måndag, mars 25, 2013

Charlotta Friborgs vacklande



”Mer än en gång har jag själv vacklat i min syn på om invasionen av Irak var riktig” skrev Correns ledarskribent Charlotta Friborg den 16 mars i krönikan "Spirande hopp om stabilitet i Irak". I detta är Friborg representativ för hur professionella opinionsbildare förhåller sig till invasionen av Irak. Man vacklar och vacklar och vacklar men återfinner ändå balansen på slutet. Trots all påstådd tvekan kommer man ändå alltid fram till att det var rätt att starta kriget. Faktum är att ingen som var för kriget 2003 tycks ha ändra åsikt idag. Kanske är denna tvekan mer en retorisk strategi än utryck för genuina funderingar.

Friborg är också typisk i sin förmåga att sålla ut fakta som stärker hennes uppfattning. Det är ett allmänmänskligt drag som får övermänskliga proportioner i ledarartiklar. Friborg vägrar att helt överge de propagandalögner som dominerade irakrapporteringen inför invasionen 2003. Hon kallar talet om irakiska massförstörelsevapen för ”överdrivna”. Och försöker ge intrycket av att invasionen av Irak på något sätt hade något att göra med den 11 september.

Friborg använder Saddam Husseins mordiska CV som argument för kriget, vilket kan tyckas vara betydligt bättre argument. 1988 gasade den irakiska diktatorn sitt lands kurder. Och så startade han ju två anfallskrig.

Men varför måste Saddam störtas femton år efter Halabja? När det begav sig var kritiserade man inte Saddam Hussein. Trots att Vita Huset mycket väl visste vad som hänt beordrade man amerikanska UD att anklaga Iran för gasattacken mot Halabja (se New York Times: ”America diden´t seem to mind poison gas”. 17/1 2003). Även sedan hela världen fått klart vem den skyldige använde USA sitt inflytande i FN för att formulera ett fördömande som gav intryck av att Iran hade något med saken att göra.

Det är också märkligt att använda Saddam Husseins anfallskrig mot Iran som ett argument för att Irak måste invaderas. Det var ju ett krig västvärlden slöt upp bakom. USA vägrade att fördöma den irakiska invasionen, och stöttade Irak med vapen och miljardkrediter. Det är även svårt att förstå varför Irak måste invaderas 2003 för att man invaderat Kuwait 1991. Inte minst då det var uppenbart för alla utom ledarskribenter att Irak var avväpnat.

Friborg behandlar invasionerna av Afghanistan och Irak som om de vore ett krig precis som George Bush menade. Hon tar upp anekdoter som stöd till varför krigen var bra: nu kan barnen i Afghanistan leka med drakar, nu rapporterar SR att det är lite lugnare i Bagdad. Varför det är viktigt att tala om drakar i Afghanistan men inte att nämna hur många Irakier som dödats är oklart. Enligt en studie som publicerats i den medicinska tidskriften the Lancet dödades 600 000 irakier under och efter invasionen. Andra studier har kommit fram till högre siffror. Och sanktionerna mot Irak dödade 500 000 irakiska barn på nittiotalet, enligt FN.

Charlotte Friborgs kollega Ernst Klein menar i dagens Corren (Tio år efter att Saddam störtats) också att kriget var rätt. Ska man tro Klein hade Irakierna startat ett blodigt inbördeskrig förr eller senare även utan den amerikanska invasionen. Trots att Klein är så säker på hur framtiden hade utvecklats i en alternativ värld tycks han inte ha någon vidare koll vad som händer på den planet vi faktiskt lever i. Klein använder den minsta förlustsiffran (100.000) man kan hitta och avrundat den nedåt. Men han tar i alla fall inte upp drakarna i Afghanistan.


3 kommentarer:

Lasse Strömberg sa...

Kan förklaringen till de borgerliga ledarskribenternas försök att undvika den obehagliga Sanningen vara att det helt enkelt är för svårt att erkänna för sig själv att man hade fel när tusentals människor dödats?

Pierre Gilly sa...

Folk har åsikter som får dem att må bra. Och ibland har de som bekant betalt för att tycka något. Då övertygar de sig ännu mer.

Björn Nilsson sa...

"Att vara liberal är att vara kluven" - så sant som det är sagt.