torsdag, augusti 16, 2012

För tidigt att tala om Syrien?






Rapporterna från inbördeskrigets Syrien får mig att tänka på en rad i en dikt som Gertrud Stein skrev i början av 1900 talet. ”En ros”, skrev hon ”är en ros är en ros”. I poesi är det så vanligt att saker har symbolisk mening att vi ibland inte tänker oss att ordet ros kanske bara syftar på en viss typ av blomma och inte ska förstås som en metafor för kärlek.

I samhällsdebatt förhåller det sig ibland tvärtom. När media använder uttrycket ”den arabiska våren” för upproren i Tunisien, Egypten, Libyen och nu Syrien så är det i stället lätt att glömma att det handlar om en poetisk förståelse av verkligheten. Blodet på Aleppos gator är blod: uttrycket ”den arabiska våren” är en tolkning, en metafor.

Men är det verkligen ett bra uttryck? ”Den arabiska våren” är inte bara arabisk: många andra etniska grupper (berber, kurder m.f.) deltar. Det är också en metafor som insinuerar att ingenting hänt tidigare som om folket legat i ide och historien stannat.

Frågan är också om man verkligen kan förstå vad som nu händer i arabvärlden med hjälp av en metafor som anspelar på händelser i Europas historia? Liknar den arabiska våren ”folkens vår” 1848 eller kanske ”Pragvåren” 1968? Eller ska den arabiska våren jämföras med 1789 års revolution eller rent av Berlinmurens fall 1989?


Jag är övertygad om att vår svenska demokrati aldrig blivit av om det inte vore för att kung och överklass varit fysiskt rädda för gatan. Jag tror att revolutionären Jean Paul Marat - han som blev mördad i sitt badkar - hade rätt i att frihet, jämlikhet och emancipation främst växt fram tack vare de breda massornas spontana våldsamma upplopp.

Så är det men så behöver det inte vara. Våldsamma uppror mot förtryck kan också leda till ännu mer förtryck. Eller till ett annorlunda förtryck. Revolutioner är i sig inte mer progressiva än den nya informationsteknik som så ofta framställs som ett hot mot diktaturer. Gutenbergs typer bidrog visserligen till att underminera den katolska kyrkans makt men underlättade också spridandet av protestantisk fanatism. Ayatolla Khomeini spred sitt budskap med hjälp av sjuttiotalets stora informationsinnovation: kassettbandet. Resultatet blev en revolution och regim med en märklig blandning av både reaktionära och progressiva inslag. Det finns inget i mobiltelefoner, Twitter och Facebook i sig som gör att de bara kan användas mot förtryck.


Upproret i Syrien tycks ha drag av många olika typer av konflikter och uppror. Här finns inte bara en önskan att störta en diktatur, utan också religiösa och etniskt baserade målsättningar. Bland landets en och en halv miljon kristna minoritet finns en rädsla för att de ska gå samma öde till mötes som Iraks kristna och tvingas i landsflykt. De olika typer av konflikter som Europa upplevt de senaste 500 åren utspelar sig nu samtidigt i Syrien. Samtidigt är det hela något mer och annorlunda än vad vi haft i europeisk historia.

Om kampen i Syrien enbart stått mellan demokrati och diktatur, eller förtryck och frihet så hade knappast upprorsmännen fått hjälp av reaktionära diktaturer som Saudiarabien och Qatar. Andra staters intresse för Syrien handlar främst om maktbalansen i mellanöstern. Att Syrien är allierad med Iran är viktigare för både västvärlden och mellanösterns diktaturer än något annat.

Problemet med alla historiska förändringar är att vi alltid bara kan beskriva dem med gårdagens språk och med hjälp av insikter vi dragit från det förflutna. När Zhou Enlai som var kinesisk premiärminister på Maos tid fick frågan vad vilken betydelse den franska revolutionen haft svarade han:
Det är det alldeles för tidigt att uttala sig om.”

Så förhåller det sig naturligtvis också med upproret i Syrien.


SvD DN

1 kommentar:

Jan Wiklund sa...

Det är rätt att göra uppror - men revolutioner kan väldigt lätt stjälas. Revolutionen i Egypten liknar väldigt mycket 1848, tycker jag; även detta störtade en reaktionär regim men ledde till en annan. Dock med vissa reformer, t.ex. allmän rösträtt. Så bortkastat är det sällan.

Ju bättre organisation, desto svårare att stjäla. Vilket är det verkliga skälet till att alla s.k. färgrevolutioner så sällan har lett till något. De var för lätta att stjäla eftersom det inte fanns någon organisering bakom, mer än den allra mest flyktiga.