tisdag, februari 28, 2012

Mästarens återkomst


För ett par månader sedan kastade sig en kvinna i Carnegie Hill i New York ut ur fönstret från tionde våningen. Sjukhusräkningar, börsens nedgång och andra ekonomiska problem gissar en kompis som bor några våningar under i samma fashionabla fastighet. Ändå är vi långt ifrån krisen 1929 då börsen på några år rasade med 90 procent och ruinerade spekulanter hellre kastade sig ut från skyskrapor än att leva en dag i fattigdom.

Den dominerande ekonomiska teorin hävdar att marknader är självreglerande och alltid sätter rätt pris. Så är det i alla fall på sikt, heter det. Blodpölen på gatan visar att det argumentet är svagt. Det är kanske sant – som att aktier på sjuttio års sikt alltid är den bästa placeringen – men för människor av kött och blod är det ingen hjälp.

En av de fränaste och tidigaste kritikerna av tron på den självreglerande marknaden var den brittiske ekonomen John Maynard Keynes som grubblade mycket på hur osäkerhet påverkar konjunkturen. När andra ekonomer hävdade att marknaden alltid reglerar sig själva i längden påpekade han att vi alla på sikt kommer att vara döda.

Keynes gick själv bort redan 1946 men hans idéer har fått ökad aktualitet i och med dagens ekonomiska kris. Därför är det glädjande att Karneval förlag nu publicera Robert Skidelskys biografi Keynes Mästarens återkomst.

Keynes menade att människan är rationell men att ansåg att hennes förmåga att dra rätt slutsatser om framtiden är betydligt mindre än vad dagens nationalekonomer tror. Människan har lättare att förutse andra människors kortsiktiga reaktioner än det långsiktiga resultatet av en viss investering. Kloka aktiehandlare föregriper därför ”mobbens psykologi” snarare än den verkliga händelseutvecklingen. Investerare vet inte mycket mer än någon annan, fast de låtsas göra det. Därför gör de rätt i att ”föregripa konventionella värderingar några månader i förväg snarare än ett bästa tänkbara utfall för en investering under en lång följd av år…”

Den välbetänkte bankmannen är inte den som förstår och undviker faror utan den som har fel tillsammans med kollegor så att ingen särskild skuld faller på honom.

Robert Skidelskys nya keynesbiografi är skriven för att visa att den gamle mästaren även kan kasta ljus över dagens kris. I förbifarten framträder också bilden av en man som kommit fram till slutsatser som närmast systematiskt motsäger dagens nationalekonomi. Staten måste ingripa för att stabilisera ekonomin och uppnå full sysselsättning. Frihandel kan leda till krig när stater konkurrerar om marknadsandelar och naturresurser. Keynes förkastade utilitarismen: ”den mask som gnagt den moderna civilisationens innanmäte och bär det ansvaret för dess nuvarande moraliska förfall. ”


En stor del av dagens akademiska ekonomer ägnar sig åt att konstruera en idealvärld på pappret men Keynes ansåg att syftet med ekonomisk teori var att undersöka världen som den är. Keynes var också noga med att påpeka att nationalekonomi inte var en naturvetenskap, utan en moralisk vetenskap.

Hos Keynes framstår till och med konservatismen som en ideologi med förtjänster. Det är aldrig rätt att offra något bra idag för osäkra fördelar i framtiden, förklarade han. Det räcker inte med att det tillstånd vi söker befordra är bättre än föregående tillstånd – det måste vara så mycket bättre än att det uppväger det onda som sker under övergången. Kanske något för såväl krigshökar som nyliberaler att fundera över.

Keynes var kapitalist och borglig men med måtta. Ekonomi är ett medel för att göra livet godare, inte ett självändamål. Han hoppades att kärleken till pengar skulle bli ”ett ganska osmakligt sjukdomstillstånd… som man med en rysning överlämnar åt specialister på sinnessjukdom ” så snart samhället uppnått ett visst materiellt välstånd.

Robert Skidelskys biografi hör till årets intressantaste böcker.

Keynes Mästarens återkomst
Robert Skidelsky
Karnevals förlag

torsdag, februari 23, 2012

En blivande statschef är född


Finns det någon svensk vars framtid är mer känd än den nya sessan? Om monarkin inte avskaffas så kommer hon att bli vår statschef om femtio sextio år. Vi vet att hon kommer att leva på bidrag (apanage) hela livet och är tvångsansluten till statskyrkan. Ty en statschef måste vara av den rena Lutherska bekännelsen.

Svenska folket får inte välja vem som ska företräda dem. Sessen är varken fri att välja yrke eller religion. Och om hon som andra i familjen visar sig vara ordblind kommer det bli en rätt obehaglig historia att hålla tal. Både för henne och publiken.

DN DN2 DN" DN2 DN3 SVD Aftonbladet DN4

Chatta med Trita Parsi


Just nu kan man chatta med Trita Parsi, författare till Treacherous Alliance
The Secret Dealings of Israel, Iran, and the United States på DN:s webbsida. Fast man måste ha ett facebook konto... Treacherous Alliance ger en helt annan bild spelet mellan Iran, Israel och USA än man vanligtvis serveras i massmedia. I en fotnot i nämnda bok avfärdar Tritan också föreställningen att Ahmadinejad skulle ha sagt att Israel ska raderas från kartan. Själv har jag inte träffat en enda persisktalande akademiker som anser att Ahmadinejad är korrekt översatt i det här fallet. För några veckor sedan kommenterade SvD:s Daniel Persson frågan på sedvanligt undanglidande sätt:

I sin blogg på The Atlantics hemsida konstaterade Jeffrey Goldberg för ett drygt år sedan att många försvarare av Iran invänder att Ahmadinejad är missförstådd och att han faktiskt aldrig sagt att Israel ska utplånas. I det förhandenvarande exemplet var det dr Reza Aslan, en av USA:s profilerade religionsförfattare, som hävdade att det berodde på ett enskilt översättningsfel.

Jag känner inte till Reza Aslan men de professorer jag intervjuat till exempel (Hamid Dabashi och Juan Cole)
avfärdar den gängse översättningen trots att de avskyr den iranska regimen. Även svenska UD anser att de citat man brukar se i media inte stämmer. Men i stället för att ta ställning i frågan - det vore väll intressant att veta om SvD citerat Ahmadinejad felaktigt i flera år - låtsas Persson bringa klarhet genom att hänvisa till andra uttalanden. (Svenska UD verkar också mena att det inte är så allvarligt om man citerar falskt, då Ahmadinejad inte förnekat citatet när västjournalister tagit upp det.)

Nu var det länge sedan SvD ledarsida använde sig av "Utplåna Israel från kartan" citatet så kanske har man ändå insett att det är falskt. I flera år brukade SvD hävda att Ahmadinejad deltagit i ockupationen av den amerikanska ambassaden i Iran. I Iran är det ingen som tagit det ryktet på allvar. Och eftersom SvD nu slutat tjata om det är det möjligt att de insett att det inte stämmer. Någon rättelse är dock inte att vänta. Man rättar sig ju inte ens efter sitt påhittade Ingvar Carlssoncitat för några år sedan.

Så här undanglidande brukar skriverierna om Iran vara. Logiken brukar vara ungefär så här: Iran måste ha ett kärnvapenprogram, eftersom de hotat utplåna Israel. Och de måste ha hotat utplåna israel för att de har ju ett kärnvapenprogram. Eller, de måste ha ett kärnvapenprogram, för de har ju ett missilprogram. osv osv...

DN

Falskt bomblarm

Idag har Andreas Malm och Shora Ismailian en utmärkt artikel om hetsen kring de icke existerande iranska kärnvapen. Inget nytt för de som brukar läsa den här bloggen men det är kul att stor tidning som Aftonbladet tar in lite sans.

Smålandspostens ideolog


Ledarskribenter hör till vår tids ideologer. De diskuterar hellre abstrakta principer än konkreta händelser. Ja, verkligheten är onödig. Martin Tunströms ledare i dagens Smålandsposten är ett rätt typiskt exempel.

”Tror vi på demokratin - och vi vet att demokratier aldrig krigat med varandra - är det också naturligt att demokratier tillåts försvara sig. ”

Är ett lands självförsvar beroende av att det är en demokrati? Har demokratier alltid rätt när de krigar mot ickedemokratier? Menar Martin Tunström att USA gjorde rätt i att kriga i Vietnam och att vietnameserna gjorde fel när de försvarade sig?


”En demokrati kan dessutom vara förpliktigad att militärt stoppa folkmord, vilket kan kräva tunga vapen.”

Hur ska man se på det demokratiska Frankrikes ockupation och massakrer i Algeriet efter andra världskriget? Hur ser Tunström på det faktum att demokratin USA till exempel allierat sig med folkmördarna röda khmererna medan det var diktaturen Vietnam som militärt stoppade folkmordet?

osv osv...


tisdag, februari 21, 2012

Årets viktigaste bok


Självständigt tänkande betraktas som ”olydnad”. Att begära votering ”vore samma sak som att sätta punkt för den egna karriären”. Att ens ställa frågor till ledaren inför andra är oklokt då detta kan tolkas som ett försök att underminera hans ställning. Alla viktiga beslut tas av ledaren, eller partiledningen, inte av de folkvalda som formellt bestämmer.

Det låter som Nordkorea men ska man tro den tidigare moderata riksdagsledamoten Ann-Marie Pålsson, kvinnan bakom det eländiga pigavdraget, är det så här svensk politik i allmänhet och Moderaterna i synnerhet fungerar. I boken Knapptryckarkompaniet Rapport från Sveriges riksdag beskriver Pålsson hur toppstyrningen inom moderaterna, och en intern partistruktur satt grundlagen ur spel.

I teorin har Sverige ett av världens starkaste parlament. ”Riksdagen är folkets främsta företrädare” heter det i grundlagen och ”all offentlig makt utgår ifrån folket”. Men verkligheten är det partiledarna som bestämmer över huvudet på de riksdagsledamöterna. De politiskt tillsatta tjänstemännen är lojala mot partiledaren, inte riksdagsmännen, eftersom det är partiet som betalar deras löner. Och partiledaren kontrollerar partiets ekonomi.

Partiledaren tillsätter nyckelpersoner som partisekreteraren, chefen för riksdagskansliet, och riksdagsgruppens gruppledare. Genom att partiledaren kan tillsätta och avsätta gruppledaren får han full kontroll över riksdagens arbete, och fördelning av uppdrag. Det innebär att ingen kan få en lukrativ post som ordförande i något av riksdagens utskott utan partiledarens välsignelse.

Partiledarens makt sträcker sig ända in i riksdagsförvaltningen då även partiernas företrädare i styrelsen också utses av partiledaren. Detta innebär att det är partiets intressen, inte riksdagens och ännu mindre riksdagsgruppens intressen som tillvaratas, menar Pålsson.

Olydiga riksdagsmän kan lätt petas från valbar plats av partiledningen. ”Vem som hamnar på valbar plats är något som väljarna bara i mycket liten grad bestämmer om – det avgörs i prakten av partiets innersta kärna. Det är genom att behaga ledningen som en kandidat kan räkna med förnyat förtroende”. Hela det politiska systemet liknar, om man ska tro Pålsson, Lenins demokratiska centralism, där de högsta ledarna utser dem närmast under sig, och så vidare. Relationen med partiledaren blir viktigare än relationen till väljarna. De politiker som har principer sorters ut på ett tidigt stadium. Kvar blir extrema maktmänniskor med gränslös förmåga att sätta samvetet på undantag för att erövra politiska poster.

Partiledarens makt över partiet och riksdagen leder till en extrem konformism där allt kan manipuleras igenom. Ett tämligen uppenbart exempel är FRA lagstiftning. Trots att den borde ha varit minst sagt svårsmält för alla med minsta liberala böjelser följde ledamöterna, efter lite jämmer, nästan utan undantag partilinjen.

I stället för att utöva den makt som grundlagen ger riksdagen, ägnar dess ledamöter sin tid åt ”ogenerat fjäskande” uppåt (”brun tunga”) och att marknadsföra partiledarens politik inför allmänheten. Men inte ens det gör man egentligen på riktigt, hävdar Pålsson, då debattartiklarna ofta är skrivna av politiska sekreterare och bara signeras av riksdagsmännen.

Anne-Marie Pålssons beskrivning av hur moderaterna (”en kultur av mörkläggning”)
och riksdagen fungerar kan förefalla otrolig i sin nattsvarthet. Samtidigt är det mesta av den här kritiken rätt gammal. Statsvetare har ända sedan sjuttiotalet pekat ut moderaterna som det mest toppstyrda av alla partier. Moderaterna är sämst i klassen men problemen återfinns inom alla partier, utom kanske miljöpartiet. Bokens sista kapitel innehåller förslag på reformer för att stärka riksdagens makt över partierna. Knapptryckarkompaniet, årets viktigaste bok, borde vara obligatorisk läsning för alla politiskt intresserade.

Knapptryckarkompaniet Rapport från Sveriges riksdag
Ann-Marie Pålsson
Atlantis

Publicerad i Sundsvalls Tidning

måndag, februari 20, 2012

Daniel Persson skriver teologiskt om Iran


Den borgliga regeringen har aldrig gjort något fel och oppositionen har aldrig gjort något rätt. Så är det i alla fall om man ska tro borgliga ledarskribenter. Läser man socialdemokratiska ledare upptäcker man att förhållandet är det omvända. Trots att det här är välkänt behandlas ledare som om de vore inslag i en seriös debatt.

När svenska ledare behandlar inrikespolitiska frågor uppstår ibland en debatt mellan dessa yrkesfanatikers ståndpunkter. Oftast låtsas man visserligen inte om att det går att ha andra åsikter än de man själv framför, eller så tillskriver man motståndarna ståndpunkter som är lätta att avfärda, men de som är intresserade kan läsa de olika lägrens tidningar. Det finns ju fortfarande en vänsterpress, även om nittio procent av alla ledare i Sverige är borgliga.

När ledare behandlar utrikespolitik kan man dock inte automatiskt tala om två läger. I vissa fall – som palestinafrågan – finns åsiktsskillnader som följer den traditionella blockdelningen. Ibland – som i fallet med Sveriges deltagande i det libyska inbördeskriget – skapar man en debatt utifrån marginella teknikaliteter, trots att man i allt väsentligt var eniga.

Men i många fall då regeringen och opposition har samma åsikter existerar i stort sett inga avvikande åsikter på ledarsidor. Skriverierna om Iran är ett bra exempel på den här typen av debatt där avvikande åsikter är lika sällsynt som snö i juni.

Svenska ledarskribenters avsky för Iran är så utvecklad att skriverierna fått en närmast teologisk karaktär. Ett typiskt exempel på det här är när SvD:s nya ledarskribent Daniel Persson ska förklara ”Varför Israel är oroligt för Iran”.

Persson hänvisar till ett tjugotal uttalanden om Israel och judar som iranska ledare ska ha gjort. Men varken Persson eller Jeffrey Goldberg på tidningen The Atlantic som sammanställt citaten sätter uttalandena i någon kontext. Den som följt nyhetsrapporteringen kan inte ha missat att israeliska toppolitiker och militärer regelbundet sedan många år öppet talar om att angripa Iran eller att iranska forskare mördas. Genom att låtas att uttalandena gjorts i ett vakuum skapar Persson bilden av en ideologiskt driven, irrationell regim sedan som åratal ägnar sig åt en hotfull monolog.

Även i sitt senaste inlägg ”Iran riktar udden mot omvärlden” låtsas Persson att Teheran agerar helt utan att ha påverkats av omvärlden. Persson skriver om vad som kanske är iranska mord och mordförsök på Israeliska diplomater i Georgien och Indien och hoppas att sanktionerna ska förmå Iran att överge terrorism.
”I Iran vinner man inte val genom att diskutera inrikespolitik som i andra länder utan genom att skylla alla problem på omvärlden, främst västdelen, samt genom att iscensätta terrordåd utomlands.”

Menar Persson att det iranska folket har ett avgörande inflytande på vem som bildar regering men att väljarna är omogna? I stället för att en nämna att attentaten mot israeliska diplomater kanske är ett svar på morden på iranska kärnfysiker polemiserar Persson mot en uppfattning om Iran och det iranska folkets natur.

Med enstaka undantag, som Torsten Nilsson på Folkbladet, dominerar enögdheten när man skriver om Iran.

Lika slående som ledarnas kontextfrihet är, för att använda ett litteraturvetenskapligt begrepp, intertextualiteten. Resonemang och formuleringar är ofta så lika att man skulle kunna tro att de skrivits av samma person. Det vore klädsamt om ledarskribenter slutade skriva av varandra, och i stället på egen hand gick till källorna, men så fungerar ju inte det mediala systemet. Ledarskribenter har betalt för att inte förstå vissa saker.



----
Gunnar Jervas är en av de få i den svenska debatten som förmår resonera på ett icketeologiskt sätt SvD

DN

GP







onsdag, februari 08, 2012

Är Iran Israels framtid?




De var klädda som koncentrationslägerfångar. De hade judestjärna på bröstet och bar handklovar. Barn poserade som på kända foton från nazisternas judeförföljelser. Det var en grupp ortodoxa judar som demonstrerade i Jerusalem.

Den här typen av trivialiseringar av förintelsen är vanlig inom alla politiska och religiösa läger i Israel. 1967 års gränser kallas ibland för ”Auschwitz gränsen”, judiska bosättare på västbanken kallar regelbundet israeliska soldater för nazister och politiska motståndare kan liknas vid Hitler.

Sedan ett par månader tillbaka har konflikten mellan religiösa och sekulära judar tilltagit. De ortodoxa judar som klädde ut sig som lägerfångar var upprörda över att sekulära judar försöker avskaffa de könssegregerade bussar som betjänar vissa kvarter.
Tidigare har ortodoxa judar skapat rubriker genom att deras tidningar retuscherat bort kvinnliga israeliska ministrar från fotografier. Nu har de har de också börjat angripa kvinnor de anser klär sig osedligt.

Israelisk tv gjorde nyligen ett reportage om åttaåriga Naama Mergolis som är rädd för att gå hem från skolan för att ”elaka människor” som vill skada henne väntade utanför. Religiösa fanatiker svär, spottar eller attackerar fysiskt flickor och kvinnor som inte följer deras klädkoder.

När Tanya Rosenbit, vägrade att sätta sig på den för kvinnor anvisade platsen längst bak i en buss, väckte det en sådan vrede bland ultraortodoxa judar att polisen fick tillkallas. Rosenbit har jämförts med Rosa Park, den svarta kvinna som satte sig på en plats reserverad för vita i en buss i det segregerade Montgomery 1955. Skillnaden mellan den amerikanska södern är att de som vill upprätthålla segregationen i Israel uppfattar sig själva som offer.

De sekulära israelerna anklagar i sin tur de ortodoxa för att vilja göra israel till ett ”judiskt Iran”. Iran är ett perfekt objekt för israeliska judar att projicera sin egen rädsla för skillnader, hävdar Haggai Ram som är professor i mellanöstern studier vid Ben Gurionuniversitet. Den ortodoxa minoriteten ses ett hot mot Israels västerländskhet.

Ram har skrivit en bok där han jämför och förklarar Israel utifrån Iran: Iranophobia the logic of an Israeli Obsession (Stanford University press). Han påpekar att Israel och Iran har en annorlunda syn på det sekulära och religiösa än andra stater. I likhet med Iran som förklarat sig vara en islamsk republik kräver Israel att omvärlden erkänner Israel som en ”judisk stat”.

Ram menar att Israels fixering vid Iran beror på ”motsägelser och misslyckanden” i den judiska statens modernisering. Många Israeler ser sig själva som ett stycke Europa i mellanöstern. Den tidigare israeliska premiärministern Ehud Barak beskriver detta med att man är en ”en villa i djungeln”. Nu menar allt fler sekulära judar att djungeln tagit sig in i villan. Europeiska medelklassjudarnas känner oro och ångest inför en religiös och etniska underklass där det inte är ovanligt med sju åtta barn per familj.

Ram menar att det finns inrikespolitiska spänningar som förklarar hysterin med vilken det Israeliska samhället ser på Iran. Hot formas inte bara kring skillnader utan också kring likheter. Sekulära israeler är rädda för att Iran är Israels framtid.

DN Amnesty