torsdag, april 11, 2013

Margret Thatchers andra död


Porträttet är målat av Lorna Wadsworth och hämtad härifrån

Lite som häxan i C.S. Lewis böcker om sagolandet Narnia. Hon som förstörde sin egen värld hellre än att lämna ifrån sig makten. Och som lät en evig vinter falla över Narnia. Hade man frågat mig om Margret Thatcher när jag var tio, femton eller tjugo hade jag kanske svarat så. För oss som växte upp på åttiotalet kändes det som den kalla oförsonliga kvinnans tid vid makten aldrig skulle ta slut.

Platon menade att det måste finnas något gott även bland rövare. För att rövare ska kunna fungera som grupp måste det finnas något slags broderskap och lojalitet. Det finns alltså något gott även bland kräk. Så skildras nästan aldrig skurkar på bio. Skurkar på film är ofta fullständigt empatilösa och det enda som tycks hålla ihop de kriminella gängen tycks vara skäck för ledaren.

Margret Thatcher blev till slut som häxan i Narniaböckerna eller en hollywoodskurk. Det fanns så lite gott i henne att till och med hennes partikamrater vände sig bort från henne. Thatcher verkade njuta av att förödmjuka, provocera och gjorde kompromisslöshet till ett självändamål. Och det var inte bara arbetarklassen som drabbades utan även hennes egna ministrar. Det som utlöste kuppen mot henne inom det konservativa partiet var en ny skatt som till och med hennes partikamrater uppfattade som absurd och groteskt orättvis mot landets fattiga.

Thatcher störta sig själv. Först använde hon mediabilden av sig själv till sin fördel, vilket till exempel Göran Persson aldrig klarade av. Men sedan tog mediabilden – järnladyn – över Margret Thatchers personlighet på riktigt. Om det var makten som korrumperade eller de första tecknen på senilitet går inte att svara på. Karikatyren tog död på människan och verkligheten gjorde till slut upp med karikatyren.

Fast när man läser nekrologerna om Margret Thatcher är det kanske det mest slående hur mycket mytologisering och hur lite verklighet man ägnar sig åt. Man framställer den ekonomiska krisen i slutet av sjuttiotalet som något inhemskt brittiskt, ett resultat av för mycket socialism. I själva verket hade alla länder industrialiserade länder liknande problem. Oavsett storleken på det offentliga. Den utlösande faktorn var ju uppenbart oljekrisen.

Oljan spelade också huvudrollen för den brittiska ekonomins återhämtning. Margret Thatchers maktövertagande sammanföll med att Storbritannien började pumpa upp olja ur Nordsjön. Storbritannien gick från att vara importör till exportör av energi. Kvantiteterna som producerade var enorma: mer olja än Irak, mer gas än Iran. Oljan räddade både den brittiska bytesbalansen och statsbudgeten.

Oljeinkomsterna plus intäkter från privatiseringar av gjorde att regnade pengar över Thatcher. Trots detta lyckades hon och hennes konservativa efterträdare inte sänka skattebasen. De fattiga betalde visserligen mer, de rika mindre, och staten använde sina resurser annorlunda. Det blev mindre välfärd och mer poliser. Det blev en stat i storföretagens tjänst snarare än allmänhetens. Och arbetslösheten var aldrig så låg som när hon tog makten.

Nu sinar den brittiska oljan. Det finns inte mycket mer offentlig egendom att sälja. Thatcherismen dog många år innan människan Margret Thatcher.

Publicerad i Dalademokraten

SvD skånskan

4 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Det är säreget att dom som berömmer Thatchers positiva inflytande på den brittiska ekonomin inte tycks titta på vad som faktiskt hände. Det finns ju statistik, t.ex. på http://www.tradingeconomics.com/united-kingdom/gdp-growth, som visar att det inte blev någon sådan effekt.

Återigen ett exempel på hur den härskande klassen är ointresserad av fakta och analyser och enbart ältar sitt privata tyckande.

Pierre Gilly sa...

Opinionsbildarna har inte betalt för att tänka, utan för advokatyr. Och så länge riksdagspartierna internt fungerar på ett leninistiskt vis, med en ledare som väljer underhuggare tillför de folkvalda inte mycket i debatter.

Jan Wiklund sa...

Eller också är det som George Orwell beskrev idiotin i den engelska politiken på 30-talet: Den härskande klassen var i huvudsak parasiter, rentierer, som var ungefär lika nyttiga för samhället som lopporna för en hund. Alltså var dom tvungna att ta sin tillflykt till dumhet, annars skulle dom begripa var deras pengar kom ifrån, och det skulle inte vara bra för matsmältningen.

Även idag är ju den härskande klassen rentierer som har förvisat produktionen till en klar andrahandsplats.

Pierre Gilly sa...

Loppor med kackerlacksideer då...:)