tisdag, december 17, 2013

Konsten att alltid ha fel



Nils Eric Sandberg skriver ofta föraktfullt om personer som inte delar hans världsbild. I sin senaste krönika i Kristianstadsbladet tar upp han en debatt med biskop Ytterberg och miljöpartiets Birger Schlaug han hade för åratal sedan. Sandberg hävdar att dessa herrar ”utvecklat hög resistens mot intellektuell påverkan”. Sandberg skrev om den här debatten redan 2007 och använde identiska formuleringar.

Birger Schlaug har gett en helt annan beskrivning av debatten. Schlaug skriver på sin blogg att Sandberg uppträtt så arrogant och verklighetsfrämmande att till och med borgerliga sympatisörer i publiken blev generade.

”… Sandberg mådde väldigt illa av att jag pratade om att ekonomin också rymde det som kallas externa effekter, i form av miljöförstöring, och att miljöskatter är att se som betalning för de externa effekterna av en verksamhet. Och teknik var för herrarna bara sådant som de själva gillade: t ex kärnkraft, men inte vindkraft.”

I sin senaste krönika ger Sandberg intrycket av att lägre skatter skulle leda till både högre skatteintäkter och högre tillväxt. Krönikan bygger bara på ett antagande: ”Progressiviteten i skattesystemet skadar sannolikt ekonomin eftersom den fungerar som straffskatt på utbildning, arbete och företagande”.

Men är det som är ”sannolikt” sant? Om Sandberg har rätt borde till exempel Danmark vara fattigt och Senegal rikt. Den amerikanska ekonomin borde ha legat i ruiner på femtio, sextio och sjuttiotalet när man hade marginalskatter på 91-70 procent. I själva verket var tillväxten högre och arbetslösheten lägre än idag, då skatterna är betydligt lägre. Höga skatter leder inte automatiskt till högre tillväxt men nationalekonomisk forskning ger inte belägg för att höga skatter skulle ha de negativa konsekvenser som Sandberg tjatat om i årtionden. Det är därför Sandberg bara stödjer sig på teorier och tankeexperiment.

Sandberg gör detta fel i stort sett varje gång han skriver om ekonomi. I en krönika (20/5 2013) skriver han att det relativa fattigdomsbegreppet är ”vansinne, för en logiskt tänkande person” Man ska inte jämföra olika grupper hävdar han: ”det viktiga är hur individernas inkomster utvecklas över tiden”. Så länge de fattiga får det bättre i absoluta tal gör det inget om deras relativa inkomster minskar hela tiden. Ändå är det välkänt att jämlikheten påverkar folkhälsan. Låginkomsttagare lever fler år kortare än höginkomsttagare. Är det verkligen ”vansinne” att ta hänsyn till att socialmedicinsk forskning visar att ojämlikhet förkortar människors liv? Vem är det egentligen som ”utvecklat hög resistens mot intellektuell påverkan”?

3 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Min omedelbara reaktion: Va, lever han fortfarande!

Björn Nilsson sa...

PS. Om karln inte känner till externa kostnader så vet han alltså inte att dessa numera inkluderas i den neoklassiska nationalekonomin. Marginalkonstnadskurvan kompletteras med marginella externa kostnader. MC + MEC, alltså. Dessutom finns begreppet externaliteter som kommer upp tidigt i den nationalekonomiska undervisningen. DS

Jan Wiklund sa...

Fantastiskt att Sandberg lever fortfarande, han måste närma sig de nitti. Kanske man ska se det som att det är trevligt att en del håller igång, trots tilltagande senilitet. Tristare är det kanske att Kristianstadsbladet inte tycker sig ha något vettigare att trycka.

När det begav sig var Sandberg en duktig buskagitator för de förenklade neoklasiska dogmerna, som ju i och för sig var lika verklighetsfrämmande då som nu. Men det var fler som trodde på dom på den tiden, folk som var betydligt viktigare än Sandberg och som man borde kunna förvänta sig bättre av - typ Kjell-Olof Feldt...