fredag, januari 27, 2012

Propagandakriget om läget i Iran

Jag blir väldigt trött på att många svenska och västeuropeiska journalister aldrig kan prata klarspråk utan bara förmedlar propaganda.

Gunnar Britse skriver kärnfullt i Hela Gotlands dagblad

Diliman en eftermiddag






tisdag, januari 17, 2012

Sverige borde medla mellan USA och Iran

Sverige borde medla mellan USA och Iran, skriver Erik Thor, språkrör för grön ungdom idag i Gävle Dagblad. Thor noterar också att många anklagelser mot Iran saknar trovärdighet. Det finns varken bevis för att Iran håller på att skaffa kärnvapen eller att man skulle sammarbeta med al Qaida.

Även Carl Bildt har tidigare påpekat att kärnvapenanklagelserna mot Iran är alarism. Fast tyvärr bara på sin blogg (5/1) och och denna insikt tycks inte ha påverkat Sveriges politik. För Carl Bildt är det viktigare att behaga USA och stormakterna i EU än att öppet ta strid mot krigspropagandan. Affärerna är alltid viktigast. Det är ju också därför som Bildt, och Sverige, inte förmår säga att Turkiets folkmord på armenierna under första världskriget är ett faktum.

onsdag, januari 11, 2012

Sanktioner ökar risken för krig


EU beslutade nyligen att följa USA och införa ett oljeembargo mot Iran. Länder som gör affärer med Iran kommer inte att få handla med USA. Då USA är viktigare för de flesta länder i världen stängs dörren för Iran. Embargot kommer att göra det nästa omöjligt för Iran att exportera sin olja och importera varor man behöver.

Men svenska opinionsbildare har välkomnat beslutet. Man hävdar att embargot är ett sätt att stoppa Iran från att skaffa kärnvapen utan att behöva bomba. Struptaget mot Irans ekonomi är ett sätt att starta en dialog, resonerar man. Samma iranska ledare som vanligtvis anses så tokiga att de vill anfalla Israel med kärnvapen, trots att det skulle leda till att man själv blev utplånad, kommer att reagera fredligt på västvärldens struptag, tror de.

Opinions och nyhetsrapportering om Iran är förbluffande princip- och historielös. Var är alla liberala debattörer som brukar hävda att frihandel är det bästa sättet att förhindra krig? Var är de som brukar säga att ekonomisk integration borgar för fred? Har någon frågat hur bra tidigare embargon och sanktioner fungerat? Vad har femtio år av sanktioner mot Kuba haft för effekt? Har de drakoniska sanktionerna mot Nordkorea fått landet mer samarbetsvilligt? Var sanktionerna mot Irak på nittiotalet en bra politik? Har embargon och sanktioner mot dessa länder förhindrat krig eller minskat spänningarna?

Ingen frågar sig heller hur det ska gå till rent praktiskt för att Iran ska kunna ge med sig. Hur ska Iran bevisa att de inte håller på att tillverka kärnvapen? Ska amerikanska soldater få leta igenom varenda kvadratmeter av Iran innan de som i Irak, kan konstatera att man haft fel. Och hur förhindrar man Iran från att ha kunskap och kapacitet att någon gång i framtiden skaffa kärnvapen? Ska man förbjuda landet att ha civil kärnkraft, sluta utbilda studenter i fysik och internera alla iranier med förbjuden kunskap?

Kanske är larmandet om kärnvapen bara är ett svepskäl och det verkliga målet att störta den iranska regimen. När Brasilien och Turkiet förra året fick Iran att gå med på en amerikansk plan som byggde på att Iran skulle deponera delar av sitt kärnbränsle utomlands, så sa USA nej. Så fort Iran gick med på det amerikanska förslaget ville USA inte längre veta av det.

Iran har närmat sig USA flera gånger. Man har erbjudit sig att erkänna Israel, gjort stora eftergifter om kärnkraften och Iran spelade en viktig roll när Talibanerna störtades. Men i stället för att ta till vara på detta talade George Bush om Iran som en medlem i ondskans axelmakter.

Stormakternas ledare, och därmed även media, hävdar att det är ställt bortom allt tvivel att Iran försöker skaffa kärnvapen. Men både IAEA och den amerikanska säkerhetstjänsten hävdar att Iran skrotade sitt kärnvapenprogram 2003. Även Carl Bildt konstaterade nyligen på sin blogg att IAEA:s senaste rapport utnyttjats av vissa som velat ”sprida alarism” på ett sätt som ”knappast stämde med den mer försiktiga och föga sensationella ansats som IAEA:s rapport visade sig innehålla” (5/1). Frågan är varför Sverige gått med till embargot om talet om iranska kärnvapen är ”alarism”. Handlar det kanske om att Sverige inte vågar gå emot den stora EU staterna? Sverige tycks återigen agera enligt principen att vi mister allt inflytande i EU om vi har avvikande åsikter…

Carl Bildt hade kunnat slå ett slag för freden genom att säga nej till embargot, och offentligt, gärna inför internationella medier, säga det han skriver på sin blogg: det finns inga skäl att larma om iranska kärnvapen. Olof Palme hade inte tvekat.

Publicerad i Fria Tidningen

Se även Dagbladets vettige Svante Säwen. DN SR DN2 BT

måndag, januari 09, 2012

Hillary Mann Leverett om Iran

I den här debatten visar Hillary Mann Leverett att Iran under många år försökt förbättra relationerna med USA men hela tiden mötts av kalla handen. Det är en saklig framställning som ligger ljusår från den vanliga ideologiserade hetsen mot Iran.

söndag, januari 08, 2012

Påven välsignar slavhandeln


Den åttonde januari 1454 gav påven Nicolas V den Portugals kung tillstånd att förslava svarta och hedningar i Afrika. Det var i och för sig inte första eller sista gången en ofelbare Påve välsignade slavhandel. Men kanske ändå värt att uppmärksammas.

lördag, januari 07, 2012

Alarmism på Sundsvalls Tidning

ST:s publicerar idag en kort text, I blickfånget/Iran, och ett foto som kanske är ett indirekt svar på min kritik (Sanktioner är vägen till krig) av deras ledare Sanktioner från omvärlden ett måste.

Argumentationen är affirmativ: man nöjer sig med att påstå att så här är det. Inget tyder på att ledarredaktionen verkligen läst den IAEA rapport de talar om. Man publicerar ett foto på vad som ska föreställa en skum iransk byggnad. Jaha.

Jag har tidigare med citat ur IAEA rapporten visat att den inte riktigt säger det ledarredaktionen på ST (och många andra tidningar) hävdar. Den femte januari skrev utrikesminister Carl Bildt - av alla människor - en bloggpost som svenska opinionsbildare borde läsa och begrunda.


"Under det nya årets inledande dagar har mycket av den internationella mediabilden präglats av ett visst sabelskrammel kring Hormuz-sundet som det senaste inslaget i den upptrappade retoriken mellan främst USA och Iran.

Det började egentligen i höstas genom den inte alldeles korrekta förhandspubliciteten kring IAEA:s rapport om Iran.

På sina håll var det alldeles uppenbart att man ville sprida alarism, och det även om denna knappast stämde med den mer försiktiga och föga sensationella ansats som IAEA:s rapport visade sig innehålla.

Och så har det fortsatt.

I Washington har nu kongressen tvingat på Obama-administrationen en upptrappad sanktionspolitik som det är alldeles uppenbart att man inte är bekväm med..."

Rubriken på Carl Bilds inlägg är Alarism eller analys. ST ledarredaktion ägnar sig uppenbart åt det senare.

I samma inlägg kommenterar Carl Bildt även den sanktionspolitik som ST:s ledarredaktion uttryckt sitt gillande av:

"Tron på att en politik enbart baserad på sanktioner skulle förmå att förändra Irans grundläggande politik torde i mer insiktsfulla kretsar vara mycket svag."

(Tack till Björnbrum som först uppmärksammade Bildts inlägg. Frågan är varför inga andra verkar ha gjort det)

DN DN2

fredag, januari 06, 2012

Sidenvägen




Sidenvägen som utkom 1977 är en reseskildring från Sinkiang, och Kansu från höga Pamir till Ili Kejsarvägen ner till Lanchow. Idel trakter av västra Kina som få svenskar hört talas om. Men på vanligt Myrdalvis är det lika mycket en resa i bokhyllan. Myrdal reser med fotografen Gun Kessle men också i sällskap av Sven Hedin, August Strindberg och Marco Polo. Och var de än stannar stöter de också på ordförande Maos ande. "Under ledning av ordförande Mao förmår vi göra det vi vill göra" förklarar varenda människa de möter.


Som vanligt när det gäller Myrdal har jag svårt att bestämma mig för om det är genialt eller gräsligt. Det gäller såväl stil, komposition som resonemang. Men det går nog i alla fall inte att hitta någon som skrivit så väl om Josef Stalin på svenska som Myrdal gjort.

Här är i alla fall ett stycke jag fastnade för, även om det inte är helt representativt:

”Dessa gryningar när man bryter upp. Denna goda känsla av utmattning när man kommit över bergen. Smaken av hav i munnen långt innan det finns hav att se; doften av odling och vatten när man ännu är öknen; att komma till en främmande stad mitt i natten och stå helt stilla i mörkret och lyssna till de annorlunda ljuden."

torsdag, januari 05, 2012

Mediaåret 2011


Från senaste Fria Tidningen:

Vad tycker du om 2011 ur ett mediakritiskt perspektiv? Vad önskar du dig av landets medier 2012?

Om det funnits något enkelt sätt att mäta hur medias nyhetsrapportering varit ett år från ett annat kunde man besvara frågan. Nu blir det nästan som att fråga om lejonen var bättre 2010 än 2011. Ett lejon är ett lejon. På samma sätt som ett lejon har sin natur, är medias arbete beroende av de strukturer under vilket nyheter och opinionsmaterial verkar.

De flesta dagstidningar är inte skapade för att informera utan för att tjäna pengar. Och det är näringslivet – via annonser – som är dagstidningarnas huvudsakliga inkomstkälla. De ekonomiska förhållanden under vilket media arbetar får dem att prioritera snabba källor. Det är ofta källorna som kommer till tidningarna. Dessa är finansierade av staten eller särintressen, oftast näringslivet. Den verkliga kunskapseliten – oberoende forskare – kommer till tals mer sällan. De har ju inte heller presstalesmän som kan mata journalister med mer eller mindre färdiga artiklar.

Därför är det mesta media rapporterar om så kallade pseudohändelser. De är inte nödvändigtvis overklig men den handlar om en värld som arrangerats för och av media. 2010 hade till exempel media inget att säga om demokratin och de mänskliga rättigheterna i Libyen. Under det Natostödda upproret mot regimen var intresset för situationen i Libyen närmast gränslöst. Det är redan uppenbart att media inte är särskilt intresserade av den nya regimens förbrytelser. Kanske kommer de tidigare rebellerna att köpa det svenska krigsmateriel som Kadaffi ratade. Media avspeglar inte de objektiva förhållandena i världen, så mycket som den politiska och ekonomiska maktens intressen. Undantagen är få.

Det är för övrigt just därför som Fria Tidningen är så viktig. Frågan är om man kan klara övergången till dagstidning, utan att falla offer för den mediala ekonomins krav. Liknande experiment i andra länder visar att det kan gå ganska bra, de första tio, tjugo åren.

Det mediala systemet genomgår ändå mindre förändringar. Regeringen ändrade stödet till kulturtidskrifter 2010, vilket minskade mångfalden ytterligare. Tidskriften Latinamerika tillhörde de som försvann. Nu ser man över presstödet.

Honoraren för frilansare har varit ganska oförändrade i åratal. Många kultursidor har valt att prioritera rent kulturmaterial: sidorna har i hög grad avpolitiserats. Samhällsfrågor hänvisas till debattsidor, som inte betalar, och därför främst fylls av folk som tjänar sitt uppehälle på annat sätt. Politiker, näringslivsfinansierade debattörer, osv.

Internet har möjliggjort en nyhets och opinionsbildning à la carte; en individualisering av vad vi läser. Det paradoxala med Internet är att det både gjort det möjligt att skaffa obegränsad med information, men också att avskärma sig från oliktänkare.

onsdag, januari 04, 2012

Sanktioner mot Iran är början på krig

Den amerikanska presidentkandidaten och kongressmannen Ron Paul om varför sanktionerna mot Iran är farliga:



SvD DN HD SvD2 SvD3