torsdag, maj 31, 2012

En eftermiddag i Lissabon




Sardiner. Grillade sardiner. Det finns värre klichéer. För dem som gillar fisk. Maten i Lissabon är rätt anspråkslös, precis som arkitekturen. Inget är särskilt pampigt eller pretentiöst. Inte om man jämför med Frankrike eller Spanien i alla fall. Fast Matteus, det portugisiska rosévinet som var populärt i Sverige för länge länge sedan och som elaka tungor säger att Saddam Husseins var förtjust i är inget för mig.


Just nu är Lissabon klätt i röda fanor. Till och med en del centrala torg som på bilden ovan.



Demonstranterna som går under de röda fanorna med hammaren och skäran är så många att jag ett tag undrar om de kanske gick i runt kvarteret. Men det så var det inte. (Bilderna visar inte hur stor demonstrationen var).


Lissabon verkar vara en politisk stad. I Tyskland ser man mest affischer om diskon på husväggarna. Eller meddelanden om att affischering är förbjuden. Här finns affischer om generalstrejken man försökt organisera och på tomma hus har ofta någon sprejat: här kunde någon bo!. Övergivna hus råder det ingen brist på i Lissbon. Portugiserna verkar ha tröttnat på den enda vägens politik.

tisdag, maj 22, 2012

Förmåga att nå förmåga skrämmer DN


Av dagens ledare i DN dras följande slutsatser: Iran har inte kärnvapen, inte beslutat att bygga några kärnvapen, och inte kapaciteten att bygga kärnvapen. Däremot har Iran ”allt som behövs för att nå förmågan”.

Irans förmåga att nå förmågan att utveckla kärnvapen någon gång i framtiden, om de skulle fatta beslutet, blir extra oroande om man som DN sprider propagandalögner om att Iran skulle ha hotat att utplåna Israel.(Den senaste versionen var när man presenterade en Iransk bloggare som skrivit en artikel om ett förebyggande anfall mot Israel som säkerhetspolitisk rådgivare åt Khamenei)

Västvärlden har larmat om att Iran skulle vara nära att skaffa kärnvapen i över trettio år nu. Och sedan till och med de västerländska och israeliska säkerhetstjänsterna slagit fast att Iran lagt ner sitt kärnvapenprogram talar krigshetsare i stället om landets förmåga att skaffa förmågan att bygga kärnvapen.

DN:s ledare ingår i en lång tradition av att larma om kärnvapenspridning. Trots att många så kallade experter nu i över sextio år talat om hur vi snart kan ha tio, tjugo, trettio nya kärnvapenländer så är ändå bara en liten minoritet av alla länder som har kunnandet och kapacitet som till slut skaffat bomben. Det är till och med så att många kärnvapenstater: Sydafrika, Ukraina och flera andra tidigare sovjetrepubliker avskaffat sina kärnvapen.

Den amerikanska säkerhetsanalytikern John Mueller förklarar det med att de flesta länder dragit slutsatsen att kärnvapen erbjuder få fördelar och många nackdelar. De är ”svåra att skaffa, militärt värdelösa och ett monumentalt slöserie med pengar och vetenskaplig talang” skriver han i sin bok Atomic Obsession: Nuclear Alarmism From Hiroshima to Al Qaida. Innan Kina fick kärnvapen hävdade CIA att det ”nästan oundvikligt” skulle bli kärnvapenkrig när Kina fick sin bomb.

Alarmisterna ägnar sig gärna åt vilda spekulationer om domedagsscenarier men undviker systematiskt att dra några slutsatser av hur världen faktiskt utvecklats sedan andra världskriget.


DN svd

fredag, maj 11, 2012

Är media vänster?


Att svenska journalister står till vänster om väljarkåren är ingen nyhet. En ny undersökning av mediaprofessor Kenneth Asp bekräftar bilden. På senare år har Vänsterpartiet dock förlorat förstaplatsen till Miljöpartiet.

Ändå tyder mycket på att nyheter och debatt inte är särskilt vänsterpräglat.

Trots att runt häften av Sveriges befolkning kan klassas som arbetare utgör de bara sju procent av dem som syns i TV menar mediaforskaren Sven Ross. Överklassen syns dubbelt så ofta och nästan 80 procent av alla som syns i rutan tillhör medelklassen.

77 procent av alla källor i svenska tidningar är män, 64 procent tillhör eliten och vanliga medborgare framträder oftare som offer än i någon annan roll. Det kan man läsa i Anders Sahlströms avhandling De synliga nyhetskällorna i svensk storstadsmorgonpress.

I ekonomijournalisternas språk saknas nästan helt ord som markerar klass menar mediaforskaren Dino Viscovi. I ekonomijournalisternas värld är man antingen överklass eller vanligt folk.

Förklaringen kan vara att journalisters arbete inte styrs så mycket av deras politiska åsikter som av deras sociala bakgrund. Förr var det arbetarbarn som blev journalister, men efter att journalisthögskolan startades 1967 har det kommit allt fler välutbildade tjänstemannabarn från storstäderna. Förr beskrev journalister inte arbetarklassens liv: de var en del av den. Journalister tjänade inte mycket mer än arbetare och identifierade sig med dem. Idag har medelklassifieringen av journalistkåren lett till att områden de saknar erfarenhet av försvunnit från medias horisont.

När jag växte upp på åttiotalet räknade journalister på Aktuellt och Rapport ofta på hur regeringens politik skulle påverka ensamstående mammor och andra familjekonstellationer. Nu har granskningen av jämlikheten ersatts av en granskning av effektiviteten. Siffror om förändringar i hushållsbudgeten har ersatts av börs och valutanyheter. Vi har fått en mörkläggning av arbetarklassens liv och en världsfrånvänd ekonomijournalistik.

En lika viktig förklaring till att vänsterjournalister inte lyckas prägla press och TV som deras sociala bakgrund är att media verkar på kommersiella villkor. Idag finansieras ofta dagstidningar till runt 70 procent av näringslivet i form av annonser. En tidnings främsta inkomstkälla är inte läsarna utan mäklare, matkedjor och andra kommersiella intressen. Läsarna är tidningens verkliga produkter och näringslivets dess verkliga kunder.

Den främsta anledningen till att den socialdemokratiska pressen gått under är att de inte får lika stor del av reklaminkomsterna. Ibland har annonsörerna missgynnat en vänstertidning av politiska skäl men oftast har man bara tagit hänsyn till att borgliga läsare tjänat mer och således varit intressantare rent kommersiellt. Den numera nerlagda socialdemokratiska tidningen Arbetet i Malmö fick till exempel på slutet fem gånger mindre per läsare i reklamintäkter än sina konkurrenter.

Reklamfinansieringen påverkar inte bara vilka typer av tidningar som överlever och startas, utan också hur befintliga tidningar utformas. Pensionärer läser mycket men är inte attraktiva för annonsörer. Börsnyheter må ha färre läsare än vad en sida med arbetsplatsreportage skulle kunna ha men det är betydligt mer inkomstbringade ha ekonominyheter.

Att nyhetsproduktionen är så kommersiell gör det naturligtvis lätt för politiska intressen att manipulera den. När en grupp forskare från Cardiff University undersökte nyheterna i Storbritanniens mest seriösa dagstidningar kom de fram till att åttio procent av alla nyheter helt eller delvis var kopierat från nyhetsbyråer och PR företag. Bara tolv procent av nyheterna verkade helt ha skrivits av journalisterna själva.

I Sverige har ingen gjort någon liknande studie över pressens nyhetskällor men det finns ingen anledning att tro att det skulle vara annorlunda. Tvärtom. Förmodligen är den svenska journalistiken ännu sämre då den även fyller sina spalter med material från anglosaxiska tidningar. Nyhetsproduktionen har koncentrerats i ett försvinnande litet antal händer, vilket ofta döljs av en mångfald av signaturer.

Debatten och nyhetsagenda domineras av ideologiproducenter: partier, tankesmedjor, och på ett hörn facket. Kunskapseliten är upptagen med att forska, medan inhyrda akademiker inte sällan för fram åsikter som fullständigt saknar förankring inom forskningen. Vissa tidningar fylls av opinionsartiklar och krönikor som man får gratis från personer som uppbär lön från svenskt näringsliv eller någon av dess tankesmedjor. Media är objektiva i den meningen att de avspeglar åsikter inom den politiska och ekonomiska eliten men det betyder inte att man ger en rimlig bild av verkligheten.

SvD DN

tisdag, maj 08, 2012

Snöbollseffekt i Israels tjänst


”Holocaust började med bojkott av judiska butiker och slutade med dödsläger”
. Så börjar den här annonsen från The David Horowitz Freedom Center som publicerades i New York Times för några veckor sedan.

Resonemanget är ett fint exempel på vad som brukar kallas snöbollseffekt eller sluttande planet. Det är en ett ologiskt sätt att argumentera som går ut på att man bygger upp kedjor av tvivelaktiga orsakssamband. Det är ytterst användbart om man vill avleda läsarens uppmärksamhet.

Vapenanhängare i USA hävdar ibland till exempel att förbud mot att bära vapen är första steget mot ett totalitärt samhälle. Det finns en engelsk barnvisa som illustrerar snöbollseffekten rätt väl:




For want of a nail the shoe was lost.
For want of a shoe the horse was lost.
For want of a horse the rider was lost.
For want of a rider the battle was lost.
And all for the want of a horseshoe nail.



I annonsen hävdas också att gamla föreställningar om blodsförtal (sådana där judar anklagas för rituella mord på barn) lever vidare som kritik mot att Israel dödar palestinska barn. Man hävdar att krav på bojkott av israeliska produkter leder till mord på judar och kräver också att de som förespråkar bojkott ”måste hållas ansvariga för konsekvenserna av sitt hat”.

Annonsen publicerar även en lista på amerikanska universitetsprofessorer som man menar offentligt bör skämmas ut.

En av de utpekade akademikerna är dr Julio Pino från Kent State University. När jag bad honom kommentera annonsen svarade han så här:
"David Horowitz's advertisement is an act of desperation. He knows the movement for solidarity with Palestine is growing in academia, hence the only trick he can resort to is the canard that all those who resist Israeli apartheid are anti-semites. Most Americans will not fall for such silly propaganda, nor does it intimidate me or any other professors I know. But, the ad does pose an attack on free speech, since the implication is that only one voice should be heard on the Palestinian-Israeli question, namely the Zionist side. The agenda here is nothing less than a purge of dissidents from academia. Will it succeed? No. Americans are ready to stand up for free speech and dialogue, which is the only way to bring out the truth on the daily sacrifice and struggle of the Palestinian people."
dr Julio Pino påpekar att han inte talar för Kent State University.

snöbollseffekt eller sluttande planet


DN DN2 NWT

söndag, maj 06, 2012

En fluga till president


Vulgär är det ord som bäst sammanfattar Nicolas Sarkozy, Frankrikes blivande expresident. Man tappade aptiten när man såg honom. Han surrade utan att säga något. Han var lite som en sprattlande fluga i soppan.
Knappast någon fransk politiker har varit så vulgär. Hans sätt att gå, att prata och till och med att ljuga. Francois Mitterand var en sofistikerad illusionsmakare. Med Sarkozy var allt enkelt: sanningen var alltid tvärtemot vad han nyss sagt. Att Sarkozy framställde sig som polispresidenten berodde naturligtvis på att han sparkat en massa snutar. Andra franska presidenter har kommit från elitskolor och haft intellektuella intressen. Sarkozy var intresserad av guldklockor och lyx. Andra presidenter har försökt ena folket (oftast med lögner men i alla fall) men Sarkozy missade aldrig ett tillfälle att söndra. Fransmän mot invandrare, löntagare mot arbetslösa, osv.
Franska folket har röstat mot Nicolas Sarkozy snarare än för Francois Holland. Det är så det brukar gå till i demokratier där makten är överlämnad till centralbanken, när det finns EU regler att följa och bindande frihandelsavtal. Man röstar på den man tror kommer göra minst skada.
Bilden här till vänster är gjord av Loïc Sécheresse. Två av Sarkozys löjtnanter förklarar att de absolut inte kommer att tala med extremhögern. Man talar inte med munnen full säger den ene sedan. Det är en grov teckning som illustrerar hur skamlöst Sarkozy flörtade med den yttersta högerns rasistiska väljare under valrörelsens sista veckor. Att uppröras över tecknarens uppslag är som att kritisera budbäraren som kommer med dåliga nyheter. Det är verkligheten som är vulgär. Nu har Frankrike återigen en presidenten som kommer från en av elitskolorna. Förhoppningsvis blir det lite mer sofistikerat illusionsmakande de kommande fem åren.

SvD
DN

GP


Sverigefinnen tiger på två språk


Finnen presenterar hellre fakta än han går in i en debatt. Han pratar mindre och tål längre perioder av tystnad än svensken. Svenska familjer betonar moral och etik i diskussionerna medan finnar kommenterar bordsvanor.

Det menar i alla fall Marja-Terttu Tryggvarsons sin avhandling Language – mirror of culture. A case study on language socialization with Finns living in Finland and Sweden and Swedes living in Sweden.

Tryggvarson har videofilmat ett antal familjer i Finland och Sverige kring middagsbordet för att kolla vad och hur folk pratar. Även efter att finska mödrar bott tjugo år i Sverige kvarstår skillnaderna i språkanvändning. En sverigesvensk tiger men svenskfinnen tiger mer och på två språk.

Svenska lärare som tycker att elever med finsk bakgrund är oengagerade i klassens diskussioner har all anledning till att titta närmare på Tryggvarsons avhandling.




Marja-Terttu Tryggvarson
Language – mirror of culture. A case study on language socialization with Finns living in Finland and Sweden and Swedes living in Sweden. (2002)
Stockholm Institute of Edicational press

Bourdieu contra Becker

Hittade en spansk översättning på en gammal artikel. I alla fall första tredjedelen.
Originalet: Sociologi är en kampsport



Yo acustrubo comprar chocolate y flores para mi mujer los Sabados. La comida es mas sabrosa entonces y com un poco de suerte quizas ella ordena mis libros en la biblioteca. Es mi mujer yo he encontrado un apartemento barato y bien localizado. Ella he visto en mi alguien que le de seguridad y la mantenga. Quizas en forma luconciente. Esto es lo que afirma por lo menos el economista Gary Becker. A pesar de que el nuca se ha encontrado contigo ni conmago tampoco.

Para Becker no hay ninguna differencia entre comprar una helada y elegi runa companera. En los dos casos se debe fere en cuesta los costos la duracion y la funcion que el objeto o la persona esta xertusda a complir.

Uno de las critisos mas encarnisador de Becker fue el sociologo frances Pierre Bourdieu que murio en 2002. Bourdieu ne se opuso no solo a al forma de Becker de exolicar conceptos economicos a la visa cotidiana sino tambien a la vision que ese tenia de la economia. En su ultimo libro (Las extructuras sociales de la economia) ataco Bourdieu muy duramento, la teoria fundamental de la economia clasica que sostiene que el individuo sabe lo que conviene y que el precio es el factor determinante.

Bourdieu desecho el mundo economico de la racionalidad del ser humano – homo aeconomicus – ya que este contradice toda la investigascion de como los humanos en realidad se comportan. Bourdieu Ilamo a este modelo un monstro antropologico.

No hay nada nuevo en la critica de Bourdieu pero entrevistendo gente que compra casa en Francia – con la ayda de estudiantes que muero el trabajo pesado – pudo demonstrar que la teoria economica sobre la racionalidad del compotamento humano es insosenible.

La producion y la marcetin de la vivienda familiar solo se vuelve comprehensible a la luz de la metodo socialantropologico afirma Bourdieu. La oferta, lo demanda y el mercado y hasta los compradis y los vendedoris son construciones sociales. Las trancasciones economicas nu se puden explicar son la sociologia.

Pero al mismo tiempo que Bourdieu quiso sociologisar la economia, introdujo una perspectiva economica en la sociologia que condujo a una investigacion enyo resultado ricuerad a Becker.

La mayoria de las ideas Bourdieu tiene su origen en lps anos 60 cuando estudio loys kabyles en Algeria. En la cultura de estos es importante por ejemplo caminar derecho y no desviar la mirado cuando uno se encuentra con otros ombres para ser respectado. Ofreoces risalos es importante para aumentar el honor de un hombre. El rugalo no neszavisamente debe ser un objeto sino que bien puede ser una mujer, una fiesta, una vaco o una venguza.

No paso mucho tiempo ufer de que Bourdieu comporezando a sospochar de que habia una economia oculta en este complicado mecanismo de regalos reciprocis entreo los kabyles.

Argumentum ad Wiman


Idag hjälper Björn Wiman den norske fredsforskaren Johan Galtung att sprida antisemitiska vanföreställningar från en marginell norsk tidskrift till DN:s kultursida. Sveriges nazister torde jubla.

Då Johan Galtung inte byggt sin karriär på antisemitiska uttalanden så kan det vara svårt att förstå exakt hur det kan löna sig att sprida judehat i dagens värld. Kanske menar bara Wiman att vänstern ska skämmas för att man uppskattade vad Galtung sa om Vietnam på sjuttiotalet när nu Galtung vid åttiotvå års ålder yttrar sig antisemitiskt.

Wiman har dock hört ett föredrag från en brittisk forskare som förklarar hur det ligger till. Den brittiske forskaren var på en fest. Och där fanns det en snubbe som skrek: ”De jävla judarna! Åt helvete med judarna!” Och när en student undrade om inte detta borde anmälas så svarade den brittiska forskaren att det var meningslöst.

Den brittiske forskaren säger alltså att beviset för att det är riskfritt att säga antisemitiska saker på fester är att han själv påstår det. Och Björn Wiman skjuter till teorin att det kanske rent av hade varit bra för personens karriär om hans judehat blivit offentligt. Applåd.


SvD




Om konsten att nedlägga Ilmar Reepalu

Kameran i krig


Kameran i krig. Den fotografiska iscensättningen av Vietnamkriget i svensk press, utgiven år 2000, är en doktorsavhandling från JMK som bygger på en analys av 1183 bilder som publicerats i DN, SvD, Expressen, Aftonbladet och Vietnambulletinen under Vietnamkriget. Författaren menar att de fotografier som publicerats i dagstidningarna förmedlar en bild som i hög grad överensstämmer med den amerikanska regeringens syn på kriget. Hon ifrågasätter den utbredda uppfattningen att var avslöjande bildjournalistik som vände opinionen mot kriget. En annan av avhandlingens slutsatser är att de demokratiska dagstidningarna inte förmedlade en mer nyanserad bild av kriget än Vietnambulletinen som tillhörde extremvänstern och fick sitt bildmaterial från det kommunistiska Nordvietnam. Både dagstidningarna och Vietnambulletinen anonymiserar, dehumaniserar och objektiverar sina fiender medan den egna sidan skildras som mänskliga individer med positiva egenskaper, menar författaren. Avhandlingen är ett betydelsefullt bidrag till svensk mediaforskning och relativt lättläst.

Den avslutas med en sammanfattning - som brukligt är med avhandlingar - med en sammanfattning på engelska. De sista raderna lyder:
"What my study has shown i particular is that even liberal democratic Western media seem to function as propaganda machines of some sort, in the sense that press photographes confirm and reproduce deeply rooted cultural myths and values. It seems appropriate to say that the media - rather than revealing the world - project onto it ideologically clorored pictures. My ambition hace been to bring these underlaying patterns up into the light so we can better relate to them."

Kari Andén-Papadopoulos
Kameran i krig. Den fotografiska iscensättningen av Vietnamkriget i svensk press.
Brutus Östlings förlag

Mediekultur, mediasamhälle


Mediekultur, mediasamhälle är en bred introduktion till det breda ämnet mediavetenskap. Författaren är den norske medieprofessorn Jostein Gripsrud, som förutom att ha pedagogiska talanger ibland skriver med en viss humor. En central frågeställning för Gripsrud är på vilket sätt media påverkar människan. En annan handlar om under vilka villkor medias underhållnings- och nyhetsproduktion blir till.
”Bra journalistiska idéer kan förkastas med hänvisning till vad marknadsundersökningar visat om viktiga målgrupper och deras preferenser. Många i mediebranschen uppfattar detta som naturliga begränsningar av den redaktionella friheten, medan politiskt beslutade villkor för verksamheten däremot lättare framstår som ”onaturliga” och diktatoriska.”

Dessutom presenterar och kritiserar författaren olika kommunikationsmodeller. När han resonerar kring dessa frågeställningar använder han sig bl.a. semiotik, strukturalism, hermeneutik, retorik och narratologi, Pierre Bourdieus sociologi (och Hebermas), poststrukturalistiska teorier och modern vetenskapsteori. Det låter teoretiskt men författaren har en imponerande förmåga att konkretisera resonemangen, vilket gör att boken kan läsas utan förkunskaper i humanistiska eller samhällsvetenskapliga ämnen. Bokens bredd och pedagogiska förtjänster gör att den kan intressera fler än studenter i journalistisk eller medievetenskap.


Mediekultur, mediesamhälle
Jostein Gripsrud
Daidalos

lördag, maj 05, 2012

Handbok i att minnas ett sekel


Hör en rulle av märket Edet hemma på museum? Vilka vardagsföremål är värda att bevara för eftervärlden och hur gör man det? Vilken miljö krävs för att föremål inte fara illa? Frågorna ställs i Sveriges hembygdsförbunds skrift 1900-talet Handbok att minnas ett sekel. I femton personligt hållna bidrag berättas om allt från våra industriminnen, slang bland industriarbetare till olika klistersorters historia. Författarna arbetar inom media eller är akademiker med anknytning till museivärlden. TV producenten Jan Bergman ifrågasätter om människor om hundra år kommer att kunna se rörliga bilder från vår tid på samma sätt som vi har tillgång till gatubilder från slutet på 1800-talet. Dagens videoteknik är inte lika beständig som filmen. Boken som är illustrerad med foton i färg och svartvitt innehåller praktiska råd för dokumentation av vår samtidsmiljö och vänder sig till den lokalhistoriskt intresserade allmänheten.

1900-talet Handbok i att minnas ett sekel
Red. Gunilla Lindberg
Sveriges hembygdsförbund (Bygd och kultur 1998)

fredag, maj 04, 2012

Den mörka kontinenten


Den mörka kontinenten är ingen vanlig historieskrivning utan snarare en serie tematiska essäer som problematiserar den europeiska historien. Mark Mazower, som är professor i historia vid universitetet i Sussex, har konsekvent undvikit att tolk historien utifrån nutiden. För honom är det ingen självklarhet att den liberala demokratin skulle överleva både kommunismen och fascismen. I stället för att avfärda dessa totalitära ideologier som besläktade galenskaper eller illusioner ser han dem som försök att lösa sin tids problem. Författaren kritiserar den idétradition som identifierar det europeiska med frihet och medborgerliga fri- och rättigheter trots att kontinenten formats av våldsamma konflikter. Han påminner om att inga liberala demokratiska och multikulturella stater har visat sig stabila sedan första världskriget. Det är en originell bok som är full av kontroversiella men väl underbyggda tolkningar. Författaren skriver pedagogiskt utan att förenkla. Boken kan därför läsas med behållning av både historiker en intresserad allmänhet.

Den mörka kontinenten Europas nittonhundratalshistoria(utgiven år 2000)
Mark Mazower
Översättning från engelska av Gunnar Stensson
Förlag Daidalos
Originaltitel Dark Kontinent


torsdag, maj 03, 2012

Moderaterna infriar löfte

Via Storstad

Apropå att segregationen i skolan ökat.
DN SvD

Palestina Ett hemland nekas


Palestina Ett hemland nekas är en enkelt skriver guide till den israelisk-palestinska konflikten utgiven 1998. Boken sammanfattar det palestinska folkets historia från 3000 talet före Kristus till det sena nittiotalet. Den är välskriven men dåligt korrekturläst. Många komplicerade historiska problem avhandlas i korta kapitel på sammanlagt hundra sidor. En förtjänst hos boken är, som professor Joachim Israel skriver i sitt förord, att den är skriven ur ett perspektiv som är underrepresenterat i den svenska litteraturen: palestiniernas. Intressant är också appendixet på trettio sidor som innehåller FN resolutioner, Balfourdeklarationen, Camp David-avtalet och andra historiska dokument av betydelse för förståelsen av den palestinsk-israeliska konfliktens utveckling. Författaren, Abdel-Qader Yassin, har varit forskningschef vid PLO:s planeringscentrum i Beirut och Tunis. Yassin har tidigare skrivit ett tiotal böcker i ämnet. Boken är illustrerad med kartor och vänder sig till en intresserad allmänhet.



Palestina Ett hemland nekas
Abdel-Qader Yassin
Invandrarförlaget

Marx i cyberspace


Frågan hur demokratin ska kunna förnyas är central i den norske samhällsdebattören Erling Fosses bok Marx i Cyberspace från år 2000. Det är den nya informationsteknologin och de digitala nätverken som är utgångspunkten för hans resonemang. Författaren menar bland annat att den politiska och ekonomiska makten förskjuts från nationalstaten till stadsregionerna. Språket är enkelt och här finns många fyndiga formuleringar. Trots detta är det ibland svårt att följa Fossens (enligt bokens förord "en fritänkande nomad") resonemang. I likhet med många andra som försöker analysera hur framtiden kommer att se ut koncentrerar han sig så mycket på nya trender att han glömmer det som förblir detsamma. Det betyder inte att Fossens bok skulle vara dålig. Tvärtom. Författaren gör många enskilda intressanta iakttagelser som kan roa eller oroa den politiskt intresserade allmänhet som boken vänder sig till.

Marx i cyberspace Ett manifest
Erling Fossen
Översättning från norska av Sven Rånlund
Förlag: Kogeröd Barr

Den dolda dagordningen


Reportern John Pilger skriver i denna bok från 1998 om skeenden i Burma, Irak, Vietnam, Kambodja, Sydamerika, Östtimor och labours Storbritannien. Det är faktaspäckade, dramatiska redogörelser för hur kampen för mänskliga rättigheter bedrivs i dessa länder och det ges en sorglig bild av västerlandets roll i detta. Författaren har trettio års erfarenhet av journalistik från oroliga platser i tredje världen. I Sverige publiceras hans artiklar i Aftonbladet.

Ett centralt avsnitt handlar om hur striden mellan tidningsmogulerna Robert Murdoch och Robert Maxwell krossade den anrika tidningen The Mirror. Folklig journalistisk ersätts av kommersiellt betingad populism i takt med att koncentrationen på mediamarknaden gör branschen allt girigare, hävdar författaren. Som titeln antyder sätter boken etablerade föreställningar på spel. Den vänder sig till alla som är intresserade av politik och nutidshistoria.



Den dolda dagordningen Reportage från bedrägeriernas tidsålder.
Ordfront
Översättning från engelska av Hans O Sjöström
Orginaltittel: Hidden agendas, 633 sidor.

Vänster och höger


I den här essän från 1998 som sålt över i 200.000 exemplar i Italien försvarar rättsteoretikern Norberto Bobbio det politiska fältets indelning i höger och vänster. De som hävdar att begreppen är förlegade eller tömda på sitt innehåll har glömt att vänstern alltid varit mer för jämlikhet än högern. Ett helt jämlikt samhälle skulle i högerns föreställningsvärld kväva friheten. Det handlar dock mer om en gradskillnad än artskillnad enligt författaren. I boken förs en nyansrik, ibland subtil diskussion kring vänstern och högerns natur där Bobbio hemvant analyserar politikens klassiska litteratur. Språket är enkelt och medryckande (utmärkt översättning) men det innehåller en del svåra fackuttryck. Bobbio betraktar sig som vänsterman, men hans analyser saknar värdeomdömen.



Vänster och Höger
Norberto Bobbio
Atlas 1998
Översättning Ervin Rosenberg

El Niño Berättelser om gatubarn i Mexico City

Den svenske fotografen Ken Klich har i tio års tid fotograferat några av de trettiotusen gatubarn som lever i artonmiljonersstaden Mexico City. I samband med en utställning på Stockholms stadsmuseum 1999 publicerades en del av dessa bilder i boken El Niño (Barnet). Här skildras barnens utsatta liv med mestadels okommenterade bilder. Det är vardagliga men ändå dramatiska och upprörande bilder av fattigdom, smuts, hunger, drogmissbruk, övergrepp men ibland också av värme och vänskap som förmedlas. Även otäcka bilder är vackert utförda. Den svartvita bildserien avslutas med några välformulerade anmärkningar av den framstående mexikanska författaren Elena Poniatowska. Här finns också kortare intervjuer med prästen Padre Chinchachoma och Manuel Capellin, som är chef för hjälporganisationen Casa Alianza. Deras personliga berättelser om hjälparbete bland gatubarn kompletterar bilderna på ett bra sätt.




En Niño En berättelse om gatubarn i Mexico City
Fotografier av Kent Klich
Text av Elena Poniatowska
Översättning från spanska av Eva Sjöblom
Förlag Journal

Priset för att leva


Priset för att leva (utgiven 2001) är en stridsskrift mot dammbyggena vid floden Narmada i centrala Indien som kommer att sätta 4000 kvadratmeter naturvuxen lövskog under vatten och fördriva ett stort antal människor. Det senaste halvseklet har 50 miljoner människor - oftast kastlösa och stamfolk - tvingats lämna sina hem och sin jord sedan marken dränkts till följd av dammbyggen. Arundhati Roy hävdar att dambyggena varken producerat den el som utlovats eller bidragit till konstbevattningen i den utsträckning som beräknats. Däremot har mycket mark blivit vattensjukt och ytterst få av de människor som förlorat sina hem och sina inkomster har fått någon kompensation. Att de stora dammprojekten är populära förklarar Roy med mutor och att världsbanken i princip alltid godkänner lån i detta syfte. Roys debutroman, De små tingens gud (1998) översattes till fyrtio språk och sålde i miljoner exemplar. Som debattör förenar Roy analytisk skärpa med stor retorisk talang.





Priset för att leva
Arundhati Roy
Bokförlaget Nya Doxa

onsdag, maj 02, 2012

Innovationer kan ofta spåras till staten



Alla som läst en grundkurs i ekonomisk historia vet att staten spelat en central roll för de tekniska och vetenskapliga framsteg som gjorts de senaste två hundra åren. Alla som är hyfsat allmänbildade borde misstänka det.

Emil Källström som är riksdagsledamot för Centerpartiet och dess ”innovationspolitisk talesperson” har dock inte en susning om hur vår värld utvecklats. Han kritiserar (SvD) Stefan Löfvens förslag om att inrätta ett innovationspolitiskt råd.

Naturligtvis söker han inte stöd i historien för denna uppfattning utan slår bara fast att ”Innovationer kan inte dirigeras fram uppifrån. Innovationer uppstår inte till följd av struktur och ordning.”

Naturligtvis behövs det privat forskning, företagsamhet och frihet för forskare men att hävda att innovationer inte kan dirigeras fram uppifrån är absurt. Internet, datorer, atombomber och kärnkraft togs ursprungligen fram av det amerikanska försvaret. Privata företag hade aldrig haft råd eller varit intresserade av att lägga ut så mycket pengar under så lång tid utan att ens veta om det skulle bli lönsamt. Alla branscher där Frankrike ligger bra till har staten styrt och ställt: kärnkraften, snabbtågen, flyg och rymdindustrin. I Japan och Korea är det samma sak. Det privata satsar sällan långsiktigt på forskning och utveckling utan statliga löften, garantier och hjälp.

Det är inte statens roll som är problemet utan hur själva planering och genomförandet ska gå till. Svenska politiker som tycks vara sämst utbildade i västvärlden verkar inte ha samma förutsättningar som kollegor utomlands. Svenska rikspolitiker politiker kombinerar det värsta av två världar: ingen yrkeserfarenhet och nästan inga studier. Eller så har de som Emil Källström en ideologisk utbildning som gör dem oförmögna att bilda sig en realistisk uppfattning av världen. Förhoppningsvis är Stefan Löfvens mer likt gamla tiders socialdemokrater som saknade högre utbildning men som genom praktisk erfarenhet och pragmatiskt sinne ändå kunde få mycket uträttat.

Mer om statens roll för innovationer: Arvet efter Hitler

Är Centerpartiet det mest världsfrånvända av alla riksdagspartier?

1. 2.

3. TV:s förenklingar ger politiska underbarn

Lästips:
State of inovation

Innovation and the state Political Choice and Strategies for Growth in Israel, Taiwan, and Ireland
The myth of the powerless state
MITI and the Japaneese Miracel


DN SvD


tisdag, maj 01, 2012

Första maj i Linköping

Flaggan är där. Plakaten, plakatbärarna, talarna, publiken. Barnen som leker i gruset. De äldre som vilar på bänken. Ungdomen på gräset. Allt tycks vara på plats.
Talet är ok, vädret är toppen. En bris av leda går över trädgårdsföreningen. De redan övertygade applåderar artigt. Allt är som vanligt på första maj.

SvD DN GP