torsdag, februari 28, 2013

Huvudlös huvudledare i Sydsvenskan



Regeringen bör inte skapa jobb för ”priset blir för högt” hävdas det i en anonym ledare i Sydsvenskan idag (”Ingen hit på sjuttiotalet heller”). Ledaren har den märkliga utgångspunkten att regeringen enbart kan skapa jobb genom att anställa folk i den offentliga sektorn. Det är riktigt att antalet offentliganställda ökade på sjuttiotalet men det är inte det enda vägens politik. Regeringen kan öka arbetstillfällen inom privata företag genom att stimulera efterfrågan. Antingen genom att öka utgifterna eller genom att sänka skatterna.

På vilket sätt nackdelarna med att anställa fler inom det offentliga överstiger fördelarna förklarar man aldrig. Förmodligen menar man att det finns en ekonomisk gräns för hur många som kan arbeta för det offentliga men i så fall är det svårt att förstå varför man gör ett så stort nummer av att de offentliga utgifterna i förhållande till BNP nådde en topp 1994 med 69 procent och nu minskat till 53 procent (2009). Större delen av de offentliga utgifterna utgörs av transfereringar och räntor som inte ingår i BNP. Då det inte heller är ett mått som säger något alls om hur många som är anställda inom det offentliga kan man undra vad ledarskribenten egentligen vill säga. Man skriver helt korrekt att antalet offentligt sysselsatta minskat från 45 till 34 procent under samma period men inte heller det är relevant då en stor del av verksamheten nu drivs privat men finansierat med offentliga pengar. Om man vill jämföra vad det offentliga lade ut på direkt jobbskapande verksamhet under perioden bör man i stället se till utgifterna för den offentliga konsumtionen i förhållande till BNP. Både 1994 och 2009 var den siffran 28 procent… (egentligen är utgifterna för löner ännu mindre då även materiel som förbrukas inom sjukvård och skola räknas med) De åren som ledarskribenten valt ut för att de på något sätt ska utgöra en kontrast (”priset blir för högt” känn efter i magen) är inte alls olika.

Sedan följer ett ännu tramsigare resonemang om att det finns jobb som de arbetslösa av någon anledning inte vill ta.

Det mest tragiska är kanske ändå att det finns så många opinionsbildare som inte begriper att stora delar av den offentliga verksamheten snarare är investeringar i framtiden än utgifter. Utan den offentligt finansierade skolan, barnomsorgen och hälsovården skulle den privata näringslivet klappa ihop på några veckor.

3 kommentarer:

martin sa...

Jodå, de där jobben finns.

Folk med entreprenörspretentioner åker ut i världen med sin examen från handels och ser folk putsa skor, skura toaletter eller vad man nu kan se på sina exkursioner. Man kommer hem med sina entreprenörspretentioner och tycker man har kommit på världens grej. Bara en liten hake, man kan inte utbjuda tjänsten(tjänstesamhälle var på mode med start 90-tal) om folk skall ha justa löner och arbetsvilkor. Därför menar man att om man sänker folks löner, gör dem rättslösa och använder tvång, så skapar man massa underbara affärsmöjligheter och därmed också jobb.

Det är ur sådana resonemang tankegången om de arbetslösas lättja stammar. Den typen av entreprenör skapar inga värden, den entreprenören menar att vi skall sänka ribban så att han kan kvala in.

Pierre Gilly sa...

Jo, det är det de menar när de talar om att
" stärka incitamenten". Pigavdraget är en del av projektet. Det fanns en greve här i Östergötland som sökte en butler i åratal. Personen skullr få kost, logi och femtiotalslön. Ingen verkar ha nappat.

Simsalablunder sa...

De där ledarskribenter klarar inte ens av att hålla i huvudet att det mesta av en ny offentliganställds lön återigen hamnar i både den offentliga och den privata sektorn. Deras skriverier är till att förleda en att tro att pengarna försvinner puts veck från jordens yta efter att löneutbetalningen skett.

Än mindre förstår de att skattens funktion är att styra den samlade efterfrågan, inte att finansiera köpet av varor och tjänster.
Finansieringen sker genom utgivningen av monopolvalutan, som efterfrågas för att kunna betala skatt. Behövs mer monopolvaluta för att finansiera för samhället bra saker, är det bara för staten att skapa mer. För det krävs varken lån från den privata sektorn eller högre skatter, som är gängse tro.

Kunde man allmänt få människor att greppa det, så skulle de slå dövörat till ledarskribenter som hävdar att staten inte har råd.