tisdag, december 31, 2013

2013 fäfotens år


Bild Dave Brown

2013 blev inget vidare år. Den arabiska våren kom av sig. Egyptens första demokratiskt valda president avsattes av militären. Upproret i Syrien har i hög grad tagits över av islamister. Edward Snowdens avslöjanden om den amerikanska övervakningen, FRA i Sverige. Runt om i Europa har främlingsfientliga partier gått fram. Sverigedemokraterna överlever sina självmål på ett sätt som Ny Demokrati inte förmådde. Kanske beror det mer på förändringar bland väljarna än att Jimmie Åkesson skulle vara skickligare politiker än Ian och Bert. Demokratin, liberalismen och humanismen har fått sina törnar under året som gått.

Ekonomin har legat för fäfot. EU har ingen plan för att komma till rätta med de ekonomiska problemen. Tyskland, unionens största stat är handlingsförlamat och ägnar sig åt Luthersk moraliserande i stället för att försöka lösa situationen. Ett slakteri i norra Frankrike som gick i konkurs för ett par månader sedan illustrerar hur ohållbar den ekonomiska politiken är. 800 personer förlorade jobbet. Franska arbetare är generellt mer produktiva än tyska men Tyskland har en klar konkurrensfördel: landet saknar minimilöner. Upp till tio procent av de som jobbar på tyska slakterier kommer från Östeuropa och tjänar runt 2 euro i timmen. Förbundskansler Ingela Merkel talar om återhållsamhet men om andra länder kunde kopiera Tysklands ekonomiska politik skulle det få katastrofala följder. Även rationalismen har fått sina törnar i år.

2013 sökte sig tiggare från Rumänien även utanför storstadsområdena. I Linköping sitter de nu till och med utanför konsumbutiker i förorterna. De har ingen utbildning, inga särskilda färdigheter eller språkkunskaper som gör dem anställningsbara. Och både Rumänien och EU saknar vilja att satsa resurser på att integrera dem i samhället. De småpengar som EU skickat för att åtgärda den värsta nöden har dessutom stulits av rumänska byråkrater för ”administrativa projekt”.

När den första tiggaren, en kille i tjugoårsåldern, dök upp i Linköping – för runt tio år sedan – väckte det häftiga reaktioner. En ung kvinna skällde ut honom: ”I Sverige tigger man inte”. 2003 kunde en enda tiggare skaka om den svenska självbilden. 2013 har de blivit ett normalt inslag i vardagen. Precis som vi vant oss vid tanken att vara övervakade när vi talar i mobilen eller surfar på nätet. Om några år kommer vi kanske tycka att det är lika normalt att se ”etniska svenskar mitt i livet”, som statsministern uttryckte sig, att sitta och tigga. Om vi avskaffar kollektivavtalen, vår motsvarighet till minimilöner, lär många börja tigga efter arbetsdagens slut. EU:s slogan för 2013 kunde ha varit: en tiggare i varje gathörn.

tisdag, december 24, 2013

Omoralisk välgörenhet


Bild tagen härifrån

(Förtydligande dagen efter: Det här är parodi på Israelvänners sätt att resonera om bojkott och kritik av Israel.)

Gästinlägg från Ulf Undergrufva, ordförande i föreningen Israel sist.

Medan miljoner människor svälter i Afrika sitter tiggare, ofta från Östeuropa, och tigger i svenska städer. Ändå finns det personer som ger dessa relativt välfödda tiggare pengar trots att de inte skickat en krona till de afrikaner vars lidande är så många gånger större. Välgörenhet som instrument är ifrågasatt i den akademiska litteraturen men det verkar inte bekymra de som gärna ”ger”. Det är också tveksamt om välgörenheten höjer den ekonomiska tillväxten i Östeuropa. Vad gör en tjuga i en mössa i Sverige för utvecklingen av rumänska byar?
De som ger tiggare pengar måste som prejudicerande exempel också skänka pengar till hungrande i Etiopien, Sudan och ett trettiotal andra länder. Ja, innan man skänker pengar till någon måste man först identifiera vilka som svälter mest här på jorden. Det är suspekt och omoraliskt att bara ge till första bästa tiggare man stöter på i Sverige.

tisdag, december 17, 2013

Konsten att alltid ha fel



Nils Eric Sandberg skriver ofta föraktfullt om personer som inte delar hans världsbild. I sin senaste krönika i Kristianstadsbladet tar upp han en debatt med biskop Ytterberg och miljöpartiets Birger Schlaug han hade för åratal sedan. Sandberg hävdar att dessa herrar ”utvecklat hög resistens mot intellektuell påverkan”. Sandberg skrev om den här debatten redan 2007 och använde identiska formuleringar.

Birger Schlaug har gett en helt annan beskrivning av debatten. Schlaug skriver på sin blogg att Sandberg uppträtt så arrogant och verklighetsfrämmande att till och med borgerliga sympatisörer i publiken blev generade.

”… Sandberg mådde väldigt illa av att jag pratade om att ekonomin också rymde det som kallas externa effekter, i form av miljöförstöring, och att miljöskatter är att se som betalning för de externa effekterna av en verksamhet. Och teknik var för herrarna bara sådant som de själva gillade: t ex kärnkraft, men inte vindkraft.”

I sin senaste krönika ger Sandberg intrycket av att lägre skatter skulle leda till både högre skatteintäkter och högre tillväxt. Krönikan bygger bara på ett antagande: ”Progressiviteten i skattesystemet skadar sannolikt ekonomin eftersom den fungerar som straffskatt på utbildning, arbete och företagande”.

Men är det som är ”sannolikt” sant? Om Sandberg har rätt borde till exempel Danmark vara fattigt och Senegal rikt. Den amerikanska ekonomin borde ha legat i ruiner på femtio, sextio och sjuttiotalet när man hade marginalskatter på 91-70 procent. I själva verket var tillväxten högre och arbetslösheten lägre än idag, då skatterna är betydligt lägre. Höga skatter leder inte automatiskt till högre tillväxt men nationalekonomisk forskning ger inte belägg för att höga skatter skulle ha de negativa konsekvenser som Sandberg tjatat om i årtionden. Det är därför Sandberg bara stödjer sig på teorier och tankeexperiment.

Sandberg gör detta fel i stort sett varje gång han skriver om ekonomi. I en krönika (20/5 2013) skriver han att det relativa fattigdomsbegreppet är ”vansinne, för en logiskt tänkande person” Man ska inte jämföra olika grupper hävdar han: ”det viktiga är hur individernas inkomster utvecklas över tiden”. Så länge de fattiga får det bättre i absoluta tal gör det inget om deras relativa inkomster minskar hela tiden. Ändå är det välkänt att jämlikheten påverkar folkhälsan. Låginkomsttagare lever fler år kortare än höginkomsttagare. Är det verkligen ”vansinne” att ta hänsyn till att socialmedicinsk forskning visar att ojämlikhet förkortar människors liv? Vem är det egentligen som ”utvecklat hög resistens mot intellektuell påverkan”?

lördag, december 14, 2013

Kina på Månen


Bild snodd härifrån

senaste nytt om den lyckade landningen här

DNSvD


Så här mycket uppmärksamhet fick Kinas månlandning av New York Times webbupplaga:



(en rad, i mittenkolumnen, längst ner, under rubriken other news)




fredag, december 13, 2013

Rör inte mitt Tinnis



Folkpartiet i Linköping vill att alla Linköpingsbor kommer med idéer om vad som ska hända med Tinnis, utomhusbadet, nu när Simhallen tydligen ska rivas, rapporterar Corren. Den attraktiva marken ska användas till att bygga bostäder (Jag kan gissa namnet på byggherren).

Varför folkpartiet plötsligt är intresserad av vad väljarna tycker är en gåta. Men tog ingen hänsyn till den allmänna opinionen när man beslöt att riva Simhallen och bygga en ny i Kallersta, som ligger en bit bort från centrum.

Jag har ett bättre förslag: flytta Stadshuset till Kallersta eller något annat industriområde. Stadshusets har ett ännu mer attraktivt läge än Simhallen och kommunen skulle dra in en större slant. Dessutom är det betydligt färre linköpingsbor som har ärenden i stadshuset än i Simhallen. Så det gör inget om Stadshuset ligger lite vid sidan av centrum. Stadshuset behöver inte nödvändigtvis flyttas till Kallersta. Tornby industriområde går lika bra.

USA utökar sanktionerna mot Iran



Den 24 november kom USA överens med Iran om lättnader i sanktionerna mot att Iran fryser sitt kärnkraftsprogram på nuvarande nivå. I avtalet förbinder sig USA bland annat inte ytterliga försöka minska Iran oljeexport.
Trots detta införde USA igår sanktioner mot ytterligare 36 fartyg, 12 företag och fyra privatpersoner som gjort affärer med Iran.
En talesperson för amerikanska UD menar att överenskommelsen som man presenterade den 24 november inte gäller ännu. Om det stämmer borde Iran kunna installera tusentals nya centrifuger utan att amerikanerna ser någon anledning att klaga. Iran har nu (tillfälligt?) valt att avbryta de fortsatta förhandlingarna med USA. Oavsett om detta är ett brott mot avtalet eller bara ett brott mot avtalets anda visar det att USA inte kan vara så oroligt för iranska kärnvapen som man hävdar. För att förhindra att ytterliga några skepp med iransk olja når världsmarknaden riskerar man hela överenskommelsen.

DN DN2

torsdag, december 12, 2013

Selektiv pacifism

Idag skriver Mats Johansson om Moderaternas aviga inställning till Nelson Mandela och ANC i SvD.

"Sant är att det länge fanns en tvekan bland moderater att engagera partiet aktivt i kampen mot apartheid. Jag vet, ty jag var med. Problemet var våldet, det faktum att ANC inte uteslöt väpnad kamp mot förtryckarna."

Det låter som en bra ursäkt så länge man inte funderar på hur moderaterna resonerat i andra konflikter. Moderaterna är inte direkt kända för pacifism. I andra sammanhang har man inte haft något emot våld. Vid upploppen på himmelska fridens torg tog man inte avstånd från demonstranterna. Så våld mot kommunistiska regimer är bra. Men våld mot apartheidregimer som Sydafrika (eller Israel) är terrorism. Frågan man kan ställa sig är varför moderaterna gör denna skillnad om man verkligen tycker att apartheid är så hemskt.

---

Mats Johansson var för övrigt, om jag minns rätt, chefredaktör för SvD en gång i tiden. Men av någon anledning så tycker man inte det är värt att nämnas i presentationen.

Skatter är värre än främlingsfientlighet



Uppsala nya Tidning chockar idag med att ha en välskriven och intressant ledare (Hur tänkte man på DN) om den unkna annons om invandrare som Sveriges största morgontidning publicerade nyligen. (Även Correns Maria Björk Hummelgren har faktiskt fått till en bra ledare idag. Vad är det som händer?).


”Pressen verkar inte bara inom tryckfrihetens formella regler. En tidning har också en egen värdegrund, ett ärende, etiska principer som den försöker leva upp till. Helt oavsett tidningarnas skiftande politiska tendens i övrigt så brukar det råda enighet om att man ska undvika att misstänkliggöra hela grupper av människor på grund av deras härkomst, etniska eller religiösa bakgrund, kön eller sexuella orientering liksom att man inte medvetet ska sprida oriktiga eller uppenbart vilseledande uppgifter.
Denna annons bryter tydligt mot båda dessa principer. Man skulle kunna hävda att den också rör sig i utkanten av internationellt vedertagna regler för marknadskommunikation genom att den gör reklam för en vara (boken) genom att spela på rädsla och fördomar mot människor med en viss bakgrund.”


Motsvallsbloggen har kritiserat annonsens vilseledande statistisk.

UNT:s ledarskribent menar att det är ”obegripligt att” DN inte tackade nej till den. Hade annonsen presenterat statistisk om judar – korrekt eller inte – hade nog DN gjort en annan bedömning. Själv anser jag egentligen bara att hets mot folkgrupp är självklart skäl att neka publicering.

Men det är intressant hur oproblematiskt DN ser på annonsen. När Skattebetalarnas organisation för några år sedan försökte köpa annonsplats tackade DN nej till deras pengar. Att publicera en annons som förespråkade höjda skatter stred mot DN:s värderingar. Först efter påtryckningar från andra medier tog man till slut in annonsen. DN krävde dock att Skattebalarnas organisation tog bort sitt bankgironummer, om jag minns rätt.

DN SvD

måndag, december 09, 2013

Den moraliska motsvarigheten till bokbål



Att se till att en bok inte säljs någonstans är inte censur. Tryckfriheten påverkas inte heller. Inte heller är det en inskränkning av yttrandefriheten att ett stoppa försäljningen för boklådor är kommersiella företag: de verkar för vinst inte yttrandefrihet. Bara för att en boken inte strider mot lagen är inte heller ett skäl att stoppa försäljningen eftersom lagen om hets mot folkgrupp lägger ”ribban” högt.

Så här resonerar Henrik Bachner i DN. Boken han vill ha bort är Sion Vises protokoll men det är tydligt att han menar att det finns många fler rasistiska publikationer som inte börs säljas.

Det är en märklig advokatyr. Om Bachner kunde förmå butiker och tidningstjänst att sluta hantera DN skulle knappast någon ha mage att säga att det inte handlar om censur. Och kan man hävda att Bachners antirasism inte är äkta bara för att han är frilansare och således är ute efter att få ett honorar? Menar Bachner att det bara kan vara en fråga om yttrandefrihet om Adlibris skänker bort Sion Vises protokoll?

Det är riktigt att alla bokhandlare gör ett urval. Det är omöjligt, till och med för nätbokhandlare, att saluföra de uppåt hundra miljoner titlar som existerar. Men det är inget stöd för den typ av de facto censur som Bachner förespråkar.

Om man börjar röja undan vissa titlar för att det finns rasism i dem kommer en stor del av vårt kulturarv att försvinna. Det inkluderar Bibeln (framförallt gamla testamentet), flera av Strindbergs bästa verk, och tiotusentals andra böcker. Idéhistorisk viktiga arbeten som Hitlers Mein Kampf, Gunnar Heckschers Unghöger och även en hel del sionistisk litteratur skulle då göras otillgängliga. Böcker som inte får säljas i bokhandeln kommer förr eller senare också att försvinna från biblioteken. De långsiktiga effekterna är densamma som om man ordnat ett bokbål.

DN Adlibris Svd

Bo Lundgren & Pol Pot


Bo Lundgrens?

”Det är dags att Moderaterna gör upp med sin historia i apartheidfrågan”, säger Carina Hägg (S), som är ledamot i utrikesutskottet i SvD. Förre moderatledaren Bo Lundgren avfärdar kritiken och säger:
”– Carina Hägg borde möjligen i stället fundera kring socialdemokraters inställning till exempelvis Pol Pot.”

Det här är ett så kallat surströmmingsargument: när motståndaren har ett besvärande argument så tar man upp en provocerande och helt ovidkommande fråga och för att ändra debattens tema. När jag kritiserade Moderaterna för deras affärer med Libyens diktator Kadaffi svarade Hans Wallmark, då ordförande i försvarsutskottet och påstod indignerat att svenska vänster studenter haft affischer med Kadaffi på väggen på sjuttiotalet.

När Vietnam invaderade Kambodja och satte stopp för röda khmerernas folkmord protesterade moderaterna mot invasionen. Regeringen krävde att Vietnam genast skulle dra tillbaka sina trupper. I så fall hade Pol Pott kunnat ta tillbaka makten och återuppta folkmordet.

Badland Hyena sammanfattar debatten så här:
”Först protesterar Moderaterna mot Pol Pots avsättande eftersom det är ett brott mot folkrätten (efter att folkmorden blivit kända). Sedan säger Bo Lundgren att folkrätten inte får vara ett instrument för förtryckare, något Moderaterna står upp för. Slutligen anklagar han motståndare för att ha stött Pol Pot.”

I samma riksdagsdebatt (14 mars 1979) undrade kommunisten Lars Werner varför Sverige under den folkpartistiske handelsministern Hadar Cars sålt vapen ”till Indonesiens krig på Östra Timor”. Men varken Hadar Cars eller Gösta Bohman kände sig manade att förklara varför Sverige sålde vapen till en ockupationsmakt och hur det gick ihop med folkrätten.

Vietnam ockuperade ett grannland och stoppade ett folkmord. Moderaterna protesterar. Indonesien ockuperade ett land och startade ett folkmord. Den borgerliga regeringen godkänner export av vapen till förövarna.
Slutsats: Det är dags att återigen kritisera Jan Myrdal för vad denne skrivit eller inte skrivit om sina resor i Kampuchea.


Tidigare inlägg: "När Gösta Bohman stödde Pol Pot" 1998 recenserade jag en bok av Bo Lundgren som vittnar om hans argumentationsteknik.

Se också Motbilder som skrev om detta 2010:

"Till skillnad från de delar av vänster som stödde Pol Pot så kom moderaternas uttalande inte innan effekterna av Pol Pots politik blivit kända, utan efter att bilderna från dödens fält spritts över världen.
USA medverkade sedan till att Pol Pots organisation fick fortsätta att representera Kambodja inom FN. På USA:s begäran skickade även FN mat till Pol Pots trupper. Som sagt, detta skedde efter att effekterna av Pol Pots politik blivit kända. Men USA agerade enligt devisen om att “våran fiendes fiende är vår vän”. Realpolitik som värst.
Moderaterna lyckades alltså att både stödja USA:s bombningar av Vietnam, Laos och Kambodja plus att de krävde att Pol Pot skulle återinsättas. Mer fel än så går inte att ha. När hinner rättivsan ifatt moderaterna?"

söndag, december 08, 2013

Daltar Corren med ledarskribenter?


Bilden norpade jag på piratpartisten Torbjörn Jerlerup blog

Corren är snabb med att ta bort kommentarer på ledarsidan. Och som jag redan påpekat tidigare är det svårt att förstå de principer, om sådana finns, som styr. Här är två kommentarer från den senaste veckan som försvann fort.


”Maria, du förstår uppenbart inte poängen med den nya skollagen. Det handlar inte om att man vill vara ”taskig” mot Jensen utan det är en principiell fråga”. Alla skolor måste ha ett skolbibliotek. Om det inte står i skollagen blir det precis som det var innan, dvs. att skolan utnyttjar det kommunala utbudet på olika sätt. I praktiken innebär det i så fall att kommunen finansierar friskolornas undervisning utöver skolpengen. Och det kan ju knappast vara rätt? Dessutom är det väl inte för mycket begärt att en ordentligt skött skola har ett bibliotek, eller? Annars undrar jag verkligen vad de egentligen gör med sin skolpeng?”

Struensee, kommentar till Maria Björk Hummelgrens ledare "Snöra på skorna"

2/12 2013
”Det är fascinerande att se hur webbansvariga daltar med ledarskribenterna. Så fort det framförs kritik så antingen tas kommentarer bort, eller så stängs kommenteringen helt. Har man valt att jobba som ledarskribent och framföra förvridna tolkningar av verkligheten så får man faktiskt vara beredd på att ta offentlig kritik. Det hör till jobbet.”

Klas Blomberg kommentar till Christian Dahlgrens "Sabotage uppskjutet" (7/12 2013)

De här två kommentarerna är ganska typiska exempel på artiga och sakliga kommentarer som tas bort. Corren tar bort alla kommentarer efter någon vecka, vilket inte direkt uppmuntrar till att skriva. Frågan är varför kommentarerna ovan anses så opassande att de måste försvinna bums.

onsdag, december 04, 2013

Jan Myrdal: Ständigt på tvärs



Han har bara åtta hyllmeter med pornografiska böcker. Det är en av de mindre avdelningarna i ett bibliotek som uppgår till runt femtiotusen band. Det finns större privatbibliotek i världen men oftast ägs de då av samlare som bara samlar och inte läser. Jan Myrdal hör tillsammans med Sven Stolpe och Arthur Lundkvist till de verkliga snabbläsarna som plöjer flera böcker om dagen.

Nyss gav han ut en över fyrahundra sidor tjock lunta med titeln Tvärs. Det är den tjugoförsta volymen i en bokserie han kallar skriftställningar. Det är en ”enmanstidskrift” som det står i förlagspresentationen, där Myrdal nu och då samlar artiklar som varit publicerade i olika tidningar. Den nya skriftsällningen innehåller texter som skrivits de senaste fem åren. På sjuttiotalet var upplagorna ganska höga.

En del av de tidigare skriftställningarna har haft ett par tre teman medan andra, som den här, är betydligt bredare. Precis som pyttipanna kan göras av vad man råkar ha i kylen kan skriftställningar snos ihop av de mest skilda texter. Första texten är Myrdals tal på hustrun Gun Kessles begravning, andra handlar om homoäktenskap, tredje om en bordellskandal som fick mycket uppmärksamhet på sjuttiotalet, den fjärde om Kina, den femte om sexualpolitik… Kasten är tvära mellan de runt hundra texterna. Vissa teman som Strindberg, och stormaktspolitik återkommer från tidigare skriftställningar.

En av de bättre och längre texterna handlar om orgasmfrekvensen bland östtyska kvinnor. Och den populära nudismen. Myrdal – vars böcker periodvis var förbjudna i östeuropa var inget fan av DDR men påpekar att det faktiskt fanns saker som var bättre i öst.

Strävan efter att analysera världen ur förlorarnas eller underklassens perspektiv är också det som ger de olika texterna en viss enhetlighet. I texten ”Om tvesyn och tvetalan” redogör han för att nazityskland var först i världen med att producera vetenskapliga bevis för sambandet mellan rökning och cancer. Han avslutar med att påminna om att det i Marshallplanen ingick ett stöd på sjuttio miljoner dollar för amerikanskt tobak åt Europa. Mäster Myrdal sammanfattar på myrdalska: ”Den tvesynte kan därför konstatera att de lungsjukas glömskerelaterade upphostningar kapitaliserades till riskvilligt kapital för det nya amerikanska århundradet”.

På tvärs är den raka motpolen till vanliga nyheter som skrivs så att de kan förstås utan kontext. Det är ett journalistiskt arbetssätt som ofta gör politiska konflikter obegripliga. Med Myrdal får man i stället så mycket kontext att man ibland nästan glömmer bort vad det handlar om. Allt ges en historisk, kulturell eller personlig kontext. Vilken intellektuell som helst kan hänvisa till bibeln: Myrdal citerar Gustav Vasas bibel. Man måste vara inläst på Havamal, Marx, Hegel, Strindbergs intellektuella förebilder, och tidningsdebatt från franska tredje republiken för att förstå varför våra vattenkranar vrids åt höger. Ja, nästan i alla fall.

Myrdal hänvisar till samtal med Mao, ledare för röda khmererna, Ivar Lo-Johansson och hur han själv tänkt tidigare under sitt liv. Den 86 årige Myrdal för också ett ständigt samtal med sig själv som 12 åring. På tvärs är en bok man kan göra sig illa på och inte bara genom att tappa den på foten.

Publicerad i Fria Tidningen

tisdag, december 03, 2013

After work - The movie



Nu finns antologin After Work Farväl till arbetslinjen ute till försäljning. Bokens redaktör, Kristians Borg, talade om den på kulturnyheterna igår. Här är ett kort utdrag från mitt långa bidrag:

"Arbetets muskelkraft har kompletterats och ersatts av först kol, sedan olja och kärnkraft och nu även vindkraft, utan att det har bildats någon politisk rörelse av betydelse som verkar för arbetstidsförkortning. När ångmaskinen ökade produktiviteten tusenfalt minskade inte behovet av arbetskraft. Varken fordismen eller explosionsmotorn har i sig lett till arbetstidsförkortningar. Trots att ny teknik lett till att hela yrkesgrupper försvunnit (till exempel biografpianister, salpetersjudare, flottare och lykttändare) har det inte lett till minskad arbetsvecka. Den nya tekniken har – för att travestera Albert Einstein – förändrat allt utom vårt sätt att tänka. "

Köp boken på Adlibris, Bokus, eller direkt från förlaget.

torsdag, november 28, 2013

Storslam för Iran



Bild: Matt Sesow Krigstrumman hörs mindre….


Helgens avtal med Iran är en diplomatisk seger menar Vita Huset. I själva verket har Irans nya president lurat skjortan av Barack Obama. Det är inte konstigt att Israel, Saudiarabien och republikanerna i den amerikanska kongressen rasar.
Västvärlden har länge krävt ett stopp för all iransk urananrikning. Men överenskommelsen gör det möjligt för Iran att fortsätta. Teheran har gjort mindre eftergifter i frågor som saknar principiell betydelse i utbyte mot lättade sanktioner.

Iran sökt en kompromiss av den här typen långt innan sanktionerna blev så omfattande som idag. 2005 föreslog Teheran en lösning som nästan var identisk med man nu skrivit under. Redan då var man villig att låta IAEA få större befogenheter. Och redan då erbjöd man sig frysa utbyggnaden av kärnkraftsprogrammet. Iran hade då 3000 centrifuger. 2005 föll förhandlingarna på att USA inte ville acceptera att Iran hade en enda urancentrifug.
Trots att Iran idag har över 19 000 centrifuger har Obama gått med på ett avtal som implicit säger att Iran kan fortsätta att anrika uran. Iran har trots drakoniska sanktioner visat man inte viker sig för påtryckningar.

USA sänder däremot ut ett helt annat budskap med helgens överenskommelse. För bara två år sedan anklagade Obama Iran för att ha planerat ett större terrorattentat i Washington. Att en amerikansk president förhandlar med en sådan regim signalerar att USA viker sig för terror. ”Hota oss så kommer vi krypande till förhandlingsbordet redo att ge efter” skulle Obama kunna säga.

Obama är i så fall precis så eländig som han utmålas i den högerextrema propagandan. En mer realistisk förklaring är att han aldrig trott att Iran planerat något terrordåd i Washington. Obama har i så fall ljugit i tjänsten. Så brukar presidenter göra. När Saddam Hussein angrep den kurdiska staden Halabja med kemiska vapen 1988 hävdade amerikanska UD att det var Iran som gjort det, trots att man mycket väl visste att det var Irak som var skyldig. Men Saddam Hussein var då en viktig allierad och Iran en hatad fiende.
Helgens avtal är bara preliminärt och ska gälla sex månader. Att USA gett vika är bra för freden. Tanken är att nya förhandlingar ska leda till en mer permanent och omfattande överenskommelse. Men det är mer sannolikt att det kommer att snöa i juli än att det blir verklighet. Ett problem är att Obama inte har mycket att förhandla om. De flesta sanktioner har fattats av kongressen och den har en egen vilja. De sanktioner Obama kan besluta om har han i stort sett redan hävt.


Bild: Mohammad Ehsai (Iranian, born 1939). The Echo of the Word

Kongressen har en tendens att gräva gropar den inte kan ta sig ur. Efter 54 år av stenhårda sanktioner mot Kuba heter presidenten fortfarande Castro. Trots det tycks det omöjligt för kongressen att ompröva sin politik. En förklaring är att det handlar om sårad nationalism. Både den kubanska revolutionen 1959 och den iranska 1979 upplevdes som oerhört förödmjukande för USA.

onsdag, november 27, 2013

På andra planeter



En annan planet. Så kändes det att besöka Leningrad som fjortonåring 1985. En stad helt fri från kommersiell reklam. Sovjetunionen var ett land med fler kärnvapen än rörmockare. Vattnet i kranarna var brunt. Researrangören uppmanade oss att borsta tänderna i mineralvatten. Det fanns bara ett märke tillgängligt. Det var bubbligt och lite salt.

På hotellet dukade man till frukost direkt efter middagen. Brödet fick ligga på bordet över natten. Kanske var det bakat med importerat amerikanskt spannmål för även om ryssarna kunde skicka satelliter till Mars lyckades man aldrig bli självförsörjande med livsmedel. På morgen hade brödet blivit knaprigt. I hotellets affär köpte jag Det kommunistiska manifestet på franska och en klocka som hade ett foto på kosmonauten Jurij Gagarin. Annars fanns det bara knappnålar med Lenin att välja på. Jag fastnade för en röd. Utbudet skapade sin egen efterfrågan.

1994 besökte jag Kuba. Tänkte att det var bäst att passa på medans det fanns kvar. Havanna var en minst lika främmande planet som Leningrad. Passpolisen på Havannas flygplats var sömnig på ett positivt sätt. Man viftade förbi mig utan frågor.En värnpliktig som satt och sov i ett hörn med ett gevär i knät var den enda synliga vakten. Informationsdisken skulle vara bemannad dygnet runt men tjejen som jobbade där var försvunnen. En yrvaken vakt hjälpte mig att leta men det tjänade inget till. Utanför flygplatsen väntade tre taxibilar. Sista bussen hade redan gått.

Chauffören i den första taxin skakade på huvudet och förklarade att tanken var tom. Den andra taxibilen var lika torr. I den tredje taxin låg flickan som skulle ha jobbat vid informationsdisken och hånglade i baksätet med chauffören. Han hade tillräckligt med bensin för att ta mig till Havannas centrum. Hon rätade ut kjolen och gav mig adressen till ett hyfsat billigt hotell.



Det fanns lika lite shopping i Havanna som Leningrad. Det var som en fransk by där alla affärer håller söndagsstängt och ingen arbetar. Sju dagar i veckan.Det var besvärligt men också avslappnande. Bortsett från någon husvägg som dekorerats med en politisk slogan var också Havanna helt befriad från reklam. På kubansk TV sände man ganska nya amerikanska filmer. Det enda avbrottet var ett extra nyhetsinslag som berättade att president Fidel Castro nu återvänt från ett möte någonstans i världen.

Vi som lever i kapitalismen är så vana vid reklam att vi kanske inte längre tänker på hur intensiv dess närvaro är. Den genomsnittliga amerikanen lär kunna njuta av 2000 reklambudskap om dagen. I Sverige ligger vi förmodligen inte mycket efter. Vem kommer ihåg hur det var innan reklamTV blev tillåten i Sverige? Hur konstigt det var att man avbröt filmen för att göra reklam för bland annat kommande filmer…

När jag bodde i New York kunde jag inte gå ut utan att någon försökte trycka ett reklamblad i handen på mig. På biografernas toaletter spelades reklamjinglar, och det fanns reklam på pappkaffekopparna. Två eller tre telefonförsäljare kunde ringa samma dag. Ofta var det bara ett automatiskt meddelande som spelades upp.



”Är det rimligt” skriver Fredrik Linde i sin bok Desinformation (Vulkan förlag),” att
institutionella informationsanvändare skall få mentalt ofreda och manipulera
allmänheten nästan var, när hur och hur mycket som helst?”. I New York kunde
jag inte värja mig från reklamen ens om jag stannade hemma och lät TV vara
avstängd: den gled in under ytterdörren. Försökte jag prata om valet med mina
grannar citerade de omedvetet nästan ordagrannt de slogans som kandidaterna just då använde i sin TV reklam.

Mitt svar på Lindes fråga är nej.Även Linde tycker att det är orimligt men han ägnar nästan 400 sidor åt sitt nej. Det blir utförligt förklarat. Linde avfärdar den klassiska invändningen att reklam är en del av yttrandefriheten med att det i praktiken alltid finns begränsningar.Det är ”inte självklart att det ska stå fritt för var och en att uppsåtligt bröla och skrika fem meter från en främmande begravning, att sätta upp en 60 meter hög skylt på sin tomt som förstör landskapet…”.

Linde analyserar reklamen och dess effekter som om han vore antrolop från en främmande planet. Allt är intressant och måste redas ut. Det är både bokens styrka och svaghet. Bokens största problem är att den kräver mer av läsaren än de flesta förmodligen orkar
med. Å andra sidan finns här för dem med bibehållen koncentrationsförmåga, eller i alla fall tillgång till ADHD medicin, och inte är lockad av de stora förlagens marknadsföring, en detaljerad bok som tar ett fast helhetsgrepp på vårt reklamsamhälle.

Sverige lär knappast bli en ny sovjetstat om vi begränsar reklamen lite. Men det är kanske en lika utopisk möjlighet som kommunismen.

måndag, november 25, 2013

TT:s tankeläsare hittar kärnvapen



TT intervjuade idag Svante Cornell som kommer med några skarpa iakttagelser. Iran strävar, påstår Cornell, efter ”överlevnad” och att ”bygga upp en strategisk regional position”. Jo! Och det enda sättet att uppnå dessa två originella mål är att skaffa kärnvapen hävdar Cornell. Betyder det att länder utan kärnvapenambitioner inte vill överleva?


Men Cornell är inte bara ett analytiskt geni utan också tankeläsare. Han har kikat in i amerikanernas huvud och sett att de vill bli lurade: ” Man vill låta lura sig, och då blir man lurad”. Och iranierna förhandlar inte god tro.

USA kan bara ha inflytande i regionen om det invaderar andra länder. Ingen invasion, inget inflytande förklarar Cornell. Vi kan kalla detta Cornells lag. Därför kan Cornell utan tvekan slå fast att: ”Nu har Iran fått sitt kärnvapen”. Kanske ska man förstå det så att Cornell inte sett något kärnvapen om USA invaderat Syrien.


NT

lördag, november 23, 2013

Atomer, affärer och allianser

Har en artikel om de hemliga förhandlingarna med Iran i New York på FiB. De i Geneve berör bara en lite den av konflikten mellan USA och Iran.

Ur artikeln:

"Västvärldens konflikt med Iran är obegriplig om man tror att det handlar om internationell säkerhet. Alla kan vinna på en överenskommelse om säkerhet. Makt är däremot ett nollsummespel: det den ena vinner förlorar den andra. Om Iran lyckas normalisera sina förbindelser med USA kan man bli en viktigare allierad än Israel. Vilket man var innan revolutionen 1979. Utan Iran går det inte att få ordning på Afghanistan och Irak. Den här möjliga utvecklingen fruktar även Saudiarabien och de andra rika sunnidiktaturerna runt Persiska Viken."

Hela artikeln finns på Folket i Bild.



DN DN2 SvD Dagen SvD3

torsdag, november 21, 2013

Hur styrs Sverige?



Förra veckan friades Sture Bergvall (tidigare Thomas Quick) från mordet på Charles Zelmanovitz från 1976. Bergvall är nu friad från de åtta mord han tidigare varit dömd för. Sveriges värsta seriemördare visade sig vara en seriemytoman. Det är ett fiasko för polis, åklagare, domare och för rättpsykiatrin under vars terapi de falska erkännandena kommit till.

Det är dock inte bara rättväsendet som har problem. I en intern rapport från UD framgår att departementet inte har kontroll över de 12 biståndsmiljarder man hanterar. Det handlar om chefer som inte förstår vad de godkänner, avdelningar som inte rapporterar vad de gör och att personer som verkställer betalningar också attesterar och granskar transaktionerna. Detta har skett under biståndsminister Gunnilla Carlssons ledning. Hon som ägnade sex år åt att anklaga SIDA och den tidigare regeringen för att inte hantera biståndet korrekt har låtit praktikanter utan handledning hantera biståndspengar.

När riksrevisionen granskade Sveriges insats i Afghanistan 2011 kom man fram till att regeringen varken informerat riksdagen eller allmänheten om att det är NATO som bestämmer både målsättningar och hur kriget ska bedrivas. Regeringen har också, enligt Riksrevisionen, mörkat krigets prislapp. Det skiljer fler miljarder kronor mellan vad Riksrevionen menar att kriget kostar och vad regeringen uppger. I detta fall handlar det kanske mer om ohederlighet än inkompetens.

UD:s högsta chef heter Carl Bildt., och är ytterst ansvarig för att praktikanter delat ut biståndpengar. Att han skulle behöva stå till svars för detta är otänkbart. Hade han skött kassan på en ICAbutik på samma sätt hade han fått sparken direkt men på den här nivån slipper man ofta allt ansvar.

I början av nittiotalet var Bildt regeringschef och försvarade in i absurdum kronans fasta växelkurs. Ränta drevs upp till 500 procent och tusentals svenska företag drevs helt i onödan i konkurs. För några år sedan liknade Bildt Putin vid Adolf Hitler: sedan bjöd den svenska regeringen in Rysslands Hitler till Stockholm.

Det här är inget nytt fenomen. Det finns många äldre skandaler som tyder på en utbredd inkompetens bland statens högsta tjänstemän och den politiska eliten. På femtiotalet hade vi Enbomaffären då flera personer dömdes för spioneri på bevis som var lika obefintliga som i fallet med Sture Bergwall. Sjuttiotalet dominerades av IB och bordellhärvan. På åttiotalet trodde marinen och många i den politiska eliten att minkar var ryska ubåtar. Kanske var det politiskt motiverat ljug men mycket tyder på att man själv trott vad man sa. Åttiotalets andra stora skandal var utredningen av mordet på statsminister Olof Palme som mest liknar en surrealistisk deckare.

De egenskaper som behövs för att göra karriär på den här nivån är inte desamma som krävs för att kunna sköta jobbet. Retorisk begåvning, personliga kontakter, och samvetslöshet är viktigare än organisatorisk talang, och kunskap. Det är inte underligt att så många svenska toppolitiker saknar högre utbildning och har svaga eller medelmåttiga betyg. Vem som har sex med vem viktigare än att man visat prov på omdöme. Den normala karriärvägen är att födas in i den politiska adeln. Man kan också gifta in sig eller vara undomsvän med dem. Carl Bildt är närmast övertypisk i detta avseende.

Att vara duktig i denna oduglighetskultur kan vara ett handikapp. Regeringschefen utser inga ministrar som kan överglänsa honom. Och ministrarna är inte heller intresserade av statssekreterare som kan hota deras ställning. Inkompetens föder inkompetens.

DN DN2 SvD SvD2

onsdag, november 20, 2013

DN hittar atombomb


Bild: Guerra de la Paz


Bråket mellan Iran och de västländer som har synpunkter på landets kärnkraftsprogram är inte helt lätt att förstå sig på. Inte minst om man bara har någon timme på sig, eller mindre att sno ihop en artikel, och bara skriver av utländska tidningars rapporter. Det blir lätt något av viskningslek av det. Varje gång en text skrivs om av en journalist kryddas den lite för att väcka intresse. När sedan bloggarna tolkar det de läser brukar kärnvapenkriget nästan vara ett faktum.

I DN hävdar nu Victor Lindbom att konflikten "handlar om huruvida Iran har, eller försöker skaffa, kärnvapen." (min fetstil) Men det finns ingen som tror att Iran har kärnvapen. Håkan Holmberg på UNT formulerade sig likadant för några år sedan, och någon liknande kuf på Washington Times har också gjort det. Politiken.se gjorde samma sak i ingressen när de recenserade min senaste bok. Men det är bara slarv.

Det är inte heller helt korrekt att hävda att väst tror att Iran "försöker skaffa kärnvapen". IAEA har aldrig rapporterat att Iran försöker tillverka en atombomb. Varken CIA eller Mossad tror det heller. CIA anser att Iran försöker skaffa kunskap och teknologi så att de har kapaciteten att bygga kärnvapen om de skulle vilja så i framtiden. USA vill förhindra att Iran har kapaciteten att nå kapaciteten att tillverka kärnvapen.

Det visar att man har lärt sig mycket sedan man invaderade Irak under förevändningen att landet hade massförstörelsevapen. Nu har man formulerat en anklagelse som inte kan motbevisas. Kapaciteten att tillverka kärnvapen är något som inte kan verifieras eller vederläggas lika lätt som om det existerar en tunna med kemvapen någonstans. Kapacitet kan mätas och värderas lite hursomhelst. I alla fall av opinionsbildare och makthavare. De agenter som mördade iranska fysiker i Teheran ansåg förmodligen att de minskade Irans kapacitet varje gång tog någons liv.

Uppdatering:
Goolade Victor och hittade det här!

Myrdal om negerbrott

Jan Myrdals senaste krönika i FiB/Kulturfront, "Hudfärgen är avgörande", är en frän uppgörelse med den Internationella Brottmålsdomstolen. Det här är Myrdal när han är som bäst:


"Om den Internationella Brottmålsdomstolen fungerat enligt Nürnbergdomstolens principer så som folkmiljonerna världen över hoppades 2002 då skulle vid det här laget sådana som Blair och Bush redan ha sprattlat under galgen och Obama nu stått inför skranket. För att bara nämna några av de ansvariga för de värsta brotten detta årtionde enligt Romfördragets lista.

Men den Internationella Brottmålsdomstolen är - trots att Förenta staterna inte är med - en hög och falt följsam rasistisk domstol. Den har detta årtionde blott utrett möjliga negerbrott: Kongo-Kinshasa, Centralafrikanska republiken, Sudan, Kenya, Libyen, Elfenbenskusten och Mali."


Hela krönikan finns på Jan Myrdalsällskapets hemsida.

Jag recenserade nyligen Myrdals nya bok, "På Tvärs", i Dalademokraten: "Han har bara åtta hyllmeter med pornografiska böcker....

tisdag, november 19, 2013

Militär mot tidig tomte?

Venezulas president har beslutat att flytta på Julen rapporterar Håkan Holmberg på UNT. Bonusar ska nämligen betalas ut i början av december i stället för i slutet. Internationella medier rapporterar chockat att presidentpalatset redan är julbelyst. Om detta är sant kan Venezuela mäta sig med Filipinerna där affärer har ute juldekorationer i månader.

Det här får folkpartisten Håkan Holmberg att sätta sitt hopp till militären: ”Om valen inte tillåts tvinga fram en ny politik eller en ny ledning så kan mannen som flyttade på julen själv flyttas bort av militären". Det är nog bara militären under en Pinochet som kan förhindra tidig bonus, sänka inflationen och genomföra en sann liberal politik.

I Sverige har kanske uppåt hundra helgdagar försvunnit sedan 1500 talet. Bland annat Kyndelsmässodagen, Jungfru Marie bebådelsedag, Eriksmäss, Skärtorsdagen, Tredjedag påsk, Annandag Pingst, Midsommardagen, Allhelgonadagen, Tredjedal jul och Fjärdedag jul för att nämna några kända. En del helgdagar har flyttats: midsommardagen som brukade vara den 24 juni ligger nu på närmast liggande lördag. Så midsommarafton är nu alltid en fredag, vilket är praktiskt om man ska supa.

Det finska näringslivet vill öka produktiviteten genom att flytta Kristi himmelsfärdsdag och trettondag jul så att de alltid infaller på en lördag, rapporterade SvD för några månader sedan. Ska finnarna sätta sitt hopp till militären?

fredag, november 15, 2013

Statlig myndighet i bostadsbolagens tjänst



Boverket talade sig nyligen varm för marknadshyror. Om hyresvärdarna själv får bestämma kommer hyrorna i många områden att öka med 30-40 procent menar Stellan Lundström som är professor i fastighetsekonomi vid KTH. En del lägenheter kommer att frigöras genom att pensionärer och andra låginkomsttagare tvingas flytta till tjotahejti, en etta eller dela lägenhet. För att denna nyliberala utopi ska bli möjlig måste man samtidigt frysa bostadsbidragen. Fast det vore mer konsekvent att avskaffa dem helt då. Slutresultatet blir stora överföringar av pengar från löntagare till kapitalägare.

Hyresvärdar kan redan idag sätta högre hyror på nybyggen än äldre fastigheter. Ändå byggs det för lite. Byggandet kollapsade när de sista bostadssubventionerna togs bort. Subventionerna gav en ekonomisk säkerhet: privata aktörerna gillar inte att ta risker.

Bostadssubventioner är inte konstigare än jordbruksstödet. Utan det skulle en stor del av alla bönder gå i konkurs och priserna på livsmedel flerdubblas. Marknadshyror är inte fel om det finns ett stort överskott av bostäder. Om staten subventionerar byggandet av en miljon nya bostäder de kommande tio åren kan vi införa marknadshyror utan större risker för allmänheten.

För ett par veckor sedan skrev jag en krönika om bostadspolitiken i Fria Tidningen: Tack alliansen för bostadskrisen

SvD, Barometern ST SvD2 SvD3

torsdag, november 14, 2013

Svenska språket otillräckligt

En småföretagare i Lund har dömts till 3000 kronor i dagsböter för att ha försökt exportera en fläkt till Iran. Detta har fått TT att hitta på två nya ord: "Iransmuggling" och "kärnvapenverktyg". Googlar man de här orden kommer bara TT:s notis upp. Svenska språket räcker inte till när man skriver om Iran så TT tvingas skapa nya ord. TT har tidigare uppfunnit ordet "kärnprogram". Frankrike och USA har kärnkraftsprogram och kärnvapenprogram. Men Iran (och faktiskt även Nordkorea) har kärnprogram. Det tycks inte vara svårt för småföretagare i Sverige att komma över "kärnvapenverktyg". (Inte kärnprogramverktyg dock). Tyder det på att Sveriges kapacitet att tillverka kärnvapen är hög?

onsdag, november 06, 2013

Vad har Corren för kommentarsregler?

Skrev en kommentar till Christian Dahlgrens ledare i Corren: En fransk skåning upptäcker Amerika som tidningen plockade bort efter ett par timmar. Liberala tidningar har ofta svårt för yttrandefrihet. Franska östgötar som mig har svårt att förstå varför vissa kommentarer censureras och andra inte. Förmodligen känner man bara efter i magen.

Min kommentar var den här:


"Man ska inte blanda ihop liberalism och maktdelningsprinciper med demokrati. Tocqueville var ingen demokrat och hans liberalism var ganska märklig. Om den verkliga liberalismen på den tiden finns lite seriös debatt. John Lock var till exempel för religionsfrihet, men den skulle inte gälla ateister, som han ansåg opålitliga. Och den skulle inte heller gälla katoliker eftersom han ansåg dem vara intoleranta. I Sverige är det folkpartiet som infört förbud mot att ljuga om förintelsen av judar under andra världskriget. Och hur många folkpartister var emot FRA lagen?

Liberalerna ville länge inte heller att ursprungsfolk och svarta skulle ha del av den vita mannens frihet. Slaveriet försvarades rent av länge med liberala argument, vilket fick Samuel Johnson att undra: ”How is it that we hear the loudest yelps for liberty from the drivers of negroes?” (”We won´t be their Negroes”, förklarade till exempel John Adams. ) Många av de som tidigast och hårdast motsatte sig slaveriet i Amerika var kristna fundamentalister. Afrika kolonialiserades till större delen under de år då liberalism och maktdelningsprinciper slog igenom. Dagens bombliberaler använder ganska snarlika argument för att västländer ska invader fattiga ickeliberala länder. Liberalism har en missionerade sida som rättfärdigar krig.

Urpsrungsbefolkningen i USA utrades till större delen när landet var liberalt och allt mer demokratiskt. Och utrotningen av ursprungsbefolkningen i Kalifornien tog riktig fart först efter att delstaten infört full manlig rösträtt 1850. På bara tio år minskade de från över 150 000 till 30 000. Men liberalismens och demokratins faktiska historia talar man aldrig om på ledarsidor."

Ett förtydligande. John Adams och Samuel Johnson talade om de amerikaner som kämpade för oberoende från England, och begagnade en frihetsretorik, samtidigt som man höll kontinentens svarta som slavar och utrotade ursprungsbefolkningen.

torsdag, oktober 31, 2013

Tack alliansen för bostadskrisen



Egentligen borde jag väll tacka regeringen. Min lägenhet har fördubblats i värde på mindre än två år. Den tidigare ägaren fick ut tre gånger vad han betalt efter fem sex år. Värdestegringen är betydligt större än kostnaderna för mitt boende. Jag bor i praktiken gratis.

Att regeringen talar så mycket om att det ska löna sig att arbeta beror naturligtvis på att deras politik har rakt motsatt effekt. Underskottet på boststäder skapar arbetsfria värden åt dem som redan äger, åt de som kan spekulera och åt bankerna. Kort sagt: åt dem som brukar rösta på borgerliga partier. Jag hade aldrig kunnat spara ihop så mycket pengar genom att skriva åt tidningar eller slita på en skola.

Så tack Fredrik Reinfeldt. Tack för att bostadsbyggandet minskat med 73 procent sedan du blev statsmister. (Mellan hösten 2006 till våren 2012 enligt siffor från SCB som byggindustrin sammanställt. )

Att bostadsbyggandet minskat beror inte på konjunkturen. Norge och Finland har byggt dubbelt så många lägenheter per tusen invånare som Sverige de senaste tio åren. Boverkets menar att det svenska bostadsbyggandet sjönk först efter att det statliga stödet togs bort. Nedgången är regeringens förtjänst.

Det finns ett tydligt samband mellan subventioner och byggande. En fjärdedel av hela bostadsbeståndet byggdes på bara tio år på sextio och sjuttiotalet. Det var inte en invändningsfri politik. Högerledaren Gösta Bohman kritiserade miljonprogrammet. Han ville inte ha en miljon subventionerade lägenheter. Bohman ville i stället ha en och en halv miljon statligt subventionerade bostäder. Borgarna då var mer sossar än sossarna. Men nuförtiden skulle den här typen av fakta bara förvirra allmänheten. Nu säger man bara att subventioner och regleringar inte fungerar. Amen.

Det svenska bostadsbyggandets faktiska utveckling är inte så viktigt som insikten att den fria marknaden löser alla problem. Det är tydligen av ideologiska uppenbarelser: inte historien som man kan förstå hur samhället fungerar.

Hade regeringen fått igenom förslaget om att bostadsrättsägare ska få hyra ut utan att behöva be föreningen om lov hade jag genast köpt flera lägenheter och hyrt ut dem. Och när jag känner efter i plånboken så kan jag inte annat än att hålla med om att hyrorna nog blir lägre ju friare hyresvärden är att själv bestämma.

Miljonprogrammet finansierade till viss del med hjälp av statliga pensionsfonder. Idag använder vi i stället en del av pensionsavgifterna till att spekulera på börsen. Dessa pensionspengarna används inte till investeringar i nystartade företag utan går i huvudsak till att pressa upp aktiekursen i befintliga bolag.

Debatten har en märklig skevhet. De flesta som avfärdar bostadsubventioner men har aldrig något att säga om de skattesubventioner som bostadsrätts- och villa-innehavare får i form av ränteavdrag. Varför är det rätt att manipulera marknaden med att låta (i huvudsak) medelklassen dra av trettio procent av sina bostadslån men fel att lägga skattepengar på att bygga nya hyresrätter?

Avdragen bidrar till att trissa upp priset på det befintliga fastighetsbeståndet: direkta byggsubventioner ökar naturligtvis bostadsbeståndet. Räntesubventionerna uppgår till 24 miljarder kronor om året. Det skulle man kunna bygga en massa nya hyreshus för.

Publicerad i Fria Tidningen

Öppet mål för Lööf?


Tysk glesbygdspolitik

Nyliberala Corren har återigen skrivit en ledare som propagerar för avskaffandet av systembolagets monopol. Maria Björk Hummelgren hävdar att förslaget att tillåta gårdsförsäljning visar att Centerpartiet har en bra landsbygdspolitik. Landsbygden ska också få nytt liv genom att man avskaffar strandskyddet och ökar jakten på de utrotningshotade vargarna.

Men partiet har fler kort i skjortärmen. Den centerpartistiske riksdagsmannen Federley föreslog för några år sedan att prostitution skulle legaliseras. Om man som i Tyskland tillåter bordeller utanför stadskärnorna kan man slå ett dubbelt slag för landsbygden. Då kan Svensson lämna sina fruar i stan (Centern var ett tag inne på att tillåta polygami) köpa alkohol på landet och passa på att hyra en prostituerad. Centern är sannerligen det parti som ligger fulla torskar närmast om hjärtat.

onsdag, oktober 30, 2013

Ny bok: After Work Farväl till arbetslinjen



Verbal förlag kommer ut med en antologi om arbetet i början av december. Från mitt bidrag:

"Arbetets muskelkraft har kompletterats och ersatts av först kol, sedan olja och kärnkraft och nu även vindkraft, utan att det har bildats någon politisk rörelse av betydelse som verkar för arbetstidsförkortning. När ångmaskinen ökade produktiviteten tusenfalt minskade inte behovet av arbetskraft. Varken fordismen eller explosionsmotorn har i sig lett till arbetstidsförkortningar. Trots att ny teknik lett till att hela yrkesgrupper försvunnit [ till exempel biografpianister, salpetersjudare, flottare och lykttändare) har det inte lett till minskad arbetsvecka. Den nya tekniken har – för att travestera Albert Einstein – förändrat allt utom vårt sätt att tänka. "



Här är förlagets presentation av boken:

"Arbete är en institution. Partierna är överens om att jobben är den viktigaste politiska frågan. Samtidigt blir arbetstillfällena allt färre. De som har jobb arbetar för mycket, de som inte har det straffas och kontrolleras. Att hålla hjulen snurrande tär också på miljön.

Men det finns alternativ till arbetslinjen. Författarna diskuterar radikala idéer som arbetstidsförkortning, medborgarlön och lokala valutor. De beskriver hur vår arbetsmoral har vuxit fram historiskt och teoretiserar begrepp som arbete och fritid på ett nyfiket och kritiskt prövande sätt.

Vill vi ha jobb till varje pris? Är fler jobb verkligen enda vägen till jämlikhet och ökat välbefinnande? Är alla jobb nödvändiga? Att kritisera lönearbetet är att rucka på det moderna samhällets grundval. Det väcker frågor om kapitalismen, men också om vår existens. Vilket värde har människan i ekonomin och hur kan människan efter arbetet se ut?

Den första svenska antologin om arbetskritik spänner över fält som idéhistoria, ekonomi, sociologi, politisk filosofi och filmvetenskap. Författarna är akademiker, aktivister och journalister som delar insikten att arbetslinjen har nått vägs ände. Boken är en lättillgänglig introduktion till arbetskritik i dag och en plattform för vidare debatt. Med texter av bland andra Birger Schlaug, Linn Spross, Mathias Wåg, Rasmus Fleischer, Ann Ighe, David Graeber och Lasse Ekstrand. Redaktören Kristian Borg är kulturjournalist på Fria Tidningen och driver Verbal förlag. Utkommer 2 december. Förhandsbeställ via förlaget, ange namn, adress och antal ex. Pris 100 kr+frakt. ISBN: 978-91-977495-9-6."

onsdag, oktober 16, 2013

USA:s budgetkris: Evolutionen påverkar politiken



Evolutionen påverkar inte bara flora och fauna, utan också politik. Budgetkrisen är ett resultat av att den amerikanska konstitutionen gynnar egoism.

Amerikanska myndigheter är stängda. Kongressen och Vita huset kan inte enas om en budget. Konsekvenserna för resten av världen blir dramatiska om de folkvalda inte kan enas om att höja lånetaket. Bara det faktum att amerikanska politiker regelbundet förhandlar om huruvida de ska betala sina skulder eller inte skadar naturligtvis förtroendet för landets statsobligationer. Det hela blir inte mindre märkligt av att USA har fördelen att kunna låna i sin egen valuta, till ytterst låga räntor, och under lagar man själv kan besluta om.

Den berömda ekonomen Paul Krugman menar att den amerikanska politiska kulturen blivit allt mer irrationell. I en rad krönikor i New York Times har Krugman kastat skulden på det republikanska partiet som han menar har tagits över av verklighetsfrämmande extremister.

Republikaner har stängt den amerikanska statsapparaten i ett försök att motarbeta Obamas sjukförsäkringsreform. Kanske förhindrar de att låntaket höjs om de inte får igenom sina krav.

Krugman har rätt i att dessa republikaner är verklighetsfrämmande. Deras möjligheter att få igenom sina krav är små, samtidigt som riskerna är enorma. Deras krig mot sjukförsäkringsreformen är också i sig själv absurt, eftersom alla i slutändan kommer att tjäna på den. Men är det realistiskt att förvänta sig att politiker, som också är människor, ska vara realister?

Det finns en imponerande mängd studier som visar att människor ofta överskattar sig själva. De flesta lärare tror sig arbeta mer än sina kollegor. De flesta elever tror att de är mer sociala än klasskamraterna. Och folk i allmänhet tror att de är lite smartare än folk är mest. Vissa självbedrägerier kan vara mer knutna till en särskild kultur eller olika länder. Förbluffande många amerikaner tror till exempel att de är eller snart kommer att tillhöra den rikaste procenten av befolkningen.

Men folk över hela världen är ganska verklighetsfrämmande. Studier visar däremot att deprimerade människor har en mer realistisk syn på sin egen arbetsförmåga och hur omgivningen ser på dem.

Naturen har inte prioriterat hjärnor som är duktiga på att analysera världen objektivt. Om nyföretagare visste hur många som misslyckas, hur lång tid det tar att lyckas och hur mycket arbete som krävs skulle de flesta aldrig försöka. Felaktiga föreställningar kan många gånger vara en fördel. De får oss att må bra och försöka även när sannolikheten att lyckas är väldigt liten. Det gäller inte minst de som raggar på krogen. Om folk hade realistiska föreställningar skulle världen kollapsa. Friska människor ägnar sig åt självbedrägeri: realism är nästan en patologi.

Hjärnan är formad av de mentala egenskaper som ökar våra chanser att få en avkomma. De monogama får färre barn än bedragarna. De som inte försöker ragga även när sannolikheten att få napp är minimal har noll chans.

Sanningen är dessutom sällan uppskattad. Vi säger inte åt mormor att hon har dålig andedräkt eller till flickvännen att grannen är snyggare. Lögnen är en förutsättning för att vårt samhälle ska fungera.



Evolutionen påverkar politik och kultur lika mycket som floran och faunan i naturen. Det är alltid de mest lämpade som överlever. Detta är ingen värdering. Och många har en felaktig uppfattning om vad darwnismen egentligen innebär. Att vara vinnare i samhället innebär inte automatiskt att man är framgångsrik ur naturens synpunkt. Elitidrottare, miljonärer och genier har inte fler barn än folk med små materiella eller mentala resurser. Den nyliberala socialdarwinismen har inget med den riktiga evolutionsteorin att göra.

Den amerikanska budget- och lånekrisen kan precis som politik i allmänhet ses ur ett evolutionärt perspektiv. När altruistiska människor ställs mot egoistiska vinner alltid egoisterna. Men när altruistiska grupper ställs mot egoistiska grupper är det alltid altruisterna som vinner. Vänstern och högern kan ses som det politiska uttrycket för två evolutionära strategier.

För att förhindra politiskt kaos behöver statsvetare och ekonomer anamma en mer realistisk syn på människans natur. Ekonomisk teori och länders politiska system kan inte bygga på idealistiska föreställningar om hur människan borde agera.

Den mänskliga naturen är svårare att ändra än den amerikanska konstitutionen. I dag är det de folkvalda som bestämmer hur valkretsarna ska delas in. Det leder till att man skapat säkra valkretsar. Bara sju procent av de repubikanska kongressledamöterna kommer till exempel från distrikt som Obama vann. Deras väljarbas och politik avspeglar inte huvudfåran i amerikansk politik, utan marginella grupper.

USA behöver nya politiska spelregler som gör det svårare för egoisterna att rasera landets ekonomi och konkurrenskraft.

Publicerad i Fria Tidningen

svd dn

torsdag, oktober 10, 2013

Hopp om fred i Mellanöstern?



Konflikten mellan USA och Iran skulle kunna vara löst på bara tre till sex månader förklarade nyligen den amerikanska utrikesministern John Kerry. Irans nya president, Hassan Rouhani, tycks efter en charmoffensiv helt ha förändrat läget.

Varför Obamaadministrationen nu säger att en diplomatisk lösning är inom räckhåll är oklart. Det är inte länge sedan Vita Huset anklagade Iran för att ha planerat ett stort terrorattentat i Washington. Är det så att president Obama inte längre tror att Iran, via en bilhandlare med psykiska problem, försökt anlita den mexikanska maffian för att spränga Saudiarabiens Washingtonambassadör i luften? Eller är det så att man tycker att det är bäst att förhandla med Iran för att förhindra framtida attacker?

I sak är det svårt att hitta några skillnader mellan den nya iranske presidenten position och hans företrädare. Iran har alltid hävdat att man aldrig kommer att skaffa kärnvapen. Och både IAEA och den amerikanska underättelsetjänsten säger samma sak som tidigare: ingenting tyder på att Iran försöker tillverka kärnvapen. Iran har alltid varit beredd att acceptera utökade inspektioner från IAEA, och begränsa sin upparbetning av uran till fem procent vilket är långt under vad som krävs för att tillverka kärnvapen.

I utbyte kräver man att omvärden erkänner att Iran har rätt att upparbeta uran till sina kärnkraftverk, och lättnader i de ekonomiska sanktionerna. Att det knappast finns någon skillnad mellan Rohanis och Ahmadinejad position har en enkel förklaring: ytterst är det Irans högsta ledare Ali Khamenei som bestämmer över kärnernergiprogrammet.

Att Iran är beredd att göra kompromisser för att slippa västvärldens sanktioner är begripligt. Däremot är det osäkert om USA verkligen menar vad man säger. USA har visserligen också goda skäl att normalisera sina relationer med Iran. Men tidigare har man misslyckats med att svara när Iran sträckt ut sin hand.

2004 försökte Iran visa sin goda vilja genom att avbryta sin upparbetning av uran. Men när Iran efter två års förhandlingar fortfarande inte fått något i utbyte återupptog man kärnenergiprogrammet.

2011 fick Brasilien och Turkiet Iran att gå med på en amerikansk plan som byggde på att Iran skulle deponera delar av sitt kärnbränsle utomlands. Men då så sa USA märkligt nog nej till sitt eget förslag.

Oavsett tidigare diplomatiska fiaskon är det möjligt att USA och västvärlden menar allvar den här gången. Men då återstår ändå frågan om det verkligen är möjligt för president Obama att ändra den amerikanska politiken.

Det är närmast omöjligt tänka sig att Iran skulle gå med på USA:s krav utan att kraftiga lättnader av de ekonomiska sanktionerna. Idag har USA till exempel lyckats isolera de iranska bankerna från resten av världen. Banker som gör affärer med Iran får inte göra affärer med USA. Detta försvarar irans export av olja och har nästan omöjliggjort import av mediciner.

Problemet är att de flesta amerikanska sanktioner mot Iran är fattade av kongressen. Presidenten kan inte på egen hand upphävda beslut som Kongressen redan tagit. Presidenten har inget retroaktivt veto. Det är alltså oklart vem som egentligen bestämmer över USA:s Iranpolitik.

Amerikansk inrikespolitik visar hur disfuntionell det politiska systemet är. Kongressen har svårt att enas om en budget och om hur man ska hantera skuldtaket. Oenigheten har gjort att USA vid flera tillfällen, helt i onödan, varit nära konkurs. Det skulle få förödande konsekvenser för ekonomin. Frågan är om ett land som under galjen inte kan enas om sin inrikespolitik har lättare att komma överens om en rationell utrikespolitik.

måndag, oktober 07, 2013

Rasistisk rabbi har gått bort


Rabbi Ovadia Yousef med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu

Idag gick en av israels mest inflytelserika rabiner bort. TT beskriver helt korrekt Ovadia Yousef som en "mäktig israelisk rabbin" och skriver att en del kritiker ansåg att han gjorde rasistiska uttalanden. Nekrologer är normalt snälla men det var journalister även när Yousef levde. Så sent som i augusti förre året bad han Gud att "förstöra och utplåna Iran". "Gör gott Gud, utplåna dem, döda dem" bad rabbinen.

Yousef representerade mycket av det värsta inom judendomen och med Israel. Men svenska och internationella medier som så gärna citerar muslimska ledares dumma uttalanden drar sig som regel för att rapportera vad Yousef och andrar dårar till rabiner säger och gör. I Informationskriget mot Iran skriver jag om hur media behandlar Israel och muslimska länder helt olika:

"I vissa ortodoxa skolor, finansierade av den israeliska staten, får barnen lära sig att icke-judar är "talande djur". Och rabbin Ovadia Joseph har förklarat att "ickejudar bara är födda för att tjäna oss". Han har utvecklat tanken: "Tänk dig att din åsna dör: du skulle förlora din inkomst. (Åsnan) är din tjänare. Det är därför som han (icke-juden) har ett långt liv: att arbeta väl åt juden"


Trots att man skulle kunna fylla tjocka böcker med liknande historier om rasistiska judar som har nära band till regeringen eller lever på bidrag från den israeliska staten, skulle inga svenska medier drömma om att analysera Israel utifrån ortodox judendom. Bortsett från nynazistiska tidningar har jag bara sett det i israeliska Haaretz: "Netanyahu´s messianism could launch attack on Iran". En del pikanta historier blir till notiser i västerländska tidningar men de når aldrig opinionssidorna."



Dagen

söndag, oktober 06, 2013

Nu som talbok

Informationskriget mot Iran finns nu också som talbok. Inläsare är Mattias Pleijel. Talboken går att beställa via bibliotek.

fredag, september 27, 2013

Kapacitet att nå kapacitet att bygga kärnvapen skrämmer

DN:s Gunnar Jonsson efterlyser iranska eftergifter. Iran får inte upparbeta och i praktiken inte heller köpa uran. Iran måste bevisa att man inte genomfört studier eller experiment som är relevanta för kärnvapen men man får inte undersöka de dokument som påstås tyda på det. Varken Iran eller IAEA får heller veta varifrån dokumenten kommer, trots att det är oumbärligt om man ska fastställa deras äkthet. Iran måste tillåta inspektioner varsomhelst men har inte rätt att få veta hur ett inspekterat område någonsin kan avskrivas från misstankar om att något skumt kan ha inträffat där.

GJ vet att varken IAEA eller den amerikanska underättelsetjänsten tror att Iran försöker tillverka kärnvapen. Men det är tydligen lika fel att landet kan ha kapacitet att framställa kärnvapen som att faktiskt bygga dem. Fast GJ tror inte ens att Iran har kapaciteten. Han skriver att "förmågan är inom räckhåll". Det vi ska vara rädda för är alltså att Iran har kapaciteten att nå kapacitet att bygga kärnvapen. Om de fattar det beslutet.

Iran måste ge efter och erkänna att man bara har skyldigheter och inga rättigheter. Då kanske väst lättar på banksanktionerna så att Iran kan importera mediciner. Men kanske är det mer troligt att man inte erbjuder något i utbyte mot eftergifter.

2011 fick Brasilien och Turkiet Iran att gå med på en amerikansk plan som byggde på att Iran skulle deponera delar av sitt kärnbränsle utomlands. Men då så sa USA nej. Det är svårt att förstå varför USA säger nej till sitt eget förslag om man verkligen är orolig för att Iran ska skaffa kärnvapen. Men om man bara använder talet om kärnvapen för att rättfärdiga en politik som i själva verket syftar till störta regimen blir det inte lika konstigt.

svd

torsdag, september 26, 2013

Om absurda lösningar på absurda problem


Målning av Sara Shamma

I slutet av nittiotalet började det regna kor i USA. Folk krossades till höger och vänster.
Det hela blev snart ohållbart. En reporter frågade den amerikanska presidenten vad han tänkte göra åt problemet. Bill Clintons tvekade inte en sekund: ”Vi gör det vi alltid gör: vi bombar Irak” svarade han.

Så fångade i alla fall Bud Grace de politiska stämningarna i USA i sin i Sverige populära serien Ernie (eller Piranha Club). Många amerikaner uppfattade detta skämt som kränkande och ett stort antal tidningar i USA slutade att publicera serien. Bud Grace fångade fenomenet med absurda lösningar på absurda problem.

När civila dödats av kemiska vapen i Syrien var den första reaktion att USA borde svara med vapen som exploderar. Situationen var akut menade den politiska eliten i USA som dock inte ville avbryta kongressens semester för att fatta ett beslut. Även den brittiska regeringen ville bomba, innan parlamentet sade nej, trots att det är Storbritannien som försett Syrien med kemikalierna.

De senaste tjugo åren har USA:s utrikespolitiska äventyr fått allt större likheter med
Bud Graces galna värld. Man har störtat regeringarna i Afghanistan, Irak och Libyen men har nu att göra med länder som är minst lika fientliga som tidigare. Och vägen till dessa fiaskon har dränkts i blod från de civila man säger sig ha velat skydda.

Nu senast publicerade Harvard Kennedy School en rapport, Lessons from Libya: How not to Intervene av professor Alan J. Kuperman som fullständigt sågar massmedias och den politiska elitens beskrivning av bombkriget i Libyen 2011.

Upproret var våldsamt från början men Khadaffi använde inte urskiljningslöst våld för att slå ner det. Under de första sju veckorna av strider i Misrata – en stad med 400 00 invånare – dödades 257 personer. Av de 949 personer som skadades i staden under samma period var bara 30 kvinnor och barn. Khadaffi ställde inte heller till med några blodbad i de (minst) sju städer han tog tillbaka från rebellerna innan NATO intervenerade.

Syftet med Natos luftkrig ska ha varit att skydda civila men bombningarna tyder på att det verkliga målet var att störta regimen även om det innebar att civila drabbades. NATO attackerade khadaffis soldater även när de drog sig tillbaka, och även de som befann sig i Khadaffis hemstad Sirte, där befolkningen var regimvänliga och knappast riskerade något.

När NATO intervenerade höll regimen på att vinna kriget. Rebellerna flydde mot Egypten och totalt tusen personer – soldater från bägge sidor plus civila – hade dödats. Men Natos intervention förlängde inbördeskriget och ledde till att minst 7000 fler personer miste livet.

På plussidan kan sägas vara att diktaturen störtades. Men det etniska våldet har tagit fart. Den oberoende människorättsorganisationen HRW menar att attackerna mot svarta och tuareger är så omfattade att det kan handla om brott mot mänskligheten. Radikala islamister som deltog i upproret har kvar sina vapen. I september förra året dödade de den amerikanska ambassadören, och tre av hans medarbetare. Och i april i år sprängde man den franska ambassaden. Vapen från den störtade regimen har också kastat in grannlandet Mali i kaos påminner påminner rapporten från Harvard Kennedy School.

USA:s krig i Afghanistan, Irak, och Libyen syftade till att stärka USA inflytande. Men effekten har snarare blivit den motsatta. På trettio och fyrtiotalet kunde Frankrike kontrollera Syrien med ytterst få soldater. Inte ens när Frankrike blev ockuperat av Tyskland förmåde syriska nationalister bryta sig fria. Storbritannien kunde kontrollera Indien med proportionellt sett ännu färre soldarer. Vietnamkriget visade att maktförhållandena i världen förändrats i grunden. USA kan störta den ena eller andra regimen i fattiga länder men man kan inte längre kontrollera dem.

Barack Obama kan forstätta sina föregångares absurda politik och angripa Syrien militärt. Då kommer han att framstå som stark och rationell. Eller vara rationell och avstå från kontroproduktiva bombingar men han kommer då att framstå som absurd och svag. Obamas mycket oamerikanska tvekan har dock gjort det svårt för svenska opinionsbildare att sluta upp bakom den ena eller andra linjen. I politik är intrycket ibland viktigare än objektiva förhållanden. Om USA uppfattas som starkt kan dess inflytande i alla fall kortsiktigt öka. I så fall är det absurda rationellt, och det rationella absurt. Bud Grace värld helt enkelt.

torsdag, september 12, 2013

Corren visar vägen: Pinochet fick Chile att blomstra

I dagens ledare hyllar Correns Christian Dahlgren Augusto Pinochets nyliberala reformer i Chile. Diktatorn fick Chiles ekonomi att ”blomstra igen efter ett batteri av marknadsliberala reformer”. Verkligen?

Chile hade ingen ekonomisk tillväxt mellan 1973 och 1986. Ekonomin började växa först efter att många nyliberala reformer brytits upp. Man blev bland annat tvungen att åternationalisera bankerna ett tag sedan de spekulerat bort miljoner chilenares besparingar. Men bara en mindre del av befolkningen har fått en del av den växande kakan.

De bäst fungerande delarna av landets ekonomi har aldrig utsats för nyliberala experiment. Chiles största exportprodukt är koppar från det statligt ägda gruvbolaget CODELCO. Detta bolag, världens största kopparproducent, skapades genom att Salvador Alliende förstatligat flera gruvor som ägdes av utländska bolag. Statliga CODELCO finansierade i praktiken Pinochets militär så att denne kunde tvinga på landet nyliberala reformer. Bortsett från koppar exporterar Chile fortfarande främst jordbruksprodukter, vilket knappast varit möjligt utan Alliendes jordbruksreform.

Finns det skäl att tro att resterande nyliberal politik i Chile – som höga avgifter för utbildning – kommer att skapa välstånd i framtiden? Om man har betalt för att inte tänka går det säkert att tro det.

DN

tisdag, september 10, 2013

Illa underbyggt om pensioner




I dagens skånskan försvarar Irene Wennemo PPM systemet som socialdemokraterna nu äntligen säger sig vilja skrota. Wennemo föreslår i stället reformer för att bland annat minska förvaltarnas avgifter.

Wennemo presenterar flera usla argument för att vi ska fortsätta sätt pensionspengar på börsen. Hon anser sig till exempel veta hur börsen kommer att utvecklas i framtiden. Enligt Wennmo är det till och med så att:
”De flesta är överens om att avkastningen på premiepensioner långsiktigt borde vara högre än utvecklingen av inkomstpensionen.”

Även om detta stämmer är det dock ofta irrelevant för dödliga människor. Vid börskraschen 1929 förlorade aktierna 90 procent av sitt värde och det tog 25 år innan index nådde upp till samma nivå som innan kraschen. Att aktier ger den högsta avkastningen på sikt är på sin höjd en teoretisk sanning som medelålders människor inte har någon nytta av. En femtiåring som lagt sina pensionspengar på börsen kunde alltså räkna med att vunnit tillbaka förlusten vid 75 års ålder. Förutsatt att hen inte varit tvungen att sälja av till reapris för att betala levnadskostnader.

Sedan är det viktigt att komma ihåg att det handlar om ett statistiskt genomsnitt. Även när kurserna går upp kraftigt finns det förlorare.

Wennmo hävdar också att det skulle vara riskfullt att koppla pensionerna till löntagnarna via inkomstpensionen.
”Det förslag som Löfven och Eneroth lagt fram riske-rar att leda till att dagens pensionärer – som på grund av låg arbetslöshet och goda vill-kor i övrigt, haft lätt att tjäna ihop till en bra pension – gynnas på de ungas bekostnad.”

Men hur troligt är det att aktiekurser kan vara oberoende av sjunkande löner och högre arbetslöshet? Hur länge kan aktiekurser öka om köpkraften sjunker? Och är inte löner och sysselsättningsgraden mer stabil än aktiekurser? Och är det inte så att konsumtion som är beroende av vanor är mer stabila än investeringar som är beroende av förväntningar på framtiden? När löntagarna finansierar dagens pensionärer upprätthåller man konsumtion och sysselsättning. Men att spara en del av lönerna i till exempel ppm fonder leder till mindre investeringar. Det är ju trots allt väldigt lite pengar som satsas i nyemssioner.

Wennmo funderar inte heller hur det faktum att en allt större del av aktierna ägs av pensionsfonder kan komma att påverka börskurserna. Om alla generationer var ungefär lika stora hade det inte haft någon betydelse men så är det ju inte. Om Wennemo argument var rationella skulle vi naturligtvis även kunde fondera medel på börsen för att täcka framtidens kostnader för skola, hälsovård, försvar och brandkår. Om det är praktiskt och effektivt att göra det med pensionerna så bör man naturligtvis göra det med andra offentliga utgifter.

onsdag, september 04, 2013

Läsning för krigsherrar



När är det rätt att gå i krig? Och vilken taktik får man tillämpa det väl brutit ut? De här frågorna har diskuterats i årtusenden. De är lika aktuella när det gäller inbördeskriget i Syrien och ett eventuellt amerikanskt ingripande. Inte ens under antiken var det lätt att hitta tänkare som tyckte att det var okey att ta till våld bara för att man kunde bli rik på att plundra andra länder. Då som nu fanns det i alla fall inte många som öppet förespråkade den starkes rätt till våld.

Krig måste kläs upp i ett ideal och presenteras som oundvikligt för att accepteras. Den romerske filosofen och senatorn Cicero ansåg att krig bara var acceptabelt när dialog inte längre var möjligt. Problemet är bara veta när man utömt alla möjligheter till diplomati.

Det paradoxala är att krig alltid marknadsförs som sin egen motsats. Syftet med krig är att återställa freden. Låt vara att det handlar om en fred som är moraliskt överlägsen den fred som rådde innan.

För att framgångsrikt kunna sälja ett krig måste makthavare alltid framställa det som man bara ytterst motvilligt tagit till vapen. Kriget marknadsförs som många konsumtionsvaror: det är inte den fysiska verklighen som framhävs utan de tankar man anser att varan representerar. Coca Cola och McDonalds vill till exempel associerara sina varumärken med vänskap, Volvo, med säkerhet och Mercedes med social status. De som säljer in ett krig vill att det ska förknippas med rättvisa och fred i stället för det som faktiskt händer på slagfältet.

Moderna krig framställs som en lighprodukt som låtsas ha samma egenskaper som den traditionella varan men utan de skadliga ingredienserna. Man låtsas att lidandet, dödandet och grymheterna avskaffats med tack vare civiliserade officerare och smarta bomber. Det är bara fienden som för krig på gammalt skakthusmanéer. Det moderna krigets syfte är dessutom att avskaffa det grymma gamla sättet att bedriva krig. Motsatsen till krig är inte fred utan det moderna kriget. Men det humanitära kriget är en oxymoron i stil med den miljövänliga bilen.

För att framgångsrikt kunna sälja ett krig måste man alltid peka på grandet i fiendens öga och aldrig låtsas om bjälken i sitt eget. Den egna sidans idealistiska motiv gör att man inte behöver uppehålla sig det faktiska dödandet man gör sig skyldig till. När en demokratisk stat dödar civila är det alltid en olycka, eller oundviklig kostnad som i slutändan kommer att rädda liv och därför alltid är värd priset. Det verkliga eller potentiella dödandet som fienden gör sig skyldig till rättfärdigar alltid det egna dödandet i nuet. Frankrike dödade och torterade inte algeriska frihetskämpar utan terrorister. Det som faktiskt händer på slagfältet är mindre viktigt än potentiella scenarier som makthavare kan måla upp.

Det här är tydligt när det gäller massförstörelsevapen. Det anses inte vara ett brott mot mänskligheten att USA utplånade Hiroshima och Nagasaki med kärnvapen eftersom president Truman ansåg att det kunde förkorta kriget och rädda amerikanska soldaterns liv. Därför behöver man inte ens nämna att Truman ljög och hävdade att Hiroshima var en militärbas.

Under vietnamkriget dödade och sårades 400 000 vietnameser av USA:s kemiska vapen. Och gifterna i marken fortsätter att skörda offer. Sedan kriget slutade har över en halv miljon vietnamesiska barn fötts med missbildningar. Men då Agent Organge och Napalmbomber användes för att bekämpa kommunismen har de ingen plats i en diskussion om kemiska vapen.

Kärnvapen och kemiska vapen lämpar sig bäst till att angripa civila och vår historia visar att vi anser att det är okey så länge det är ett västland som står för dödandet. Israel kan till exempel använda vit fosfor mot palestinier utan att riskera represalier. Det är också okey att en diktatur som är allierad med väst använder dem. Saddam Hussein fick till exempel hjälp av Tyskland och USA att tillverka sina kemiska vapen. När han sedan gasade iranska soldater och civila visade västvärldens ledare ingen upprördhet.

Ledare i väst borde lyssna på Cicero. Han menade att människan har ett moraliskt ansvar även mot sina fiender. Sjuttio år senare påpekade en annan romersk filosof, Seneca den yngre, att en kung som dödar sina fiender ökar deras antal. ”Föräldrar och barn till de slaktade, landsmän och vänner, ersätter vartenda offer”. Färre blir fler.

Seneca dedicera sin bok till den kejsar Nero som uppenbart inte påverkades av den. Nero tvingade Seneca att begå självmord men filosofen fick ändå sista ordet när armén revoluterade mot det grymma styret. Krigsherrar i såväl Damaskus som Washington borde läsa Ciceros bok Om plikterna och Senecas Om mildhet. Men krigsherrar läser sällan böcker.

Publicerad i Dalademokraten, Fria Tidningen

SvD
svd2 DN

måndag, augusti 26, 2013

Bakom kulissen



Demonstrationer mot den iranska regeringen organiserade av CIA. Iranska parlamentariker mutade av amerikanska agenter. Det låter som en John Le Carréroman. Eller sovjetisk propaganda. Men i måndags erkände CIA att man verkligen organiserade kuppen mot Irans demokratiskt valda regering 1953.

Kuppen förgicks av en propagandakampanj där Mossadeq framställdes som farlig och mentalt instabil. Amerikanerna intalde sig själva om att Mossadeq var en kryptokommunist som skulle lämna över landet till Sovjetunionen.

CIA:s erkännande kom i form av att man tvingades publicera vissa dokument.

Men det har redan funnits så mycket bevis att den amerikanska regeringen redan slutat mörka. Bill Clintons utrikesminister Madeleine Albright medgav redan år 2000 att USA spelat en betydelsefull roll i kuppen mot Mohammed Mossadeqs demokratiskt valda regering. Barack Obama talade om USA:s inblandning i ett tal i Kairo 2009. USA har beklagat men aldrig officiellt bett om ursäkt för sin roll.

I Iran har man alltid vetat. När Iranska studenter ockuperade den amerikanska ambassaden 1979 var den främsta anledningen att man ville förhindra att CIA organiserade en kupp mot landets nya regering.

Frågan man kan ställa sig såhär sextio år senare är om USA fortfarande försöker störta Irans regering med liknande metoder. Det finns en del som tyder på det.

Amerikanska skattepengar går till exempel till organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter i Iran samtidigt som man inte alls är intresserad av att hjälpa demokratin i Saudiarabien eller andra proamerikanska diktaturer.

När den irakiska staden Halabja gasades 1988 anklagade amerikanska UD Iran
för att ha utfört attacken, trots att Vita Huset visste att det var Saddam Hussein som var skyldig. Och även sedan hela världen fått klart vem som utfört attacken använde USA sitt inflytande i FN för att formulera ett fördömande som gav intryck av att Iran hade något med saken att göra. New York Times skrev utförligt om detta i artikeln ”America diden´t seem to mind poison gas” (17/1 2003).

Vita Huset och amerikanska myndigheter har på samma sätt mot bättre vetande försökt knyta Iran till attacken mot World Trade Center. (1.)

USA har också hävdat att Iran och Hizbollah var ansvariga för attacken mot Khobar i Sauiarabien 1996 där 19 amerikanska soldater dödades och nästan 500 personer skadades. Det var även FBI:s slutsats efter tre års utredande. I likhet med många andra fall erkände de formodade gärningsmännen genast sin egen och Irans inblanding. Men de misstänkta hade torterats och det visade sig inte finnas mycket verkliga bevis.

William Perry, som var USA:s försvarsminister vid bombingen, hör till skeptikerna, och har sagt att det i själva verket var Al Qaida som låg bakom attacken. Även Saudiarabiens inrikesminister, pris Nayef, har sagt att Iran inte var inblandad (3).

Det finns många attentat eller försök till attentat som Iran anklagats för att ligga bakom men där bevisningen minst sagt är svag. För några veckor sedan tog utredningen av bombattentatet mot ett judiskt centrum i Buenois Aires 1994 , där 85 människor dödades och hundratals skadades, en ny vändning.

En argentisk åklare har börjat utreda Carlos Vladimir Corach, en judisk fd minister i Carlos Menems regering på 1990 talet. Corach som var ansvarig för byggandet av förintelsemuseet i Buenos Aires har betalt 400 000 dollar till en man som tros ha ha byggt bomben som användes i attentatet.

Det för tidigt att dra några slutsatser om Corach skuld i det här skedet men det faktum att åklagaren är intresserad av honom tyder på att bevisen mot Iran inte kan vara så starka. Men det tycks bara vara The Times of Israel som rapporterat om detta.

Misstankar mot Iran rapporteras alltid men när det efter ett antal år kommer fram uppgifter om att man kanske är på fel spår tappar de stora medierna intresset. Då hittar man I stället nya fräscha anklagelser att skriva om. Om CIA fortfarande bedriver antiiransk propaganda vet vi först när mer aktuella arkiv öppnas. Förhoppningsvis behöver vi inte vänta i sextio år igen.

1. Bloomberg, 23/12 2011. ”U.S. District Court Rules Iran behind 9/11 Attacks. CNN.com 19/7 2004. “Bush probes possibel Iran links to 9/11. “

2. AP. 22/5 1998 ”Saudi official says no foreign involvement in Khobar bombing”. ” UPI. 6/6 2007. ”Perry: U.S eyed Iran after bombing.”

3. The Times of Israel, 1 juli, 2013. ”Jewish ex Argentina minister face probe in bombing.”

Publicerad i Fria Tidningen

DN