söndag, mars 25, 2012

Friheten som förtrycker


Charles Darwin var en bättre ekonom än Adam Smith. Det hävdar i alla fall managementprofessorn Robert H Frank i sin senaste bok The Darwin Economy: Liberty, Competition and the common Good. Det kan verka som ett vågat påstående, då Charles Darwin var biolog och Adam Smith allmänt betraktas som den moderna ekonomins upphovsman.

Frank menar att Darwin hade en bättre förståelse för hur konkurrens fungerar och vad den har för effekter än Smith. Han hävdar dessutom att Darwins insikter om konkurrens också kan hjälpa oss att skapa ett betydligt bättre och kanske mindre stressfyllt samhälle.

Adam Smiths samhällsfilosofi gick ut på att människans egenintresse och oreglerade marknader leder till det bästa resultatet för alla. Nutida ekonomer och opinionsbildare brukar sammanfatta teorin med hjälp av metaforen ”den osynliga handen”.

Darwin menade att egenskaper som gjorde att enskilda djur överlevde och förökade sig också var bra för arten. Här motsvarar Darwins teori om det naturliga urvalet ganska väl Adam Smiths osynliga hand. Men Darwins studier av naturen övertygade honom också om att enskilda djurs intressen även kunde stå i konflikt med artens behov. I vissa fall ökar nämligen de enskilda djurens förmåga att fortplanta sig på bekostnad artens förmåga att överleva.

Älgtjurar använder till exempel sina horn för att slåss inbördes. Det viktiga är hornens storlek jämfört med konkurrenternas, inte hornens absoluta storlek. Älgtjurar med störst horn har också störst chanser att få para sig. Men stora horn minskar rörelseförmågan i tät skog och ökar risken för att dödas av vargar. Älgar som har mindre horn är bättre anpassade för att överleva men har mindre chanser att föra sina gener vidare skriver Frank.

I traditionell nationalekonomisk teori värderas saker enbart efter sina absoluta egenskaper. I verkligheten är det uppenbart att människan ofta – precis som när det gäller älgarnas horn – värderar vad vi har i förhållande till vad andra har. Dessa varor och tjänster (nyttigheter) brukar kallas positionella. Bostadsmarknaden är i hög grad positionell. Utöver en viss boyta så fyller de extra kvadratmeterna ingen praktisk funktion.

Sannolikheten för att en nyttighet är positionell ökar i samma utsträckning som en extra investering av den gör den individuella reproduktionen mer sannolik hävdar Frank. Och det är ju en händelse som ser ut som en tanke att gamla gubbar som är tillsammans med unga kvinnor nästan alltid har imponerande positionella ägodelar.

Det relativa inslaget i vår konsumtion finns väl belagt i en serie experiment Frank återger. I ett fick deltagarna välja mellan alternativ A: du har en bostad på 600 kvadrat men andra i kvarteret får 800 kvadrat. Eller alternativ B: du får leva på 400 kvadrat och andra får 300 kvadrat. Efter att ha funderat en stund väljer de flesta alternativ B trots att det inte ger dem den absolut största bostadsytan.

Alla val är dock inte relativa.

I ett annat experiment fick deltagarna välja mellan att bo i värld A: där sannolikheten att du ska dö på jobbet är 2 per 10 000 men bara 1 per 10 000 för andra. Eller i värld B där sannolikheten att du ska dö är 4 per 10 000 och 8 per 10 000 för andra.

Till skillnad från i det första experimentet väljer de flesta här alternativ A som ger den absolut minsta risken att dö. Arbetsmiljö är till skillnad från bostaden inget vi relaterar till andra på samma sätt. Vi vill gärna bo lite flottare än våra grannar, gå till en bättre frisör och skicka våra barn till en bättre skola. Men ingen jämför sin arbetsmiljö med grannens arbetsmiljö på samma sätt.

Teorin om den osynliga handen tar inte hänsyn till att stora delar av människans konsumtion är positionell. Adam Smith utgår ifrån att extra inkomst bara värderas utifrån den extra absoluta konsumtion den gör möjlig. Men den mest åtrovärda positionella konsumtionen kan alltid bara vara förbehållen ett fåtal. Det enda man åstadkommer är att trissa upp priset på positionella nyttigheter.

Tyvärr är människan ofta villig att öka sin positionella ställning genom att offra sådant som inte är positionellt. Många tar farliga eller moraliskt tvivelaktiga jobb för att skaffa positionella nyttigheter. Frank illustrerar det här bland annat med hjälp av amerikanska ishockeyspelare och deras inställning till användandet av hjälm. Om de får välja spelar de utan eftersom de då hör och ser något bättre. Spelare utan hjälm har en liten fördel gentemot spelare med hjälm. Men spelarna är medvetna om riskerna för skallskador och nästan alla tycker att det ska vara obligatoriskt med hjälm.

Om alla spelare är fria att strunta i hjälm har ingen någon relativ fördel längre samtidigt som alla ökat risken att skadas. Så trots att spelarna både är informerade och rationella leder ”den osynliga handen” dem till sämsta möjliga resultat för alla. Samhällets ingripande skapar däremot en situation som de flesta spelare vill ha, men som de inte kan åstadkomma genom med sin individuella valfrihet. Syftet med lagar och regler är inte bara att förhindra arbetsköpare från att exploatera oss. Det främsta skälet till regleringar är att förhindra överdriven konkurrens med människor emellan, hävdar Frank.

Oreglerade marknader leder till ett samhälle med överdriven konsumtion av allt som är positionellt på bekostnad av sådant vi vill ha mer av men inte kan besluta om individuellt. Vi lägger för mycket pengar på hus och bilar och för lite på sparande, offentlig service, och vår arbetsmiljö.

Jakten på positionella fördelar är ett nollsummespel som människan inte kan frigöra sig ifrån som individer. Till skillnad från älgen lever dock människan i ett samhälle som skulle kunna minska den skadliga konkurrensen mellan människor. Franks lösning är inte bara regleringar – som kravet att ishockeyspelare måste ha hjälm – utan en radikal omläggning av skattesystemet. I stället för inkomstskatter förespråkar Frank progressiv konsumtionsskatt på positionella nyttigheter.


Del II.

Sedan det kalla kriget tog slut hotas inte längre demokratin av totalitära ideologier. Islamismen är inte ett problem av samma dignitet som nazismen eller kommunismen. Al Qaida kan inte jämföras med Stalins Röda Arme.

Hotet mot demokratin kommer numera inifrån. Demokratin ”utsöndrar” krafter som undergräver sig själv, hävdar lingvisten och filosofen Tzvetan Todorov i sin senaste bok, Les ennemis intimes de la démocratie.

Todorov växte upp och i det kommunistiska Bulgarien där myndigheterna inte bara kontrollerade litteratur, samhällsvetenskap och annat som kunde hota dess maktmonopol, utan också sådant man inte tänker på som ideologiskt laddat. En för kort kjol eller för åtsittande byxor kunde leda till ett besök på polisstationen. De som fortsatte att missklä sig kunde rent av hamna i ett arbetsläger för omskolning.

Bristen på frihet var det främsta skälet till att Todorov flyttade till Frankrike som tjugofyraåring. Men efter nästan femtio år i Paris menar Todorov att ordet frihet allt oftare används på ett sätt han anser är oacceptabelt.

Frihet har blivit ett populärt ord bland invandrarfientlig politik och grupper runt om i Europa som skyller alla problem på islam. Det franska förbudet mot att bära slöja på offentliga platser är ett exempel på det här fenomenet. Dess förespråkare hävdar att lagen är ett sätt att befria muslimska kvinnor. Todorov menar att tvånget snarare leder snarare till att ofriheten ökar. Muslimska kvinnor jämställs med barn eller mentalsjuka som inte själva anses kunna fatta beslut om sina liv.

Ett annat exempel är den nyliberala retoriken där statens inflytande bekämpas i den enskilde individens frihets skull samtidigt som man släppt marknad och företag fria. Todorov kallar detta för ”individernas tyranni”. Det var förbudet mot slaveriet som avskaffade det; frånvaron av förbud garanterade dess fortbestånd. I en värld där alla inte är lika starka är det som den franske 1800 talsprästen Jean Baptist Henri Lacordaire påpekat ”friheten som förtrycker och lagen som befriar”. Frågan är ännu idag inte hur mycket stat vi behöver utan vilkas intressen den ska tjäna.

Ett tredje exempel är den frihetsretorik som används för att rättfärdiga krig. Frihetsmilitarismen har vi kunnat se i Irak, Afghanistan, Libyen och snart kommer den kanske också att drabba Syrien och Iran.

Att åberopa frihet eller mänskliga rättigheter som stöd för krig är inget nytt påpekar Todorov. Om man nu tack vare förnuft och vetenskap kunnat utforma goda lagar, varför inte ge dem till alla folk undrade redan upplysningsfilosofen Condorcet. Och 1792 års nationalkonvent instämde när det beslutade att ge ”broderskap och undsättning till alla folk som önskar återfå sin frihet”. Bara genom att exportera revolutionen med vapen kunde man också uppnå det högsta av alla mål: den eviga freden. ”Det franska folket har röstat för världens frihet”, förklarade revolutionären Saint Just, när man i praktiken legitimerade att franska soldater ockuperade andra länder.

Det militära missionerandet för frihet har fått en betydligt starkare roll efter det kalla kriget. Till skillnad från både Condorcet och många av dagens liberala opinionsbildare ser Todorov en rad problem med att låta militären sprida friheten.

USA invaderade Irak för att slå ut massförstörelsevapen som inte existerade, och bombade Serbien för att stoppa ett folkmord i Kosovo som aldrig ägt rum. Krig är i likhet med dödsstraff något som inte kan göras ogjort. Felaktig eller direkt lögnaktig information används ofta av krigshökar. Informationsläget är osäkert. Så var det även i det senaste bombkriget i Libyen som Todorov var en av få intellektuella att motsätta sig.

Intresset för att införa demokrati och skydda civila är också selektivt. Det internationella rättsväsendet kan inte agera mot stater som skyddas av stormakterna. De som utsätts för krig har också en tendens att räkna sina döda och uppfattar inte lika klart de ädla principerna bakom de humanitära bombningarna. Krig är ett medel vars konsekvenser undergräver eventuella demokratiska syften konstaterar Todorov.

Frihetsmilitarismen förutsätter också att vissa folk är oförmögna att styra sig själv och att de måste underkasta sig en västmakt för att uppnå frihet. Ungefär som de muslimska kvinnor som måste tvingas att lägga undan slöjan för att bli fria. Risken är att man komprometterar de demokratiska värden man säger sig vilja tjäna då det hela framstår som svepskäl för att uppnå helt andra politiska och ekonomiska intressen.

Besläktad post: Den onödiga friheten

Publicerad i Tidningen Kulturen

Källor:

The Darwin Economy: Liberty, Competition and the common Good
Robert H Frank
Princeton University Press


Les ennemis intimes de la démocratie

Tzvetan Todorov
Robert Laffont/Versilio

Inga kommentarer: