torsdag, september 26, 2013

Om absurda lösningar på absurda problem


Målning av Sara Shamma

I slutet av nittiotalet började det regna kor i USA. Folk krossades till höger och vänster.
Det hela blev snart ohållbart. En reporter frågade den amerikanska presidenten vad han tänkte göra åt problemet. Bill Clintons tvekade inte en sekund: ”Vi gör det vi alltid gör: vi bombar Irak” svarade han.

Så fångade i alla fall Bud Grace de politiska stämningarna i USA i sin i Sverige populära serien Ernie (eller Piranha Club). Många amerikaner uppfattade detta skämt som kränkande och ett stort antal tidningar i USA slutade att publicera serien. Bud Grace fångade fenomenet med absurda lösningar på absurda problem.

När civila dödats av kemiska vapen i Syrien var den första reaktion att USA borde svara med vapen som exploderar. Situationen var akut menade den politiska eliten i USA som dock inte ville avbryta kongressens semester för att fatta ett beslut. Även den brittiska regeringen ville bomba, innan parlamentet sade nej, trots att det är Storbritannien som försett Syrien med kemikalierna.

De senaste tjugo åren har USA:s utrikespolitiska äventyr fått allt större likheter med
Bud Graces galna värld. Man har störtat regeringarna i Afghanistan, Irak och Libyen men har nu att göra med länder som är minst lika fientliga som tidigare. Och vägen till dessa fiaskon har dränkts i blod från de civila man säger sig ha velat skydda.

Nu senast publicerade Harvard Kennedy School en rapport, Lessons from Libya: How not to Intervene av professor Alan J. Kuperman som fullständigt sågar massmedias och den politiska elitens beskrivning av bombkriget i Libyen 2011.

Upproret var våldsamt från början men Khadaffi använde inte urskiljningslöst våld för att slå ner det. Under de första sju veckorna av strider i Misrata – en stad med 400 00 invånare – dödades 257 personer. Av de 949 personer som skadades i staden under samma period var bara 30 kvinnor och barn. Khadaffi ställde inte heller till med några blodbad i de (minst) sju städer han tog tillbaka från rebellerna innan NATO intervenerade.

Syftet med Natos luftkrig ska ha varit att skydda civila men bombningarna tyder på att det verkliga målet var att störta regimen även om det innebar att civila drabbades. NATO attackerade khadaffis soldater även när de drog sig tillbaka, och även de som befann sig i Khadaffis hemstad Sirte, där befolkningen var regimvänliga och knappast riskerade något.

När NATO intervenerade höll regimen på att vinna kriget. Rebellerna flydde mot Egypten och totalt tusen personer – soldater från bägge sidor plus civila – hade dödats. Men Natos intervention förlängde inbördeskriget och ledde till att minst 7000 fler personer miste livet.

På plussidan kan sägas vara att diktaturen störtades. Men det etniska våldet har tagit fart. Den oberoende människorättsorganisationen HRW menar att attackerna mot svarta och tuareger är så omfattade att det kan handla om brott mot mänskligheten. Radikala islamister som deltog i upproret har kvar sina vapen. I september förra året dödade de den amerikanska ambassadören, och tre av hans medarbetare. Och i april i år sprängde man den franska ambassaden. Vapen från den störtade regimen har också kastat in grannlandet Mali i kaos påminner påminner rapporten från Harvard Kennedy School.

USA:s krig i Afghanistan, Irak, och Libyen syftade till att stärka USA inflytande. Men effekten har snarare blivit den motsatta. På trettio och fyrtiotalet kunde Frankrike kontrollera Syrien med ytterst få soldater. Inte ens när Frankrike blev ockuperat av Tyskland förmåde syriska nationalister bryta sig fria. Storbritannien kunde kontrollera Indien med proportionellt sett ännu färre soldarer. Vietnamkriget visade att maktförhållandena i världen förändrats i grunden. USA kan störta den ena eller andra regimen i fattiga länder men man kan inte längre kontrollera dem.

Barack Obama kan forstätta sina föregångares absurda politik och angripa Syrien militärt. Då kommer han att framstå som stark och rationell. Eller vara rationell och avstå från kontroproduktiva bombingar men han kommer då att framstå som absurd och svag. Obamas mycket oamerikanska tvekan har dock gjort det svårt för svenska opinionsbildare att sluta upp bakom den ena eller andra linjen. I politik är intrycket ibland viktigare än objektiva förhållanden. Om USA uppfattas som starkt kan dess inflytande i alla fall kortsiktigt öka. I så fall är det absurda rationellt, och det rationella absurt. Bud Grace värld helt enkelt.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Kolla Dagens Nyheter (webben) idag/igår, flera krigshetsande artiklar om Iran.

Pierre Gilly sa...

Tack. Skrev om GJ.

Anonym sa...

Det är visserligen PK här att göra det men man kan knappast hävda att det låg på "plussidan" att ett land med Afrikas högsta levnadstandrad med näst intill obefintlig analfabetism, fri sjukvård utbildning och omsorg, förvandlats till aska och ruiner vari ett gäng skäggiga Al Qaeda apor från medeltiden, stödda av andra medeltidsdiktaturer som Saudi arabien och Qatar, tillåts härja fritt och exportera vapen och galningar till Syrien. Jamahirya!