måndag, maj 20, 2013

Nils Erik Sandbergs vansinne



Det relativa fattigdomsgreppet är ”vansinne, för en logiskt tänkande person” skriver Nils Erik Sandberg i dagens Kristianstadsblad. Man ska inte jämföra olika grupper hävdar han: ”det viktiga är hur individernas inkomster utvecklas över tiden”. Så länge de fattiga får det bättre i absoluta tal gör det inget om deras relativa inkomster minskar hela tiden.

I verkligheten är dock det relativa fattigdomsbegreppet ett oumbärligt mått. Ett skäl är att ojämlikhet påverkar hur folk mår och hur länge de lever. Även i Sverige är medellivslängden för låginkomsttagare flera år kortare än för höginkomsttagare.
Det finns massor av vetenskapliga studier som visar att ojämlikhet påverkar folks hälsa allvarligt. Delar av den här forskningen finns sammanfattad i boken Jämlikhetsandan: därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre. Det som för Sandberg är logiskt vansinne är i själva verket bokstavligen ett livsviktigt mått.

Sandberg hävdar också att ojämlikhet är viktig för tillväxten i ekonomin. I själva verket har tillväxten varit högre när skatterna varit höga. På femtio och sextiotalet då den amerikanska tillväxten var runt 4 procent om året hade USA marginalskatter på över 90 procent. På nittiotalet – och idag – är de amerikanska marginalskatterna bara en tredjedel så höga och tillväxten har halverats. Även den svenska tillväxten var betydligt högre när marginalskatterna var högre. Nils Erik Sandbergs ekonomiska teorier är uppenbart vansinniga och verklighetsfrämmande.

5 kommentarer:

martin sa...

Alltings relativa värde i det system som vi lever, kräver att fattigdomsmåttet är relativt. Förstår man inte det, då har man inte förstått hur världen vi lever i fungerar.

Hävdar man det och har förstått hur världen fungerar, då är man en människoföraktande skitstövel.

Så vad är det Nils Erik? Bekräftar du skrönan om folk med dubbelnamn eller är du bara en nyttig idiot?

Björn Nilsson sa...

Amerika nämndes här. Intressant. Kan det vara Krugman som beskrev hur plågsamt det kan vara för en person som tillhör den rikaste enprocenten att jämföra sig med någon i den extremt rika nollkommaen-procenten? För om du bara tjänar tio miljoner om året är du ju fattigare och känner avund mot de som tjänar hundra miljoner! Orättvist! Kanske plågan är värre för dessa rika människor än för absolut fattiga, inte materiellt men själsligt?

martin sa...

Det finns en film som heter Layercake. Där beskriver den rike gangstern hur världen är som en layercake med lager på lager av skit.

Jag kan vittna om att man kommer till en punkt där nästa lager övanför en blir synligt, man ser in i nästa nivå, man kan gissa sig till vilken som kommer efter den. Man ser hur man i nästa lager kommer behöva hänga med kommunpolitiker, kommuntjänstemän och pampar, ställa sig in eller åtminstone tolereras av dem. Det är skiten man måste äta för att ta sig till nästa stadie, vilket blir riksdagspolitiker, statstjänstemän, old money och borgarna.

När du tjänar 10 miljoner om året så äter du skit på en internationell skala, du är nu så nära den friska luften att bryta igenom sista lageret. Det är riktigt vidriga människor du umgås med, skiten du tar är vämjelig, det kan handla om fabriker där folk brinner inne till att fördriva folk ifrån sina hem för naturresurser. Du kan bara inte vänta på att ta dig ur det vidriga lageret i samhället och upp i friska luften, ovanför layercaken där folk klättrar på varandra.

Pierre Gilly sa...

Min erfarenhet från Filipinerna är att de rika verkligen uppskattar de fattigas fattigdom.

martin sa...

Den där Kellerman beskrev idag rikas fascination med fattigdom.
http://www.dn.se/blogg/pa-stan/files/2013/05/rocky0620.gif