tisdag, juli 31, 2012

Högre makter eller bilbälte?


Svenska Dagbladets ledarsida brukar rätt ofta servera falska alternativ. Idag bjuder man på ett som i sig själv är opolitisk men ändå praktfullt löjeväckande. Fyra personer i en bil är med om en singelolycka. Två omkommer, två överlever.

Vad kan detta bero på?

Den första tanken som slog mig, och förmodligen de flesta andra som ägnat frågan någon minut, är om man använt bilbälte. Men så tänker naturligtvis inte SvD:s ledarskribenter. Kanske för att de kubanska myndigheterna hävdar att de omkomna inte använt bilbälte, så det vore väll tjänstefel av ledarredaktionen att ens yppa att den möjligheten existerar. Bälte är kanske bara för trygghetsnarkomaner. Sedan tycks man också inte ha uppmärksammats hastighetsbegränsningarna.

Nej, ska man tro SvD har de överlevande haft ”tur eller änglavakt” . Och då vi ändå rör oss med metafysiska förklaringar erbjuder SvD rent av läsarna att välja ett av alternativen. Högre makter eller tur!

SvD skriver också helt korrekt att ”Det finns hittills inget som tyder på att Modig behandlats aggressivt illa av kubanska myndigheter”. Det är lika sant att det inte heller finns något hittills som tyder på att SvD ledarskribenter behandlar sina flick- och pojkvänner aggressivt illa. Ingen på redaktioner verkar heller vara misstänkt för mordbrand, kan man tillägga.

SvD hävdar också att Oswaldo Payás död är en förlust för hela "världen". Ska man tolka det som att det är omöjligt att överskatta Payás betydelse? Jag kan vara felinformerad men jag tror inte de flesta kubaner kände till Payás. Det är svårt att förstå hur man kan hedra någons minne med sådana närmast nordkoreanska överdrifter.



SvD DN DN2 DN3




torsdag, juli 19, 2012

Jan Myrdal 85 år!


Smockan hängde i luften. Det var en vårdag i slutet av nittiotalet och jag hade frågat efter en av Jan Myrdals skriftställningar på ett antikvariat på Södermalm. Ägaren – en äldre nyss så försynt man - reagerade som om jag hade hällt ut en hink skit på golvet.
- Vet du inte, skrek han, vet du inte, upprepade han, medan han höll en knuten näve strax under min näsa, vet du inte att Jan Myrdal är antisemit!
En kompis som följt med in gick baklänges mot utgången. Så nära att bli överfallen har jag inte varit sedan Vikman härjade på högstadiet. Jan Myrdal brukar inte lämna någon oberörd. En av mina kusiner tycker att han kramar muslimer och hatar honom för det. En av mina bekanta hatar honom för en bok han skrev om Albanien. Äldre förfasar sig för vad han skrivit om sina föräldrar, yngre ryser över vad han sagt om feminism eller homosexualitet. Många blir arga bara av hans röst och meningsbyggnad. Åter andra tål inte hans historiska referenser och källor. På ledarsidor hatas han numera mest och regelbundet som folkmordskramare för vad han skrivit om Kampuchea för fyrtio år sedan. Var tid och varje generation tycks ha sina egen Myrdal att förfasa sig över.

Jan Myrdal har varit portad från Sovjetunionen och USA. I sin ungdom blev han deporterad från Storbritannien. Hans senaste bok – Röd Stjärna över Indien – har gjort att nu även den Indiska regeringen förbjudit honom att besöka Indien. I Sverige har politiker krävt att han inte ska få tala i skattefinansierade lokaler.




Borgerlighetens behov av Jan Myrdal tycks inte sina. Oavsett om man diskuterar ärligt eller, vilket oftare är fallet, mot en avatar man själv skapat, kan man inte släppa gubben. Svenska ledarskribenter har aldrig ansett det nödvändigt att fundera över hur det kan komma sig att USA stödde Röda Khmererna i åratal efter att de genomfört sitt folkmord. Inte heller att det var det kommunistiska Vietnam som satte stopp för det. Men att Jan Myrdal inte såg något folkmord kan man inte släppa. För liberaler som hellre vill bli bedömda efter andras meriter än sina egna är den här gamla mannen helt enkelt ovärderlig.


Idag fyller Jan Myrdal 85 år. Min egen erfarenhet är att Myrdal är lika vänlig privat som han kan var stridbar som skribent. När jag jobbade på FiB gav han mig en byst av Marianne som inte bara är en symbol för den franska republiken utan också för frihet och förnuft. Nu är han 85, på det åttiosjätte. Grattis.

Fler om Myrdal idag.

Butter tar ordet: Jan Myrdals tio bästa böcker.
Åtta dagar: Jag Myrdal levande begravd

onsdag, juli 18, 2012

Ett folk, en klass, ett land, en ledare, ett parti


Fyra allianspartier bör bli ett, föreslog nyligen folkpartisten Carl B Hamilton i bland annat Expressen. Ett sunt och klokt förslag som kommer att undanröja onödig konkurrens om väljarna och förenkla genomförandet av den enda vägens politik. Folkpartiets gamla slogan "Ett folk, en klass ett land" bör alltså kompletteras med "Ett parti". Kanske bör land bytas ut mot rike (ein Reich på tyska) för vi är ju ett KonungaRike.

Frågan är dock vem som skulle bli Ledaren (Führer) för ett sådant parti och vårt folk (Volk) ? Ett parti kan ju inte gärna ha fyra ledare. Carl Hamilton har dock redan gett en vink om vem det skulle kunna vara. I slutet av juni föreslog Hamilton att vi skulle acceptera "tysk handledning i Europa". Vad vore mer naturligt än att det nya enhetspartiet får Angela Merkel som Ledare?

---
Affischen hittade jag hos Björnbrum. Han tror att den är gjord på trettiotalet.



tisdag, juli 17, 2012

Nej till militärt ingripande i Syrien


Den främsta förtjänsten med borgerlig representativ demokrati är att det är ett smidigt sätt att byta regering utan våld. Men kan demokrati införas med hjälp av utländsk militär?

De som menar att det är möjligt brukar peka på hur de allierade efter andra världskriget lyckades demokratisera axelmakterna. Men det är inte säkert att den här erfarenheten automatiskt kan överföras på andra stater. Italien och Tyskland hade redan erfarenhet av en inhemskt skapad demokrati. Så förhöll det sig inte med Japan men det landet hade hundraårig tradition av att importera organisationsformer från västvärlden. Den japanska marinen byggdes till exempel upp efter brittisk modell, armén efter fransk, och industripolitiken var i början kopierad rakt av från Bismarcks Tyskland. Mot den bakgrunden är det kanske inte konstigt att japan var så snabba med även acceptera västerländsk demokrati.

Efter andra världskriget har resultaten av försöken att införa demokrati med hjälp av bajonetter varit mindre framgångsrika. Ska man tro FN var det irakiska parlamentsvalet 2010 demokratiskt men utvecklingen reser frågetecken. Det finns en tydlig risk för att landet splittras upp i tre delar som var och en dominera av en etnisk eller religiös grupp.

Problemen med den irakiska demokratin visade sig till exempel när den shiitiske premiärministern Al-Maliki försökte få den sunnitiske vice presidenten Tariq al-Hashemi avsatt och arresterad. Human Right Watch hävdade i början av året att Irak höll på att bli en polisstat med hemliga fängelser och hemlig säkerhetspolis som står direkt under Al-Malakis befäl.

Libyen är allt för tidigt att uttala sig om. Kanske kommer man att hamna i en situation där en någorlunda demokratiskt vald regering fortsätter att begå övergrepp mot alla som haft sympatier med den gamla regimen plus landets svarta befolkning. Klart är att de stater som hjälpt rebellerna till makten nu har ett helt annat ansvar för de övergrepp som begicks på Kadaffis tid. Ansvaret blir ännu större för stater som nu återigen står i kö för att sälja krigsmateriel till det nya Libyen.

Krig får ofta helt oförutsägbara konsekvenser. Dålig information rättfärdigar ofta ingripanden som sedan inte kan göras ogjorda. Mycket talar för att västvärldens militära ingripande i Libyen indirekt ledde till att Malis demokratiskt valda regering störtades. Idag har separatister och islamister med hjälp av vapen från plundrade libyska förråd tagit kontrollen över en stor del av Mali. Det finns alltså goda skäl att anlägga en konservativ, försiktighetsprincip när det gäller krigsföretag. Men märkligt nog ser man sällan några som kallar sig konservativa i fredsrörelsen…

Afghanistan – där svenska soldater nu sedan tio år försvarar en knarkdiktatur – är annars det mest uppenbara exemplet på hur försöken att demokratisera ett land med hjälp av utländska soldater misslyckats.

Krig knappast ett neutralt instrument utan tenderar i sig själv att undergräver demokratiska strävanden. Inte minst när gäller utländsk militärs ingripande. Man kan ju till exempel fråga sig hur Sverige utvecklats om Storbritannien fått för sig att landsätta trupper i Stockholm under storstrejken 1909 i syfte att hjälpa demokratiaktivisterna. Det är inte vågat att anta att svensk nationalism i stället hade försvagat demokratirörelsen.

Demokratin försvagas också om man kan misstänka att den genomdrivs för att främja helt andra, geopolitiska syften. Det högst selektiva intresset för att införa demokrati med hjälp av västvärlden bajonetter skvallrar också om att syftet med demokratin snarare uppfattas som ett medel än ett mål i sig. USA och Europa stödde till exempel Saddam Husseins diktatur när denne begick sina värsta övergrepp mot kurder och Iran och vände emot honom först sedan han hotade amerikanska intressen.


Ett genuint intresse för att med våld införa demokrati – även i västvänliga diktaturer – vore ännu värre än dagens selektiva och hycklande politik. Det skulle ju leda till krig utan slut!

Militära ingripanden brukar också rättfärdigas med att syftet är att förhindra övergrepp mot civila. Mot det talar att västmakter som ingriper aldrig på allvar utreder hur många civila man själva orsakar. Nato som sa sig ingripa i det libyska inbördeskriget i syfte att skydda civila har till exempel inte varit intresserad av att ta reda på hur många civila libyer som dödats av västmakternas bomber. Och trots att sanktionerna och invasionen av Irak kostat uppåt en miljon civila dödsoffer låtsas man sällan om att politiken inneburit ett enormt lidande för det irakiska folket. Frågan är hur trovärdiga beslutsfattare och opinionsbildare som hävdar att man bör stödja militära ingripanden är när de samtidigt underskattar antalet dödade irakiska civila med två nollor.

DN SvD1 SvD2 DN2 SvD3 DN3 DN3Svd4

måndag, juli 16, 2012

Sjuhundra amerikanska baser?


Hur många amerikanska baser finns det egentligen utanför USA? Bloggen Det progressiva USA anklagar den bloggande läkaren Anders Romelsjö för att "fabricera fakta" när denne talar om 700 militärbaser.

Chalmers Johnson, en av de främsta kritikerna av det amerikanska militärindustriella komplexet, och som bland annat var verksam på Berkeley skrev en artikel för åtta år sedan där han uppgav ungefär samma siffror som Romelsjö:

"At Least Seven Hundred Foreign Bases

It's not easy to assess the size or exact value of our empire of bases. Official records on these subjects are misleading, although instructive. According to the Defense Department's annual "Base Structure Report" for fiscal year 2003, which itemizes foreign and domestic U.S. military real estate, the Pentagon currently owns or rents 702 overseas bases in about 130 countries and HAS another 6,000 bases in the United States and its territories."

Uppgifterna har visserligen några år på nacken kan väl ändå ge en vägledning. Den officiella källa Det progressiva USA länkar till uppger hur många soldater USA har i olika länder men säger inget om hur många baser man har i varje land. Idag har USA officiellt inga soldater i Irak (och därmed inga baser antar jag) men det lär finnas 30 000 instruktörer och rådgivare på den amerikanska ambassaden. Det finns med andra ord en vilja att mörka.

Jag gjorde en intervju med Johnson två år innan han gick bort.

Anders Romelsjös egen blogg
Även Björnbrum har kommenterat

Svensk, inte hora


Amerikaner är vänliga och bryr sig om varandra avslöjar Roland Poirier Martinsson som är bosatt i Austen, Texas. För några år sedan berättade en man som försörjer sig på att utrota ohyra om sitt liv för Timbros man i Texas. Och när han nyligen var ute och tittade på ett hus hände det igen: ännu en man tilltalade honom. Den här mannen var vänlig nog att berätta var gränsen till hans egendom gick och Poirier trodde till och med ett tag att han skulle att bli bjuden på lunch. Väl hemma hurrar bilister på Poirier när han joggar. Även i butiken talar man med Poirier.

Poirier har rätt i att amerikaner talar mer med varandra än svenskar. Faktum är att de flesta folk i världen, bortsett från finnar och islänningar, nog talar mer med varandra än svenskar. Alla som varit söder Trelleborg har säkert noterat det. Och min erfarenhet är att man talar mer med varandra i dollarmiljonärernas inhägnade kvarter i Manila än på Manhattan eller i Bronx.

Att prata är dock i sig inte automatiskt ett tecken på gemenskap. En person som bara talar om sig själv och aldrig frågar eller visar intresse för hur du har det är inte vidare öppen. Och av döma av vad Poirier skriver i sin SvD krönika tycks han förväxla självupptagenhet med gemenskap.

Svenskar talar lite men litar ganska mycket på varandra. Här finns ännu inte så många gated communities som i USA, och stängsel och murar runt tomter är sällsynt. Förtroendet för såväl stat som grannar är högt. Det finns det också skäl för: brottsligheten i Sverige är betydligt lägre än i USA. Även svenska folkets villighet att betala högre skatter än i USA kan också ses som ett tecken på gemenskap och förtroende. Svenskar litar i högre grad än amerikaner på att skattemedlen kommer väl till användning.

Men Poirier har helt rätt i att motion i USA väcker uppmärksamhet på ett helt annat sätt än här. När en vän till mig för ett par år sedan promenerade av sig middagen i ett bostadsområde i USA stannade en polisbil. De antog att hon var prostituerad.

- Jag är ingen hora, förklarade hon. Jag är svensk.

DN

SvD:s problem med yttrandefriheten


Svenska Dagbladet är inte en tidning som brukar tillmäta demonstrationer i demokratier någon större vikt. Opinionsundersökningar ges i regel betydligt större uppmärksamhet och demonstrationer kommenteras nästan enbart om det förekommit våld eller skadegörelse.

Trots detta hävdar nu SvD:s ledarskribent Benjamin Katzeff Silberstein att frånvaron demonstrationer mot en osmaklig iransk karikatyrtävling skulle vara beviset för att västvärlden inte lider av dubbelmoral i frågan.

”Tävlingen drogs igång för att visa på västvärldens dubbelmoral. Att vi försvarar yttrandefriheten när det handlar om kränkningar av muslimer men inte när det handlar om annat, såsom Förintelsen. Men man kan säga att poängen minst sagt gick förlorad. Det uppstod inga gatuprotester eller kravaller i väst som reaktion på tävlingen. Kraven på censur och förbud väcktes aldrig, inte heller vid årets karikatyrtävling. Västvärlden tror i allmänhet, till skillnad från den iranska regimen, fortfarande på yttrandefrihet.”

Att vi det finns en dubbelmoral i frågan om yttrandefrihet är dock uppenbart. Inte minst om man följer hur SvD ledarsida skriver om dessa frågor. Förra året problematiserade SvD:s ledarskribent Daniel Persson ett franskt lagförslag om att förbjuda förnekandet av folkmordet på armenier under första världskriget. Det var en bra ledare som utgick ifrån klassiska liberala värden. Problemet är att SvD ledarsida aldrig på motsvarande sätt kritiserat lagar som kriminaliserar förnekandet av folkmordet på judar under andra världskriget.

Varken Daniel Persson eller Benjamin Katzeff Silberstein lär någonsin klargöra sina positioner i den här frågan. Intresset för yttrandefriheten är nämligen selektivt. Precis som SvD i flera år publicerat påståenden om att muslimer skulle ligga bakom de antisemitiska brotten i Malmö men aldrig skulle drömma om att publicera lika lösa påståenden om att judar skulle ligga bakom det ena eller andra brottet. Självcensuren är överväldigande.

SvD intresse för yttrandefriheten och demokrati är alltid selektivt. Benjamin Katzeff Silberstein skriver till exempel nästa på daglig basis om Nordkorea. USA vänliga diktaturer får däremot i regel ingen uppmärksamhet. Det är ingen slump att SvD inte har en Saudiarabienblogg.

----

Bilden ovan: En bekant till mig visar ett femvåningshus han ritat och byggt i ett asiatiskt land. Hakkorset är på många sätt en idealisk form att bygga hyreshus på förklarar han. Bästa formen i händelse av jordbävningar är cirkeln men det blir billigare att bygga i fyrkanter då allt material tillverkas så. Bryter man av fyrkanterna så får alla lägenheter ljus, vilket är viktigt då huset ligger i ett land där elen är dyr. I Sverige är det förmodligen olagligt att bygga hakkorsformade hus.


onsdag, juli 11, 2012

Orwellsk försvarsretorik från moderaterna


”Försvaret allt närmare kollaps” var rubriken på en intervju med försvarsanalytikern Johan Tunberger som SvD publicerade i slutet av april. I dagarna skrev försvarsanalytikern och tidigare översten Bo Pellnäs en artikel på DN debatt med närmast identisk problembeskrivning. Och hur skulle försvaret kunna göra annat än befinna sig i kris när anslagen varit oförändrade sedan 1989!? Det är värre än att ha samma lön som 1989 eftersom kostnaderna för försvarsmateriel ökat snabbare än andra priser.

Resultatet av de frysta försvarskostnaderna är inte bara att försvarets materiel åldrats (Pellnäs hävdar att arméns stridsfordon snart platsar i ”veteranfordonsklassen”) hela vapenslag saknas!
”Den totala frånvaron av modernt luftvärn kan komma att stå oss dyrt. Arméns brigader (två i bästa fall!) blir sårbara, flygvapnets baser likaså. Marinens fartyg kommer inte att kunna operera ute till havs.”

Och trots att Ryssland utökar sin militära kapacitet fortsätter den svenska ”slakten” på försvaret. ”Besparingar är ett mål i sig och påverkas inte av verkligheten.” är Pellnäs slutsats. ÖB har talat om att det snart är dags att lägga ner antingen marinen eller armén om nedskärningarna fortsätter.

De här åsikterna delas av många med insyn i försvarsfrågor. Undantaget är de vars försörjning är direkt beroende av att de underordnar sig den moderata partipiskan.
Ska man tro den moderata ordföranden i försvarsutskottet, Hans "Tvåkronan" Wallmark lever vi i den bästa av världar. När Sten Tolgfors tvingades avgå på grund av oegentligheter beskrev han läget så här:

”Det finns (…) skäl att påminna om de stora insatser Sten Tolgfors gjort för det svenska försvaret. Han har på ett gediget sätt medverkat till en nödvändig reformering och renovering. För några år sedan präglades debatten mycket av budgetunderskott och förbandsnedläggningar. Så är verkligen inte fallet idag!
Överbefälhavaren har nyligen presenterat både Årsredovisning för 2011 som Försvarsmaktens budgetunderlag. Rutinerna har stramats upp och numera redovisas till och med överskott. Drygt 500 miljoner kronor kan föras över från 2011 till kommande år. Pengar som medverkar till ett välbehövligt manöverutrymme.”

I stället för att på allvar bemöta kritiken skrev Wallmark igår en artikel där han bland annat kritiserade Finland för att inte ha en tillräckligt ambitiös försvarspolitik (!) och insinuerar att ökat nordiskt samarbete kan lösa eventuella problem.

Från de som lämnat den moderata köttgrytan låter det dock annorlunda. Så här skriver den fd moderata riksdagsmannen Rolf K Nilsson:
"För min personliga del så är jag milt uttryckt mycket besviken på den försvarspolitik som moderaterna står för idag. Jag får ibland emot mig att det också till del är mitt fel att partiet har hamnat där det står idag eftersom jag såsom varande moderat riksdagsledamot föregående mandatperiod satt med i riksdagens försvarsutskott. Och det var under den mandatperioden den moderata försvarspolitiska ökenvandringen började. Jo, jag satt med och kanske jag kunde gjort mer internt motstånd. Men jag vill nog hävda att vi som då satt i försvarsutskottet, som utgjorde den moderata försvarskommittén, till mycket stor del agerade motståndsrörelse. Vi ville ha mer försvar, vi ville ha ökad uppmärksamhet österut, vi hade en annan bild av framtiden än den som blev den moderattledda regeringens."




I samma serie: Sex, lögner och vapenaffärer

DN2 DN

måndag, juli 09, 2012

En riktig ekonom


Höjd a-kassa ökar arbetslösheten hävdar Svenskt Näringslivs PR man Stefan Fölster. SvD faktagranskning visar att Fölsters påståendet faktiskt stämmer med vad den nationalekonomiska forskningen kommit fram till. Men hur relevant är frågeställningen? Ingenstans berättar man hur mycket arbetslösheten påverkas av ersättningsnivån.

En låg ersättning kan visserligen tvinga eller förmå en arbetslös att ta ett dåligt betalt jobb snabbare men hur skulle den kunna förmå företag att köpa mer arbetskraft? Företag behöver inte heller färre ingenjörer eller servitriser om a-kassan höjs. Effekten av sänkt eller höjd a-kassa bör vara ytterst, ytterst, marginell.

SvD artikel illustrerar varför August Strindberg kallade nationalekonomi för
”en vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete”.
Gunnar Myrdal – Stefan Fölsters morfar – var väldigt medveten om att nationalekonomi inte var fri från ideologisk barlast. Fölster borde läsa morfars ypperliga lilla bok Vetenskap och politik i nationalekonomi från 1968:
"Fakta organiserar sig inte själva till begrepp och teorier endast genom att man ser på dem; utanför en referensram av begrepp och teorier finns inga vetenskapliga data, bara kaos. Det ligger ett oundvikligt a priorielement i allt vetenskapligt arbete. Frågor måste ställas innan svar kan ges. Alla frågor är uttryck för vårt intresse för världen - de är i grunden värderingar. Värderingar kommer således med nödvändighet in redan på det stadium, då vi observerar fakta och företar teoretisk analys, och inte bara på det stadium då vi drar politiska slutsatser från fakta och värderingar".


Men det är som Upton Sinclair sa
”svårt att få en man att förstå något när hans lön är beroende av att han inte förstår det”
.
Risken är överhängande att Stefan Fölster skulle bli arbetslös om han insåg att hans morfar hade rätt.

söndag, juli 08, 2012

Give 'em Hell Harry

Avgörande år är den svenska titeln på den amerikanska presidenten Harry Trumans krigsmemoarer som skrev och publicerades i mitten av femtiotalet. När Truman ärver presidentposten från Franklin D Roosevelt ("Det har behagat gud att i sin oändliga visdom beröva oss Franklin Roosevelts livgivande närvaro") vet han inte mer om kriget eller utrikespolitik än vad man kan läsa i tidningen. Så säger han i alla fall själv.

Harry Truman var en god människokännare redan som barn, förklarar Truman. Han förstod tidigt att man kunde få folk att göra som man vill om man begriper sig på dem. I sina memoarer ger Truman många prov på sin förmåga att analysera människor. Stalin, noterar Truman, är till exempel kort: kanske bara 165 centimeter och kortfattad. Churchill är också kort men talar mer och bättre. Bägge är kortare än Truman. Ingen av dem tycker om att vara kortare än Truman. Men denna insikt (och liknande) tycks inte ha hjälpt Truman i några förhandlingar mellan stormakterna. Kanske kan det dock förklara varför Charles de Gaulle (196 centimeter) aldrig blev inbjuden till Potsdam eller tidigare möten. Truman var för övrigt precis som Hitler 173 centimeter men det berättar han inte.


En inte obetydlig del av Trumans memoarer består av citat från telegram, noter och brev där han ofta utbyter hövliga fraser med utländska ledare och amerikanska politiker. Här och där slänger han in ett brev till sin nittioåriga mamma. I dessa berättar han på ett språk anpassat till femåringar vad för mat man ställt fram på olika bjudningar.


Då boken bara är på lite mer än fyrahundra sidor har mindre viktiga händelser, som Hitlers folkmord, fått utelämnas. Här finns faktiskt inte en rad om förintelsen av sex miljoner judar så man undrar om Truman kanske bara skröt när han hävdade att han visste vad man kunde läsa i tidningarna. Inbakat i en lång mening om flyktingsituationen finns en passage som tyder på att Truman ändå kan ha hört talas om 1900 talets största folkmord:…”men det fanns judiska överlevande från de nazistiska förföljelserna (…)vilkas återsändande fördröjdes av politiska skäl.” En förklaring kan vara att Truman helt enkelt inte gillade judar. I sin dagbok skriver han några år senare att:

"The Jews, I find, are very, very selfish" (...)

"They care not how many Estonians, Latvians, Finns, Poles, Yugoslavs or Greeks get murdered or mistreated as D[isplaced] P[ersons] as long as the Jews get special treatment."
He continued: "Yet when they have power, physical, financial or political neither Hitler nor Stalin has anything on them for cruelty or mistreatment to the underdog."

Fast Truman var inte bara ointresserad av judars lidande utan tycks överlag ha hållit en professionell distans till alla människors lidande. Under en färd genom ett sönderbombat Berlin skämtar han:
”Jag hade aldrig sett något så förstört. Så går det, anmärkte jag, när man sträcker benen längre än skinnfällen räcker”.
De civilas lidande är inte heller en fråga som är uppe när Truman redogör för sitt beslut att använda kärnvapen mot Japan. I sitt radiotal hävdar han felaktigt att Hiroshima var en militärbas. I sina memoarer nämner han aldrig att det finns japanska civila:

”Det tillkom mig att besluta om var och när atombomben skulle användas. Låt oss inte ge rum för någon missuppfattning! Jag betraktade bomben som ett militärt vapen och hade aldrig tvekat om att den borde användas. Mina främsta militära rådgivare tillrådde det, och när jag talade med Churchill förklarade han genast att atombomben naturligtvis skulle användas om den kunde bidra till att göra slut på kriget.
Innan jag beslöt att ta bomben i bruk ville jag förvissa mig om att dess användning som vapen överensstämde med överenskomna konventioner för krigsföringen. Det innebär att den skulle fällas så nära ett krigsviktigt industricentrum som möjligt. ”

Men att kärnvapenbombningarna av Japan avslutade kriget är ett rätt tveksamt påstående. De konventionella bombningarna av japanska städer dödade redan betydligt fler japaner än atombomberna. I Europa hade de flesta större tyska städer jämnats med marken utan att varken den tyska regeringen eller befolkningen drivits till att kapitulera. Ett par hundra B 52 bombplan hade kunnat skapa samma förstörelse atombomben som föll över Hiroshima : kärnvapen var inte mycket mer än en utökad bombkampanj.


Bilderna från det ödelagda Hiroshima skvallrar också om att även kärnvapen har en begränsad kapacitet att förstöra. De flesta husen i Hiroshima har förintats men bara trähusen. Hus som byggts av sten eller cement står kvar. Även hus i betong nära nedslagsplatsen stod kvar. På fotot här ovan kan man också se att bron står kvar. Vari ligger det militär värdet i ett vapen som inte kan förstöra infrastruktur som broar?

Man kan också fråga sig varför Truman gång på gång i sina memoarer kräver att Sovjetunionen ska anfalla Japan efter Tysklands kapitulation om han verkligen trodde på kärnvapnens förmåga att avgöra kriget. Inte minst då han är så oroad över att Sovjet ska få ett inflytande över efterkrigstidens Japan.


lördag, juli 07, 2012

Den gode Hitler


Idag återger flera svenska tidningar uppgifter om att Adolf Hitler beordrat att en judisk man Ernst Hess, som varit hans befäl under första världskriget, varken skulle deporteras eller ställas inför rätta.

Orden efterlevdes inte men det är inte enda gången som Hitler personligen ingripit för att rädda judar från de förföljelser han själv beordrat. När Nazityskland anslöt Österrike såg Hitler till att Eduard Bloch, den judiske doktor som skött hans döende mor (1907) , kunde emigrera till USA. Dr Bloch hävdade att han under sina 44 år som läkare ”aldrig sett en ung man som var så drabbad av smärta och sorg som den unge Adolf Hitler!” (citerat ur John Lukacs Hitler i Historien).

Att Hitler led av ett patologiskt hat mot allt judiskt verkar ändå mot bakgrund av vad mannen sagt, gjort och skrivit som rätt uppenbart. I ett känt stycke av Mein Kampf skriver han om judarna att:

"Det hände mig sedermera ofta, att jag mådde illa, när jag kände lukten av dessa kaftanbärare. Därtill kom även de osnygga kläderna och den föga hjältelika gestalten. Allt detta kunde inte verka tillräckligt tilldragande, utan måste göra ett rent frånstötande intryck, när man utom den kroppsliga osnyggheten plötsligt upptäcker det utvalda folkets moraliska smutsfläckar. Ingenting har på kort tid gjort mig så betänksam som den alltmer tilltagande insikten om arten av judarnas verksamhet på vissa områden. Fanns det månne något ruttet eller skamlöst av något slag, framförallt på det kulturella området, i vilket icke åtminstone en jude var delaktig. Om man försiktigt skar hål på en dylik böld fann man – liksom masken i en ruttnande kropp – en liten jude, ofta alldeles bländad av det plötsliga ljuset."

Trots att Mein Kampf är fylld av liknande hatfulla angrepp kan man undra inte många formuleringar ändå inte främst hade ett taktiskt syfte snarare än att avspegla Hitler fullständiga syn på världen. På ett annat ställe i Mein Kampf skriver Hitler nämligen av vikten att förenkla:
”…över huvud taget har alla verkligt stora folkledares genialitet under alla tider i första rummet bestått i att inte splittra ett folks uppmärksamhet utan alltid koncentrera den på en enda motståndare. Ju enhetligare denna insats av ett folks stridsvilja verkar, desto större blir rörelsens magnetiska dragningskraft, och så mycket kraftigare blir stöten. En stor ledare kan till och med få personer av vitt skilda åsikter att synas tillhöra blott en enda kategori, emedan vetskapen om olika fiender hos svaga och osäkra karaktärer blott allt för lätt leder till tvivel på den egna sakens rättfärdighet.

När den villrådiga massa ser sig i strid med alltför många fiender, blir den genast objektiv och frågar sig själv, om verkligen alla andra har orätt och blott det egna folket eller egna rörelsen har rätten på sin sida.

Redan i och med detta inträder den första förlamningen av den egna kraften. Därför måste alltid ett flertal motståndare av sinsemellan olika åsikter sammanfattas, så att den stora massan av den egna anhängarna tror, att kampen blott föres mot en enda fiende. Detta stärker tron på den egna sakens rättfärdighet och ökar förbittringen mot den, som vågar angripa densamma. ”

I Hitlers politiska testamente hävdar han plötsligt att det inte existerar någon judisk ras.

”We use the term Jewish race as a matter of convenience, for in reality and from a genetic point of view there is no such thing as a Jewish race”
(13 februari 1945)


SvD

DN