fredag, april 26, 2013

Intervjuad

Här är en intervju med mig gjord av Guido Zeccola för Tidningen Kulturen. Samma tidnining har också publicerat en recension av min nya bok.

Vill du först berätta lite om dig själv för våra läsare.

Det är svårt att analysera sig själv, och minnet är oerhört opålitligt. Jag brukade berätta historier om hur oerhört skeptisk jag var till vad vuxna sa redan i förskolan men hur vet jag att det inte är efterhandskonstruktioner? Ska man tro forskningen om minnet så är det under ständig rekonstruktion. Minnet är mer av en kreativ process än något som liknar en hårddisk. Fast jag tror att de flesta som känner mig skulle beskriva mig som kritisk. Att jag är halvfransk har säkert bidragit. I Sverige står konformismen högt i kurs. I Frankrike är det en sport att tycka olika.

Jag är inte särskilt social. Jag umgås helst med folk jag känt sedan grundskolan. I små doser. Jag reser oftast ensam. Jag tycker inte om telefoner, TV eller Facebook. Kuriosa: Jag gick på Katedralskolan i Linköping, i samma klass som författaren Jan Wallentin. För runt femton år sedan hjälpte jag Christer B Johansson – som recenserat min senaste bok för Tidningen Kulturen – att tömma tidskriften Förr och Nu:s kontor. Vi har nog inte setts sedan dess. Kartongerna hamnade i Jan Myrdals källare. Sociala människor kan lätt bygga upp ett fantastiskt kontaktnät inom kultursvängen som allmänheten inte känner till men som ändå påverkar vem som får jobb, och vad som skrivs. Sverige är väldigt litet. Den som inte umgås privat med andra journalister eller författare har lättare att skriva fritt.

Titeln på din senaste bok, Informationskriget mot Iran, låter lite som om det handlar om en konspirationsteori.


Internationell politik bedrivs av samma människor eller typ av människor som sysslar med inrikespolitik. Är det en konspirationsteori att påstå att politiker vill framställa sig själva i så god dager som möjligt? Och att de försöker ge en så negativ bild som möjligt av sina motståndare? Eller att media söker maximal uppmärksamhet eftersom de konkurrerar? Eller att militären i olika länder har ett egenintresse av att förstora hot för att kunna maximera sina egna anslag? Informationskriget mot Iran är en konspirationsteori i den meningen att den tar egenintresset hos aktörerna på allvar. Boken försöker också förklara krisen med Iran utifrån orientalistiska och liberala föreställningar. Egentligen handlar boken inte om Iran utav om vad vår bild om Iran kan lära oss om oss själva.

Att regimen i Iran är en av de värsta terrorregimerna i världen är ett faktum. Att makten och prästerskapet dödar sina egna medborgare, ofta unga studenter, och applicera sharialagen, åtminstone i vissa fall, går inte att förneka. Hur kan man skriva en bok om kärnvapen utan att ge läsaren känslan att du accepterar Irans politik överlag?

Det gör man inte. Det går inte att styra läsarnas intryck. De flesta som tror att Iran är ett hot mot internationell säkerhet, kanske för att regimen förgriper sig mot den egna befolkningen, kommer aldrig att öppna min bok. Men man får försöka förklara att det inte behöver finnas ett samband mellan hur stater agerar nationellt och internationellt. Stater har våldsmonopol inom sina gränser. Mellanstatliga förbindelser styrs i regel av en helt annan dynamik. Att en regim misshandlar sin egen befolkning betyder inte att den också är ett hot mot grannländerna. Man kan inte utifrån en stats natur avgöra om dess politik i internationella konflikter är rimlig eller inte. Vietnameserna hade rätt i att driva ut ockupationssoldaterna från det demokratiska Frankrike och senare det demokratiska USA. Kommunisterna var väll inte demokratiska men de hade uppenbart mer rätt till landet än amerikanerna. Att kommunisterna i Vietnam förtryckte sin egen befolkning hindrade dem inte heller från att ha ett stort stöd bland vietnameserna. Vietnamkrigets anhängare brukade hänvisa till dominoteorin. Den sa att fler länder i Asien skulle bli kommunistiska om Vietnam tilläts bli det. Det intressanta är att alla makthavare och opinionsbildare trodde på dominoteorin samtidigt som inga akademiker på amerikanska universitet tog teorin på allvar. Inte heller CIA ansåg att teorin var riktig. Idag vet vi att den var felaktig. Någon självkritik har man dock inte ägnat sig åt.

Hur kan du veta att Iran inte håller på att framställa kärnvapen?

Det kan ingen veta. Inte här i väst i alla fall. Men nu har opinionsbildare hävdat att Iran snart kommer att ha kärnvapen ganska länge. Sedan 1984 för att vara exakt. Så sent som i lördags (6/4) hade DN en ledare där man anklagar Iran för att vilja skaffa kärnvapen. Man hävdar att den information som IAEA samlat in skulle tyda på det. Men det man aldrig berättar är att IAEA inte tolkat sin egen information som DN. IAEA har aldrig påstått att Iran försöker skaffa kärnvapen. Inte heller den amerikanska underrättelsetjänsten tror det.

Varför ska man tro att opinionsbildare och politiker vet bättre än IAEA och underrättelsetjänsten? Är opinionsbildare bättre på att analysera informationen från IAEA och underrättelsetjänsten än dessa organisationers egen personal? Tron på iranska kärnvapen är som tron på dominoteorin under Vietnamkriget. Här finns samma klyfta mellan vad kunskapseliten och den politiska mediala eliten tror. I boken försöker jag förklara varför den här typen av klyftor uppstår.


Har du nya bokprojekt i den närmaste framtiden?

Jo, mitt nästa projekt är mer ambitiöst. Jag skriver om krigspropagandans historia och trick. Från antiken till våra dagar. Men jag har ett något annorlunda perspektiv än tidigare böcker i ämnet. Jag tror att behovet av krigspropaganda är större ju mer demokratiskt och fritt ett land är. I Sovjet var det ytterst inte så viktigt om folk trodde vad det stod i tidningarna för alla visste vad som hände om man opponerade sig.

Inga kommentarer: