torsdag, augusti 15, 2013

Etikens Waterloo


Bild av Robert Moore


Förlorar man trettio miljarder kronor så finns det anledning att i grunden analysera vad som gått fel. En sådan förlust borde leda till nya insikter om vad man kan göra för att förhindra att det upprepas. Men Svenska Vattenfalls katastrofala utlandssatsningar tycks ännu så länge inte ha lett till någon större självkritik.

Förre Näringslivsministern Maud Olofsson tycker som vanligt att hon gjort allt rätt. Inte heller regeringen kan se att hanteringen skulle ha brustit någonstans. Och inte ens den nuvarande ledningen av Vattenfall riktar någon allvarlig kritik mot den tidigare styrelsen som tog de ödesdigra besluten. Man har bara felbedömt prisutvecklingen och lagt alla ägg i samma korg. Sånt händer.

Det råder uppenbart en brist på personligt ansvar på alla nivåer. De som nästan ruinerat bolaget kunde lyfta sina bonusar ända tills de avgick. Då fick de mer pengar. Staten är uppenbart lika dålig ägare som privata aktieägare på att försvara sina intressen mot direktörer och styrelser. Och varken partier eller väljare tycks sanktionera inkompetenta politiker.

Vattenfalls affärer visar också att Sverige inte har en genomtänkt industripolitik. I stället för att använda statliga Vattenfall till att förse företag och löntagare med billig el, och på så vis ge Sverige konkurrensfördelar, har företaget används som kassako. Ja, ända till det att företagsledningen spekulerade bort en stor del av företagets kapital.

Vattenfalls Waterloo illustrerar också ett djupare problem för människan i stort som den brittiske filosofen John Gray skrivit om. Vi är duktiga på att ackumulera teknisk och vetenskaplig kunskap. Men när det gäller etik, politik och andra mänskliga relationer är vi nästan oförmögna att lära av andras erfarenheter. Erfarenhet, som hur en mor ska hantera sitt förhållande med sin dotter kan inte lagras på en hårddisk och tas fram vid behov.

Det är sant att de flesta i dag anser att slaveri och tortyr är något dåligt. Det hindrar inte företeelserna från att ständigt poppa upp igen. Slaveriet som "human trafficing" och USA:s tortyr på Guantanamo beskrivs med en rad kliniska ord. Allt som förändrats är etiketten.

De som byggde upp det svenska folkhemmet är döda eller inte längre yrkesverksamma. Deras kunskap finns delvis bevarad i böcker – skönlitterära, akademiska, memoarer – men den kan inte ersätta den personliga erfarenheten. Precis som barn lär sig hur man ska bete sig genom att leka med andra barn, behöver politiker konfronteras med verkligheten för att förstå vad som fungerar och inte fungerar. Problemet är nu att allt fler politiker i dag inte har annan erfarenhet än partiarbete och att prata i media. De är andra, eller tredje generationens politikerbarn.

Det här problemet finns också inom näringslivet. Den senaste generationen Wallenbergare hade på sin höjd anförtrotts en bensinmack på egna meriter. Den äldre generationen hade aldrig sålt Scania, ett världsledande företag, för att spekulera bort pengarna på porr i Italien. Och de gamla sossarna hade aldrig godkänt att tyska Volkswagen köpte upp ett av Sveriges största och bäst skötta företag.

Publicerad i Sundsvalls Tidning

Inga kommentarer: