torsdag, mars 29, 2012

Homofobisk kultledare stoppas inte


Den ofelbara påven besökte Kuba i dagarna. Inför besöket har den kubanska regimen forslat bort hemlösa, hävdar SvD:s ledarskribent Daniel Persson.

I Mexiko, Dominikanska republiken och i de flesta andra latinamerikanska länder finns det gott om hemlösa och gatubarn. Försök att dricka kaffe på en uteservering i Santo Domingo utan att pojkar i lågstadieåldern kommer och tigger eller vill putsa dina skor.

Själv har jag aldrig sett gatubarn eller några som verkat vara hemlösa i Havanna. Det var visserligen över femton år sedan jag var där men kan situationen ha förändrats så dramatiskt? På Kuba har jag heller aldrig sett de slumbostäder som är så vanliga i resten av Latinamerika.

Att det finns få hemlösa beror inte på att regimen byggt bort bostadsbristen. Det beror i stället på att familjebanden är så starka. Och i de fall man inte drar jämt så tvingar staten än ändå att ta sig an en släkting som saknar tak över huvudet.

Det finns mycket att kritisera och mycket som är fel på Kuba. Bristen på underhåll har till exempel gjort att äldre bostäder vittrat ihop. Bostadsbristen är stor, men hemlösheten är marginell.

Påven är antikommunist och avskyr vänstern i största allmänhet. Det betyder inte att han skulle vara en moralisk auktoritet i frågor som rör demokrati eller rättssäkerhet. Vatikanen tycks ha sett mellan fingrarna med sina egna pedofilpräster i årtionden (eller handlar det om tvåtusen år?) samtidigt som man förföljt homosexuella.

Om jag var tvungen att välja mellan att bosätta mig på Kuba eller i Mexiko så skulle jag utan att tveka välja den karibiska diktaturen framför Centralamerikas största demokrati. I Mexiko blev en amerikan på mitt hotell rånad gånger på en vecka. Först av gangsters på ett fik, och sen av den mexikanska polisen vid ett stoppljus. Polisen riktade i alla fall ingen pistol mot honom.


DN Dagen Dn2

1 kommentar:

Kerstin sa...

Jo, det där med att katolska kyrkan förföljer homosexuella är ju lite underligt, med tanke på att både klosterlivet och prästerskapet troligen var en räddning för många homosexuella män genom tiderna (och klostren även för kvinnor med samma läggning). Det torde man inte ha varit omedveten om - någonsin sedan kyrkan ifråga instiftades.