tisdag, juli 17, 2012

Nej till militärt ingripande i Syrien


Den främsta förtjänsten med borgerlig representativ demokrati är att det är ett smidigt sätt att byta regering utan våld. Men kan demokrati införas med hjälp av utländsk militär?

De som menar att det är möjligt brukar peka på hur de allierade efter andra världskriget lyckades demokratisera axelmakterna. Men det är inte säkert att den här erfarenheten automatiskt kan överföras på andra stater. Italien och Tyskland hade redan erfarenhet av en inhemskt skapad demokrati. Så förhöll det sig inte med Japan men det landet hade hundraårig tradition av att importera organisationsformer från västvärlden. Den japanska marinen byggdes till exempel upp efter brittisk modell, armén efter fransk, och industripolitiken var i början kopierad rakt av från Bismarcks Tyskland. Mot den bakgrunden är det kanske inte konstigt att japan var så snabba med även acceptera västerländsk demokrati.

Efter andra världskriget har resultaten av försöken att införa demokrati med hjälp av bajonetter varit mindre framgångsrika. Ska man tro FN var det irakiska parlamentsvalet 2010 demokratiskt men utvecklingen reser frågetecken. Det finns en tydlig risk för att landet splittras upp i tre delar som var och en dominera av en etnisk eller religiös grupp.

Problemen med den irakiska demokratin visade sig till exempel när den shiitiske premiärministern Al-Maliki försökte få den sunnitiske vice presidenten Tariq al-Hashemi avsatt och arresterad. Human Right Watch hävdade i början av året att Irak höll på att bli en polisstat med hemliga fängelser och hemlig säkerhetspolis som står direkt under Al-Malakis befäl.

Libyen är allt för tidigt att uttala sig om. Kanske kommer man att hamna i en situation där en någorlunda demokratiskt vald regering fortsätter att begå övergrepp mot alla som haft sympatier med den gamla regimen plus landets svarta befolkning. Klart är att de stater som hjälpt rebellerna till makten nu har ett helt annat ansvar för de övergrepp som begicks på Kadaffis tid. Ansvaret blir ännu större för stater som nu återigen står i kö för att sälja krigsmateriel till det nya Libyen.

Krig får ofta helt oförutsägbara konsekvenser. Dålig information rättfärdigar ofta ingripanden som sedan inte kan göras ogjorda. Mycket talar för att västvärldens militära ingripande i Libyen indirekt ledde till att Malis demokratiskt valda regering störtades. Idag har separatister och islamister med hjälp av vapen från plundrade libyska förråd tagit kontrollen över en stor del av Mali. Det finns alltså goda skäl att anlägga en konservativ, försiktighetsprincip när det gäller krigsföretag. Men märkligt nog ser man sällan några som kallar sig konservativa i fredsrörelsen…

Afghanistan – där svenska soldater nu sedan tio år försvarar en knarkdiktatur – är annars det mest uppenbara exemplet på hur försöken att demokratisera ett land med hjälp av utländska soldater misslyckats.

Krig knappast ett neutralt instrument utan tenderar i sig själv att undergräver demokratiska strävanden. Inte minst när gäller utländsk militärs ingripande. Man kan ju till exempel fråga sig hur Sverige utvecklats om Storbritannien fått för sig att landsätta trupper i Stockholm under storstrejken 1909 i syfte att hjälpa demokratiaktivisterna. Det är inte vågat att anta att svensk nationalism i stället hade försvagat demokratirörelsen.

Demokratin försvagas också om man kan misstänka att den genomdrivs för att främja helt andra, geopolitiska syften. Det högst selektiva intresset för att införa demokrati med hjälp av västvärlden bajonetter skvallrar också om att syftet med demokratin snarare uppfattas som ett medel än ett mål i sig. USA och Europa stödde till exempel Saddam Husseins diktatur när denne begick sina värsta övergrepp mot kurder och Iran och vände emot honom först sedan han hotade amerikanska intressen.


Ett genuint intresse för att med våld införa demokrati – även i västvänliga diktaturer – vore ännu värre än dagens selektiva och hycklande politik. Det skulle ju leda till krig utan slut!

Militära ingripanden brukar också rättfärdigas med att syftet är att förhindra övergrepp mot civila. Mot det talar att västmakter som ingriper aldrig på allvar utreder hur många civila man själva orsakar. Nato som sa sig ingripa i det libyska inbördeskriget i syfte att skydda civila har till exempel inte varit intresserad av att ta reda på hur många civila libyer som dödats av västmakternas bomber. Och trots att sanktionerna och invasionen av Irak kostat uppåt en miljon civila dödsoffer låtsas man sällan om att politiken inneburit ett enormt lidande för det irakiska folket. Frågan är hur trovärdiga beslutsfattare och opinionsbildare som hävdar att man bör stödja militära ingripanden är när de samtidigt underskattar antalet dödade irakiska civila med två nollor.

DN SvD1 SvD2 DN2 SvD3 DN3 DN3Svd4

3 kommentarer:

Per A. sa...

Även Japan hade en form av proto-demokrati före andra världskriget, och allmän rösträtt för män infördes tydligen 1925.

Anonym sa...

Mycket bra inlägg! Demokrati och rättvisa växer inte på en dag utan folket måste anamma det och växa från folket och inte genom utländska krafter som aldrig skulle göra något utan att ha något i gengäld.

Kerstin sa...

Men är det inte i själva verket så att USA syftar till det eviga kriget? Att det är ett militärindustriellt intresse.
Kriget mot terrorismen är ju ett oändligt projekt som reproducerar just den terrorism som måste bekrigas.