fredag, maj 11, 2012

Är media vänster?


Att svenska journalister står till vänster om väljarkåren är ingen nyhet. En ny undersökning av mediaprofessor Kenneth Asp bekräftar bilden. På senare år har Vänsterpartiet dock förlorat förstaplatsen till Miljöpartiet.

Ändå tyder mycket på att nyheter och debatt inte är särskilt vänsterpräglat.

Trots att runt häften av Sveriges befolkning kan klassas som arbetare utgör de bara sju procent av dem som syns i TV menar mediaforskaren Sven Ross. Överklassen syns dubbelt så ofta och nästan 80 procent av alla som syns i rutan tillhör medelklassen.

77 procent av alla källor i svenska tidningar är män, 64 procent tillhör eliten och vanliga medborgare framträder oftare som offer än i någon annan roll. Det kan man läsa i Anders Sahlströms avhandling De synliga nyhetskällorna i svensk storstadsmorgonpress.

I ekonomijournalisternas språk saknas nästan helt ord som markerar klass menar mediaforskaren Dino Viscovi. I ekonomijournalisternas värld är man antingen överklass eller vanligt folk.

Förklaringen kan vara att journalisters arbete inte styrs så mycket av deras politiska åsikter som av deras sociala bakgrund. Förr var det arbetarbarn som blev journalister, men efter att journalisthögskolan startades 1967 har det kommit allt fler välutbildade tjänstemannabarn från storstäderna. Förr beskrev journalister inte arbetarklassens liv: de var en del av den. Journalister tjänade inte mycket mer än arbetare och identifierade sig med dem. Idag har medelklassifieringen av journalistkåren lett till att områden de saknar erfarenhet av försvunnit från medias horisont.

När jag växte upp på åttiotalet räknade journalister på Aktuellt och Rapport ofta på hur regeringens politik skulle påverka ensamstående mammor och andra familjekonstellationer. Nu har granskningen av jämlikheten ersatts av en granskning av effektiviteten. Siffror om förändringar i hushållsbudgeten har ersatts av börs och valutanyheter. Vi har fått en mörkläggning av arbetarklassens liv och en världsfrånvänd ekonomijournalistik.

En lika viktig förklaring till att vänsterjournalister inte lyckas prägla press och TV som deras sociala bakgrund är att media verkar på kommersiella villkor. Idag finansieras ofta dagstidningar till runt 70 procent av näringslivet i form av annonser. En tidnings främsta inkomstkälla är inte läsarna utan mäklare, matkedjor och andra kommersiella intressen. Läsarna är tidningens verkliga produkter och näringslivets dess verkliga kunder.

Den främsta anledningen till att den socialdemokratiska pressen gått under är att de inte får lika stor del av reklaminkomsterna. Ibland har annonsörerna missgynnat en vänstertidning av politiska skäl men oftast har man bara tagit hänsyn till att borgliga läsare tjänat mer och således varit intressantare rent kommersiellt. Den numera nerlagda socialdemokratiska tidningen Arbetet i Malmö fick till exempel på slutet fem gånger mindre per läsare i reklamintäkter än sina konkurrenter.

Reklamfinansieringen påverkar inte bara vilka typer av tidningar som överlever och startas, utan också hur befintliga tidningar utformas. Pensionärer läser mycket men är inte attraktiva för annonsörer. Börsnyheter må ha färre läsare än vad en sida med arbetsplatsreportage skulle kunna ha men det är betydligt mer inkomstbringade ha ekonominyheter.

Att nyhetsproduktionen är så kommersiell gör det naturligtvis lätt för politiska intressen att manipulera den. När en grupp forskare från Cardiff University undersökte nyheterna i Storbritanniens mest seriösa dagstidningar kom de fram till att åttio procent av alla nyheter helt eller delvis var kopierat från nyhetsbyråer och PR företag. Bara tolv procent av nyheterna verkade helt ha skrivits av journalisterna själva.

I Sverige har ingen gjort någon liknande studie över pressens nyhetskällor men det finns ingen anledning att tro att det skulle vara annorlunda. Tvärtom. Förmodligen är den svenska journalistiken ännu sämre då den även fyller sina spalter med material från anglosaxiska tidningar. Nyhetsproduktionen har koncentrerats i ett försvinnande litet antal händer, vilket ofta döljs av en mångfald av signaturer.

Debatten och nyhetsagenda domineras av ideologiproducenter: partier, tankesmedjor, och på ett hörn facket. Kunskapseliten är upptagen med att forska, medan inhyrda akademiker inte sällan för fram åsikter som fullständigt saknar förankring inom forskningen. Vissa tidningar fylls av opinionsartiklar och krönikor som man får gratis från personer som uppbär lön från svenskt näringsliv eller någon av dess tankesmedjor. Media är objektiva i den meningen att de avspeglar åsikter inom den politiska och ekonomiska eliten men det betyder inte att man ger en rimlig bild av verkligheten.

SvD DN

12 kommentarer:

Anonym sa...

lol

Jan Wiklund sa...

Produkten är alltså så dålig att det är skandal att den inte har konkurrerats ut. Med nutidens låga produktionskostnader borde det också vara lätt att bygga upp en organiserad nättidning av alla dom som nu bloggar omkring helt individuellt som småföretagare med goda kunskaper om det lilla fält som de har specialiserat sig på. Man kan fråga sig varför det inte görs.

Kerstin sa...

Ett mycket bra inlägg.
Dessvärre är det också så idag att journalister inte förmår skilja mellan verkligheten, vad som faktiskt händer där, och vad som sägs om denna verklighet. "Vi säger bara som det är", säger journalister ofta, "så här säger X och Y". Dete betyder att vem som helst som är mäktig nog kommer fram i media och får sin världsbild och sina åsikter speglade där.

Pierre Gilly sa...

Kerstin: Objektivitet är, som en fransk filmare sa, att ge ordet i fem minuter åt judarna, och i fem minuter åt Hitler. I alla fall den typ av objektivitet som mediavärlden står för.
Jan: inte minst nu när läsplattorna gjort sitt intåg. Du som kan folkrörelsernas historia får återkomma med en förklaring till varför det inte hänt ännu.

Kerstin sa...

På den tiden var nog objektivitet snarare att ge 10 minuter åt Hitler- punkt slut, precis som det idag är objektivt att ge 10 minuter var och varannan dag till s.k. rebeller i Libyen och "oppositionen" Syrien.

Jan Wiklund sa...

Tja, ett förslag är att var och en vill vara tupp på sin egen dynghög. Se det inte som en personlig kritik, alla är likadana.

Om det funnes en vettig rörelsemobilisering skulle det förstås vara lättare att göra något. Men även utan borde det t.ex. vara möjligt att några väl lästa bloggare tar ett politiskt initiativ i den vägen. Riktat kanske i första hand mot de småskaliga alternativmedier som finns, typ Etc, Fria Tidningen, Internationalen, Flamman, med erbjudande om ett större gemensamt projekt med anspråk på att slå ut Dagens nyheter.

IndienSolidaritet sa...

Verkligen intressant artikel. Skummade lite i den gamla "IB och hotet mot vår säkerhet". Där skriver Bratt att chefredaktörerna för de stora tidningarna satt med i ledningen för dåtidens "Myndighet för samhällsskydd och beredskap" och att man där diskuterade vad som bör skrivas och inte skrivas. Någon som hört om det finns något liknande samarbete idag? Detta låter kanske som en konspirationsteori men jag är beredd att ta den risken. :) mvh Erik

Simsalablunder sa...

Pierre, har du försökt få den publicerad? Om inte borde du det.

Pierre Gilly sa...

Sent svar till Erik. Jag vet inte om det finns några kommittéer nuförtiden men det förs säkert informella diskussioner på olika nivåer. Personligen är jag mer intresserad av vilka ledarskribenter som fått stipendier från amerikanska organisationer av olika slag av olika anledningar. Gratisresor till konferenser med ryggdunk brukar leda till konformism.

Simsalablunder. Jo, men borgliga tidningar publicerar av princip aldrig texter om man skriver vem som finansierar dem. Ett undantag var faktiskt kristna Dagen i samband med att de köpte en artikel om Noam Chomsky för tio år sedan. Men de lade naturligtvis till en ruta om att han anklagats för antisemitism. De få socialdemokratiska tidningar som finns kvar verkar vara rätt ointresserade. Man är rädda för att kritiseras från vänster. Arbetet i Malmö var en undantag.

Tidningar utan reklaminkomster från näringslivet - som Flamman, Fria Tidningen mf - har inte resurser att nå särskilt många läsare. Och deras lilla läsarskara känner nog till hur media finansieras och fungerar redan.

Kerstin sa...

Styrelsen för psykologiskt försvar kan man läsa om här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Styrelsen_för_psykologiskt_försvar
I denna kommission satt just bl.a. chefsredaktörerna för större media. Den har nu ersatts med "Myndigheten för samhällsskydd och beredskap". Om denna myndighet kan läsa här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Myndigheten_för_samhällsskydd_och_beredskap
Det skulle förvåna mig om inte även denna myndighet har "god kontakt" med dessa chefsredaktörer.

Jan Wiklund sa...

Tidningagr utan annonser skulle ha fler läsare om de begrep att organisera och samarbeta. Som norska Klassekampen som samarbetar med fackförbund. Men nej, renlärigheten, eller kanske småpåvesyndromet, är viktigare...

Kjell Martinsson sa...

Vi har den situation vi har. För den situation vi har, den har vi... Sign. "Ibland kan man känna sig desillusionerad, men det går oftast över..."