onsdag, januari 11, 2012

Sanktioner ökar risken för krig


EU beslutade nyligen att följa USA och införa ett oljeembargo mot Iran. Länder som gör affärer med Iran kommer inte att få handla med USA. Då USA är viktigare för de flesta länder i världen stängs dörren för Iran. Embargot kommer att göra det nästa omöjligt för Iran att exportera sin olja och importera varor man behöver.

Men svenska opinionsbildare har välkomnat beslutet. Man hävdar att embargot är ett sätt att stoppa Iran från att skaffa kärnvapen utan att behöva bomba. Struptaget mot Irans ekonomi är ett sätt att starta en dialog, resonerar man. Samma iranska ledare som vanligtvis anses så tokiga att de vill anfalla Israel med kärnvapen, trots att det skulle leda till att man själv blev utplånad, kommer att reagera fredligt på västvärldens struptag, tror de.

Opinions och nyhetsrapportering om Iran är förbluffande princip- och historielös. Var är alla liberala debattörer som brukar hävda att frihandel är det bästa sättet att förhindra krig? Var är de som brukar säga att ekonomisk integration borgar för fred? Har någon frågat hur bra tidigare embargon och sanktioner fungerat? Vad har femtio år av sanktioner mot Kuba haft för effekt? Har de drakoniska sanktionerna mot Nordkorea fått landet mer samarbetsvilligt? Var sanktionerna mot Irak på nittiotalet en bra politik? Har embargon och sanktioner mot dessa länder förhindrat krig eller minskat spänningarna?

Ingen frågar sig heller hur det ska gå till rent praktiskt för att Iran ska kunna ge med sig. Hur ska Iran bevisa att de inte håller på att tillverka kärnvapen? Ska amerikanska soldater få leta igenom varenda kvadratmeter av Iran innan de som i Irak, kan konstatera att man haft fel. Och hur förhindrar man Iran från att ha kunskap och kapacitet att någon gång i framtiden skaffa kärnvapen? Ska man förbjuda landet att ha civil kärnkraft, sluta utbilda studenter i fysik och internera alla iranier med förbjuden kunskap?

Kanske är larmandet om kärnvapen bara är ett svepskäl och det verkliga målet att störta den iranska regimen. När Brasilien och Turkiet förra året fick Iran att gå med på en amerikansk plan som byggde på att Iran skulle deponera delar av sitt kärnbränsle utomlands, så sa USA nej. Så fort Iran gick med på det amerikanska förslaget ville USA inte längre veta av det.

Iran har närmat sig USA flera gånger. Man har erbjudit sig att erkänna Israel, gjort stora eftergifter om kärnkraften och Iran spelade en viktig roll när Talibanerna störtades. Men i stället för att ta till vara på detta talade George Bush om Iran som en medlem i ondskans axelmakter.

Stormakternas ledare, och därmed även media, hävdar att det är ställt bortom allt tvivel att Iran försöker skaffa kärnvapen. Men både IAEA och den amerikanska säkerhetstjänsten hävdar att Iran skrotade sitt kärnvapenprogram 2003. Även Carl Bildt konstaterade nyligen på sin blogg att IAEA:s senaste rapport utnyttjats av vissa som velat ”sprida alarism” på ett sätt som ”knappast stämde med den mer försiktiga och föga sensationella ansats som IAEA:s rapport visade sig innehålla” (5/1). Frågan är varför Sverige gått med till embargot om talet om iranska kärnvapen är ”alarism”. Handlar det kanske om att Sverige inte vågar gå emot den stora EU staterna? Sverige tycks återigen agera enligt principen att vi mister allt inflytande i EU om vi har avvikande åsikter…

Carl Bildt hade kunnat slå ett slag för freden genom att säga nej till embargot, och offentligt, gärna inför internationella medier, säga det han skriver på sin blogg: det finns inga skäl att larma om iranska kärnvapen. Olof Palme hade inte tvekat.

Publicerad i Fria Tidningen

Se även Dagbladets vettige Svante Säwen. DN SR DN2 BT

2 kommentarer:

Kerstin sa...

Sorgligt, minst sagt, med politiska toppledare i världen som saknar moral och som dessutom vet att de människor de regerar över kan luras hur långt som helst.
Förra gången vi såg en ledare som med dessa egenskaper och insikter gick det inte så bra.

Freddy sa...

Rekommenderar Pepe Escobar om de där sanktionernas ihålighet:
http://www.atimes.com/atimes/Middle_East/NA19Ak03.html

Förutom då hur Europa skjuter sig i foten genom att drabbas av högre oljepriser.