söndag, oktober 30, 2011

Åsiktsproduktion i fablernas värld



SNS rapporten “Konkurrensens konsekvenser” som avslöjade att privatiseringarna inte lett till bättre service reser en hel del frågor om hur svensk politik utformas.
Den vanligaste är hur det kunnat ta tjugo år utan att någon ordentlig uppföljning skett.

En förklaring är att den politiska debatten domineras av individer vars karriär är beroende av att de står för vissa åsikter. Det gäller många politiker och ledarskribent. Den oberoende kunskapseliten, ofta verksam på universiteten, får endast undantagsvis komma till tals. Den är inte heller lika intresserad och har inte lika mycket tid att informera allmänheten.

Tankesmedjornas inhyrda forskare drar i regel inte slutsatser som strider mot deras finansiärers (nästan alltid näringslivets) intressen. En marknadsekonomi sorterar vanligtvis automatiskt ut idéer som hotar marknadslösningar. Därför var SNS avslöjande om privatiseringarna oväntat. Att SNS forskningschefen Laura Hartman nu avgått efter intern kritik är därför mindre förvånande. Det mest överraskande med SNS rapport är att nyheten fick så stort genomslag i media.


Det finns visserligen gott om internationella studier som visar att konkurrens inte alltid är så bra, att offentlig drift kan vara den bästa lösningen och att skatter sällan har negativa konsekvenser men om detta talas det i stort sett aldrig.

Den finske ekonomiprofessorn Johan Willner gjorde för tio år sedan en stor metastudie där han jämförde forskningsläget med vad ledarsidorna i de stora svenska dagstidningarna skrev. Han granskade vad den ekonomiska forskningen kommit fram till när det gäller skatternas effekter på tillväxt och arbetslöshet. Han tittade också på vad privatiseringar av offentlig verksamhet och mycket annat.


Willners slutsatser var att de största svenska borgliga tidningarna systematiskt ägnade sig åt att sprida myter: “Den internationella ekonomiska forskningen ger en helt annan bild av den ekonomiska politikens förutsättningar än vad man skulle kunna tro när man läser exempelvis Dagens Nyheters debatt och ledarsida. Ledande beslutsfattare och opinionsbildare förmedlar i själva verket ett antal urbana vandringssägner, som man med ett ord skulle kunna kalla för råttpizzor.“ Intresset bland borgliga tidningarna att diskutera eller ens rapportera detta var naturligtvis obefintligt.

Att politiken inte tar hänsyn till grundläggande fakta tycks vara ett återkommande drag. Debatten om SAABs framtid utgår till exempel ifrån antagandet att koncentrationen på bilmarknaden tilltar. Med det synsättet är små biltillverkare som SAAB dömda att gå under.

Men antagandet stämmer illa med verkligheten. I verkligheten tappar de största bolagen marknadsandelar. Förra året hade världens sex största bilbolag 50 procent av marknaden. 1970 var de fem, 1950 två och 1920 bara ett (Ford). Det är inte heller de största bolagen som är de mest lönsamma. Två av de största bilföretagen i världen – GM och Chrysler – hade gått i konkurs om det inte räddades av den amerikanska staten. SAAB har enorma problem men det är inte självklart att bolaget måste avvecklas.

Globaliseringen framställs på samma ödesbestämda sätt, trots att det finns gott om fakta som borde få oss att ifrågasätta den bilden, visar den indisk-spanske ekonomen Pankaj Ghemawat i sin senaste bok, World 3.0 Global Prosperity and how to Achieve it (Harvard Business Press). Andelen utbytesstudenter i världen är bara två procent. 90 procent av alla människor beräknas aldrig lämna sitt hemland. En procent av alla brev korsar en gräns, två procent av alla telefonsamtalen är internationella. Till och med Internettrafiken sker till över 80 procent inom ett land.



Det vanliga argumentet för att vi lever i en global värld går ut på att handeln idag är större än för några hundra år sedan. Det är sant men det bevisar inte att vi lever i en värld utan gränser, skriver Ghemawat. Tittar man i stället på den uteblivna handeln – den som borde finnas om alla handelshinder verkligen var avskaffade – så blir bilden en annan. Handeln mellan kanadensiska delstater är till exempel 22 gånger större än mellan Kanada och USA. Handeln inom enskilda EU länder är också mångdubbelt större än mellan länderna i handelsunionen.

Debatten om globaliseringen styrs mer av människors rädsla och förhoppningar än en riktig granskning av siffrorna, menar Ghemawat. Anhängarna av globaliseringen målar upp en bild av att den redan är genomförd och oundviklig. Kritikerna överdriver dess omfattning för att mobilisera motståndet. Ghemawat medger att man kan ifrågasätta tolkningen av vissa av hans siffror men påpekar att många som hävdar att vi lever i global värld sällan presenterar några siffror alls. Den mest uppmärksammade och sålda av alla böcker om globaliseringen – den amerikanska journalisten Tomas Friedmans The world is flat – bygger i stort sett bara på anekdoter.

Publicerad i FT

SvD SvD2 DN DN2

måndag, oktober 24, 2011

Noam Chomsky vid Occupy Boston

Första minutens mikrofontrassel kan man hoppa över...

Gud är kärlek och kapitalismen hans system


Kanske något för Kristdemokraterna?




Ett meddelande från hororna: bankirer och politiker är inte våra söner


Katten föreslår ett frihandelsavtal





Kapitalismen vill ha leende slavar










På plakatet: bröd och arbete





När hungern är lag är uppror rättvisa


Medierna har mer mål (objectivo) än objektivitet


Din andra bank (bänk). Och allt fler människors, för varje dag.



söndag, oktober 23, 2011

Hur världen fungerar

förklarad med en tecknad serie:


med musik från Elfenbenskusten


av fysikern Jean Bricmont (varning, franska!)

Demokrati i samhället; monarki på jobbet



Den franske tänkaren Alexis de Tocqueville har gått till eftervärlden som upphovsmannen till det magnifika tvåbandsverket Om demokratin i Amerika som publicerades 1835-1840. Det är det närmaste en borgerlig (eller aristokratisk) tänkare kommer något som liknar Karl Marx Kapitalet.

I slutet av nittiotalet gav Atlantis ut en nyöversättning av Ervin Rosenberg. Boken innehåller ett myller av intressanta iakttagelser och analyser men det som brukar intressera borgliga läsare mest är hans syn på protestantismen och civilsamhällets betydelse för demokratins genombrott. Det är synd för här finns mer spännande uppslag.

Tocqueville analyserar till exempel även arbetets inverkan på demokratin. Eller närmare bestämt det arbete som utförs i det begynnande fabrikssystemet. Det största hotet mot demokratiseringen av samhället kom, menade Tocqueville, från det alienerade arbetet.

”Vad kan man vänta sig av en människa som ägnat tjugo år av sitt liv åt att tillverka knappnålshuvuden? Och vad kan den mäktiga intelligens som så ofta har satt världen i rörelse i hans fall framdeles användas till, om inte till att komma på det bästa sättet att framställa knappnålshuvuden?

När en arbetare låtit en betydande del av sitt liv förrinna på detta sätt, har hans tankar en gång för alla fastnat vid föremålet för hans dagliga arbete; hans kropp har fått vissa fasta vanor som han inte längre kan bli kvitt. För att uttrycka saken kort, han tillhör inte längre sig själv utan det yrke han har valt. Till ingen nytta har lagar och seder rivit ned alla hinder omkring denne man, förgäves har de lagt ner möda på att för honom öppna tusen olika vägar till lyckan. En industriell teori, mäktigare än seder och lagar, har bundit honom vid ett yrke och ofta vid en plats som han inte kan avlägsna sig från. Den har anvisat honom en bestämd samhällsposition som han inte kan lämna. Mitt i den universella rörligheten har den dömt honom till orörlighet.

(…)

Samtidigt som den industriella vetenskapen oupphörligt trycker ner arbetarklassen, lyfter den upp herreklassen. Medan arbetarna mer och mer koncentrerar sitt intellekt på en enda detalj, låter ägaren sina blickar varje dag fara över ett allt vidare fält, och hans intelligens vidgas i samma mån som den andres krymper. Den senare behöver snart nog bara fysisk styrka utan intelligens, den förre behöver kunskap och nästan snille för att lyckas. Den ene är mer och mer lik ett stort rikes administratör, den andre ett oskäligt djur.

(…)

Vad är detta om inte aristokrati?

(…)

Går man tillbaka till källan, förefaller det som en aristokrati på naturlig väg sprang fram ur demokratin. Men denna aristokrat liknar inte alls dem som föregått dem.

För det första ska man lägga märke till att den, eftersom den bara verkar inom industrin och där inom vissa industriella yrken, är en undantagsföreteelse, en abnormitet inom samhällskroppen som helhet.

De små aristokratiska samhällen som vissa industrigrenar bildar inom vår tids väldiga demokrati innehåller, helt likt gamla tiders aristokratiska samhällen, några mycket rika människor och en massa i ytterlig nöd.

(…)

Gångna tiders jordägararistokrati var tvingad av lagen eller ansåg sig förpliktigad av sederna att bistå sina tjänare och lindra deras nöd. Men vår tids industriaristokrati går annorlunda till väga: när den väl har utarmat och förfäat de människor som den gör bruk av, överlåter den åt allmän välgörenhet att föda dem i tider av kris.

(…)

På det hela taget anser jag att den industriaristokrati som vi ser uppstå och utvecklas inför våra ögon är en av de mest skoningslösa som världen någonsin skådat. Men samtidigt är den en av de mest begränsade och minst farliga.

Under alla omständigheter är det åt detta håll demokratins vänner med oro bör rikta sina blickar. Om nämligen en varaktig ojämlikhet i levnadsvillkor och en aristokrati en dag på nytt gör sitt intåg i världen, kan man förutsäga att det kommer att ske genom denna port. ”


Tocquevilles iaktagelse har inte tappat i aktualitet. Kan man ha demokrati i samhället men monarki på jobbet?

Alexis de Tocqueville
Om demokratin i Amerika
Atlantis

SvD SvD2

fredag, oktober 21, 2011

Vi kom, vi såg, han dog


genom teckentydaren

Säga vad man vill om Hillary Clinton men hon verkar vara en glad människa. I videon ovan reagerar hon nästan med en orgasm på att Khadaffi avrättats. För bara ett par år sedan log och skrattade hon när diktatorns son besökte Washington.




Hillary Clinton och Mutassim Khadaffi den 21 april 2009.

Mutassim Khadaffi verkar höra till de Khadaffitrogna som avrättats efter att ha tillfångatagits. Detta är kanske inte mycket att gråta över, och inte heller särskilt förvånande då rebellerna leds av en man, Mustafa Abdul Jalil, som tidigare var Khadaffis justitieminister. Godtyckliga avrättningar behöver inte betyda att Libyen har bytt ut en diktatur mot en annan. Den moderata riksdagsmannen Hans Wallmark hävdar att vi inte behöver oroa oss. Ty Mustafa Abdul Jalil
"har öppnat för juridiska processer mot den tidigare regimens ledande företrädare, inklusive sig själv!"
Förmodligen så fort alla vittnen är avrättade.






DN DN2

SvD SvD2 SvD3 DN3

onsdag, oktober 19, 2011

Sheikh Sami Younis tillbaka i Palestina




Taxichauffören Sheikh Sami Younis kommer att släppas efter 29 år i Israeliskt fångenskap. Younis släpps tillsammans med över tusen andra palestinier som tillbringat åratal i Israeliskt fångenskap i utbyte mot en 25 årig fransk-israel.

Här finns en lista på de första 477 palestinierna som kommer att släppas.

DN DN2 SvD

söndag, oktober 16, 2011

Rousseau om val genom lottdragning


”Röstning genom lottdragning är utmärkande för demokratins natur” säger Montesquieu. Jag instämmer men varför är det så? ”Lottning”, fortsätter han, ”är ett valsätt som inte bedrövar någon. Den lämnar åt varje medborgare en rimlig förhoppning att få tjäna sitt land.” Men det är inga skäl.

Betänker man att utnämningen av ledare är en funktion som tillkommer regeringen och inte suveränen, ser man varför lottning mer tillhör demokratins natur, för i demokratin är förvaltningen desto bättre ju färre åtgärder som vidtas.

I varje riktig demokrati är de ledande befattningarna inte någon fördel utan en tyngande börda, som det är orättvist att lägga mer på en enskild person än en annan. Det är bara lagen som kan lägga denna uppgift på den person som lotten faller på. Ty då är villkoren samma för alla, valet är inte beroende av någon människas vilja och det finns ingen enskild tillämpning som fördärvar lagens universella karaktär.

(…)

Att utse ledare genom lottdragning skulle inte ha nämnvärda olägenheter med sig i en verklig demokrati, där allt är lika, både i fråga om seder och färdigheter och i fråga om grundsatser och tillgångar, och där det följaktligen blir närmast likgiltigt vem som utses. Men som jag redan sagt finns det inte någon verklig demokrati.

När man blandar val och lottdragning bör val användas för att tillsätta de poster där det krävs speciella färdigheter som till exempel militära befattningar. Lottdragning passar för de poster där det räcker med sunt förnuft, rättvisa och självständighet som till exempel befattningar inom rättskipningen; ty i en stat som är välorganiserad är dessa egenskaper gemensamma för alla medborgare. ”

Ur Jean-Jacques Rousseaus Om samhällsfördraget eller Statsrättens grunder

lördag, oktober 15, 2011

Agent 007 eller mr Bean?

Är den senaste iranska terrorskandalen ihopkokad av Washington? Det tycks i alla fall den pensionerade amerikanska officeraren Anthony_Shaffer mena. Inte ens FOX news verkar ta anklagelserna mot Iran på allvar.



Garry Sicks analys:

"Iran has never conducted — or apparently even attempted — an assassination or a bombing inside the US. And it is difficult to believe that they would rely on a non-Islamic criminal gang to carry out this most sensitive of all possible missions. In this instance, they allegedly relied on at least one amateur and a Mexican criminal drug gang that is known to be riddled with both Mexican and US intelligence agents.

Whatever else may be Iran’s failings, they are not noted for utter disregard of the most basic intelligence tradecraft, e.g. discussing an ultra-covert operation on an open international line between Iran and the US. Yet that is what happened here.

Perhaps this operation is just as it appears. But at a minimum both the public and the Congress should demand more detailed evidence before taking any rash or irreversible action.

If Iran is really as stupid and as incompetent as this case implies, then perhaps they are their own worst enemy and not the clever and determined adversary that they are made out to be."



Ur nyhetsflödet: Reuters “If they’re looking for 007, they got Mr. Bean.” Analysis: Iran case a sign of drugs agency's new role.

IPS journalisten Gareth Porter:
FBI Account of ‘Terror Plot’ Suggests Sting Operation




Av döma av den sparsamma rapporteringen av den påstådda terrorplanen i svenska medier så har även svenska medier svårt att ta anklagelserna på allvar. Inte minst från ledarsidorna har tystnaden varit öronbedövande.


Röstning genom lottdragning


Vore det upp till mig så skulle rösträtten avskaffas. Ur demokratisynpunkt vore det bättre om politiska ämbeten lottas ut. Lottning är, som jag skrivit i en krönika tidigare, den ideala formen för val i en demokrati. Den franske 1700 tals filosofen Charles Louis de Secondat de La Brède et de Montesquieu, ägnar några rader åt röstning genom lottning i sitt klassiska verk Om lagarnas anda, Montesquieu noterar att antikens tänkare kompromissat i frågan för att öka effektiviteten i beslutsfattandet.





"Röstning genom lottdragning är utmärkande för demokratins natur, röstning genom val för aristokratins. Lottning är ett valsätt som inte bedrövar någon. Den lämnar åt varje medborgare en rimlig förhoppning att få tjäna sitt land. Men eftersom den i sig själv är bristfällig, är det i dess reglerande och dess förbättrande som de stora lagstiftarna överträffat varandra.

Solon införde i Athen att alla militära befattningar skulle tillsättas genom val men att senatorer och domare skulle utnämnas genom lottning. Han beslöt att civila ämbeten som krävde stora utgifter skulle tillsättas genom val och de övriga genom lottning.

För att göra lottningen bättre införde han dock regeln att man inte skulle kunna välja annat än bland de som anmälde sig, att den som blev vald skulle granskas av en domare och att var och en skulle kunna anklaga honom för att inte förtjäna att bli vald; detta system innehöll samtidigt något av både lottning och val. När man avslutat sin ämbetsperiod måste man utstå en ny dom över det sätt på vilket man skött sig. Oskickliga personer borde hysa åtskillig vedervilja mot att ställa sitt namn till förfogande för att komma ifråga om lottning."

torsdag, oktober 13, 2011

Den moderna tidens slut


Var Adolf Hitler det tjugonde århundradets största personlighet, den största statsmannen, århundradets största revolutionär? Det hävdar i alla fall den amerikanske historieprofessorn John Lukacs.

I boken Slutet på det tjugonde århundradet och den moderna tidens slut hävdar Lukacs att vårt århundrade inte alls präglats av kamp mellan kommunism och kapitalism utan av en konflikt mellan nationer där nationalism i olika tappningar varit den utlösande orsaken. Lukacs förkastar den marxistiska historiematerialismen, som säger att det är produktionsförhållandena och klasskamp som bestämmer historiens utveckling: det är inte ekonomin som bestämmer tanken utan tanken som bestämmer bestämmer ekonomin, hävdar han i historieidealistisk anda. Den mest karaktäristiska person för detta århundrade blir då Adolf Hitler, som Lukacs anser var den som fullt ut förstod och använde sig av nationalismen.

Det tjugonde århundradet började med det första världskriget 1914 och slutade med Sovjets fall 1989, anser Lukacs (precis som den marxistiske historikern Hobsbawn).

De bägge världskrigen var den direkta orsaken bakom alla stora händelser: den ryska revolutionen, atombomben, avkolonialiseringen, de kommunistiska staternas uppkomst och terrorbalansen mellan två dominerande supermakter.

John Lukacs spår att nationalismen kommer att fortsätta att vara den mäktigaste kraften under även under det tjugoförsta århundradet, samtidigt som han ser tecken på att krigen mellan staterna kommer att ersättas av ett mellan raserna men det scenariot varken hoppas eller tror han egentligen på.

Tvärtemot Francis Fukuyama som ser ett ideologiernas slut med den liberala demokratins eviga dominans, ser Lukacs slutet på många av de drag som funnits sedan femtonhundratalet: Europas utbredning, den vita rasens erövringar, de koloniala imperierna, Atlantens dominans, sjöherraväldets dominerande betydelse men också liberalism, humanism och borgerlig kultur.

Den moderna tiden går alltså mot sitt slut och Lukacs spår att framtidens hot dels kommer att bli en strävan efter materiell och ekonomisk tillväxt, (som hotar naturen) dels den aggressiva intoleranta versionen av nationalism (som hotar freden).

Nationalkaraktärer spelar en dominerande roll när det gäller att förstå historien i Lukacs föreställningsvärd. Således heter det att Hitler som det anstår en tysk, levde för sina idéer och att hans grymhet var kallblodig och beräknande medan Stalins grymhet var georgiskt hetlevrad: han hade det i sitt blod. Nationalkaraktären är på lång sikt föränderlig menar Lukacs men ibland talar han också om raser som om de vore, om än inte avgörande så i alla fall faktiska storheter, att ta hänsyn till.

Det finns en ton i det Lukacs skriver som får mig att undra om han för fram allt han har på hjärtat:

"Det var mycket i Stalins utrikespolitik som påminde om tsarens. Hitlers utrikespolitik hade inte många likheter med hans företrädares. Hitler var den mest revolutionäre av dem. Han var den mest originelle. Han var sui generis. Det fanns många andra nazister, antisemiter, tyska nationalister, rasister och demangoger, men ingen som Hitler. Vi kommer inte att få se hans like igen. Han var inte lik någon annan."


Adolf Hitler i 3D


Men man behöver inte undra länge över vad Luckas kan ha i bakhuvudet: det han skriver är nog. Grövst blir Lukacs när han förnekar att Hitler skulle ha mördat sina egna medborgare (med undantag för partiutrensningen 1934). Eftersom Luckas samtidigt inte förnekar förintelsen får man anta att de tyska judar och zigenare som avrättades inte är riktiga tyskar i hans ögon.

John Lukacs spekulationer påminner om Oswald Spenglers (galenskaper) men det sätt han okritiskt och tendentiöst använder sig av källor har också likheter med historierevisionismen (en psudohistorisk skola som hävdar att förintelsen är en bluff påhittad av judarna i syfte att kontrollera världen). Till exempel anser sig Lukacs, utifrån ett (enda) tal av Hitler, kunna slå fast att Hitler var mer nationalist än rasist.

Att använda nationalkaraktärer och historieidealistisk filosofi för att förstå historien är som att återgå till ändamålsförklaringar i fysiken. Därför blir också tredje världens befrielserörelse och självständighetssträvanden obegripliga för Luckas: de revolutionära rörelserna drivs i hans föreställningsvärld av stamhat mo utländsk vit makt.

Det är möjligt att framtidens historiker kommer att skriva om det tjugonde århundradet som Adolf Hitlers tidevarv. Men blir det som inkarnation av vår tids trender eller som ett historiskt undantag: det industriella massmordets första och sista representant? Både Hitlers och Stalins massmord var beroende industristatens tekniska och administrativa apparat. Att låta stora grupper dö av slavarbete eller undernäring är inget nytt men att skapa en administrativ apparat för skickar miljoner människor till specialbyggda avrättningsinrättningar var det. Så visst var Hitler originell.

onsdag, oktober 12, 2011

Märkligt terrorlarm

En mer sansad analys än traditionella medier erbjuder...


DN Expressen SvD

tisdag, oktober 11, 2011

Poeter är de bästa ekonomerna


En del har förklarat den senaste tidens turbulens på världens börser med de dataprogram som automatiserat handeln. Finansministern har kallat fenomenet för ”brutal galenskap”. Det är naturligtvis lika fel som att skylla hustrumisshandel på mannens piska.

Folk har försökt förutsäga ekonomiska konjunkturer minst lika länge som det funnits skrift. Sumererna antecknade noggrant priset på viktiga stapelvaror som vete, dadlar och ull i hopp om att det förflutna skulle säga dem något om framtiden. Nuförtiden studerar många börskurser i samma syfte. Framgången har uteblivit men metoden har fått ett tjusigt namn: teknisk analys.

Problemet med att förutsäga framtiden kan lätt åskådliggöras med ett experiment. Kastar man en sten upp i luften förstår alla att den snart faller ner igen. Men kastar man en sten på en annan människa är det omöjligt att veta vad som kommer att hända. Reaktionen varierar beroende på vem som kastar, vem som träffas, hur man kastar, och i vilket sammanhang det skett. Fysiker kan lätt beräkna var planeten mars kommer att vara i rymden om tusen år, men ingen samhällsvetenskap kan förutse vad människan kommer att göra i morgon.

Ändå gör ekonomer modeller och prognoser som om människan vore enkla himlakroppar. De talar om lagen om tillgång och efterfrågan, trots att människor inte sällan blir mer intresserade av det som stiger i värde, och tappar intresset när priset sjunker. Det gäller till exempel aktier, parfymer och vissa kläder. Gravitationslagen har inte den här typen av undantag: vissa saker faller inte uppåt himlen.

Poeter och skönlitterära författare visar ofta större insikter i hur börsen fungerar än ekonomer. Författare är ju i regel mer intresserade av psykologi än fysik. En roman som Emil Zolas Pengar borde ingå i varje grundkurs i nationalekonomi. Blivande ekonomer borde också tvingas läsa kapitlet om sjöförsäkringsbolaget Triton i August Strindbergs Röda Rummet. Strindberg ansåg att aktiebolaget – som infördes i Sverige i mitten av artonhundratalet -uppmuntrade till spekulation och ansvarslöshet.

Även författaren och litteraturkritikern Olof Lagercrantz problematiserade aktiebolaget på ett sätt som man aldrig hör ekonomer gör nuförtiden. Införandet av aktiebolaget är det grundläggande problemet med dagens näringsliv, hävdar han. Det gjorde att affärer kunde anonymiseras:


”Det blev möjligt att handla utan att smutsa ner sina händer, att mörda utan att se någon falla, att suga ut utan att se någon svälta”
skriver Lagercrantz i sin självbiografi, Min första krets. Aktiebolaget är ”en perfekt dödsfälla” som utan betänkligheter plundrar jorden på naturresurser.

Mot detta ställer Lagercrantz företagaren av äldre modell: ”Fabrikören, grosshandlaren, skeppsredaren, brukspatronen - steg och föll med sitt företag. Han var hjälte i sin tids romaner och inte utan skäl ty han riskerade allt han ägde. Hans egen person och familj fanns med i potten.” Är det en romantiserad syn?

Det är svårt att tänka sig att en bonde skulle kunna titta på termometern vid frukosten och bestämma sig för att dra undan sitt kapital från gården på förmiddagen för att sedan satsa på jordbruket igen i slutet på veckan, påpekade redan John Maynard Keynes. Aktiebolagsformen gör dock detta fullt möjligt.

SvD SvD2 DN DN2 DN3

måndag, oktober 10, 2011

"Fri marknad är en omöjlighet"


Länge var det socialister av olika schatteringar som ivrigast kritiserade tron på den fria marknadens fördelar, men det finns även liberala kritiker som finanshajen Georg Soros.

En av George Soros husgudar är den brittiske idéhistorikern John Gray, verksam vid London Schools of Economics, vars bok, False Dawn The delusions of global capitalism, skapade debatt ute i Europa när den först publicerades i slutet av nittiotalet.

Enligt Gray har ett antal västmakter med USA i spetsen de senaste tjugo åren direkt eller indirekt genom internationella organisationer som IMF eller världsbanken, försökt skapa en global fri marknad. Sovjetunionens fall har fått amerikanarna att dra den felaktiga slutsatsen att de vunnit ideologiernas krig.

Men att planekonomierna visat sig vara både en ekonomisk och humanitär katastrof, betyder inte att laissez-faire och fria marknader är ett lyckat recept. I själva verket är marxism-leninismen och tron på den fria marknaden två sidor av samma falska mynt med rötter i samma (västerländska) upplysningstänkande, menar Gray. Både marxister och marknadsanhängare blundar för det mänskliga lidande som deras förverkligade idéer leder till, och bägge föreställer sig att alla mänskliga kulturer kommer att ersättas av en universell kultur.

En historisk granskning av laissez-faire visar att fria marknader är lika onaturliga som planekonomier, anser Gray. Den liberala filosofen Friedrich von Hayek hade fel när han hävdade att fria marknader uppkommer genom en långsam evolution som staten inte har någon del av. Sanningen är den motsatta: fria marknader är en statlig, konstgjord produkt medan reglerade marknader uppstår spontant. Nyliberal politik som syftar till både en fri marknad och en minimal stat är därför en omöjlighet, hävdar Gray och pekar på att statliga skatter och utgifter i Storbritannien var högre efter arton år av nyliberal politik än någonsin tidigare.

På kort sikt är den amerikanska typen av fri marknad effektivare än europeiska eller asiatiska sociala marknader, även om sociala marknader är effektivare - och mer humana - i det långa loppet. Därför måste världens sociala marknader reformeras eller gå under, skriver Gray

Ändå leder globaliseringen inte till att världen omvandlas till ett homogent marknadsliberalt samhälle. Det finns många olika kapitalismer och lösningen på tredje världens utvecklingsproblem ligger i att man erkänner att varje land har en egen utvecklingsväg att följa. Västvärlden måste inse att den inte sitter inne med alla sanningar, anser Gray.

Publicerad i Arbetet (1999)

John Gray
False dawn: The delusions of global capitalism
Granta

SvD SvD2 DN

söndag, oktober 09, 2011

George Galloway om Libyen

George Galloway i ett surrealistiskt samtal med en doktor Hussein om Libyen.

Filosofisk labyrint med förvirrande slut



Det ambitiösa förlaget Atlantis översatte i slutet av nittiotalet den norske idéhistorikern Trond Berg Eriksens föreläsningar om filosofins historia: Förundrans labyrinter. Labyrinten fungerar som en bild av människans kunskapssökande; hennes moraliska och intellektuella problem. Likt mytens Ariadne som skickade med Theseus en tråd i Minotaurus labyrint så att han kunde hitta ut efter att ha dödat monstret, lägger Erikse ut trådar åt läsarna.

Eriksen betraktar poesin som en äldre form av kunskapsproduktion, en som bygger på den enskilda människans erfarenheter, till skillnad från industrisamhällets kollektiva organisering av nyttiga eller lönsamma projekt.

Utgångspunkten är att visa upp filosoferna och deras idéer utifrån sina egna kulturhistoriska sammanhang och undvika att bedöma dem utifrån moderna infall. Respekten för filosofernas historiska sammanhang är konsekvent och väl utförd men när vi närmar oss vårt eget århundrade känns den tråd som Eriksen lagt ut åt läsaren så spänd att man undrar hur den ska räcka. Men filosofins irrgångar är lika många som snåriga, så det är kanske inte riktigt befogat att kritisera att inflytelserika tänkare som August Comte och Henri Bergsons namn saknas i boken.

Eriksen menar att vår egen tids filosofi präglas av filosofikritik: Freud som skilde medvetandet och självbestämmandet åt, Wittgenstein som skilde språket från den objektiva verkligheten. Det är riktigt att systembyggarna ersatts av systemkritiker men samtidigt har filosofin fått en inriktning på språkliga problem och vetenskapsteoretiska modeller som saknas i Eriksens framställning.

Eriksens likhetstecken mellan en stor filosofi och en integrerande filosofi stämplar stämplar dagens filosofi som mindre betydelsefull. Därför slutar vandringen när filosofin fragmentiserats i etik, estetik, logik, vetenskapsteori och psykologi. I vårt sekel får endast Sigmund Freud, Ludwig Wittgeinstein, Martin Heidegger och Jean Paul Sartre full uppmärksamhet.

Att avsluta en nästan sjuhundrasidig framställning av filosofins historia med feministisk existensialism, en knorr till presentationen av Sartre, känns mer förvirrande än upplysande. Varken Sartre eller och ännu mindre Simone de Beauvoir är någon naturlig slutpunkt för labyrinten.

Det finns naturligtvis ingen väg ut ur förundrans labyrint men en god ciceron som inte vill följa med längre borde åtminstone antyda hur labyrinten ser ut längre fram. Därför hade ett avslutande kapitel som kort orienterar om den utveckling av filosofin som skett med till exempel den logiska positivismen, Bertrand Russel, Paul Feyrabend eller Thomas S Kuhn varit lämplig. För idag kommer filosofin snarare med de rätta frågorna än de slutgiltiga svaren.

Recensionen publicerad i Kristianstadsbladet (1998)

Förundrans labyrint
Trond Berg Eriksen
Atlantis

Den svenska utgåvan är slut men boken går att skaffa billigt begagnad eller dyrt på norska.

lördag, oktober 08, 2011

Politik borde vara att inte vilja























I dagens ledare (Lyckopolitik gör ingen lycklig) argumenterar Corren mot att svensk politik ska ha som mål att öka ”den samlade lyckan” i samhället.

”Lyckopolitiken motiveras med att lyckliga medborgare är goda medborgare. Liknande resonemang ledde en gång till tvångssteriliseringar. ”


Ett annat problem med lyckopolitiken är att den svårligen kan ta hänsyn till minoriteters önskemål.

”Om politiken ska öka lyckan utifrån ett statistiskt medelvärde på vad som gör genomsnittsmänniskan lycklig så undertrycks individens rätt att sträva efter vad som gör just henne lycklig”
.

Vissa människan finner ju lycka i sådant som plågar andra. Att svälta ger till exempel anorektiker en kick. Det finns många andra grupper som avviker från genomsnittsmänniskans, vars rättigheter man bör respektera. En del vill ha låga löner, andra blir sexuellt stimulerade av att förnedras av chefen på jobbet, och vissa människor kan inte leva utan stress. Det är ju allmänt känt att uteliggare i Paris är bohemer som valt ett romantiskt liv under broarna.

Corren (eller är det tankesmedjan Badlands Hyena?) har dock glömt en grupp. Det är ju teoretiskt fullt möjligt att vissa människor fritt väljer att vara olyckliga.

Försök att göra människan lyckliga kommer att misslyckas, eller ännu värre, att lyckas. Då blir det som i Aldous Huxleys Du nya sköna värld. Politiska visioner leder nämligen till totalitära samhällen.

Corren förespråkar i stället en säkrare om mer beprövad metod. Om vi en stund anstränger oss för att ha tråkigt så blir vi gladare efteråt. Metoden skulle med fördel kunna ersätta både mediciner och sjukvård. Den som har huvudvärk kan till exempel slå sig själv på tummen med en hammare så blir smärtan i huvudet relativt sett mindre påträngande. Och när smärtan i tummen avtar ökar livsglädjen. Skatten kan sänkas kraftigt med hjälp av denna miljövänliga teknik.

fredag, oktober 07, 2011

Libyen: Humanitärt ingrepp eller kolonialkrig?

För de som kan franska finns här en förödande kritik av den gängse mediabilden av kriget i Libyen. Det är Rony Brauman, fd ordförande för läkare utan gränser, numera professor på IEP. Och Carlo Santulli, professor i juridik på Panthéon-Assas universitet i Paris. Moderator är en annan juridikprofessor, Karine Parrot, från l’Université de Cergy-Pontoise.

Vår rätt till lättja


Fransmän är knepiga menar en svensk kompis som jobbar åt amerikanska datorjätten Sun i Grenoble. Niklas är lika irriterad som förundrad över att hans kollegor inte stannar hemma när de är sjuka.
- Vi har inga karensdagar men hur sjuka de än är så åker de till jobbet och smittar ner alla andra.

Men Niklas arbetsplats är inte representativ för Frankrike längre. Undersökningar visar att fransmännens attityd till sina arbetsplatser förändrats kraftigt sedan de stora omstruktureringarna började för tio femton år sedan.

Idag sätter sju av tio privatlivet högre än jobbet.

- Förr var ekvationen enkel: om en löntagare gav mycket till ett företag så fick den mycket tillbaka. Nu har den ekonomiska instabiliteten gjort att löntagarna är osäkra på hur länge sådana beräkningar håller, förklarade chefen för opinionsinstitutet Chronopost i Le Monde, för några år sedan.

Människor som närsomhelst kan förlora jobbet känner sig inte lojala med företaget de arbetar på. Därav succén för böcker som Hej lättja Om konsten och vikten att göra minsta möjliga på jobbet (Bonjour Paresse) av Corinne Maier som inte bara är ett våldsamt angrepp på chefer utan också ger praktiska tips om hur man maskar.

De värsta latmaskarna är dock britterna om man ska tro den brittiska pressen som av någon anledning älskar att uppehålla sig vid ämnet. Sjukfrånvaron kostar industrin 11,5 miljarder pund om året hävdar den brittiska industrins intresseorganisation (CIB) och det låter ju så mycket att det måste finnas fusk bakom. De åtta dagar om året britterna sjukskriver sig har till exempel fått ett företag som Tesco (med en visnt på 4,4 miljoner pund om dagen) att införa tre karensdagar och hitta på käcka slogan som "företagsledning med mänskligt ansikte".

Men att förvänta sig at kapitalister skulle vara godhjärtatade mot sina anställda är lika realistiskt som arr be ett lejon sluta äta antiloper menar den brittiska författaren Tom Hodgkinsson. Han har skrivit en hel bok om vår rätt till lättja How to be idle.

Hodkinsson tycker att sjukfrånvaron är en legitim reaktion på ett arbete som ofta är inhumant och alienerat. Han påminner också om att det brittiska fackets beräkningar som visar att värdet av den övertid britterna arbetar gratis bara förra året uppgick till 23 miljarder pund.

Publicerad i Vasabladet (2004)
SvD SvD2

torsdag, oktober 06, 2011

TV:s förenklingar ger politiska underbarn


För fyrtio år sedan kunde amerikanska presidentkandidater framföra sitt budskap i genomsnitt fyrtiotre sekunder innan TV:s nyhetsredaktioner ansåg att tittarna skulle bli uttråkade om de fick fortsätta. När George Bush den äldre blev president 1988 fick kandidaterna nio sekunder på sig att tala till det amerikanska folket. I Sverige är situationen något bättre men tendensen är densamma. Inte minst i de allt kortare nyhetssändningarna som de privata nyhetskanalerna erbjuder.

Under sådana förhållanden är det uppenbart att eftertänksamma människor inte en chans mot de mer samvetslösa. Därför är det kanske inte heller särskilt konstigt att lokalpolitiker från alla partier i regel är bättre utbildade än de som nått partitoppen i Stockholm.

Den amerikanske mediakritikern Jeffrey Scheuer hävdar att tv:s förenklingar - och då gäller det inte enbart nyheter - ytterst beror på mediets tekniska förutsättningar. Även producenter som arbetar i ickekommersiella kanaler kommer inte ifrån att mediet är bättre på att förmedla känslor än tankar. Alla medier har sina nischer. Teoretiskt går det, som kulturteoretikern Neil Postman påpekat, att förmedla filosofi med hjälp av röksignaler, men vem skulle försöka?

På samma sätt kan tv förklara komplexa fenomen men dess styrka gentemot andra medier ligger i att den kan visa. Tv är mer narrativ och episodisk än tematisk och analytisk, och mer kontrastiv än komparativ. Den hastighet som tv arbetar med leder till att prioriterar snabba och slutgiltiga krav på komplexa problem.

Den förenklade världsbild som tv levererar är inte heller politiskt neutral. Ett medium som är överdrivet person fixerat och bra på att visa dramatiska händelser som krig, men dåligt på att förklara de långsamma processer som skapat förutsättningarna för det, gynnar ideologier som bygger på enkla teorier om hur samhället fungerar. De som i likhet med blivande centerledaren, den 28 åriga Annie Lööf, eller hennes idol Margret Thatcher, hävdar att det inte finns något samhälle utan bara individer har en fördel gentemot socialister som lutar sig mot ett register av samhällsteorier.

Göran Hägglund och Fredrik Reinfeldt gynnas av att de moraliska dilemman som de tror är roten till många samhällsproblem är lättare att filma än de sociologiska orsaker som vänstern tror på. Tv är bäst på det omedelbara och synliga och skildrar därför hellre individer än sociala processer. Det gäller både nyheter och tv-serier. Det är mer effektfullt att visa fängelsedörrar som smäller igen än interner i utbildning. Det är mer dramaturgiskt att filma någon som fuskar till sig sjukersättning än någon som talar om sin trasiga rygg.

I ett samhälle där allt förklaras i allt kortare nyhetsinslag kan en 28 åring göra minst lika bra ifrån sig som en kunnig veteran. Kanske bättre rent av, för ungdomen ser fräsch ut i rutan och tyngs inte av onödig information. I en sådan värld kan en Torbjörn Fälldin lära sig behärska TV mediet men Annie Lööf är en produkt av det.

SvD

Publicerad i Dalademokraten

onsdag, oktober 05, 2011

Vykort från Marseille


Mer kosmopolitiskt än New York. Och mer tättbefolkat, känns det som än Hong Kong.


Större hamn men betydligt mindre båtar än i Nice...


Kan bli din.


PCF (Franska kommunistpartiets) lokala dagstidning.


Politiskt engagemang


Hm


Även mindre historiska personer kan få sin gata i Frankrike










Billigt värre.


Parkering förbjuden. Även för polisen. Hm.


Vem känner sig säkrare när tonåringar patrullerar busscentralen med automatvapen?