måndag, februari 25, 2013

Om rädsla som samhällsprojekt



Det finns saker man bara kan se i ögonvrån. Troll förvandlas till exempel lätt till en sten, och tomtar till stubbar när man tittar närmare. Även européer hör till den här typen av fenomen som är svåra att iaktta direkt. Det är i alla fall knepigt att förstå vad europeisk betyder om man nöjer sig med att studera de som bor i Europa. Vi kan visserligen känna oss som européer men det är komplicerat att sätta ord på vad det innebär.

I en nationalstat kan man peka på ett språk, och förr fanns ju också religionen som ett sammanhållande kitt. Förr var försvaret identitetsskapande: idag har värnpliktsarméerna ersatts av yrkessoldater. För gick alla i samma skola men idag är det som med TV kanalerna: det finns alternativ för nästan alla intressen.

Det finns de som hävdar att Europa är demokrati, mänskliga rättigheter, tolerans och rent av rationalitet. Europa skulle då vara som minst europeiskt när det är som mest universellt. Om det stämmer skulle bland annat Japan och Sydkorea lika gärna kunna höra till Europa.

Det är lättare att känna sig svensk i Italien, och europé i Tunisien än hemma. En svensk kan känna samhörighet med en italienare och tvärt om men för det krävs oftast att de möter en amerikan eller afrikan.

Även vår politiska identitet grundar sig främst på att vi jämför den med andra. Liberalismen vill inte bli bedömd på egna meriter, utan andras. Liberalismen – både dess politiska och ekonomiska versioner - söker inte det goda samhället utan det minst onda. Detta till skillnad från till exempel socialism, konservatism, fascism och religiöst inspirerade ideologier som trots allt bygger på vissa bestämda värden och anser sig veta hur det goda samhället bör utformas.

Frågan är hur man skapar en europeisk identitet när kollektiva erfarenheter och värden allt mer upplöses i nyliberalismen. Vad kan man bygga för samhälle om man inte tror på samhället och ens politiska utopi är en antiutopi? Kan en europeisk identitet baseras på individualism?

Fram till Sovjetunionens fall existerade ett slags samhällskontakt i västvärlden där vinster från näringslivet kom arbetarna till del. Välfärdsstatens institutioner skulle skapa trygghet och förmå arbetarklassen att överge tanken på revolution.

Idag tycks institutioner och politik lika mycket vara skapade för att exploatera rädslan som att reglera den. Man har övergett den fulla sysselsättningens politik och urholkat a- kassan. Man tvingar på allt yngre barn betyg, hetsar om invandrare och sprider osäkerhet om pensionerna. Högern välkomnar rädslan medan vänstern främsta rädsla är för rädslan självt och vad den gör med samhället. Thomas Jefferson menade att det rådde ”tyranni” när folket fruktade sin regering men ”frihet” när regeringen fruktar folket. Vår regering må vara vald men den använder rädsla som maktinstrument. Rädsla är inte mycket att bygga en identitet på men den håller folk på plats. Det hade varit bättre om högern fortfarande varit rädd för rädslan och vänstern vågat spela på den.

(Det här var inlägg 1000)

Inga kommentarer: