onsdag, september 04, 2013

Läsning för krigsherrar



När är det rätt att gå i krig? Och vilken taktik får man tillämpa det väl brutit ut? De här frågorna har diskuterats i årtusenden. De är lika aktuella när det gäller inbördeskriget i Syrien och ett eventuellt amerikanskt ingripande. Inte ens under antiken var det lätt att hitta tänkare som tyckte att det var okey att ta till våld bara för att man kunde bli rik på att plundra andra länder. Då som nu fanns det i alla fall inte många som öppet förespråkade den starkes rätt till våld.

Krig måste kläs upp i ett ideal och presenteras som oundvikligt för att accepteras. Den romerske filosofen och senatorn Cicero ansåg att krig bara var acceptabelt när dialog inte längre var möjligt. Problemet är bara veta när man utömt alla möjligheter till diplomati.

Det paradoxala är att krig alltid marknadsförs som sin egen motsats. Syftet med krig är att återställa freden. Låt vara att det handlar om en fred som är moraliskt överlägsen den fred som rådde innan.

För att framgångsrikt kunna sälja ett krig måste makthavare alltid framställa det som man bara ytterst motvilligt tagit till vapen. Kriget marknadsförs som många konsumtionsvaror: det är inte den fysiska verklighen som framhävs utan de tankar man anser att varan representerar. Coca Cola och McDonalds vill till exempel associerara sina varumärken med vänskap, Volvo, med säkerhet och Mercedes med social status. De som säljer in ett krig vill att det ska förknippas med rättvisa och fred i stället för det som faktiskt händer på slagfältet.

Moderna krig framställs som en lighprodukt som låtsas ha samma egenskaper som den traditionella varan men utan de skadliga ingredienserna. Man låtsas att lidandet, dödandet och grymheterna avskaffats med tack vare civiliserade officerare och smarta bomber. Det är bara fienden som för krig på gammalt skakthusmanéer. Det moderna krigets syfte är dessutom att avskaffa det grymma gamla sättet att bedriva krig. Motsatsen till krig är inte fred utan det moderna kriget. Men det humanitära kriget är en oxymoron i stil med den miljövänliga bilen.

För att framgångsrikt kunna sälja ett krig måste man alltid peka på grandet i fiendens öga och aldrig låtsas om bjälken i sitt eget. Den egna sidans idealistiska motiv gör att man inte behöver uppehålla sig det faktiska dödandet man gör sig skyldig till. När en demokratisk stat dödar civila är det alltid en olycka, eller oundviklig kostnad som i slutändan kommer att rädda liv och därför alltid är värd priset. Det verkliga eller potentiella dödandet som fienden gör sig skyldig till rättfärdigar alltid det egna dödandet i nuet. Frankrike dödade och torterade inte algeriska frihetskämpar utan terrorister. Det som faktiskt händer på slagfältet är mindre viktigt än potentiella scenarier som makthavare kan måla upp.

Det här är tydligt när det gäller massförstörelsevapen. Det anses inte vara ett brott mot mänskligheten att USA utplånade Hiroshima och Nagasaki med kärnvapen eftersom president Truman ansåg att det kunde förkorta kriget och rädda amerikanska soldaterns liv. Därför behöver man inte ens nämna att Truman ljög och hävdade att Hiroshima var en militärbas.

Under vietnamkriget dödade och sårades 400 000 vietnameser av USA:s kemiska vapen. Och gifterna i marken fortsätter att skörda offer. Sedan kriget slutade har över en halv miljon vietnamesiska barn fötts med missbildningar. Men då Agent Organge och Napalmbomber användes för att bekämpa kommunismen har de ingen plats i en diskussion om kemiska vapen.

Kärnvapen och kemiska vapen lämpar sig bäst till att angripa civila och vår historia visar att vi anser att det är okey så länge det är ett västland som står för dödandet. Israel kan till exempel använda vit fosfor mot palestinier utan att riskera represalier. Det är också okey att en diktatur som är allierad med väst använder dem. Saddam Hussein fick till exempel hjälp av Tyskland och USA att tillverka sina kemiska vapen. När han sedan gasade iranska soldater och civila visade västvärldens ledare ingen upprördhet.

Ledare i väst borde lyssna på Cicero. Han menade att människan har ett moraliskt ansvar även mot sina fiender. Sjuttio år senare påpekade en annan romersk filosof, Seneca den yngre, att en kung som dödar sina fiender ökar deras antal. ”Föräldrar och barn till de slaktade, landsmän och vänner, ersätter vartenda offer”. Färre blir fler.

Seneca dedicera sin bok till den kejsar Nero som uppenbart inte påverkades av den. Nero tvingade Seneca att begå självmord men filosofen fick ändå sista ordet när armén revoluterade mot det grymma styret. Krigsherrar i såväl Damaskus som Washington borde läsa Ciceros bok Om plikterna och Senecas Om mildhet. Men krigsherrar läser sällan böcker.

Publicerad i Dalademokraten, Fria Tidningen

SvD
svd2 DN

1 kommentar:

Simsalablunder sa...

Mycket bra text!