torsdag, oktober 10, 2013

Hopp om fred i Mellanöstern?



Konflikten mellan USA och Iran skulle kunna vara löst på bara tre till sex månader förklarade nyligen den amerikanska utrikesministern John Kerry. Irans nya president, Hassan Rouhani, tycks efter en charmoffensiv helt ha förändrat läget.

Varför Obamaadministrationen nu säger att en diplomatisk lösning är inom räckhåll är oklart. Det är inte länge sedan Vita Huset anklagade Iran för att ha planerat ett stort terrorattentat i Washington. Är det så att president Obama inte längre tror att Iran, via en bilhandlare med psykiska problem, försökt anlita den mexikanska maffian för att spränga Saudiarabiens Washingtonambassadör i luften? Eller är det så att man tycker att det är bäst att förhandla med Iran för att förhindra framtida attacker?

I sak är det svårt att hitta några skillnader mellan den nya iranske presidenten position och hans företrädare. Iran har alltid hävdat att man aldrig kommer att skaffa kärnvapen. Och både IAEA och den amerikanska underättelsetjänsten säger samma sak som tidigare: ingenting tyder på att Iran försöker tillverka kärnvapen. Iran har alltid varit beredd att acceptera utökade inspektioner från IAEA, och begränsa sin upparbetning av uran till fem procent vilket är långt under vad som krävs för att tillverka kärnvapen.

I utbyte kräver man att omvärden erkänner att Iran har rätt att upparbeta uran till sina kärnkraftverk, och lättnader i de ekonomiska sanktionerna. Att det knappast finns någon skillnad mellan Rohanis och Ahmadinejad position har en enkel förklaring: ytterst är det Irans högsta ledare Ali Khamenei som bestämmer över kärnernergiprogrammet.

Att Iran är beredd att göra kompromisser för att slippa västvärldens sanktioner är begripligt. Däremot är det osäkert om USA verkligen menar vad man säger. USA har visserligen också goda skäl att normalisera sina relationer med Iran. Men tidigare har man misslyckats med att svara när Iran sträckt ut sin hand.

2004 försökte Iran visa sin goda vilja genom att avbryta sin upparbetning av uran. Men när Iran efter två års förhandlingar fortfarande inte fått något i utbyte återupptog man kärnenergiprogrammet.

2011 fick Brasilien och Turkiet Iran att gå med på en amerikansk plan som byggde på att Iran skulle deponera delar av sitt kärnbränsle utomlands. Men då så sa USA märkligt nog nej till sitt eget förslag.

Oavsett tidigare diplomatiska fiaskon är det möjligt att USA och västvärlden menar allvar den här gången. Men då återstår ändå frågan om det verkligen är möjligt för president Obama att ändra den amerikanska politiken.

Det är närmast omöjligt tänka sig att Iran skulle gå med på USA:s krav utan att kraftiga lättnader av de ekonomiska sanktionerna. Idag har USA till exempel lyckats isolera de iranska bankerna från resten av världen. Banker som gör affärer med Iran får inte göra affärer med USA. Detta försvarar irans export av olja och har nästan omöjliggjort import av mediciner.

Problemet är att de flesta amerikanska sanktioner mot Iran är fattade av kongressen. Presidenten kan inte på egen hand upphävda beslut som Kongressen redan tagit. Presidenten har inget retroaktivt veto. Det är alltså oklart vem som egentligen bestämmer över USA:s Iranpolitik.

Amerikansk inrikespolitik visar hur disfuntionell det politiska systemet är. Kongressen har svårt att enas om en budget och om hur man ska hantera skuldtaket. Oenigheten har gjort att USA vid flera tillfällen, helt i onödan, varit nära konkurs. Det skulle få förödande konsekvenser för ekonomin. Frågan är om ett land som under galjen inte kan enas om sin inrikespolitik har lättare att komma överens om en rationell utrikespolitik.

Inga kommentarer: