måndag, februari 20, 2012

Daniel Persson skriver teologiskt om Iran


Den borgliga regeringen har aldrig gjort något fel och oppositionen har aldrig gjort något rätt. Så är det i alla fall om man ska tro borgliga ledarskribenter. Läser man socialdemokratiska ledare upptäcker man att förhållandet är det omvända. Trots att det här är välkänt behandlas ledare som om de vore inslag i en seriös debatt.

När svenska ledare behandlar inrikespolitiska frågor uppstår ibland en debatt mellan dessa yrkesfanatikers ståndpunkter. Oftast låtsas man visserligen inte om att det går att ha andra åsikter än de man själv framför, eller så tillskriver man motståndarna ståndpunkter som är lätta att avfärda, men de som är intresserade kan läsa de olika lägrens tidningar. Det finns ju fortfarande en vänsterpress, även om nittio procent av alla ledare i Sverige är borgliga.

När ledare behandlar utrikespolitik kan man dock inte automatiskt tala om två läger. I vissa fall – som palestinafrågan – finns åsiktsskillnader som följer den traditionella blockdelningen. Ibland – som i fallet med Sveriges deltagande i det libyska inbördeskriget – skapar man en debatt utifrån marginella teknikaliteter, trots att man i allt väsentligt var eniga.

Men i många fall då regeringen och opposition har samma åsikter existerar i stort sett inga avvikande åsikter på ledarsidor. Skriverierna om Iran är ett bra exempel på den här typen av debatt där avvikande åsikter är lika sällsynt som snö i juni.

Svenska ledarskribenters avsky för Iran är så utvecklad att skriverierna fått en närmast teologisk karaktär. Ett typiskt exempel på det här är när SvD:s nya ledarskribent Daniel Persson ska förklara ”Varför Israel är oroligt för Iran”.

Persson hänvisar till ett tjugotal uttalanden om Israel och judar som iranska ledare ska ha gjort. Men varken Persson eller Jeffrey Goldberg på tidningen The Atlantic som sammanställt citaten sätter uttalandena i någon kontext. Den som följt nyhetsrapporteringen kan inte ha missat att israeliska toppolitiker och militärer regelbundet sedan många år öppet talar om att angripa Iran eller att iranska forskare mördas. Genom att låtas att uttalandena gjorts i ett vakuum skapar Persson bilden av en ideologiskt driven, irrationell regim sedan som åratal ägnar sig åt en hotfull monolog.

Även i sitt senaste inlägg ”Iran riktar udden mot omvärlden” låtsas Persson att Teheran agerar helt utan att ha påverkats av omvärlden. Persson skriver om vad som kanske är iranska mord och mordförsök på Israeliska diplomater i Georgien och Indien och hoppas att sanktionerna ska förmå Iran att överge terrorism.
”I Iran vinner man inte val genom att diskutera inrikespolitik som i andra länder utan genom att skylla alla problem på omvärlden, främst västdelen, samt genom att iscensätta terrordåd utomlands.”

Menar Persson att det iranska folket har ett avgörande inflytande på vem som bildar regering men att väljarna är omogna? I stället för att en nämna att attentaten mot israeliska diplomater kanske är ett svar på morden på iranska kärnfysiker polemiserar Persson mot en uppfattning om Iran och det iranska folkets natur.

Med enstaka undantag, som Torsten Nilsson på Folkbladet, dominerar enögdheten när man skriver om Iran.

Lika slående som ledarnas kontextfrihet är, för att använda ett litteraturvetenskapligt begrepp, intertextualiteten. Resonemang och formuleringar är ofta så lika att man skulle kunna tro att de skrivits av samma person. Det vore klädsamt om ledarskribenter slutade skriva av varandra, och i stället på egen hand gick till källorna, men så fungerar ju inte det mediala systemet. Ledarskribenter har betalt för att inte förstå vissa saker.



----
Gunnar Jervas är en av de få i den svenska debatten som förmår resonera på ett icketeologiskt sätt SvD

DN

GP







2 kommentarer:

Anonym sa...

Artiklarna avlöser varandra, den ena artikeln mer krigsförespråkande än den andra.

Hur många av dessa s.k. analytiker och ledare har någon gång läst en IAEA rapport?

I stället bekantas artiklarna av icke analytiskt tänkande, ingen kontextualisering av konflikten, lögner sprids hejvilt (medvetet av de krigssugna, omedvetet av folk som inte vet bättre och som saknar källkritik) och ingen tar ansvar för deras okunskap som får fäste bland massan av folket som läser dessa ledare i tidningen.

Pierre Gilly sa...

Men hur kan de sova på natten...