torsdag, augusti 09, 2012

Om lögnens betydelse i liberala samhällen


Den tolfte mars 1782 publicerade tidningen Boston Independent en hel bilaga med ruggiga nyheter från det amerikanska självständighetskriget. Där berättade kapten Samuel Gerrish, från The New England Militia, hur han hittat säckar med 1062 skalpar från amerikanska soldater, bönder, och barn. Gerrish förklarar också att han funnit ett brev från en lojalist till Kanadas guvernör. Det innehöll med en hälsning från en indianhövding som var allierad med britterna och en förklaring till innehållet i säckarna:
”…vi vill att ni sänder dessa skalpar över havet till den store kungen…. Så att han kan se hur lojalt vi förgör hans fiender”.

Efter att ha skalpterats ska offren ha fått naglarna utdragna med roten och bränts ihjäl. Indianhövdingen beskrev också hur ett foster ska ha skurits ur sin mammas mage.

Uppgifterna väckte naturligtvis stor indignation och stärkte stödet för dem som kämpade för de amerikanska koloniernas självständighet. Lyckligtvis var ingenting sant. Hela bilagan var en förfalskning författad av den amerikanske vetenskapsmannen och politikern Benjamin Franklin.


I likhet med många andra ledande amerikanska politiker förstod Franklin tidigt propagandans betydelse för självständighetskampen. Redan 1777 hade Franklin spridit ett falskt brev från en tysk officer där det framgick att den brittiska regeringen uppmanade honom att låta sårade tyska legosoldater dö.

Ett annat exempel är Samuel Adams som skrev om brittiska grymheter i olika tidningar under ett tjugotal pseudonymer. När samma uppgifter sprids genom förment olika källor ökar deras trovärdighet dramatiskt.

Finns det skäl att förvånas över att amerikanska ledare under kriget mot britterna ljög hämningslöst? Det finns visserligen politiska teoretiker som öppet försvarat lögnen: Platon, Machiavelli, Benjamin Constant och Carl Smith för att ta några exempel. Men varken socialister eller liberaler kan sägas ha en explicit teori om hur man bör förhålla sig till sanningen.

Indirekt är det dock inte svårt att förstå att USA:s ledare under kriget mot britterna kunde ljuga så hämningslöst. Lögnen är som våld en form av övergrep. Om det är rätt att ta till våld i självförsvar måste man väll ändå ha rätt att ljuga också? Inte minst om ljugandet kan förkorta ett krig, eller starta ett nödvändigt krig (eller kan man tänka sig att en lögn kan avsluta ett krig). Alla ledare som menar att våld kan vara nödvändigt anser naturligtvis också att de också har rätt att ljuga för att uppnå sina mål. Krig och lögn är två sidor av samma mynt och går inte att skilja åt. Man kan visserligen ljuga utan att kriga, men det går knappast att kriga utan att ljuga.


Lord Cornwallis kapitulation

Redan innan de amerikanska kolonierna erövrade sin självständighet hade dess ledare utvecklat sofistikerade insikter om hur politiskt ljugande – propaganda – går till. Och ingenting tyder på att dagens amerikanska ledare skulle var mindre intresserade av propaganda än nationens grundare.

Tvärtom. Propaganda håller visserligen i regel sin verksamhet hemlig för om man vet hur det utförs minskar risken att bli lurad betydligt. I slutet av sjuttiotalet öppnades dock för ett ögonblick ett fönster in i den annars så hemliga amerikanska propagandafabriken tack vare en unik utredning.

Detta tack vare att senatorn Frank Chuch och kongressledamoten Otis Pike ville veta vad CIA gjorde av skattebetalarnas pengar. Deras utredning visade att nästan en tredjedel av CIA:s hemliga budget användes till propaganda i utlandet. CIA avlönade 400 journalister runt om i världen och lika många organisationer.

Genom bulvanföretag drev man radiostationer, tidningar och nyhetsbyråer över hela världen. Man tycktes äga eller ha en viss kontroll över en tidning i varje huvudstad i den så kallade fria världen. En del tidningar är välkända, som Paris Match. Andra, som svenska (numera nerlagda) Argument var mer marginella fenomen. Men med hjälp av dessa journalister och tidningar kunde CIA sprida uppgifter till tidningar över hela världen.

Sovjetunionen arbetade naturligtvis på samma sätt. KGB lät till exempel en indisk tidning publicera en historia om att AIDS viruset skulle ha kommit från ett amerikanskt forskningslaboratorium. Uppgiften var aldrig i sig särskilt underbyggd men det faktum att en ickekommunistisk tidning först publicerade den gjorde att tidningar över hela världen kunde referera till den.

1978 la CIA ut 265 millioner dollar på propaganda, vilket råkar vara like mycket som världens tre största nyhetsbyråer tillsammans.

Nu är Sovjetunionen borta men det finns inga skäl att tro att USA skulle ha avvecklat sitt globala propagandaprogram. CIA:s budget är större en någonsin och det är knappast troligt att de försökt övertyga kongressen om att någon del av deras verksamhet numera skulle vara onödig. Det finns inga exempel på att stora organisationer som byggts upp med offentliga medel bara läggs ner. Amerikanska politiker som Hillary Clinton har också offentligt uttryckt sin frustration över att länder som Ryssland och Iran numera sänder nyheter på engelska som kan nås över hela världen.

Att det ljugs mycket i demokratier är inte konstigt. När flera kan konkurrera om makten i val blir det naturligtvis viktigare att kontrollera opinionen än i länder där regeringen är ohotad och kan censurera information som inte passar den. ”Propaganda är” som Noam Chomsky påpekat, ”för demokrati vad en knölpåk är för en totalitär stat”

Adolf Hitler var djupt imponerad över den brittiska propagandan under första världskriget. Tyskarnas propaganda organiserades av militären som naturligtvis inte hade samma kompetens som de tidningsmän och politiker som skötte Londons lögnfabrik.

Paradoxalt nog har lögnen även sina advokater även bland antitotalitära tänkare. Den liberala filosofen Benjamin Constant hör till dem som uttalat ett principiellt stöd för lögnen. Constant hävdar att sanningen är en moralisk princip som om den tillämpas fullt ut skulle omöjliggöra alla former av samhälle.

Adam Smith och andra liberala filosofer har inte uttalat sig lika tydligt men det finns indirekta skäl att misstänka att de skulle nicka instämmande. Liberalismen är en utilitarism som bland annat hävdar att det är egenintresset som bäst reglerar samhällsekonomin.
”Det är inte av slaktarens, bryggarens eller bagarens välvilja vi förväntar oss vår middag, utan av deras omtanke om sitt eget intresse. Vi vädjar inte till deras människovänlighet utan till deras egennytta och talar aldrig med dem om våra egna behov utan bara om deras egen vinning.”

För utilitarister är sanningen inte bra eller dålig i sig. Det handlar snarare om huruvida sanningen är nyttig eller inte. Om en lögn lätt kan genomskådas och vålla mer problem än fördelar så föredrar så är sanningen bättre. Men om man kan dra nytta av en lögn utan att avslöjas så är det lika bra.

2 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Går det att säga om lögn a priori är bra eller inte? Om jag kan lura t.ex. säkerhetspolisen i en diktaturstat att inte ingripa mot någon är det väl en bra sak?

Borde man inte hellre fundera på när det vållar mindre skada att ljuga än att tala sanning, och vice versa?

Pierre Gilly sa...

Det är knappast någon antar jag som håller med Kant i frågan. Kanske en del religösa då. Det problematiska är när demokratier manipulerar sina medborgare. Goda lögner för goda krig. Beslutsfattare står ibland för att krig är nödvändigt men inga tillstår öppet att det är rätt att ljuga för väljarna.