fredag, mars 30, 2012

När vita män tappar lusten


Afghaner, irakier och andra folk utanför Europa går inte att påverka. Deras agerande är helt oberoende av yttre stimuli. Oavsett om man slår dem eller inte så är de alltid hotfulla och beredda att döda oss. Så är det i alla fall om man ska tro de amerikanska debattörer som Mats Skogkär referar i dagens Sydsvenskan.

I över tio år har USA försökt ingjuta lite civilisation i Afghanistan och mellanöstern. Det har kostat tusentals amerikanska soldaters liv och nästan fört USA till ekonomisk ruin. På denna kolossala välvilja svara afghanerna bara med aggressivitet.

Visst har det begått misstag. USA har bombat barn, kvinnor, åldringar, bröllopspar och deras gäster; pissat på liken, och bränt koranen. Afghanerna har inte förmått se de nobla principer som väglett dessa handlingar. Det västerländska våldet är ett våld i upplysningens tjänst.

USA tycks ju tyvärr också vara missförstått även när man inte bombar barn. Grundproblemet är i stället att orientalerna har ”galningar” till ledare. Då blir resultatet av alla välgärningar ”klent”.

Den pedagogiska utmaningen tycks oöverstiglig. Inte undra på att USA ”tappar lusten”. Krigsentusiasmen är borta. Drömmen om ett nytt samhälle, en ny liberal människa, skapad med hjälp av militärmakt tycks inte kunna realiseras.

Men det betyder inte att USA bör dra sig undan den vite mannens ansvar. Föreställningen att länderna i regionen skulle utöva ett inflytande på Afghanistan eller kontrollera sin egen kuststräcka är absurd. Att lämna orientalerna att sköta sig själva är att bjuda in dem att attackera oss.

torsdag, mars 29, 2012

Homofobisk kultledare stoppas inte


Den ofelbara påven besökte Kuba i dagarna. Inför besöket har den kubanska regimen forslat bort hemlösa, hävdar SvD:s ledarskribent Daniel Persson.

I Mexiko, Dominikanska republiken och i de flesta andra latinamerikanska länder finns det gott om hemlösa och gatubarn. Försök att dricka kaffe på en uteservering i Santo Domingo utan att pojkar i lågstadieåldern kommer och tigger eller vill putsa dina skor.

Själv har jag aldrig sett gatubarn eller några som verkat vara hemlösa i Havanna. Det var visserligen över femton år sedan jag var där men kan situationen ha förändrats så dramatiskt? På Kuba har jag heller aldrig sett de slumbostäder som är så vanliga i resten av Latinamerika.

Att det finns få hemlösa beror inte på att regimen byggt bort bostadsbristen. Det beror i stället på att familjebanden är så starka. Och i de fall man inte drar jämt så tvingar staten än ändå att ta sig an en släkting som saknar tak över huvudet.

Det finns mycket att kritisera och mycket som är fel på Kuba. Bristen på underhåll har till exempel gjort att äldre bostäder vittrat ihop. Bostadsbristen är stor, men hemlösheten är marginell.

Påven är antikommunist och avskyr vänstern i största allmänhet. Det betyder inte att han skulle vara en moralisk auktoritet i frågor som rör demokrati eller rättssäkerhet. Vatikanen tycks ha sett mellan fingrarna med sina egna pedofilpräster i årtionden (eller handlar det om tvåtusen år?) samtidigt som man förföljt homosexuella.

Om jag var tvungen att välja mellan att bosätta mig på Kuba eller i Mexiko så skulle jag utan att tveka välja den karibiska diktaturen framför Centralamerikas största demokrati. I Mexiko blev en amerikan på mitt hotell rånad gånger på en vecka. Först av gangsters på ett fik, och sen av den mexikanska polisen vid ett stoppljus. Polisen riktade i alla fall ingen pistol mot honom.


DN Dagen Dn2

Tomhylsan ger upp


Sten Tolgfors blev den femte ministern i Reinfeldts regering att avgått på grund av skandaler och oegentligheter. Mest hedervärd var hans företrädare Mikael Odenberg som gick då han inte ville kalla en miljardneddragning på försvaret för en satsning. Då Sten Tolgfors aldrig haft liknande samvetsbetänkligheter kommer han förmodligen att hyllas i de egna leden (Den bruntungade Johan Hultberg är först ut).

Tolgfors stora misstag tycks ha varit att han fifflat med diareföringen, inte så mycket affärerna med Saudiarabien i sig. Att sälja eller försöka sälja militär teknologi till diktaturer brukar i sig inte vara skäl för avgång. I så fall hade ju också handelsminister Ewa Björling fått gå efter flörten med Khadaffi. I likhet med Sven Otto Littorin så är det naturligtvis med hänsyn till barnen som Tolgfors går.

SvD DN SvD2 Aftonbladet SVD3

Kan man ta Håkan Holmberg på allvar?


Idag varnar Upsala Nya Tidning i en ledare att Iran redan ”kan ha” kärnvapen. Det är ett fantastiskt avslöjande då varken Mossad eller den amerikanska underrättelsetjänsten anser att Iran ens har ett kärnvapenprogram. Inte heller IAEA misstänker ens att Iran ”kan ha” kärnvapen. IAEA har aldrig heller hävdat att Iran skulle vara nära att tillverka kärnvapen. Kanske var det hela en slarvig formulering av Holmberg, som chefar på ledarsidan. Sånt händer. Men någon rättelse lär UNT inte ta in.

söndag, mars 25, 2012

Friheten som förtrycker


Charles Darwin var en bättre ekonom än Adam Smith. Det hävdar i alla fall managementprofessorn Robert H Frank i sin senaste bok The Darwin Economy: Liberty, Competition and the common Good. Det kan verka som ett vågat påstående, då Charles Darwin var biolog och Adam Smith allmänt betraktas som den moderna ekonomins upphovsman.

Frank menar att Darwin hade en bättre förståelse för hur konkurrens fungerar och vad den har för effekter än Smith. Han hävdar dessutom att Darwins insikter om konkurrens också kan hjälpa oss att skapa ett betydligt bättre och kanske mindre stressfyllt samhälle.

Adam Smiths samhällsfilosofi gick ut på att människans egenintresse och oreglerade marknader leder till det bästa resultatet för alla. Nutida ekonomer och opinionsbildare brukar sammanfatta teorin med hjälp av metaforen ”den osynliga handen”.

Darwin menade att egenskaper som gjorde att enskilda djur överlevde och förökade sig också var bra för arten. Här motsvarar Darwins teori om det naturliga urvalet ganska väl Adam Smiths osynliga hand. Men Darwins studier av naturen övertygade honom också om att enskilda djurs intressen även kunde stå i konflikt med artens behov. I vissa fall ökar nämligen de enskilda djurens förmåga att fortplanta sig på bekostnad artens förmåga att överleva.

Älgtjurar använder till exempel sina horn för att slåss inbördes. Det viktiga är hornens storlek jämfört med konkurrenternas, inte hornens absoluta storlek. Älgtjurar med störst horn har också störst chanser att få para sig. Men stora horn minskar rörelseförmågan i tät skog och ökar risken för att dödas av vargar. Älgar som har mindre horn är bättre anpassade för att överleva men har mindre chanser att föra sina gener vidare skriver Frank.

I traditionell nationalekonomisk teori värderas saker enbart efter sina absoluta egenskaper. I verkligheten är det uppenbart att människan ofta – precis som när det gäller älgarnas horn – värderar vad vi har i förhållande till vad andra har. Dessa varor och tjänster (nyttigheter) brukar kallas positionella. Bostadsmarknaden är i hög grad positionell. Utöver en viss boyta så fyller de extra kvadratmeterna ingen praktisk funktion.

Sannolikheten för att en nyttighet är positionell ökar i samma utsträckning som en extra investering av den gör den individuella reproduktionen mer sannolik hävdar Frank. Och det är ju en händelse som ser ut som en tanke att gamla gubbar som är tillsammans med unga kvinnor nästan alltid har imponerande positionella ägodelar.

Det relativa inslaget i vår konsumtion finns väl belagt i en serie experiment Frank återger. I ett fick deltagarna välja mellan alternativ A: du har en bostad på 600 kvadrat men andra i kvarteret får 800 kvadrat. Eller alternativ B: du får leva på 400 kvadrat och andra får 300 kvadrat. Efter att ha funderat en stund väljer de flesta alternativ B trots att det inte ger dem den absolut största bostadsytan.

Alla val är dock inte relativa.

I ett annat experiment fick deltagarna välja mellan att bo i värld A: där sannolikheten att du ska dö på jobbet är 2 per 10 000 men bara 1 per 10 000 för andra. Eller i värld B där sannolikheten att du ska dö är 4 per 10 000 och 8 per 10 000 för andra.

Till skillnad från i det första experimentet väljer de flesta här alternativ A som ger den absolut minsta risken att dö. Arbetsmiljö är till skillnad från bostaden inget vi relaterar till andra på samma sätt. Vi vill gärna bo lite flottare än våra grannar, gå till en bättre frisör och skicka våra barn till en bättre skola. Men ingen jämför sin arbetsmiljö med grannens arbetsmiljö på samma sätt.

Teorin om den osynliga handen tar inte hänsyn till att stora delar av människans konsumtion är positionell. Adam Smith utgår ifrån att extra inkomst bara värderas utifrån den extra absoluta konsumtion den gör möjlig. Men den mest åtrovärda positionella konsumtionen kan alltid bara vara förbehållen ett fåtal. Det enda man åstadkommer är att trissa upp priset på positionella nyttigheter.

Tyvärr är människan ofta villig att öka sin positionella ställning genom att offra sådant som inte är positionellt. Många tar farliga eller moraliskt tvivelaktiga jobb för att skaffa positionella nyttigheter. Frank illustrerar det här bland annat med hjälp av amerikanska ishockeyspelare och deras inställning till användandet av hjälm. Om de får välja spelar de utan eftersom de då hör och ser något bättre. Spelare utan hjälm har en liten fördel gentemot spelare med hjälm. Men spelarna är medvetna om riskerna för skallskador och nästan alla tycker att det ska vara obligatoriskt med hjälm.

Om alla spelare är fria att strunta i hjälm har ingen någon relativ fördel längre samtidigt som alla ökat risken att skadas. Så trots att spelarna både är informerade och rationella leder ”den osynliga handen” dem till sämsta möjliga resultat för alla. Samhällets ingripande skapar däremot en situation som de flesta spelare vill ha, men som de inte kan åstadkomma genom med sin individuella valfrihet. Syftet med lagar och regler är inte bara att förhindra arbetsköpare från att exploatera oss. Det främsta skälet till regleringar är att förhindra överdriven konkurrens med människor emellan, hävdar Frank.

Oreglerade marknader leder till ett samhälle med överdriven konsumtion av allt som är positionellt på bekostnad av sådant vi vill ha mer av men inte kan besluta om individuellt. Vi lägger för mycket pengar på hus och bilar och för lite på sparande, offentlig service, och vår arbetsmiljö.

Jakten på positionella fördelar är ett nollsummespel som människan inte kan frigöra sig ifrån som individer. Till skillnad från älgen lever dock människan i ett samhälle som skulle kunna minska den skadliga konkurrensen mellan människor. Franks lösning är inte bara regleringar – som kravet att ishockeyspelare måste ha hjälm – utan en radikal omläggning av skattesystemet. I stället för inkomstskatter förespråkar Frank progressiv konsumtionsskatt på positionella nyttigheter.


Del II.

Sedan det kalla kriget tog slut hotas inte längre demokratin av totalitära ideologier. Islamismen är inte ett problem av samma dignitet som nazismen eller kommunismen. Al Qaida kan inte jämföras med Stalins Röda Arme.

Hotet mot demokratin kommer numera inifrån. Demokratin ”utsöndrar” krafter som undergräver sig själv, hävdar lingvisten och filosofen Tzvetan Todorov i sin senaste bok, Les ennemis intimes de la démocratie.

Todorov växte upp och i det kommunistiska Bulgarien där myndigheterna inte bara kontrollerade litteratur, samhällsvetenskap och annat som kunde hota dess maktmonopol, utan också sådant man inte tänker på som ideologiskt laddat. En för kort kjol eller för åtsittande byxor kunde leda till ett besök på polisstationen. De som fortsatte att missklä sig kunde rent av hamna i ett arbetsläger för omskolning.

Bristen på frihet var det främsta skälet till att Todorov flyttade till Frankrike som tjugofyraåring. Men efter nästan femtio år i Paris menar Todorov att ordet frihet allt oftare används på ett sätt han anser är oacceptabelt.

Frihet har blivit ett populärt ord bland invandrarfientlig politik och grupper runt om i Europa som skyller alla problem på islam. Det franska förbudet mot att bära slöja på offentliga platser är ett exempel på det här fenomenet. Dess förespråkare hävdar att lagen är ett sätt att befria muslimska kvinnor. Todorov menar att tvånget snarare leder snarare till att ofriheten ökar. Muslimska kvinnor jämställs med barn eller mentalsjuka som inte själva anses kunna fatta beslut om sina liv.

Ett annat exempel är den nyliberala retoriken där statens inflytande bekämpas i den enskilde individens frihets skull samtidigt som man släppt marknad och företag fria. Todorov kallar detta för ”individernas tyranni”. Det var förbudet mot slaveriet som avskaffade det; frånvaron av förbud garanterade dess fortbestånd. I en värld där alla inte är lika starka är det som den franske 1800 talsprästen Jean Baptist Henri Lacordaire påpekat ”friheten som förtrycker och lagen som befriar”. Frågan är ännu idag inte hur mycket stat vi behöver utan vilkas intressen den ska tjäna.

Ett tredje exempel är den frihetsretorik som används för att rättfärdiga krig. Frihetsmilitarismen har vi kunnat se i Irak, Afghanistan, Libyen och snart kommer den kanske också att drabba Syrien och Iran.

Att åberopa frihet eller mänskliga rättigheter som stöd för krig är inget nytt påpekar Todorov. Om man nu tack vare förnuft och vetenskap kunnat utforma goda lagar, varför inte ge dem till alla folk undrade redan upplysningsfilosofen Condorcet. Och 1792 års nationalkonvent instämde när det beslutade att ge ”broderskap och undsättning till alla folk som önskar återfå sin frihet”. Bara genom att exportera revolutionen med vapen kunde man också uppnå det högsta av alla mål: den eviga freden. ”Det franska folket har röstat för världens frihet”, förklarade revolutionären Saint Just, när man i praktiken legitimerade att franska soldater ockuperade andra länder.

Det militära missionerandet för frihet har fått en betydligt starkare roll efter det kalla kriget. Till skillnad från både Condorcet och många av dagens liberala opinionsbildare ser Todorov en rad problem med att låta militären sprida friheten.

USA invaderade Irak för att slå ut massförstörelsevapen som inte existerade, och bombade Serbien för att stoppa ett folkmord i Kosovo som aldrig ägt rum. Krig är i likhet med dödsstraff något som inte kan göras ogjort. Felaktig eller direkt lögnaktig information används ofta av krigshökar. Informationsläget är osäkert. Så var det även i det senaste bombkriget i Libyen som Todorov var en av få intellektuella att motsätta sig.

Intresset för att införa demokrati och skydda civila är också selektivt. Det internationella rättsväsendet kan inte agera mot stater som skyddas av stormakterna. De som utsätts för krig har också en tendens att räkna sina döda och uppfattar inte lika klart de ädla principerna bakom de humanitära bombningarna. Krig är ett medel vars konsekvenser undergräver eventuella demokratiska syften konstaterar Todorov.

Frihetsmilitarismen förutsätter också att vissa folk är oförmögna att styra sig själv och att de måste underkasta sig en västmakt för att uppnå frihet. Ungefär som de muslimska kvinnor som måste tvingas att lägga undan slöjan för att bli fria. Risken är att man komprometterar de demokratiska värden man säger sig vilja tjäna då det hela framstår som svepskäl för att uppnå helt andra politiska och ekonomiska intressen.

Besläktad post: Den onödiga friheten

Publicerad i Tidningen Kulturen

Källor:

The Darwin Economy: Liberty, Competition and the common Good
Robert H Frank
Princeton University Press


Les ennemis intimes de la démocratie

Tzvetan Todorov
Robert Laffont/Versilio

torsdag, mars 22, 2012

En borgerliga demokrati


Les Bourgeois de Calais. Auguste Rodin.



Är datalagringsdirektivet en okontroversiell historia? Ska man tro riksdagen råder det närmast konsensus i frågan. 233 röster för och bara 41 mot. Om riksdagsbeslutet verkligen avspeglar opinionen så vill folk ha mera statlig övervakning. Det gäller tydligen även politiker som brukar kalla sig liberala eller nyliberala.

Beslutet visar återigen att det är ett misstag att tro att liberaler motsätter sig statens makt. Liberaler vill inte ha mindre stat – de vill ha en stat som tjänar deras intressen. De vill ha en stark polis som upprätthåller äganderätten och andra liberala värden. Och för att kunna utföra sitt jobb behöver polisen kunna övervaka kommunikationen mellan medborgare.

De som hört talas om IB affären vet att man i socialdemokraternas fall inte heller kan tala om något svek. Nyliberalismen slog också igenom då socialdemokraterna hade regeringsmakten. Och då vänsterpartiet fungerade som lojalt stödparti. Så var det även i Frankrike och Nya Zeeland.

I Frankrike var det vänster i form av Jules Ferry, Guy Mollet och Francois Mitterand som organiserade koloniala massakrer. Även den parlamentariska marxismen har en passion för att civilisera barbarer med vapen. Så man ska inte vara förvånad över att vänsterpartiet och socialdemokraterna röstat för att skicka svenska soldater till Afghanistan. Eller att även socialdemokraterna tycks ha en passion för att sälja vapen och krigsmateriel till de obehagligaste diktaturer.

Vänsterpartiet,miljöpartiet och några enstaka centerpartister kan rösta emot datalagringsdirektivet, och annat, när deras röster inte har någon betydelse. Man kan ha fräna debatter om vargjakt, men i ekonomiska och säkerhetspolitiska frågor har vi närmast en enpartistat. Det går inte att rösta på ett sätt som undergräver marknadens makt i en borgerlig demokrati.

SvD1 DN1 DN2 Dn3 Aftonbladet GP LaholmsT

måndag, mars 19, 2012

Nej till historiecensur



Stefan Lindgren - alltid intressant och kontroversiell - talade på andra årsdagen
(11/3)av den svenska riksdagens beslut att avkunna dom i fråga om händelserna i det osmanska riket 1914-1918.

söndag, mars 18, 2012

Inga iranska kärnvapen, säger Mossad.


Att Iran snart kommer att ha kärnvapen är en nyhet som hamnat på tidningarnas första sidor i snart trettio år nu. Att Iran ännu inte har kärnvapen och information som tyder på att de inte ens har ett kärnvapenprogram får däremot inte alls samma uppmärksamhet. Ett TT telegram med rubriken ”Mossad tvivlar om Iranskt atomvapen” som bland annat DN och SvD publicerade i söndags illustrerar det här fenomenet. Där kan man läsa att

”Israels spionorgan Mossad har samma uppfattning som kollegerna i USA om Irans atomambitioner, skriver New York Times. Tidningen har tidigare rapporterat att USA:s underrättelseanalytiker inte har hittat bevis på att Iran bygger kärnvapen.”


Med tanke på att både DN och SvD på nyhetsplats och i ledare i åratal rapporterat om nära förestående iranska kärnvapen så kan man tycka att telegrammet borde ha hamnat på tidningens förstasida.

Svenska opinionsbildare borde fundera över hur det kan komma sig att både israeliska och amerikanska politiker kan ha så olika åsikter om Irans kärnkraftsprogram. Förstår politiker frågan bättre än säkerhetstjänstens experter?

EU:s och USA:s sanktioner mot Iran har dessutom införts för att stoppa Iran från att stoppa ett kärnvapenprogram som alltså inte existerar. Hur ska Teheran kunna övertyga amerikanska politiker om att de inte håller på att skaffa kärnvapen om dessa inte ens tror på det egna landets säkerhetstjänst?

lördag, mars 17, 2012

Världens äldsta propagandatrick


En dag för tvåtusenfemhundra år sedan staplade den grekiske politikern Peisistratos in på det stora handelstorget i Aten. Han var nerblodad och hade sår efter knivhugg, berättar Herodotos. Peisistratos förklarade att han just undkommit ett mordförsök och vädjade till stadens medborgare att förse honom med livvakter. Då Peisistratos hade ett visst anseende efter att ha lett en militär expedition några år tidigare hade han inga problem med att få sin önskan uppfylld.

Peisistratos var en pionjär när det gäller att manipulera allmänheten. Han hade knivhuggit sig själv, och hittat på historien om överfallet. De unga beväpnade männen som staden gav i uppdrag att skydda Peisistratos använde han till att genomföra en stadskupp.

Det här är ett av de tidigaste exemplen på propaganda. Att framställa sig som orättvist behandlad eller ett oskyldigt offer är en metod som fortfarande använd eftersom den är så effektiv. Inte minst om man planerar att starta ett krig.

Ska man tro romerska historieskrivare så gjorde romarna inget annat än att försvara sig själva eller något allierat kungadöme. Adolf Hitler kände sig tvungen att låtsas att det var Polen som angrip Tyskland 1939. Vietnamkriget motiverades bland annat med att ett amerikanskt fartyg angripits på internationellt vatten utanför Nordkoreas kust. De flesta krig startas som ett svar på en annan stats, ofta påhittade, aggression.

Offerrollen ger förövarna ett moraliskt övertag och rättfärdigar våld. Ett offer kan inte kritiseras eftersom det bara försvarar sig.

Det finns naturligtvis verkliga offer men som ändå utnyttjar rollen i propagandasyfte för att själva kunna begå övergrepp. Rwandas diktator Paul Kagame har gjort sig skyldig till krigsbrott och torterar oppositionella. Men genom att framställa sig som talesman för offren för Rwandas folkmord har han hittills blivit omöjlig att kritisera.

Rebellerna i det libyska inbördeskriget lyckades på kort tid få internationellt stöd för att inte bli massakrerade av regimen i Tripoli. Men alla brott mot de mänskliga rättigheterna som Kadaffi gjorde sig skyldig till utför nu de tidigare rebellerna utan att det väcker uppmärksamhet. Vi minns fortfarande Serbiens förtryck av kosovoalbanerna i slutet av nittiotalet men få tycks bry sig om kosovoalbanernas förtryck av serber i Kosovo idag.

Det land som på olika sätt mest systematiskt exploaterar offerrollen för att påverka den internationella opinionen är annars Israel. Folkmordet på judar under andra världskriget verkar vara ett politiskt kapital som aldrig tar slut och tycks kunna rättfärdiga vilka handlingar som helst. Det förklarar också varför Israel vägrat att erkänna Turkiets folkmord på armenier under första världskriget: offerrollen är allt för dyrbart för att delas.

När den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu nyligen besök i Washington gav han president Barack Obama ett exemplar av Esters bok från det gamla testamentet. Det är historien om hur den judiska minoriteten i det gamla Persien, slår ihjäl 75 000 (i vissa versioner) antisemiter, så att de inte kan hota landets judar i framtiden. Ester bok är lyckligtvis bara en slags folkmordsfantasi: inget tyder på att verkliga händelser ligger till grund för berättelsen. Men budskapet till världen är ändå tydligt. Israel är ett potentiellt offer som inte kommer att tveka att gå till angrepp först.

Publicerad i Tidningen Kulturen