onsdag, februari 27, 2013

Sänk pensionsåldern!




Vi måste arbeta längre innan vi kan gå i pension. Så säger i alla fall ledarskribenter som varken har ett fysiskt eller ens intellektuellt särskilt krävande yrke, och politiker, som ordnat mer förmånliga pensionsvillkor åt sig själva. Kristianstadsbladets Petter Birgerson skrev förra veckan en text som är skev på ett typiskt sätt. Huvudtesen är svepande och enkel: ”När vi lever längre är därför en höjd pensionsålder därför en logisk följd.”

I dessa artiklar gör man ofta ett stort nummer av att antalet pensionärer i förhållande till yrkesverksamma kommer att öka men undviker att nämna att antalet yngre samtidigt kommer att minska. Huvudproblemet med skräckpratet om framtida pensionärshorder är dock att det inte tar någon hänsyn till produktiviteten per yrkesverksam hela tiden stiger. Sveriges BNP har till exempel stigit med runt 50 procent de senaste tjugo, trettio åren, vilket betyder att vi producera betydligt mer varor och tjänster än tidigare. Det främsta skälet till att pensionerna är så mycket högre idag än de var på till exempel sjuttiotalet är inte att att de yrkesverksamma blev fler utan på att de producerade mer och betalade mer i skatter och avgifter.

Att tala om att en försörjningsbörda skulle öka är skevt. Det är som att hävda att vi går mot svält för att antalet bönder minskat från 95 procent av befolkningen till 2-3 idag. Ingen funderar på hur de som inte odlar potatis ska komma över potatis.

Ett annat problem är att man inte ser att ett samhälle inte fungerar som enskilda individer. Birgerson menar att en förutsättning för hög pension är att man ”lever snålt och tjänar tillräckligt mycket för att lägga undan”. Sanningen är att pensioner alltid kommer från det som produceras idag. Man kan inte spara sin potatis några decennier tills det man går i pension.

Man kan naturligtvis lägga undan pengar idag och använda senare, men det innebär att konsumtion faller bort idag. Försvinner konsumtion finns inte heller någon anledning att investera i produktionskapacitet. Att fondera medel för att finansiera framtidens pensioner är en dålig bokföringsteknisk lösning. Det finns inget självklart i detta: det är snarare ett ideologiskt än ett praktiskt val. Det vore naturligtvis administrativt billigare att låta staten finansiera hela pensionen genom att belägga de yrkesverksamma med avgifter i stället för att låta bankirer och börshajar få procent på en del av beloppet. Idag är pensionerna extra svåra att finansiera då de yrkesversamma både ska finansiera dagens pensionärer och lägga undan till sin egen i PPM systemet. Själva omställningen till PPM systemet har bidragit till det problem man sagt sig vilja lösa.

Den som inte ser det ideologiska i dagens pensionssystem kan fundera på varför ingen tycker att det är självklart att vi måste fondera medel för att finansiera framtidens skolor.

Opinionsbildare som Petter Birgerson förmår aldrig att identifiera huvudproblemet i pensionsfrågan: Om lönernas andel av BNP vore densamma som på tidigt åttiotal skulle pensionsavgifterna kunna ge alla äldre en flott pension. Att kapitalet får allt större del av allt värdet av det som produceras är dock ett faktum som man vägrar att diskutera. Det främsta skälet till att maktbalansen ändrats till förmån för kapitalet är att man övergivet den fulla sysselsättningen. Ju fler arbetslösa, desto starkare förhandlingsposition för företagen.

Ett moraliskt problem som aldrig kommer fram i ”pensionsdebatten” är det faktum att lågutbildade och lågavlönade lever runt fem år kortare än högutbildade och högavlönade. Men pensionssystemet tar inte hänsyn till socialgrupper lever olika länge. När Petter Birgerson och andra förespråkar höjd pensionsålder innebär det att de lågavlönade i ännu högre grad än idag kommer att finansiera de högavlönades pensioner.

GP

7 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Såvitt jag förstår innebär även längre pensionstid att "konsumtion faller bort idag". Oavsett hur pengar betalas in till pensionsfonderna måste de ju tas från de icke pensionerades konsumtion?

Men naturligtvis är huvudbudskapet helt korrekt. Det finns inget "måste" i om man ska ta ledigt eller arbeta. Inget annat än att varje lands status i hackordningen är dess plats på BNP-listan. Ju mer vi sliter desto högre upp i hackordningen. Och ju mer vi tar ledigt - nu, eller efter 65 år - desto lägre ner.

Pierre Gilly sa...

Nja. Om den yrkesverksamma idag får avstå x kronor till en pensionär idag så flyttas väll bara konsumtionen från en person till en annan. Inget försvinner. Det handlar väll om pengar som förs över löpande. Men om de yrkesverksamma, förutom att betala dagens pensionärer, också måste fondera medel till framtidens pensioner så försvinner konsumtion. Det som satsas på börsen blir ju inte konsumtion innan de säljs i en framtid. Statsobligationer är delvis en annan historia.
Förmodligen är det också så att den allmänna oron och osäkerheten till pensionerna gör att en del löntagare minskar sin konsumtion.

Jan Wiklund sa...

Ja, men varför skulle de? Pensionering handlar väl bara om att de som är aktiva idag arbetar lite för de gamlas räkning också?

Det har ju belysts rätt mycket med anledning av den norska oljefonden att det handlar om en jättelik synvilla. Det går inte att spara pengar på det sättet till ett senare tillfälle. Vad som händer är bara att man göder spekulationskapitalet som använder krediterna under tiden.

Om man ser det så att dagens pensionärer lever på dagens arbetande som i sin tur lever på nästa generations arbetande när det blir deras tur att pensioneras försvinner synvillan.

Vilket inte hindrar mitt tidigare resonemang - om man arbetar mindre - t.ex. sex timmars arbetsdag, eller pension vid 55, eller två månaders semester - så blir mindre producerat och därmed också mindre konsumerat.

I alla fall i den bokförda sektorn, man kanske arbetar väl så mycket på sin fria tid, fast det kan ju inte uttryckas med pengar.

Pierre Gilly sa...

Okey, då förstår jag hur du menar. Du har naturligtvis rätt. Med färre i arbete blir det mindre produktion och därmed mindre konsumtion. Fast kanske behöver det inte vara så... Om produktionen exporteras och mervärdet hamnar hos aktieägarna så kan vi både jobba mer och konsumera mindre samtidigt. Det svenska exportöverskottet är förmodligen redan i dag störst i världen per yrkesverksam. Men exportöverskottet är alltid tabu. Ett underskott får alltid våra oligarker att tala om överkonsumtion. Exportöverskottet föranleder aldrig någon att tala om underkonsumtion.
Hur mycket kan produktionen och produktiviteten öka utan att vi börjar diskutera olika former av arbettidsförkortning?

Lars Johansson sa...

Arbetet åt alla!

Björn Nilsson sa...

I grunden handlar det om resurser, inte pengar. Hur fördelas resultatet av det man får fram med hjälp av mänskliga och materiella resurser på olika samhällsmedborgare, hur skapas, underhålls och utvecklas resurserna? Att "spara pengar" är meningslöst för framtidens pensionärer (ingen vet värdet på en krona trettio år framåt i tiden), att se till att det finns ett välskött samhälle är ett förstarangsintresse. Och med en produktivitetsutveckling som är betydligt snabbare än befolkningsutvecklingen kommer, om man sköter sig, utrymmet för sänkt pensionsålder och sänkt arbetstid att vara klart logiskt försvarbart.

Jan Wiklund sa...

Pierre: Beträffande exporten håller jag med dig! Se http://gemensam.wordpress.com/2011/08/14/vad-ska-vi-med-exportoverskott-till/