måndag, augusti 27, 2012

Om en sjunkande stjärna



Första gången jag stötte på Mohamed Omars namn måste ha varit i mitten av nittiotalet när jag jobbade på Folket i Bild. Vi hade ingen kontakt men han skrev i tidningen. Jag följde Omar ur ögonvrån. Han skrev mycket och han skrev överallt. Han hade en närmast hypomanisk produktivitet. Han skrev i vänstertidningar, och högertidningar. Han skrev i stora tidningar och små. Han hamnade i TV soffor och radioprogram. Han var kulturparnassens muslimska maskot.

Efterfrågan på Omar tycktes ett tag närmast omättlig. Om det var Omar som var grejen eller Omars texter kan kanske ingen svara på men ett tag verkade han befinna sig i alla frilansskribenters paradis.

Avfallet kom med en artikel i Expressen artikeln den 9 januari 2009 då Omar kom ut som islamist. Det följdes av antisemitiska texter och plötsligt var Omar fullständigt utfrusen. Bortsett från den yttersta brunhögern ville ingen ha med honom att göra. Så efter tre år i intellektuell karantän bad Omar om ursäkt för sin antisemitism och islamism i en artikel i Folket i Bild.

Omar skriver om detta i en minibiografi han nu ger ut med titeln ”En opieätares bekännelser”. Titeln anspelar Thomas de Quincey självbiografi "En engelsk opieätares bekännelser". Omar liknar sitt fall från kulturparnassen vid ”ett intellektuellt självmord”.
”När jag läser Gazaartikeln igen efter tre år rodnar jag av skam. Så mycket dumhet och naivitet! Jag skrev att jag bestämde mig för att stödja Hamas och Hizbollah. Vad betyder det? Betyder det att jag ställer mig bakom Hamas och Hizbollahs stadgar och program? ”(…)” Jag skrev att det är den islamska tron som enar och leder palestinierna. Men vad ska vi göra med de kristna palestinierna? Vad ska vi göra av dem som har en annorlunda trosuppfattning eller inte tror alls? ”
Omar jämför sin islamism med dåligt opium och förklarar den som eskapism från stressen att producera och dåligt självförtroende.
”Jag tog min tillflykt till religionens bitterljuva opium. Jag hade gjort det förut. I tonåren när jag kände mig annorlunda, eller ”lytt” som Ivan Aguéli hade sagt, kröp jag in i islams grotta. Där kände jag andra missanpassade som kände sig utanför samhället och som jag kunde dela mina sorger med. ”

Minibiografin innehåller utlämnande partier om Omars liv jag prytt läser ur ögonvrån. En frånvarande iransk biologisk far, en adoptivpappa från Kenya, dåliga skolbetyg. Känslan av utanförskap och att inte duga parad med en uppenbar talang för att formulera sig.

Skriftens budskap är om jag förstått det rätt en dekonstruktion värdig Derrida: den absoluta övertygelsen torgförs av de mest osäkra. Omar sammanfattar det med Tage Danielssons ord: ”Utan tvivel är man inte riktigt klok”. Fast den som tvivlar på allt är förmodligen inte friskare.

En opieätares bekännelser
Mohamed Omar
Aguéli förlag

Andra som skrivit

Vaka över ensamheten
(Thomas Nydahl)
Björnrecension Bilden ovan har jag snott från Björnrecension.

Svd
Mohamed Omars beställningsinfo:

“Du kan beställa ett exemplar genom att sätta in 72 kr (60 kr för boken, 12 kr för porto) på pg-konto 548413-4. Ange namn och adress. Jag postar boken så fort jag kan!”

Inga kommentarer: