fredag, augusti 09, 2013

Bättre ha fel än rätt ibland


Bild Yoshimoro Nara

“I Paris finansvärld drar man lott om vem som ska träffa svenska affärsmän” hävdade Dagens Industris Jan Gradvall för några år sedan. Ingen vill träffa dem eftersom de bara är intresserade av pengar, konsumtion och eventuellt golf. Kultur kan de inte ens stava till.

Det bristnade kulturintresset kan påverka “möjligheten att göra affärer” menar Gradvall. Kultur kan säkert vara till hjälp vid när affärsmän ska träffas på middagar och andra sociala tillställningar. Men då kultur också är en viktig del av att vara människa är frågan om det är möjligt att förstå samhället (och därmed ekonomi) utan kunskap om literatur, konst, religion och filosofi.

Bra romaner – som Balzacs Kusin Pons eller Leo Tolsojs Krig och fred – kan ge större insikter i hur människan fungerar än alla kurser i makroekonomi och spelteori tillsammans. Men affärsmän på kontinenten är inga kulturella giganter heller och kanske är det därför som det ofta också blir ointressant att prata ekonomi med dem. Många visar inga särskilda prov på analysförmåga men de har imponerande kontaknät bland andra affärsmän och makthavare.

För ett par veckor sedan hamnade jag på en middag med K, en tidigare höjdare inom Mercedez Bentz, som hade det goda omdömet att motsätta sig Mercedes köp av Chrysler 1998. Den affären kostade Merceds 38 miljarder dollar (lågt räknat). Kanske var det K udda utbildning: han har doktorerat i teologi, som gjorde att han såg problemen tydligare än vanliga affärsmän.

De som drev igenom affären fick gigantiska bonusar medan K uppmanades att lämna företaget. Idag är K rådgivare åt Angela Markel men ekonomiskt sett hade det varit betydligt bättre för honom om han att haft mindre samvete eller mindre förstånd 1998.

K själv vill inte tala om hur rätt han hade när nästan alla andra hade fel. Han grymtar och hostar när jag antyder att jag känner till historien. De som nästan krossade Merceds har fortfarande så pass mycket inflytande att man inte bör reta upp dem. K gör rätt i att hålla en låg profil.

Den första mannen som President Kennedy sparkade efter den fiaskot vid Grisbukten på Kuba 1961 var en av de få i administrationen som motsatt sig operationen. Chester Bowles blev en börda för Kennedy när pressen fick reda på att han försökt stoppat invasionen. President Kennedy behöll (och befodrade) däremot de flesta av de som gav honom dåliga råd. Det är bättre för karriären att ha fel med majoriteten än att vara ensam om att ha rätt.

Den politiska och ekonomiska världen har inga mekanismer som sorterar bort de som visar prov på dåligt omdöme. Tvärtom. Göran Perssons katastrofala insats som utbildningsminister var kanske inte uppenbart förrens långt efter att han blivit befodrad till statsminister. Och vem minns hur Carl Bildts vanvettiga försvar av den fasta kronkursen drev hundrals företag i konkurs? Helt i onödan.

De som kör företag i botten belönas, medan de som har rätt straffas. Ett skäl till att franska företag tappat så mycket konkurrenskraft är att man ger allt mer av överskottet till aktieägarna, och investerar allt mindre i produktionen. Aktieägare och direktörer har inte ett lika långsiktigt intresse för företagets överlevnad som de anställda eller samhället.

Det är inte lätt att komma till rätta med detta. Det är inte bara bonussystem utan också bokföringslagen och aktiebolagslagen som skulle behöva förändras för att förhindra att direktörer kör företagen i botten. Ett problem som är ännu svårare att fixa är hur man förhindrar grupptänkande. Men kommer man till rätt med detta skulle vi inte bara få ett bättre samhälle: det skulle också bli roligare att prata med affärsmän.

Publicerad i Dalademokraten

3 kommentarer:

martin sa...

Är tidningen säker på att man med "kultur" menar att de vill prata om tavlor och författare? När jag var på affärskonferans nere i Europa senast, så upplevde jag att höjdarna i Europa mest villa snacka skit om andra "kulturer". Hur krångliga brassarna var att ha att göra med, och sånt tjafs som jag inte tyckte var särskilt intressant. Med såna nötter gör jag som man gör här, man vrider diskussionerna till det som är poängen med att man sitter där. Tråkig och bara pliktskyldigt bidrar i "kultur" snacket, söker få det överstökat så snabbt som möjligt.

Jag pratade pengar och affärer för de övriga konversationerna var än mindre smakliga.

Men det var min erfarenhet det, kanske finns det de som snackar konst och mat, men var intervjuaren säker på att hen definierat kultur snävt nog?

Lasse Strömberg sa...

Bra talat!

I Asien, åtminstone i Korea, ska affärsmän kunna supa skallen av sig tillsammans med sina affärskontakter.

martin sa...

Det är givetvis rätt beslut att kicka de som har mage att ha rätt när alla andra har fel. Vi lever i den postmoderna världen som har "upphöjt lögnen till samhällsordning" (citat ur Processen med Kafka). Den som inte backar lögnen är därför det största hotet.

Då är man inte en "team player". Man "bidrar inte positivt". Man skapar en "hostile work enviroment". Man underminerar arbetsmoralen. Man är den ytterst ansvariga för att en socialkonstruerade sanningen havererade.