset. Bara två av sextio recessioner som utbröt i världen under 1990 talet förutsågs ett år innan de inträffade, har Prakash Loungani, ekonom vid Internationella valutafonden visat.

Än märkligare är att den ekonomiska tillväxten i sig tycks ha blivit en viktigare fråga än vad ekonomin ska användas till. Skolan ska fostra barnen till att bli entreprenörer, inom sportjournalistiken mäts idrottarnas framgång allt oftare efter hur mycket pengar de tjänar, sjukvården efter hur mycket pengar man använder och så vidare. Samhällsdebatten har ersatts av ekonomisk debatt och eftersom ekonomernas perspektiv bara är ett av många möjliga har debatten blivit allt mer enkelspårig.

Granskar man nationalekonomernas teorier närmare så finner man att de innehåller inbyggda värderingar som gör det svårt att använda sig av om man vill gynna vanliga löntagares intressen.

Den klassiska borgliga nationalekonomin bygger till exempel på ett antagande som strider mot den allmänna synen på anständighet: girighet är bra. Det är bara genom att satsa på dig själv som du kan göra världen bättre. Det är ingen vidare utgångspunkt att bygga ett solidariskt eller kristet samhälle på.

Den amerikanska högern anser att kunskaper i nationalekonomi är ett så effektivt sätt att påverka människors värderingar på att den lägger ut flera miljoner dollar på att betala kurser i ämnet på fina universitet åt studenter som egentligen inte behöver det för sin utbildning. Och det gör den inte på spekulation för det finns forskning som tyder på att kunskap om ekonomisk teori gör människor mer egoistiska.

Ekonomihistorikern Lars Pålsson Syll skriver i sin bok Den dystra vetenskapen om hur nationalekonomer genom sitt problemformuleringsprivilegium omformar debatten. Ekonomer uttalar sig med auktoritet om till exempel effektiviteten inom den offentliga sektorn men det är tyst om vad orden egentligen betyder när de använder dem och om deras definition är rimlig.

En hörnpelare i ekonomisk teori är föreställningen att man opartiskt kan avgöra hur resurserna ska användas genom att se till de enskilda individernas önskemål. Det är själva kärnan anspråk på att vara en värdefri vetenskap.

Det kan tyckas vara en vettig utgångspunkt men om jag har en smittsam sjukdom och är för pank, saknar förstånd, kunskap eller är för snål för att gå till doktorn riskerar det att bli ditt problem också. Därför är ekonomernas liberala begreppsvärld ingen vidare utgångspunkt för folkhälsan, även om den är ett effektivt redskap för att bekämpa kollektiva lösningar med.

Eftersom kärnan in ekonomerna teori rymmer dolda värderingar får det naturligtvis konsekvenser när de använder den för att analyser verkligheten.

Ett konkret exempel är när ekonomerna talar om överkonsumtion i vården. Det låter negativt och den som inte är insatt i ekonomi tror naturligtvis att det betyder att människor får mer vård än deras hälsotillstånd kräver. Men som professor Roland Granqvist visat i en studie över hur ekonomer analyserar svensk sjukvård betyder överkonsumtion i ekonomernas begreppsvärld bara att någon får mer vård än den är beredd att betala för. Man kan alltså överkonsumera vård utan att få tillräcklig medicinsk behandling.

När man i Sverige på inrådan från ekonomisk expertis under nittiotalet kraftigt höjde patientavgifterna för att få bort denna överkonsumtion är det troligt att man i stället gjorde vården mindre effektiv, anser Granqvist som är professor i företagsekonomi.

Men ur ekonomernas perspektiv framstår försämringen som en förbättring eftersom man marknadsanpassat vården och gett folk större valfrihet. I likhet med religiösa fanatiker dömer ekonomerna den existerande sjukvården och hela det existerande samhället utifrån ett ideal. Att verkligheten inte fungerar enligt ekonomisk teori tycks bara sporra en del ekonomer att rätta verkligheten efter teorin.


Källor och vidareläsning

Den som vill fördjupa sig i kritiken av nationalekonomernas teori och metoder saknar inte litteratur att välja bland. Lars Pålssons Sylls Den dystra vetenskapen Om nationalekonomins och nyliberalismens kris (Atlas akademi) är den bästa och mest systematiska granskningen av nationalekonomisk teori på svenska. Den är pedagogiskt skriven utan att förenkla, vilket gör att den kan läsas med behållning av både de som har och de som helt saknar kunskap i nationalekonomi.

Det gäller också antologin som sociologen Geir Angell Öygard satt ihop: Vår tids ekonomism (Boréa). Ekonomer och forskare från andra discipliner granskar här de dolda etiska antaganden som ligger dold i ekonomisk teori. Här finns bland annat en utmärkt presentation och kritik av Public Choiceskolan och en mördande kritik av de ekonomiska välfärdsbegreppen av professor Roland Granqvist. Lite svårare men ändå läsvärd är Amartya Sens lilla mästerverk Etik och ekonomi (SNS förlag).

Publicerad i Vasabladet
SvD

måndag, augusti 29, 2011

Massakrer och lynchningar



Libyan rebels face test as they deal with hundreds of pro-Gadhafi suspects




SvD DN

Renässans för spargrisen


Välfärdsstaten är här för att stanna eftersom de grundläggande skäl som en gång ledde till att den uppfanns finns kvar. Inget talar för att det kommer att förändras. Marknaden är inte perfekt, informationen bristfällig och framtiden osäker. Välfärdsstaten existerar av samma anledning som försäkringsbolagen men tar hand om de risker som privata intressen och marknaden inte vill eller förmår ta.

Det är det glada budskapet i Nicholas Barrs bok, The Welfaire state as Piggy Bank - Information, Risk, Uncerstainty and the Role of the State. Med konkreta exempel och analytisk skärpa visar Barr på vilket ideologiskt snömos som de teoretiska skälen för kapitaliseringen av pensionssystemen eller de privata sjukförsäkringarna vilar på.

I stället för att granska välfärdsstatens omfördelning av inkomst (Robin Hood funktionen) analyserar Barr dess omfördelning över en livscykel (spargrisfunktionen) som han menar är allt för lite förstådd. Trots att välfärdsstaten oftast förknippas med Robin Hoodfunktionen menar Barr att det egentligen är spargrisfunktionen som är dess huvudsysselsättning. I Storbritannien tillhör 2/3-3/4 av statens utgifter spargrisfunktionen. Det innebär att välfärdsstaten kommer att fylla en funktion även om all nöd försvinner och alla medborgare utgörs av medelklass.

Barr menar att globaliseringens negativa inverkan på välfärdsstaten ofta överdrivs. Han pekar på beräkningar som visar att den stått för mindre än en femtedel av den ökande ojämlikheten i USA sedan 1970. Man kan inte handla med allt och vissa produktionsfaktorer går inte att flytta.Folk flyttar inte heller hur som helst för att maximera sina inkomster utan föredrar att stanna med familjen i sin kultur.

En annan aspekt av globaliseringen är att de nya industriländerna också pressas att anpassa sig efter välfärdsstaterna menar Barr som bland annat pekar på Sydkoreas nya arbetslöshetsersättning.

Barrs bok är en elegant sammanfattning av de teoretiska skälen för välfärdsstatens existens där författaren som nu är verksam vid London School of Economics också drar nytta av egna erfarenheter från sitt arbete som expert på Världsbanken.

Även om det är svårt att invända emot Barrs rigorösa argumentation undrar jag om han inte är för optimistisk när han tror att något har framtiden för sig bara för att det är rationellt. Roosevelts New Deal räddade förmodligen den amerikanska kapitalismen. Men det hindrade inte en del mäktiga kapitalister från att bekämpa programmet långt efter att det stod klart för dem att New Deal gjort dem rikare.


The Welfaire state as Piggy Bank - Information, Risk, Uncertainty and the Role of the State
Nicholas Barr
Oxford university press

Recensionen publicerad i LO-Tidningen (2003)

söndag, augusti 28, 2011

Ras och intelligens


Kunskapskanalen visade nyss Rageh Omaars utmärkta dokumentär Vetenskapens sista tabu. Det är en bra uppgörelse med föreställningen att det finns ett samband mellan ras och intelligens.

För ett par år sedan gjorde jag en intervju med en norsk professor, Bjarne Fjeldsenden, på samma tema: Undernäring påverkar den mentala kapaciteten
(Några tidningar jag försökte kränga den till reagerade ungefär som om jag burit in en hink skit på redaktionen).

Beskrivningar, inga förklaringar


I början av nittiotalet var de flesta svenska banker nära att gå under som en följd av att fastighetsmarknaden kollapsade. Den förre borgliga regeringens skatteminister (1991-1994) Bo Lundgren, som var ansvarig för det finansiella systemet gav sin syn av spelets gång i boken När bubblan brast.

Bo Lundgren ser upphovet till nittiotalets kriser i en vänstervridning av socialdemokraternas politik som han anser tog vid när Olof Palme blev partiledare och stadsminister 1969. Vänsterpolitiken resulterade enligt Bo Lundgren i ett skenande skattetryck, i att den offentliga sektorn växte och i regleringar som den offentliga barnomsorgen. Detta bäddade inte bara för finanskrisen och kronans fall, utan är också orsaken till den nuvarande (1998) höga arbetslösheten och att Sverige inte längre ligger i BNP täten, hävdar Lundgren.

Den tredje vägens ekonomiska politik var ett försök av socialdemokratin att undvika konsekvenserna av sitt politiska misslyckande, menar Lundgren. De devalveringar som skedde under den tredje vägens politik och skylde de ekonomiska och samhällsorganisatoriska problemen. Sverige hade under åttiotalet ett stort och växande strukturellt underskott som doldes av ett konstlat och överdrivet konjunkturellt överskott.

Det glada åttiotalet, med yuppies, stigande börskurser och snabbt stigande fastighetspriser var en finansbubbla som skapades utav riksbankens expansiva penningpolitik och en avreglering (utan eftervård) av kreditmarknaden, hävdar Lundgren. I Sverige åt inflationen upp räntekostnaderna och lånen var dessutom avdragsgilla mot de höga marginalskatterna. Det var en ekonomi där det lönade sig att låna men inte att spara, anser Lundgren.

När sedan den stora skatteomläggningen kom 1989 som gjorde det mindre förmånligt att låna – och valutaregleringarna togs bort samma år, sprack bubblan. Krediterna sökte sig utomlands och gödde inte längre den svenska fastighetsboomen. Så långt kunde Bo Lundgrens historieskrivning komma från vilken borgerlig politiker som helst.

Sedan följer Bo Lundgrens egen berättelse om sin insats i förhandlingarna med de stödsökande bankerna. I dessa förhandlingar strävade Bo Lundgren efter att ägarna skulle skjuta till så mycket kapital som möjligt och staten så lite som möjligt, att staten skulle slippa ta över banker vars egna kapital utplånats, att de banker som fått statsstöd inte skulle få en konkurrensfördel på de andras bekostnad och bevara det utländska förtroendet för det svenska kreditsystemet.

Men Bo Lundgrens (och moderaternas) kritik av den tredje vägens ekonomiska politik förklarar ändå inte hur bankerna kunde låna ut enorma belopp till fastighetsbolagen. Fastighetsbolagen gjorde inga vinster på hyresintäkterna utan på att köpa varandras fastigheter till allt högre belopp med lånade pengar. Hur bankerna ändå kunde låna ut pengar förklarar Bo Lundgren med att bankinspektionen inte skött sitt arbete, att riksbanken fört en för expansiv penningpolitik och att bankerna brustit i kompetens.

Det är visserligen en sann beskrivning men är det också en förklaring? Varför har man inte skött sitt arbete kompetent?

Bo Lundgren hävdar att det saknades personer som varnade för situationen men det stämmer inte. Åke Ortmark skriver i sin bok Ja-sägarna (Gedins 1996) att ekonomer som Per Olof Edin (LO) , Lars Vinell (nu professor vid Stockholms universitet) Göran Albinsson Bruhner (Svenska Dagbladet) var kritiska. Hans Tson Söderström (SNS, Studieförbundet Näringsliv och samhälle) varnade redan i slutet av 1986.

Men varför var det så få som reagerade på att fastighetspriserna kunde stiga med 25 procent om året? Åke Ortmark hävdar i sin bok att eftersom kunskapen uppenbarligen fanns på sina håll, så måste det finnas psykologiska förklaringar till att den inte slog igenom. Hans svar är att opportunismen härskade: det var inte rätt tid att ifrågasätta, varna eller säga nej om man var rädd om karriären.

Bo Lundgren är ganska nöjd med hur det statliga bankstödet använts och konstaterar att staten ser ut att kunna få tillbaka stora delar av bankstödspengarna, fast då har han som han själv medger varken räknat med statens ränteförluster eller med att Nordbanken hade ett värde före krisen… Men han nämner inte att marginalerna mellan in och utlåningsräntan ökat betydligt, vilket var en förutsättning för att bankerna skulle kunna återhämta sig och bygga upp ett eget kapital igen. Utan ökade marginaler hade nog inte bara Gotabanken blivit föstatligad utan troligtvis även S-E banken och några sparbanker.

Kanske var Bo Lundgren mån om statens pengar och om att det statliga stödet inte skulle påverka konkurrenssituationen mellan bankerna, men han tiger om att dessa ökade marginaler innebär en överföring från samhället av lika mycket pengar som bankstödet (65 miljarder kronor). Den dåliga konkurrensen mellan bankerna förra året (1997) resulterade i att deras avkastning på det egna kapitalet var hela 20 procent.

När det gäller det misslyckade försvaret för den svenska kronkursen ångrar Bo Lundgren ingenting. Att låsa kronkursen var bra nationalekonomisk teori, och hade det lyckats hade det varit bra i praktiken, tycks Bo Lundgren mena.

En fast valuta inger utländska investerare förtroende och hade garanterat att devalveringsknepet inte tas till för att reglera det vi borde kunna sköta bättre, som en konkurrenskraftig lönebildning. Men det bristande förtroendet för svensk ekonomi och turbulensen kring det rigida EMU-projektet sänkte till slut kronan, hävdar Lundgren.

Bo Lundgrens beskrivning av hur marknaden skulle blidkas med nedskärningar i de offentliga finanserna eller piskas med räntehöjningar är inte begripligare än tidningsrubrikerna från då det begav sig. Marknaden förblir en abstrakt, anonym entitet, antydningsvis utländsk. Men stämmer det med verkligheten?

I en artikelserie av Ewa Stenberg och Gunnar Örn i DN 1996 hävdas att det var de svenska exportföretagen och bankerna som tvingade fram devalveringen 1992. Varför avfärdar inte Bo Lundgren sådana missuppfattningar som presenteras i Sveriges största morgontidning? Är det sant? Är det sant men betydelselöst?

Ifall det stämmer, motarbetade svenskt näringsliv den politik regeringen och Bo Lundgren (med stöd av Socialdemokraterna och Ny Demokrati) förde. Det borde antingen leda till etablissemangets ekonomiska politik eller av föreställningen att det som är bra för näringslivet även är bra för Sverige.

Bo Lundgrens bok saknar fakta och frågeställningar som man inte kan ignorera om man har annat än begränsade partipolitiska ambitioner.

Recensionen publicerades i Kristianstadsbladet (1998)

När Bubblan brast
Bo Lundgren
Bokförlaget DN

SvD

Chicago - drömmar och verklighet


Som tolfte bok i Ordfronts serie om reportagets mästare har turen (1999) kommit till den amerikanska journalisten Studs Terkel. I Chicago, röster från ett sekel har Stig Hansén och Claes Thor valt ut några av de bästa intervjuer Studs Terkel gjort under sina femtio yrkesverksamma år.

Resultat har blivit en läsvärd bok som närmast verkar ha skrivit sig själv. Så är det naturligtvis inte. Bakom alla fantastiska intervjuer ligger ett enormt arbete och en djävulsk skicklighet i att få folk att öppna sig.

Utgångspunkten för Terkels intervjuer är oftast en lika enkel som komplicerad fråga. Hur såg dina drömmar och förhoppningar ut? Hur gick det sedan. Ibland följer han upp samma personer flera decennier senare för att höra hur de tycker att deras liv utvecklats. Det blir intressanta möten.

Frågorna leder till berättelser som kan möta sig med Honoré de Balzacs mänskliga komedi. Det är frestande att hävda att Terkel genom sina intervjuer förmedlar den amerikanska historien ur det amerikanska folkets mun. De personliga berättelserna känns både allmängiltiga och tidstypiska.

Det är lätt låta sig charmas av medborgarrättsaktivisten Florence Scala som berättar om sin uppväxt i fattiga Chicagokvarteret Hull House under depressionen, ishockeyspelaren Eric Nesterenkos livsfilosofi, indrivaren Kid Pharaos äventyr och hela den brokiga skaran av intervjuades berättelser.

Det är så lätt att man frestas att glömma att intervjuaren också är en människa av kött och blod med värderingar som mer eller mindre styrt arbetet. Det räcker kanske med att påminna att förebilden för Terkels bok Rapport från en amerikansk stad (som kom 1968 på svenska) var Jan Myrdals Rapport från Kinesisk by (från 1963). Även Myrdals bok är fantastisk läsning: hela den kinesiska historien från kejsardömets fall berättas indirekt genom invånarna i en liten nordkinesisk by. Det finns bara en haka med detta odiskutabla mästerverk: den bild av Kinas historia som förmedlas bekräftar till 100 procent den maoistiska propagandan.

Det utesluter inte att man både kan lära sig mycket om det amerikanska samhället och bli underhållen genom att läsa Studs Terkel.

Publicerad i Ny Tid (1999)

Chicago Röster från ett sekel (1999)
Studs Terkel
Ordfront

Afghanistan, Irak, Libyen och...

I den här Videon, från 2007, berättar den amerikanska generalen Wesley Clark om en lista på länder som USA planerat att angripa. (Det är lite text på franska i början men intervjun är på engelska.)


SvD SvD2 SvD3 DN Aftonbladet SvD4

Judisk, kristen och moderat antisemitism


I dagens DN skriver Björn Wiman om antisemitism och självhatande judar.


"I förordet till sin bok skriver Elisabeth Åsbrink personligt om hur hennes mamma brukade hyscha henne till tystnad om j-ordet när hon var liten – ju färre som visste om familjens judiskhet, desto bättre. Och, senare, när hon var vuxen: ”Bra att dina barn fick en icke-judisk far, så går det fortare ur blodet.”
Sällan har det europeiska judehatets överlevnadsförmåga uttryckts på ett sorgligare sätt".


Här på bloggen har jag tidigare uppmärksammat svensk kristen antinazistiska antisemitismen och den gamle högerledaren Gunnar Heckschers märkliga resonemang. Att Gunnar Heckscher hade en judisk far är relevant i sammanhanget.

Ett av de senaste exemplen på judisk antisemitism är kanske George Kleins nya bok Jag återvänder aldrig Essäer om förintelsen. Jag har själv inte läst den men Correns Ernst Klein avslutade sin recension såhär:

"Han hävdar att 2 000 år av förföljelser lett till vissa ärftliga egenskaper hos judarna för att hjälpa dem att klara sig undan sina fiender.
Jag kan inte se att denna ärftlighetsteori principiellt skiljer sig från antisemiternas föreställningar om att alla judar besitter särskilt onda egenskaper. Erkänner man vissa ärftliga drag kan man inte utan vidare avvisa andra. Jag förstår inte varför Klein med all sin klokhet och kunskap inte insett detta".



Bilden föreställer författaren till boken Om judarna och deras lögner, Martin Luther.

I samma serie: Antisemitismens nya skepnad

lördag, augusti 27, 2011

Tripoli enligt CNN



via den ofta utmärkta fransk kanadensiska bloggen Serge Adam

Libyska rebeller massakrerar svarta

Det kommer allt fler rapporter om massaker på civila.

In the past two weeks, more than 100 Africans from various Sub-Sahara states are believed to have been killed by Libyan rebels and their supporters, rapporterar till exempel Somaliland press.


Den här videon visar bilder på en grupp svarta som blivit massakrerade framför den libyske presidentens bostad.


(Är det någon som känner igen reportern eller vet vilken TV kanal han jobbar för?)




I videon nedan sammanfattar Matthieu Mabin, från France 24, hur rebellerna angriper civila Kadaffianhängare. Här är en översättning av det viktigaste han säger:


"Det handlar mindre om strider än en jakt på de sista Kadaffianhängarna, eller närmare bestämt kuggarna i Kadaffi systemet, små tjänstemän som arbetade åt staten, som samlats i kvarteret Abou Slim, i höghus, och dem har inte haft möjligheter att fly rebellernas hämnd. Det vi bevittnar idag är helt klart den mest tragiska fasen av kriget i Libyen, med rebellkolonner som ger sig på detta kvarter, på dessa människor, dessa familjer som tagit sin tillflykt i dessa höghus.

Våra kolleger kom precis tillbaka från huvudsjukhuset i Tripoli där de under hela natten och morgonen sett många skottskadade komma; bland dem äldre, kvinnor och till och med barn. CNT har inte kommenterat detta. Man begär ingen kapitulation."







SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 DN1 DN2 DN3 Video via Serge Adam

fredag, augusti 26, 2011

Bokbål i Växjö?


Författaren Jan Myrdal bör hindras från att tala i offentliga miljöer menar riksdagsmannen Johan Hultberg (m) och Ulf Hedin (m) i Smålandsposten (25/8). Mannen har ju haft fel åsikter i flera frågor.

Men varför går moderaterna bara halvvägs?

Är Jan Myrdals böcker verkligen mindre farliga än talaren Jan Myrdal? Borde man i konsekvensens namn inte också rensa ut den subversiva mannens böcker från biblioteket?

Och varför stoppa vid Jan Myrdal? August Strindberg uttrycker sig ibland antisemitiskt. Sara Lidman var med i FNL rörelsen. Astrid Lindgren var med i den antiimperialistiska föreningen Folket i Bild/Kulturfront som ger ut tidningen med samma namn. Astrid Lindgren, som alltid sa nej till att låna sitt namn till reklam, tvekade inte att göra reklam för denna organisation, som Myrdal startat, och som är ett välkänt näste för kommunister, socialister och samhällsomstörtare.

Kanske kunde Hedin och Hultberg göra upp en lista över böcker och författare som inte får finnas på offentliga bibliotek? Den lär bli lång. För sjuttio år sedan beskrev en annan Hedin (Sven) nazisternas bokbål i Tyskland som ”en renande eld”, om jag minns rätt. Är det så att moderaterna håller på att återknyta till trettiotalets syn på yttrandefrihet?

Jan Myrdal egen kommentar här GD

Direktörer är överskattade


Tänk om affärsvärlden i sin strävan att maximera vinsterna i själva verket undergräver sin egen lönsamhet? För den holländska managementprofessorn och entreprenören Donald Kalff råder det inget tvivel om att enorma aktievärden förstörts under nittiotalet av företagsledare som trott sig handla i aktieägarnas intressen.

Boven i dramat är vad Kalff kallar ”den amerikanska företagsmodellen” där en vd med allt för mycket makt gör allt för att omedelbart öka vinsten per aktie. Detta är inte bara vad man lär ut på affärsskolor nuförtiden. Det ligger också i vd:ns egenintresse eftersom en stor del av hans lön ofta kommer i form av aktieoptioner.

Resultatet blir att företagsledningen fattar beslut som skadar företagen på sikt, skriver Kalff i sin bok An UnAmerican Business: The Rise of the New Europeen Enterprise Model (Kagan page). Man säljer delar av verksamheten, fusionerar och sparkar personal på ett sätt som ibland leder till engångsvinster. Men kompetensen och kapaciteten att generera kassaflöden går ofta förlorad med personalen. Därför går det ofta dåligt för dessa bolag redan efter några år, skriver Kalff som stödjer sig på hårresande statistik.

Resultatet av de flesta fusioner är att en stor del av aktievärdet raderas ut. Daimler-Chrysler har till exempel ett börsvärde på 38 miljarder dollar numera (2005) trots att Daimler-Bentz på egen hand var värt 46 miljarder innan man köpte Chrysler!
Värre är att produktiviteten inte heller förbättras eller förbättras mindre än de skulle gjort utan fusion, skriver Kallf.

Sammanslagningar tycks också ofta leda till mindre investeringar i forskning och utveckling och mindre marknadsandelar. Kalff är även kritisk mot återköpen av aktier som han hävdar underminerar företagens finansiella ställning.

Även om nästan alla europeiska storföretag i varierande utsträckning anammat den amerikanska affärsmodellen så menar Kalff att det finns ett europeiskt alternativ. Ett skäl till denna optimism är att europeiska företag bara till 25 procent vänder sig till börsen för att få kapitaltillskott, mot 75 procent på andra sidan Atlanten. Det innebär att de är mindre utsatta för påtryckningar från affärsbanker, börsmäklare, affärskonsulter och affärsjournalister.

Kalff hävdar att det finns tusentals europeiska företagsmodeller bland de hundratusentals kooperativ, familjeföretag och mindre bolag utanför börsen som både fungerar och kan utvecklas. Om företagen ska skötas rationellt bör företagsledningen inte äga aktier eller optioner som kan fresta dem att fatta kortsiktiga beslut. Man bör också erkänna att vd inte är den halvgud han upphöjts till sedan åttiotalet, skriver Kallf som pekar på att man faktiskt inte kunnat finna något samband mellan vd-byten och förbättrad lönsamhet.

An UnAmerican Business: The Rise of the New Europeen Enterprise Model
Donald Kalff
Kagan page

SvD DN SvD2 SvD3

Recensionen publicerad i Lo Tidningen (2006)

torsdag, augusti 25, 2011

Märkligt om Kina


Sedan Deng Xiaoping har Kina öppnat upp för västerländska företag och välkomnat globaliseringen. Deng Xiaoping lade grunden till ett system där arbetskraften exploateras under omänskliga förhållanden. Nu och då nås även vi i Sverige om hur kinesiska arbetare far så illa att de tar livet av sig.

På en del fabriker har ledningen satt upp hönsnät i trappor och fönster så att arbetarna inte ska kunna impulshoppa ut ur tillvaron. Andra omkommer i bränder för att arbetsköparna av snålhet inte uppfyller elementära säkerhetsregler. Ännu vanligare är att fabriksarbetare förgiftats av kemikalier därför att arbetsköparna inte vill lägga ett par kronor på skyddsmasker.

Många av de kineser som har satt ihop min Ipad hör till dem som drabbats. Enligt arbetsköparen – underleverantörer till det amerikanska dataföretaget Apple – är de friska nog att klara sig utan vård, men uppenbarligen för sjuka för att få arbeta kvar.

Varma anhängare av kapitalism brukar framhålla detta som ett nödvändigt ont för att utveckla Kina. Och att livet som småbonde inte är ett bättre alternativ. Så gör även den italienska ekonomen Loretta Napoleoni i sin bok Made in China. Den nya ekonomiska supermakten som nu utkommit i Margareta Zetterströms habila översättning.

Napoleoni ställer den högst relevanta frågan om demokrati och kapitalism är den mest effektiva kombinationen. Kina har visat sig betydligt mer dynamiskt än Europa eller USA de senaste tjugo åren. Det beror på Deng Xiaopings ”geniala” version av kommunismen, hävdar Napoleoni.

Hon beskriver utförligt med vilken handlingskraft Kina gör massiva investeringar i morgondagens miljöteknik och infrastruktur medan västvärlden går fram i lugnare takt och kastar bort pengar på vapen och ett parasitärt finanssystem och ibland inte förmår fatta några beslut alls.

Ett av grundproblemen i USA är att finansiella risker inte återspeglar marknadens lagar utan bygger på personliga relationer inom en elit där de högsta offentliga ämbetena innehas av personer från bankvärlden. Bokens bästa partier handlar om de finansiella aspekterna av globaliseringen, vilket kanske inte är så konstigt då Napoleoni bland annat har arbetat åt Internationella valutafonden.

Dessvärre är Napoleonis bok full av logiska kullerbyttor. Prozac är en fullständigt verkningslös medicin, hävdar hon, för att i nästa andetag påstå att psykoanalys till skillnad från ekonomi är en modern vetenskap just för att för den tar hjälp av Prozac.

Den här typen av nonsensresonemang återkommer också i flera av bokens viktigare och återkommande teman. Som att Kina har en 5000 år lång demokratisk tradition och inte bara fortfarande är kommunistiskt utan dessutom går mot ett klasslöst samhälle. Stundtals är det underhållande, lite som Samuel Beckets absurda teater, och kan som den också stämma till eftertanke. Men det finns bättre böcker om globaliseringen och Kina.

Made in China. Den nya ekonomiska supermakten
Författare Loretta Napoleoni Översättning Margareta Zetterström
Förlag Leopard

Några citat ur boken:

s. 24:

"En undersökning från 2008 (….) visar att det inte är någon
skillnad mellan de patienter som intar prozac och de som får sockerpiller med
placeboeffekt".



s.25:
"Till skillnad från den ekonomiska vetenskapen följer
studiet av människosjälen med sin tid och låter sig präglas av utvecklingen.
Under de senaste femtio åren har psykoanalysen hårt kritiserat den klassiska
freudianska teorin. (…) Idag har psykoanalysen svängt 360 grader och den
klassiska psykoterapin tar hjälp av Prozac, men även av yoga och om det är
nödvändigt till och med av videospel".



s271:
"Den kinesiska demokratimodellen liknar i mycket Rousseaus,
baserad som den är på ett samhällsfördrag undertecknat av alla berörda parter. Det
som sanktionerat fördraget är revolutionens seger, och KKP blir sedan uttolkare
av folkviljan. Att kineserna har så lätt att acceptera denna princip beror
kanske delvis på att de i 5000 år styrts av dynastier som när de inte längre
fungerat, avsatts och ersatts av andra genom revolutioner nerifrån.”




Publicerad i Fria Tidningen

Andra recensioner i SvD Expressen

Är kvinnan människa?


De lärda har diskuterat huruvida afrikanen eller indianen är människa, men hur är det med kvinnan?

På artonhundratalet hävdade forskare att den vita kvinnan förståndsmässigt befann sig under mannen. Idag vet man att kvinnan är människa. Nu är frågan snarare vad för slags människa hon är. Man är hon ju inte.

En som försöker förstå hur på kvinnan förändrats under vår samtid är Yvonne Hirdman, professor i kvinnohistoria vid Stockholms universitet. Hennes bok - Med kluven tunga (1999) - ingår ingår i en serie avhandlingar som planerats inför LO:s 100 årsjubileum (Svensk fackföreningsrörelse efter andra världskriget SFEAV). Den handlar om "LO i princip" : hon analyserar texter som skrivits och tal som hållits av landsorganisationens medlemmar som berör kvinnans plats i samhället. Den kluvna tungan syftar på de motstridiga signaler som kommit från landsorganisationen.

Hirdman fokuserar på kvinnors lön och arbete efter andra världskriget. hon delar upp tiden från andra världskriget fram till 1986, då hennes undersökningar avslutas, i tre perioder. Den första perioden som sträcker sig till 1961, kallar hon hushållskontraktets tid. Hirdman använder ordet kontrakt för att betona att det är förenklat att tala om mansförtryck. Det handlar i stället om en period med värderingar och attityder som delas av kvinnor och män.

Under hushållskontraktets tid dominerar föreställningen att kvinnor i "ett kultursamhälle" bör ha råd att stanna hemma som husmödrar. Kvinnligt lönearbete härstammar från sämre tider. Det finns en naturlig ordning att återgå till, tyckte de som ogillade tanken att kvinnor skulle emanciperas i samhället genom arbete. Det fanns en diskussion om likalön men man hade särskilda kvinnolöner som kunde vara 30 procent lägre än mäns, men man kom aldrig fram till någon lösning, då det egentligen inte betraktades som ett riktigt problem, enligt Hirdman.

Det fanns också modernare tankar som växte sig starkare. Husmödrar sågs som undersysselsatta och systemet som irrationellt. Andra höll med men ville göra dem rationella genom att tillföra hushållsmaskiner och nya metoder att utföra hushållsarbete. Så kunde ju en del kvinnor lättare yrkesarbeta utan att markservicen försämras...

Det sena femtiotalets förväntningar på arbetskraftsbrist inom exportindustrin gjorde att kvinnor började ses som en arbetskraftsreserv som det vore irrationellt att inte utnyttja, skriver Hirdman. Dessa förväntningar i kombination med att könsrollstänkandet uppmärksammades fick stort genomslag. Det var jämlikhetskontraktets tid (1961-1976).

Föreställningen om husmödrar som en naturlig ordning försvann. Det som kvinnor som Eva Moberg skrev ( t ex i boken Kvinnans villkorliga frigivning) om hur flickor präglades till underdånighet fick extra kredibilitet eftersom det antogs kunna öka den samhällsekonomiska effektiviteten. När könsrollsordet introducerades blev kvinnors ställning plötsligt ett problem som kunde rättas till, anser Hirdman.

Men det var inte genom exportindustrin som kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden. Rätten till arbete gick över den offentliga sektorns lågavlönade tjänster. Talet om exportindustrins behov försvann och kravet på rättvisa mellan klasserna hördes allt mer, skriver Hirdman. Könsfrågan gled över till en klassfråga. Det kallar hon jämställdhetskontraktets tid (1976-86).

Hirdman skriver raljerande och indignerat. Det låter inte objektivt men om objektivitet innebär att man tydligt visar sina värdepremisser, då är Hirdmans bok objektiv. Den raljerande ansatsen behövs också för att åskådliggöra, konstrastera mot invanda tankesätt om kvinnligt och manligt. Raljerandet blir ett redskap blottlägga slentriantänkande och fördomar. Det gör också boken rolig på sina ställen.

Med kluven tunga LO och genusordningen
Yvonne Hirdman
Atlas

Recensionen publicerad i FiB/K 1999

onsdag, augusti 24, 2011

Antinazistisk antisemism


"Ty vad är det man beskyller judarna för? Att de äro bundna av ras och blod och att de har en materialistisk uppfattning om världen! Förhåller det sig inte på samma sätt med nationalsocialisterna? Och betrakta inte nationalsocialisterna just det som sin speciella rättighet, som de icke vilja ge judarna tillåtelse till?

Det är här inte en fråga om vad som historiskt sett kan vara berättigat i de antisemitiska parollerna. Mycket är berättigat. Men det är inte de berättigade reaktionerna mot judarnas överdrifter, som ger nationalsocialismen dess prägel. Fastmera visa de nationalistiska (sic) judeförföljelserna, hur osympatisk man rent instinktivt finner sig själv vara. Ty vad man förföljer hos judarna är, vad man egentligen borde förfölja hos sig själv. Och vad man försöker döva, är samvetets röst – det är kristendomens krav på att äntligen bli upplevd och tillämpad.

Den nationalsocialistiska ras- och blodsläran har i vår tid lika litet något berättigande som det judiska folkets övertro på sin egen stam och sin egen ras".


ur

Möte med tredje riket Nazismens blodstänkande hot mot kristendom
Sanfrid Neander-Nilsson
Bonniers förlag (1934)

Samma serie: I huvudet på Gunnar Heckscher

Vem kontrollerar den libyska revolutionen?


Alltid lika kontroversiella och klargörande Colombiaprofessorn Hamid Dabashi ger sin syn på vad som händer i Libyen.



Här är en intervju jag gjorde med Dabashi för några år sedan.







SvD1 SvD2 SvD3

En lektion i illusioner


Den som är försatt i skuld… Ja, hur var det nu igen. Den amerikanska (vänster!) ekonomen Paul Krugman anser att den amerikanska statsskulden kan lösas på annat sätt än att USA hedrar sina skulder. Han menar att det är dags att släppa loss inflationen.

Tekniskt sett är det en smidig lösning men det finns djupt omoraliskt över det hela. Det rika USA har lånat av det fattiga Kina för att både kunna skaffa både smör och kanoner. Slår man ut Kinas jättelika innehav av amerikanska statsobligationer på befolkningen i sin helhet så är varje amerikan skyldig Peking 3300 dollar. Och varje kines har lånat ut 800 dollar till USA. Kineserna har lånat ut motsvarande 20 procent av sin årsinkomst till amerikaner som är minst tolv gånger rikare. En stor del av den amerikanska statsskulden ägs också av de amerikanska pensionärerna.

Vad var det Eduardo Galeano skrev i Bakvända världen? :

Bakvända världen belönar tvärtom: ärlighet föraktas, arbete bestraffas, skrupelfrihet värdesätts och kannibalism uppmuntras. Lärarna i bakvända världen baktalar naturen, de påstår att orättvisor är naturens lag.

(…)

När en brottslig dödar för en obetald skuld, kallas mordet för en uppgörelse; och när den internationella teknokratin beslutar att ett skuldsatt land ska likvideras, kallas mordet för strukturanpassning. Finansskurkar kidnappar länder och gör slarvsylta av dem om de inte betalar lösensumman; jämfört med dem är vilken gangster som helst lika harmlös som Dracula i dagsljus. Världsekonomin är det tydligaste exemplet på organiserad brottslighet. De internationella organ som kontrollerar valutor, handel och krediter utövar terrorism mot fattiga länder, och mot fattiga i alla länder, med en professionalism som är så kallblodig att den skulle få den mest hänsynslösa bombkastare att rodna.



Bakvända Världen En lektion i illusioner
Eduardo Galeano
Ordfront (2003)

SvD DN

tisdag, augusti 23, 2011

Sibyllan i Élyséepalatset

I den här presskonferensen från 1965 visar de Gaulle både sin pedagogiska och profetiska sida. Det är knäpptyst i salen när han talar inför tusen journalister från hela världen. Det här var innan telepromtern uppfunnits, på den tid presidenterna faktiskt förstod vad de sa. De Gaulles lösning på dollarkrisen - att pengar återigen skulle knytas till guld - är däremot inte särskilt seriöst.



En myt att vi jobbar mindre


Den italienske sociologiprofessorn Pietro Basso är som en boxare som alltid strävar efter att vinna på knockout. Han rör sig snabbt, slår hårt, hittar alltid den ömmaste punkten. De konventionella sanningarna om hur världen utvecklas far illa.

Ett begrepp som det postindustriella samhället har han bara förakt för: idag arbetar ju 500 miljoner människor inom industrin runt om i världen. Det är 3,5 gånger fler än för femtio år sedan. Det är en rejäl ökning även om man tar hänsyn till att också världens befolkning ökat.

Basso går hårt åt dem som menar att globaliseringen begränsat politikernas makt. Europas handel med Japan, USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland har minskat från 6,3 av BNP till 5,9 procent (mellan 1974 och 1997). I stället för att uppehålla sig kring globalisering vore det mer korrekt att tala om en regionalisering eftersom det är handeln inom de regionala handelsblocken som ökar. (Från 14–20 procent av BNP i EU till exempel).


Den myt från OECD och affärspressen som Basso ägnar mest utrymme åt i sin bok, Modern Times Ancient Hours Working Lives in the Twenty-First Century, är den som säger att vi skulle jobba mindre i den rika världen. Det går ofta inte att lita på statistiken från olika länder menar Basso som i detalj visar hur bristfälligt siffrorna framställs ibland. Och även de som är korrekta går egentligen inte att jämföra eftersom en arbetad timme 1950 inte har mycket att göra med en från år 2000 när det gäller stress och tempo.



Bassos huvudpoäng efter att ha djupdykt i internationell statistik är att det inte finns något samband mellan produktivitet och arbetad tid. Tron att vi automatiskt kommer att ta ut produktivitetsvinster i mindre arbetstid har ingen grund i verkligheten. Tvärtom: när en fabrik moderniseras kräver arbetsköparna ofta längre arbetstider för att snabbare kunna amortera den nya utrustningen. Arbetstidsförkortningar är i regel ett resultat av fackets ansträngningar. Det är gammal hederlig klasskamp, inte någon industriell logik som begränsar arbetstiden. Men arbetet och arbetarna är i dag osynliggjorda som i Fritz Langs film Metropolis. Kanske inte bokstavligen under jorden men väl under ett berg av ofta felaktig eller irrelevant statistik.

Modern Times Ancient Hours Working Lives in the Twenty-First Century
Pietro Basso
Verso

Publicerad i LO tidningen (2006) (fast det var den franska upplagan)

måndag, augusti 22, 2011

Bortom nationalekonomin


Det råder en viss förvirring om hur omfattande ekonomernas kompetensområde är, hävdar ekonomen Pierre-Noel Giraud i sin bok Economie, le grand satan? (Är ekonomie den store satan?)

Nationalekonomiska modeller är konstruerade för att analysera kapitalistiska samhällen, slår Giraud fast. De förutsätter oberoende aktörer som agerar efter vissa principer. En företagare måste handla för att maximera vinsten eller höja aktiekursen. Den som sparar måste sträva efter att maximera avkastningen. Om ett samhälle saknar den här typen av agerande kan man inte tala om ekonomi, hävdar Giraud.

I Nya Guinea finns det produktion och handel som påminner om ekonomiskt beteende men i själva verket styrs av symbolvärden och släktrelationer. När man i ett samhälle inte kan isolera bytesakten från en mängd andra uppträdanden då kan man inte heller producera meningsfull kunskap med de verktyg som ekonomerna använder. Det förklarar också varför de råd som ekonomer givit de gamla östeuropeiska planekonomierna varit så katastrofala skriver Giraud.

Men att ekonomer är kompetenta att yttra sig om utvecklade kapitalistiska länder betyder inte att de har några universella lösningar att erbjuda. Det som gäller för en ekonomi behöver inte nödvändigtvis vara riktigt i en annan. Så har till exempel protektionism varit gynnsam för USA, Tyskland och Japan men skadat den Ibiriska halvön, Afrika och Sydamerika, hävdar Giraud.

Ekonomierna eller "kapitalismerna" som Giraud skriver, fungerar olika. Idag är de främsta särskiljande dragen proportionen mellan offentligt/privat och mellan den del av samhället som är utsatt för globalisering och den som är skyddad.

De tillfälliga och lokala ekonomiska problem som det är ekonomernas uppgift att fastställa gör det inte möjligt att formulera en effektiv ekonomisk politik. Däremot har ekonomerna tekniska lösningar på de flesta samhällsproblem var för sig. Det existerar t ex flera välkända metoder för att avskaffa massarbetslösheten, men alla innebär en omfördelning av resurser.

Arbetstidsförkortning måste betalas av alla med lägre löner, offentliga arbeten kräver höjda skatter och ett avskaffande av minimilöner har effekter på hela lönebildningen men detta är politiska, inte ekonomiska, problem, skriver Giraud.

På samma sätt är det när IMF kräver att låntagarland ska minska sin konsumtion. Antingen anklagas IMF för att styras av en felaktig ekonomisk teori eller så hävdar man att samhället styrs av hårda ekonomiska lagar. Men de berörda ländernas politiker kan välja att minska försvarsutgifterna eller de rikas konsumtion i stället för att låta de fattiga betala.

Att framställa ekonomi som något ondskefullt och dominerande är missvisande och döljer bara politikernas makt och ansvar, hävdar Giraud

Publicerad i LO Tidningen (1999)

SvD DN

söndag, augusti 21, 2011

Fel låt spelades: nazitysklands nationalsång

I Fredags vann Tyskland världsmästerskapen i kanot eller något liknande. Till tyskornas förvåning spelade dock de ungerska arrangörerna nazisttidens nationalsång, Deutschland über alles, i stället för Einigkeit und Recht und Freikeit. Musiken är densamma men inte texten.



Det här med deutschland über alles behöver inte tolkas så agressivt utan kan förstås som en uppmaning att sätta Tyskland främst.



Lite roligare var det när Australien spelade de spanska republikanernas hymn. Spaniens sportminister vrålade från läktaren.



Så länge ingen spelar det här av misstag...



Här är några bonusspår






Bli konstkännare på en timme


För dem som vill förstå konst eller i alla fall konstkritiker har tidningen Folket i Bild gett ut Anvisning att på sextio minuter bli konstkännare. Den lilla skriften som kom ut anonymt 1877 är ett skoningslöst angrepp på konstkritikernas fikonspråk.

I alfabetisk ordning ges konstvetenskapliga ord ironiska definitioner. Även om alla termer inte längre är aktuella förmedlar skriften fortfarande principerna bakom framgångsrika ordridåer.

Men vem är egentligen författaren?

På ett exemplar av skriften som tillhört Strindbergs vän Arvid Vikström har denne antecknat att Strindberg gjort "översättningen". Från vilket språk framgår inte men hänsyftningar till svenska förhållanden avslöjar att det i så fall måste röra sig om en kraftig omarbetning.

Enligt konstprofessor Elias Cornell som skrivit inledning och efterord är det tveksamt om det ens existerat ett utländskt original. Man behöver inte heller läsa mycket för att känna igen Strindbergs språk:

Var och en som besökt en utställning och närmare givit akt på publiken, kan därvid icke ha undgått att lägga märke till vissa människor, som i ett eller annat avseende bete sig besynnerligt. Än ställa de sig helt tätt inpå en tavla och betrakta ett mörkt hörn, där andra inte kunna upptäcka något, än springa de åter baklänges och skåda genom den halvslutna handen såsom genom en kikare; än falla de i förtjusning över en liten obetydlig tavla, än rycka de föraktligt på axlarna framför en stor duk och le ett obeskrivligt löje. När två sådana personer mötas blir deras beteende nästan hemskt; de fatta varandra under armarna och rusa från den ena salen till den andra, luta sina huvuden tillsammans, gestikulera och samtala ivrigt. Många andra besökande betrakta dem med vördnad, men lyssnaren förnimmer ord sådana som luftperspektiv, krapplack, spaktel osv så att det går omkring i hans huvud och han betrakta de hemlighetsfulla männen med en viss vörnad och den största förundran. Dessa herrar äro konstkännare.


Anvisning att på 60 minuter bli konstkännare
Förlag Folket i Bild Kulturfront
"Översättning" August Strindberg
Introduktion och efterskrift Elias Cornell


Det finns även, som framgår av bilden, en upplaga från Bakhåll

Publicerad i Kvällsposten (1999)

I samma serie: Hur man talar om böcker man inte läst

SvD
Dn

lördag, augusti 20, 2011

Livet efter kapitalismen


En del av mina vänner tycker att jag ska skaffa ett stort lån så att jag kan köpa en större lägenhet på en finare adress. Det vore säkert en bra investering men större delen av mitt liv skulle plötsligt tillhöra banken och mitt frilansskrivande skulle styras av nödvändigheten att regelbundet betala ränta och amorteringar. Att betala hyra till en privatvärd är som att kasta ut flera tusen spänn genom fönstret varje månad menar en av dem. En annan pekar på att jag som socialist knappast borde samla på mig ett stort kapital även om det bara handlar om min egen bostad.

I vårt nuvarande samhälle har folk med mina värderingar det inte helt lätt att leva efter dem men lyckligtvis är kapitalismen inte bara omoralisk utan också ohållbar. Föreställningen om ständigt stigande avkastning på kapital, att pengar alltid kan genera nya pengar, är enkel att punktera. Tron på en evig realränteavkastning är en matematisk omöjlighet. En krona placerad med fem procents ränta under fem hundra år blir till exempel 39 miljarder kronor. Efter 1264 år har samma krona förräntat sig så att man skulle köpa upp guld (till ett pris av 100 000 kronor kilo) motsvarande hela jordens vikt. Det förklarar också varför de flesta av världens utvecklingsländer aldrig tycks bli fria från sina skulder, trots att många betalat den ursprungliga skulden flera gånger om.

För alla som håller med om detta men ändå menar att vi står utan alternativ sedan den östeuropeiska modellen gjort politisk konkurs har nu (2004) Ordfront gett en bok som faktiskt försöker presentera ett: "Parecon Livet efter kapitalismen". Författaren är Micheal Albert, känd bl a som grundare av Z-Magazine. På trehundra logiskt stringenta och faktaspäckade sidor förespråkar Albert socialt ägande av produktivkrafterna, att arbetar och konsumentråd ersätter marknaden när det gäller vad och hur saker ska produceras, att man inte ska få lön efter talang eller utbildning utan ansträngning och mycket mer. På många sätt är detta godis för en socialist även om Albert föredrar att använda begreppet deltagarekonomi (participatory economy: Parecon) i stället för socialism som för många är ett solkat ord.

Trots att Parecon har översatts till ett tjugotal språk och man får upp över 11 000 träffar på Internet är det förmodligen en bok som främst kommer att läsas av personer på den yttersta vänsterkanten. Det är lite synd för vi håller redan på att röra oss bort från ett marknadsekonomiskt samhälle, låt vara att media inte förmår redovisa det korrekt. OECD siffror visar till exempel att det offentligas andel av de rika ländernas BNP har ökat från i genomsnitt 31 till 37,3 procent mellan 1975 och 2000. En allt större del av världens ekonomi hamnar under offentlig kontroll varje år. Det gäller även för länder som USA och Storbritannien.

Den amerikanske forskaren Dani Rodrik har visat att det finns ett tydligt statistiskt samband mellan hur stor utrikeshandel ett rikt land har och storleken på dess offentliga sektor. I en allt mer globaliserad värld behövs allt mer statligt stöd för att hjälpa företag i konkurrensen och folk som kommer i kläm. Den rika världen håller på att bli allt mer lik Sverige med en stor och växande offentlig sektor.

Kapitalismen avdunstar och en bok som Parecon kan kanske på lite sikt läsas som uppslag till hur man kan förnya den offentliga sektorn?

Publicerad i Kristianstadsbladet (2004)

Parecon Livet efter kapitalismen
Michael Albert
Ordfront

fredag, augusti 19, 2011

Makten, biologin och Järv



Det finns en bild som sticker ut i Harry Järvs rikt illustrerade essäsamling Prometheus eld Försvar mot maktmissbruk från mytisk tid till 1900 talet. Ett antal tyska soldater står i begrepp att skjuta en grupp partisaner och civila som med förbundna ögon ställts upp mot en höstack. Det är den tjugonde juli 1941. det skulle bli en massavrättning, en tysk repressalie bland andra i Jugoslavien under andra världskriget. Men så blev det inte.

En av de tyska soldaterna, den unge Joseph Schultz, vägrar att skjuta. Han lägger ner sitt kuvert och ställer sig bland de dödsdömda. Joseph hade någonting all överhet fruktar: civilkurage.

Järvs essäer spänner från den grekiska myten om titanen Prometheus som tog människans parti gentemot den maktfullkomlige överguden Zeus, över ”den rättrådige herdens” revolution i det gamla rikets Egypten, europeiska bondekrig, finska vinterkriget, till mer idéhistoriska och tematiskt orienterade essäer om utopism, rasism, Nietzsches maktfilosofi och Karl Poppers kritik av moralisk relativism. Perspektivet är hela tiden koncentrerat kring makt och maktmissbruk.

Makt är samhällsvetenskapens grundläggande begrepp slår Harry Järv fast och citerar sin ungdomsidol Bertrand Russel:

Liksom energi har makten många former, som rikedom, rustningar, ämbetsauktoritet, inflytande på opinionen.


En annan av Järvs idoler var Blixt Gordon som stred mot den maktlysten kejsar Ming.

Järv anser att maktviljan är genetiskt betingad samtidigt som han tror att den är skadlig i det moderna samhället. Det är sympatiskt att Järv har en syn på biologin som skiljer sig från hans politiska värderingar. Det tyder på ett öppet sinne men jag är tveksam till den typen av biologisk determinism som Järv anlägger. Om det överhuvudtaget finns en biologisk grund för maktviljan måste den vara ett komplicerat samspel mellan gener och miljö. Det är inte rimligt att tro att ett sådant komplext beteende som viljan till makt bestäms av lika entydiga genetiska lagar som t ex de som reglerar ögonfärg.



Om människans maktambitioner bestäms av gener ligger det nära till hans att tro att även hennes politiska åsikter kan kopplas till generna… med alla de absurda konsekvenser det skulle få. Men biologerna har inte slagit fast genernas betydelse för maktambitioner på ett sånt sätt att Järv behöver se sitt jämlikhetsideal som det sisyfosarbete han liknar det vid.

Intressantare är Järvs kritik av vänsterns utopiska tänkande. Den är framförallt kritik av föreställningen att en upplyst elit med auktoritära medel kan skapa rättvisa. Den stora katastrofen för kommunismen, anser Järv, kom 1903 när Lenin genomdrev de idéer om demokratisk centralism som redan 1776 förebådats av Gracchus Babeuf som planerade ”de jämlikas revolution”. Det var en elitistisk grupp som ansåg sig kunna tolka folks intressen och vilja. De satte kravet på jämlikhet främst och ville bl. a. giljotinera alla vars intelligens var över eller under genomsnittet, berättar Järv.

Prometheus eld är läsvärd för att den förmedlar encyklopediska kunskaper utan att tynga läsningen. Järv tar historien och filosofin på allvar när han diskuterar t ex rasismen i dagens svenska samhälle utan att han för den skull förfaller till historicerande eller ideologiserande. Måttfullhet tycks även vara valspråket för Harry Järvs anarkistiska sympatier.

Prometheus Eld
Harry Järv
Atlantis 1998

Recensionen publicerad i finska Ny Tid (1998)

Kapitalismen kritiserad inifrån


I Den globala kapitalismens kris presenteras gamla tankar under nya etiketter av en författare som pöser av självgodhet. Att boken ändå är läsvärd beror på att författaren heter George Soros och har tjänat över fyrtio miljarder kronor på att spekulera i aktier och valutor. Man kan alltså anta att han har praktisk erfarenhet av hur marknadsekonomier fungerar.

Trots att författaren tjänat sina pengar på en fri marknad efterlyser han internationella övervakningsorgan och regleringar av finansmarknaderna. Utan regleringar står vi inför ett sammanbrott i det globala finanssystemet och den internationella handeln, hävdar mannen som tjänade en miljard dollar på att spekulera mot det brittiska pundet 1992. ("...jag plockade pengarna ur de brittiska skattebetalarnas fickor.")

En lösning är att ge IMF en starkare ställning, föreslår Soros, som också efterlyser hårdare tag mot långivarna. Spekulanterna får en högre ränta när risken ökar men under den mexikanska krisen 1994-95 klarade de sig eftersom den amerikanska staten garanterade de statsobligationer Mexiko inte kunde lösa in. Detta ledde till att de utan betänkligheter skyndade vidare till katastrofen i Ryssland.

Soros vill alltså ändra på spelreglerna i det kapitalistiska systemet. Det gängse antagandet om att marknader leder till jämvikt är felaktigt. Marknader är instabila och om de inte tyglas blir det kaos, hävdar han.

Marx och Engels gjorde en mycket bra analys av det kapitalistiska systemet för 150 år sedan, på en del sätt bättre, måste jag säga, än jämviktsteorin i den klassiska nationalekonomin.


Att förutsägelserna i det kommunistiska manifestet inte slog in beror enligt Soros på att de demokratiska länderna satte in motåtgärder.

Den moderna nationalekonomins modeller bygger liksom matematiken eller logiken på postulat. Föreställningen om att marknaderna uppnår jämvikt, är logisk med hänsyn till de kriterier som ställts upp, skriver Soros, men de behöver inte ha något med verkligheten att göra.

Psykologi är lika viktigt som objektiva kriterier när man gör affärer. Det gäller att korrekt bedöma vad andra förväntar sig. Förväntningarna påverkar händelseförloppen i affärsvärlden. Detta kallar Soros för "reflexivitet". Det leder också till en slutsats som särskiljer samhällsvetenskapen från naturvetenskapen: en teori behöver inte vara korrekt för att ha effekt. Finansmarknadernas aktörer kan därför fungera som en skock får.

Men för Soros är det också ett problem att marknadstänkandet (marknadsmekanismer och vinstmotiv) allt mer inkräktar där etik, moral eller andra värden borde dominera. I dag är marknadsfundamentalismen ett större hot mot det öppna samhället än totalitära ideologier, hävdar författaren.

Numera har Soros överlåtit skötseln av affärsdelen på andra för att ägna sig åt att skriva böcker och bedriva en filantropisk verksamhet som ofta sammanfaller med hans politiska verksamhet. 50 miljoner dollar till FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) och invånarna i Sarajevo i december 1992, 50 miljoner dollar till socialhjälp åt emigranter i USA. 20 miljoner dollar åt 40.000 ryska forskare ("då kunde man klara sig på 500 dollar om året") och miljoner för att legalisera bruket av marijuana i medicinskt syfte.

Totalt skänker Soros cirka tre miljarder kronor om året. Merparten av pengarna går antagligen till de stiftelser han bildat i ett trettiotal länder, mestadels i det gamla Öst och Centraleuropa, det som en gång var Sovjetunionen och södra Afrika. Hur mycket av pengarna han annars skulle ha fått skatta bort är oklart. Soros stiftelser arbetar mot totalitära idéer för ett öppet (liberalt) samhälle i Karl Poppers efterföljd.

Publicerad i Västerbotten-Kuriren (1999)

George Soros
Den globala kapitalismens kris
Översättning Stefan Lindgren
Norsedts

SvD1 SvD2 DN DN2

Den bästa demokrati som kan köpas


När jag bodde i Stockholm berättade en äldre man en oroande historia om hur det gått till när han sålt sin villa på Stora Essinge. Han hade fått två miljoner för huset vilket var lite mindre än han räknat med men mäklaren sa att det var det bästa budet han fått och den gamle mannens Parkinson hindrade honom från att sköta försäljningen själv. Men så kommer den här detaljen som den sjuke inte kunde släppa: en vecka efter köpet sålde den nya ägaren huset för tre miljoner. När jag berättade historien för två lokala mäklare jag var bekant med blev de inte förvånade utan förklarade utan omsvep att de hade en kollega som specialiserat sig på att sälja äldre medborgares hur till underpris åt en kumpan. Denne sålde sedan huset vidare och delade de på vinsten.

Alla var väldigt upprörda. Men när jag sedan förklarade att jag ville skriva om skojarna backade plötsligt alla ur. Den gamle mannen som varit en framgångsrik småföretagare ville inte att någon skulle veta att han blivit lurad och mäklarna som lovat ge mig all information jag behövde om andra skumma husaffärer gled undan. Det som skadar branschens anseende hade ju kunnat skada deras egen ekonomi.

Som fastighetsregistret är uppbyggt skulle det ta månader för mig att hitta vilka villor det handlade om och vilka som blivit lurade. Jag la ner den undersökande journalistiken innan jag knappt börjat men ända sedan dess har jag känt att det nog var ett misstag. Det är få journalister som gräver fram uppgifter ur arkiv och sätter förstoringsglas på valda delar av samhället. Många avslöjanden kommer dessutom efter tips från konkurrenter som när Göran Perssons medarbetare droppade informationen om Mona Salins inköp av en Toblerone med statens kreditkort.

Jag tänker på allt det här när jag läser en av Amerikas bästa undersökande journalister som nu finns på svenska med boken Den bästa demokrati som kan köpas för pengar. Greg Palast är en virtuos på att gå igenom en bokföring, rota fram snuskiga protokoll och gå till källorna. Hans bok är det mest spännande jag läst på åratal. Det är trehundra sidor av ren adrenalinkick. Jag märker att jag andas tungt och äcklet sköljer över mig trots att jag redan känner till det mesta han skriver om. Första kapitlet handlar om hur Baby fuskade sig till valet i Florida och om hur han kommer att fuska i ännu större skala nu i november.

De följande kapitlen förklarar hur storbolagen med politikernas goda minne kunnat skinna konsumenterna i den avreglerade elmarknadens Kalifornien, varför Baby Bush försöker störta Venezuelas folkvalda och populära President och om familjens Bush ekonomiska förbindelser med familjen Bin Laden och mycket annat förskräckligt. Men egentligen är det samma historia Palast berättar om och om igen men med hårresande detaljskärpa och galghumor: den om giriga miljonärer som oftast helt lagligt köper upp politiker som familjen Bush. John Le Carré och andra författare kan gå i pension när verkligheten mest liknar mest av allt liknar dystopisk science fiction.


Den bästa demokrati som kan köpas för pengar
Greg Palast
Översättning Lillemor Ganuza Jonsson och Stefan Lindgren (Ordfront)
Ordfront förlag

Publicerad i Kristianstadsbladet (2005)