lördag, juli 07, 2012

Den gode Hitler


Idag återger flera svenska tidningar uppgifter om att Adolf Hitler beordrat att en judisk man Ernst Hess, som varit hans befäl under första världskriget, varken skulle deporteras eller ställas inför rätta.

Orden efterlevdes inte men det är inte enda gången som Hitler personligen ingripit för att rädda judar från de förföljelser han själv beordrat. När Nazityskland anslöt Österrike såg Hitler till att Eduard Bloch, den judiske doktor som skött hans döende mor (1907) , kunde emigrera till USA. Dr Bloch hävdade att han under sina 44 år som läkare ”aldrig sett en ung man som var så drabbad av smärta och sorg som den unge Adolf Hitler!” (citerat ur John Lukacs Hitler i Historien).

Att Hitler led av ett patologiskt hat mot allt judiskt verkar ändå mot bakgrund av vad mannen sagt, gjort och skrivit som rätt uppenbart. I ett känt stycke av Mein Kampf skriver han om judarna att:

"Det hände mig sedermera ofta, att jag mådde illa, när jag kände lukten av dessa kaftanbärare. Därtill kom även de osnygga kläderna och den föga hjältelika gestalten. Allt detta kunde inte verka tillräckligt tilldragande, utan måste göra ett rent frånstötande intryck, när man utom den kroppsliga osnyggheten plötsligt upptäcker det utvalda folkets moraliska smutsfläckar. Ingenting har på kort tid gjort mig så betänksam som den alltmer tilltagande insikten om arten av judarnas verksamhet på vissa områden. Fanns det månne något ruttet eller skamlöst av något slag, framförallt på det kulturella området, i vilket icke åtminstone en jude var delaktig. Om man försiktigt skar hål på en dylik böld fann man – liksom masken i en ruttnande kropp – en liten jude, ofta alldeles bländad av det plötsliga ljuset."

Trots att Mein Kampf är fylld av liknande hatfulla angrepp kan man undra inte många formuleringar ändå inte främst hade ett taktiskt syfte snarare än att avspegla Hitler fullständiga syn på världen. På ett annat ställe i Mein Kampf skriver Hitler nämligen av vikten att förenkla:
”…över huvud taget har alla verkligt stora folkledares genialitet under alla tider i första rummet bestått i att inte splittra ett folks uppmärksamhet utan alltid koncentrera den på en enda motståndare. Ju enhetligare denna insats av ett folks stridsvilja verkar, desto större blir rörelsens magnetiska dragningskraft, och så mycket kraftigare blir stöten. En stor ledare kan till och med få personer av vitt skilda åsikter att synas tillhöra blott en enda kategori, emedan vetskapen om olika fiender hos svaga och osäkra karaktärer blott allt för lätt leder till tvivel på den egna sakens rättfärdighet.

När den villrådiga massa ser sig i strid med alltför många fiender, blir den genast objektiv och frågar sig själv, om verkligen alla andra har orätt och blott det egna folket eller egna rörelsen har rätten på sin sida.

Redan i och med detta inträder den första förlamningen av den egna kraften. Därför måste alltid ett flertal motståndare av sinsemellan olika åsikter sammanfattas, så att den stora massan av den egna anhängarna tror, att kampen blott föres mot en enda fiende. Detta stärker tron på den egna sakens rättfärdighet och ökar förbittringen mot den, som vågar angripa densamma. ”

I Hitlers politiska testamente hävdar han plötsligt att det inte existerar någon judisk ras.

”We use the term Jewish race as a matter of convenience, for in reality and from a genetic point of view there is no such thing as a Jewish race”
(13 februari 1945)


SvD

DN

2 kommentarer:

Anonym sa...

I grunden var nog Hitlers politiska världsbild baserad på fascismens förakt mot det globala, kosmopolitiska samhället. Att det tog en extremt antisemitisk inriktning berodde förmodligen på att judarna vid den tiden var det typiskt globaliserade folket som redan under slutet av 1800-talet hade en internationell situation som liknar dagens iraniers, pakistaniers, indiers etc...

Hitlers personliga utveckling mot en världsbild byggd på patologiskt hat grundade sig troligen i sociala svårigheter. Han var en föregångare till Breivik, Mangs och Ausonius i det avseendet. För dessa människor uppstår ett existentiellt vaakum där de ifrågasätter mänskligheten, just eftersom de saknar de drivkrafter vanliga, empatiska människor styrs av. Känslan av att vara i krig med samhället och sin omvärld är ett resultat av detta. Det politiska blir en ursäkt för att leva. I grunden är dessa människor redan levande döda, irrande efter en identitet hela sina liv.

Jan Wiklund sa...

Nazisternas program var allmängods. Det mesta av vad de stod för - förakt för demokrati, behovet av expansion österut, tro på starka ledare, nedvärdering av judar och polacker - hade hävdats redan före första världskriget av Bund der Landwirte, godsägarnas organisation. Och den organisationen var stark, godsägarna hade närmast monopol på högre statliga tjänster i dåtidens Tyskland.

Om Hitler ska beskrivas så var han snarast en dynamisk, fullständigt samvetslös direktör av det slag som nu har kört ekonomin i sank - se t.ex http://www.bankrattsforeningen.org.se/psyko.18.html