söndag, mars 31, 2013

PJ Anders Linder: valfrihet inget självändamål


Bild Robert Nyberg

"Det viktiga är fruktens kvalitet" är rubriken på en krönika i dagens SvD. PJ Anders Linder hänvisar till den välkända passagen i Metteusevangeliet där det heter att träd som inte bär frukt ska huggas ner. Och vem kan argumentera mot Gud?... Linder säger här i praktiken att friskolereformen – valfriheten – inte har något värde om den inte leder till positiva resultat.

Det är bra att en borgare för en gångs skull erkänner att valfrihet är ett medel och inte ett självändamål.

Linder vetenskapliga underlag för att friskolorna verkligen skulle förbättra lärandet är däremot magert. En studie från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering som kritiserades hårt redan i höstas inte minst av Lars Pålsson Syll. Och så har en brittisk tankesmedja vars uppgift det är att propagera för privatiseringar sagt att privatiseringar är bra.

Problemet med den brittiska tankesmedjan är för övrigt det samma som med PJ Anders Linder själv. Om Linder på ett korrekt sätt återgav forskningsläget, och drog rimliga slutsatser utifrån vad man faktiskt vet om friskolereformen så skulle han naturligtvis inte få skriva på SvD längre. Linders försörjning är direkt beroende av att hans okunskap.

Kapitalets makt över åsiktsproduktionen i media är dock inte vattentät. Hösten 2011 släppte SNS rapporten “Konkurrensens konsekvenser" som visade att tjugo års privatiseringar inte lett till bättre service. SNS forskningschef tvingades naturligtvis avgå, men då var skadan redan ett faktum.

fredag, mars 29, 2013

Lite om party-Gunillas debatteknik



Ta några positivt värdeladdade ord och ställ frågor som bara har ett svar. Det är grundstrukturen i många politikers debatteknik. Ta till exempel biståndsminister Gunilla Carlssons artikel i gårdagens SvD.

Vem tror att svenskt bistånd kan göra allt överallt?
Vem vill inte vara framtidsinriktad och verklighetsförankrad?
Vem vill använda biståndet för att göra det sämre för fattiga och förtryckta?
Vem tycker det är fel med resultat?

Det mest problematiska med den här debattekniken är att den ofta fokuserar på deltagarnas avsikter, vilket ingen utomstående säkert kan veta något om. Såvida man inte är tankeläsare då.

Debatten vinner alltid på att man är mer konkret.

Varför har moderaterna till exempel lagt ner den myndighet som granskat biståndet, om man anser att kontrollen var dålig? Varför lade man ner den innan man upprättat en ny kontrollinstans? Varför har man fört över biståndspengar till UD där kontrollen är ännu sämre och pengar tydligen gått till ambassader, och diplomaters spritfester?

torsdag, mars 28, 2013

Ivar Arpis arpismer





Det var bättre förr hävdar SvDs Ivar Arpi. Då sparade folk mer. Han har visserligen inte orkat kolla upp om det verkligen är så men när en bank frågat folk så har de svarat så. Att det nog var bättre förr. Frågar man folk om det är bra att spara så där i största allmänhet så säger de att det är så. Folk tycker alltså att det är bättre att ha pengar än att inte ha pengar. Det är häpnadsväckande vilka resultat man kan komma fram till när man ber folk känna efter.

Och så finns det en bok från Timbro där det förklaras att folk sparar för lite berättar Arpi. De skulle bara klara sig en månad utan lön. Och det är ju för lite. Känner inte också du det? Det är välfärdsstatens fel menar Arpi som förmodligen inte avlönas direkt av några banker.

Det finns en logik i den tanken. Och om man tänker sig att a-kassan och sjukersättningen helt avskaffades är det inte osannolikt att sparandet skulle öka. Folk vet att man (ibland) kan få sjukpenning om man drabbas av cancer eller stöd vid arbetslöshet.

Kanske är Arpi något på spåret. Rent teoretiskt. Om sparandet var ett självändamål eller meningen med livet. Det är ett teoretiska resonemang som är baserat på magkänslan och en värdegrund endast folk från Stureplancentern kan instämma i.

Sen spånar Arpi vidare. Hypotes byggs på hypotes men vi har hört allt förr. Välfärdsstat och skatter på kapital är dåligt för sparandet, och dåligt sparande leder till för lite företagande.

Skatten på kapital och välfärdssamhället är i det närmaste identisk i hela Sverige. Ändå finns det enorma skillnader i företagande mellan olika regioner. Eller tror Ivar Arpi kanske att Gnosjö är ett annat land?

Och är det inte så att det finns en massa småföretag i USA, trots att amerikanerna sparar extremt lite (hälften av alla amerikaner har bara 500 dollar i sparade), och trots att deras välfärdsstat inte är lika utvecklad som i Sverige? Och är det inte så att fransmännen som har en av de bästa välfärdsstaterna i Europa också sparar mest och ändå har färre småföretag än till exempel USA?

I väntan på ett borgerligt uppror



Hur i helvete tänker de som vill ha vinstdrivna skolor? Hon sa kanske inte i helvete men det hördes på tonen att hon menade det. L har en dotter i grundskolan och förstår inte hur vinstmotivet ska göra skolan bättre. Och hon undrar hur det kommer sig att konkurrensen och de nya friskolorna inte drivit upp lönerna för de duktigaste lärarna. Om det nu verkligen är så att de konkurrerar med kvalité, borde det inte avspegla sig i att vissa friskolors lärarlöner är betydligt högre än andras?

L och jag är överens om mycket. Trots att jag är socialist och hon alltid röstat på ett borgligt parti. Vi är ganska överens om hur verkligheten ser ut. L förstår skillnaden mellan konkurrens och marknad som idé och hur dessa idéer sedan genomförts i praktiken. Kanske beror det på att hon är ingenjör och inte har ett enda högskolepoäng i ekonomi.

L är pragmatiker. Konkurrens, valfrihet, marknad är inget självändamål utan bara något att eftersträva om det ger resultat. Jag inser att staten inte är lika bra på att driva frisörsalonger och godisfabriker som det privata, och L misstänker att girighet och vinstintresse inte är det bästa sättet att organisera äldrevård och skola. L är inte den enda borgerliga väljare jag känner som tycker illa om många av de privatiseringar som genomförts de senaste åren. Bland borgerliga politiker är det dock närmast omöjligt att hitta någon som uttrycker några tvivel om den genomförda politiken.

Efter att ha lunchat med L igår gick jag till en skola där jag tidigare vickat för att hälsa på gamla kollegor. R som undervisade i kemi och matte visade sig vara tvångspensionerad. Efter 67 får man inte vara kvar. Skolan hade inte hittat någon annan kemilärare så nu har man tillfälligt lagt ner kursen…

R brukade liva upp diskussionen i lärarrummet. R är mycket borgerlig – Gud, familj, ansvar och nationen står högt i kurs hos honom. Pengar är viktigt men girighet får inte vara den enda ledstjärnan i politiken, menar R som är religiös på ett sätt som tycks ha immuniserat honom från Mammondyrkan.

Politik och samhällsdebatt skulle se fullständigt annorlunda ut om den verkligen avspeglade vad L, R och andra borgerliga väljare egentligen tror och tycker. De som uttalar sig i media idag är främst de valda – som darrar under partipiskan – professionella opinionsbildare som är avlönade av näringslivet (via tankesmedjor eller reklamfinansierade tidningars ledarsidor) eller företrädare för andra organisationer. De flesta av mina vänner som står till höger politiskt skulle aldrig tänka så grumligt som dessa professionella opinionsbildare gör dagligen.

SvD
SvD2

PS.
Enligt Expressens ledare idag utexaminerades bara 4 lärare i kemi för årskurs 7-9 förra året så det kan säkert ta ett tag innan de hittar en ersättare för den tvångspensionerade R.

onsdag, mars 27, 2013

Fel av Sverige att vara föredöme?



Sverige bör inte bli en förebild i kampen mot växthusgaser skriver Petter Birgersson i en ledare idag i Kristianstadsbladet. Det är i alla fall svårt att förstå det på annat vis när han kritiserar Pekka Mellergård som i Sydsvenska Dagbladet efterlyst att Sverige ska bli ett gott exempel. Birgersson skriver:
”Utan internationella överenskommelser lär det inte spela någon roll hur gott föredöme Sverige än är. Ett Sverige helt fritt från fossilbränsle påverkar inte mer än på marginalen utsläppen på hela klotet.”

Så mycket konstigt i två korta meningar... Värdet av ett föredöme ligger i exemplets makt. Man behöver inte vara stor och betydelsefull. Även små, svaga och maktlösa kan bli föredömen. En man utan armar som lärt sig rita med munnen kan till exempel få folk att inse envishet kan ge resultat. Resonerar man som på Kristianstadsbladets ledarsida borde man säga åt den handikappade mannen att sluta måla, eftersom han uppenbart inte är eller kan bli en ny Rembrandt. Om Sverige kan visa världen fungerande alternativ på energiområdet är det möjligt att vi kan inspirera andra. Och jantelagen som Birgersson tycks referera till senare är inget vidare motargument.

Ett föredöme kan naturligtvis också göra gott även om det inte leder till internationella överenskommelser.

Det är märkligt att borgerliga opinionsbildare som så ofta brukar vilja undvika lagstiftning och i stället förespråkar frivilliga initiativ har så svårt att se värdet i ett föredöme.

I måndagens Le Monde kan man läsa hur en rad franska byar och småsamhällen i Bretagne tack vare satsningar på förnyelsebara energikällor håller på att bli självförsörjande. Det handlar om ett tiotal olika energiformer: allt från grisskit till vindkraftverk. Inspirationen och kunskap har man fått genom att besöka Gussling i Österrike som har femton års försprång i de här frågorna. Det är en hoppfull utveckling, där det ena projektet inspirerar det andra, och de inblandade agerar utan att vänta på en internationell överenskommelse.








En slogan löser skolans problem



Bonusar och höga löner är en förutsättning för att locka dugliga direktörer till svenskt näringsliv brukar det alltid heta i borgliga ledare. Vill man ha kompetens och resultat så måste man betala för det. Så gör alla företag. Så fungerar marknaden. Om ingenjörslönerna sänktes till grundskolelärarnas nivå skulle många av de mest begåvade söka sig till andra utbildningar. De som tror på marknaden anser ju att kompetens alltid kommer med en prislapp.

Läraryrket nu är så oattraktivt att nästan vem som helst kan komma in på lärarutbildningen men att det skulle vara ett resultat av lönenivån är väll ändå inte möjligt? Nu är plötsligt alla tankar om tillgång, efterfrågan och materiella incitament som bortblåsta. Ska man tro en ledare i dagens Corren är lösningen på skolans problem att man motiverar lärarna. Ja, inte med pengar, utan med käcka ord. Här är en slogan som löser skolans problem: ”Läraren måste vara en godisbit i klassrummet”. För läraryrket är väll ett kall, lite som att gå i kloster.

DN

Naomi Abramowiczs välvilja



Är det rimligt att folk från ”vartenda landshörn” (glesbygd) ska ha möjligheten att till exempel nå larmtjänst via mobiltelefon nu när det fasta nätet fasats ut? Nää, skriver idag Correns ledarskribent Naomi Abramowicz under rubriken "Den dyra välviljan".
Abramowicz uppger tre skäl till varför bondläppar inte ska ha telefon.

1.Sverige har redan bättre mobiltäckning än andra länder. Om ”vartenda landshörn”-folket inte vore sådana egoister skulle de nöja sig med det. När de inte kan ringa efter en ambulans eller brandkåren borde de tänka på att det genomsnittliga telefonsamtalet i Sverige är av god kvalité. De flesta som ringer i Sverige kommer ju fram så varför gnälla? Kan de inte glädja sig åt att det går utmärkt att ringa i Stockholm? Det ”borde vara gott nog” att mobilnätet i Sverige är bättre än i länder som Spanien och Portugal. Sverige är också idag bättre än många andra länder inom en rad andra områden, så låt oss sluta förbättra saker om vi redan är duktigare än något annat land.

2. Lagstiftning är ”ett trubbigt instrument”. Frågan är varför vi ens har lagar om skolplikt, mot aga och mord när lagen är så trubbig. Är det faktum att lagen gäller alla som gör den trubbig? Men vi ska ha vassa lösningar, inte trubbiga. Alla kan ju höra att vasst låter bättre än trubbigt.

3. Att bygga ut nätet skulle kosta pengar. Antingen skulle teleoperatörernas vinster bli mindre eller så skulle ju det kosta några ören mer att ringa. Bägge alternativen är därför otänkbara. Faktum är att allt kostar pengar, och mycket som görs inte genererar vinster. Det är till exempel inte lönsamt att dela ut post, bygga och underhålla vägar och elledningar i ”vartenda landshörn”.

Så tyvärr kan bondläppar inte längre ha telefon i Sverige år 2013. Det kallas framsteg. Man kan inte stoppa den nyliberala utvecklingen.

Svd

måndag, mars 25, 2013

Charlotta Friborgs vacklande



”Mer än en gång har jag själv vacklat i min syn på om invasionen av Irak var riktig” skrev Correns ledarskribent Charlotta Friborg den 16 mars i krönikan "Spirande hopp om stabilitet i Irak". I detta är Friborg representativ för hur professionella opinionsbildare förhåller sig till invasionen av Irak. Man vacklar och vacklar och vacklar men återfinner ändå balansen på slutet. Trots all påstådd tvekan kommer man ändå alltid fram till att det var rätt att starta kriget. Faktum är att ingen som var för kriget 2003 tycks ha ändra åsikt idag. Kanske är denna tvekan mer en retorisk strategi än utryck för genuina funderingar.

Friborg är också typisk i sin förmåga att sålla ut fakta som stärker hennes uppfattning. Det är ett allmänmänskligt drag som får övermänskliga proportioner i ledarartiklar. Friborg vägrar att helt överge de propagandalögner som dominerade irakrapporteringen inför invasionen 2003. Hon kallar talet om irakiska massförstörelsevapen för ”överdrivna”. Och försöker ge intrycket av att invasionen av Irak på något sätt hade något att göra med den 11 september.

Friborg använder Saddam Husseins mordiska CV som argument för kriget, vilket kan tyckas vara betydligt bättre argument. 1988 gasade den irakiska diktatorn sitt lands kurder. Och så startade han ju två anfallskrig.

Men varför måste Saddam störtas femton år efter Halabja? När det begav sig var kritiserade man inte Saddam Hussein. Trots att Vita Huset mycket väl visste vad som hänt beordrade man amerikanska UD att anklaga Iran för gasattacken mot Halabja (se New York Times: ”America diden´t seem to mind poison gas”. 17/1 2003). Även sedan hela världen fått klart vem den skyldige använde USA sitt inflytande i FN för att formulera ett fördömande som gav intryck av att Iran hade något med saken att göra.

Det är också märkligt att använda Saddam Husseins anfallskrig mot Iran som ett argument för att Irak måste invaderas. Det var ju ett krig västvärlden slöt upp bakom. USA vägrade att fördöma den irakiska invasionen, och stöttade Irak med vapen och miljardkrediter. Det är även svårt att förstå varför Irak måste invaderas 2003 för att man invaderat Kuwait 1991. Inte minst då det var uppenbart för alla utom ledarskribenter att Irak var avväpnat.

Friborg behandlar invasionerna av Afghanistan och Irak som om de vore ett krig precis som George Bush menade. Hon tar upp anekdoter som stöd till varför krigen var bra: nu kan barnen i Afghanistan leka med drakar, nu rapporterar SR att det är lite lugnare i Bagdad. Varför det är viktigt att tala om drakar i Afghanistan men inte att nämna hur många Irakier som dödats är oklart. Enligt en studie som publicerats i den medicinska tidskriften the Lancet dödades 600 000 irakier under och efter invasionen. Andra studier har kommit fram till högre siffror. Och sanktionerna mot Irak dödade 500 000 irakiska barn på nittiotalet, enligt FN.

Charlotte Friborgs kollega Ernst Klein menar i dagens Corren (Tio år efter att Saddam störtats) också att kriget var rätt. Ska man tro Klein hade Irakierna startat ett blodigt inbördeskrig förr eller senare även utan den amerikanska invasionen. Trots att Klein är så säker på hur framtiden hade utvecklats i en alternativ värld tycks han inte ha någon vidare koll vad som händer på den planet vi faktiskt lever i. Klein använder den minsta förlustsiffran (100.000) man kan hitta och avrundat den nedåt. Men han tar i alla fall inte upp drakarna i Afghanistan.


onsdag, mars 20, 2013

Irak: tio år av meningsfullt våld?



I dag är det tio år sedan USA gick in i Irak och de mänskliga och ekonomiska kostnaderna för ockupationen har varit oerhörda. Ändå har ingen svensk krigshetsare dragit lärdom. Istället riskerar de att göra om samma misstag igen.


En ung flicka ligger död på den heta asfalten. Det är sommaren 2003. Saddam Hussein har störtats men ännu inte gripits. Den söta liklukten känns ända upp till hustaket där en amerikansk soldat tittar på flickan genom gevärets kikarsikte. Stanken kommer inte bara från flickan utan från flera döda människor som ligger och jäser i den stekande hettan på den dammiga gatan i Bagdad. Kanske var liken en gång en familj. Kanske var de grannar. Kanske var de främlingar som bara råkade dö på samma ställe, samtidigt.

En gathund går fram till den döda flickan och börjar tugga på hennes arm. Hunden drar i kroppen. Plötsligt exploderar flickan. På ett ögonblick slits hunden och flickan i bitar och delarna kastas iväg flera meter. Jag vet att det låter som en Hollywoodfilm, men det är en sann berättelse från den amerikanska ockupationen av Irak. Motståndsmän minerade sina döda landsmän i hopp om att spränga en och annan ockupant i luften.

För oss som inte varit med om kriget går det inte att förstå hur det var. Man kan redogöra för det grymma och makabra men när det inte är självupplevt går det inte att begripa på riktigt. Den amerikanska soldat som berättade den här historien för mig kan inte sluta tänka på flickan. Varje dag känner han liklukten och ser hunden tugga på flickans arm. Han känner tryckvågen från explosionen. Det hände för många år sedan, men för honom spelas scenen upp i huvudet varje dag.

En annan amerikansk soldat chockades i en explosion. Han har berättat för mig hur han får andnöd varje morgon och kväll då man avfyrar en salut på den militärbas där han bor.

En dag står han på sin balkong och hör en smäll. Utan att tveka kastar han sig ut från andra våningen. Han landar på gräsmattan nedanför balkongen – utan att bryta några ben, marinsoldater vet hur man ska falla. Smällen uppkom av att hans fru stängde igen sovrumsdörren lite hårdare än vanligt.

De amerikanska soldaterna lämnade Irak i december 2011. Då hade 4 484 av dem dödats och 32 000 sårats. Men många av de hundratusentals amerikaner som tjänstgjorde i Irak kom tillbaka hem som en slags zombier. Det kallas posttraumatiskt stressyndrom och de drabbade kan behöva medicin och terapi resten av livet.

Kriget i Irak har kostat USA ofattbara 1 700 miljarder dollar. Till det ska läggas 490 miljarder till vård och förmåner åt krigsveteraner. Men kostnaderna för kriget är inte slut bara för att USA har lämnat landet. Enligt beräkningar från The Watson Institute kommer krigsveteranerna att kosta USA hela 6 000 miljarder dollar de närmaste fyrtio åren. Det kan jämföras med att Bushadministrationen trodde att kriget skulle gå på mellan 50 och 60 miljarder.

Irakierna har förmodligen blivit minst lika psykiskt ärrade av kriget som amerikanerna, men deras historier når sällan fram. Språket är en barriär. De irakiska flyktingar jag jobbade med i Linköping 2004 ville eller orkade inte prata om vad de varit med om.

Uppgifterna om antalet dödade irakiska civila varierar från över hundra tusen till runt en miljon. 1,8 miljoner irakier flydde sitt land och ännu fler blev internflyktingar i Irak. Få av dem som kom till Sverige har återvänt frivilligt. Irak har kanske blivit mer demokratiskt, men säkerhetsläget är fortfarande bedrövligt och de flesta har fortfarande bara el några timmar om dagen.

Huvudargumenten för invasionen har visat sig vara lögner. Saddam Hussein hade inga massförstörelsevapen och samarbetade inte med al-Qaida för att genomföra attacken den 11 september. Tack vare en rad officiella dokument som släppts fria vet vi också att oljan var en mycket viktig faktor för Bushadministrationens beslut att invadera Irak.

Den utlovade promenadsegern blev till ett långt blodbad som fortfarande pågår. De amerikanska kostnaderna för kriget blev hundra gånger större än beräknat. Infrastrukturen i Irak är fortfarande sönderslagen och inget tyder på att det kommer att bli bättre snart. Iraks enorma oljeinkomster försnillas av den nya demokratiska regeringen.

Ändå tycks inte en enda svensk opinionsbildare som var för kriget 2003 ha ändrat uppfattning. Det var värt allt detta – den döda flickan på asfalten och ytterligare hundratusentals döda – för att bli av med Saddam Hussein. Diktatorn som begick sina värsta övergrepp när han var allierad med och beväpnad av västvärlden. Och inte en enda professionell opinionsbildare förmår se någon likhet mellan retoriken mot Irak 2003 och den mot Iran i dag. Nu ska vi glömma Irak och istället vara rädda för fiktiva iranska kärnvapen.

Publicerad i Fria Tidningen och Dalademokraten

Några tidigare Irakinlägg
Att skapa människors verklighet
(2008)
Mannen som räknar döda
(2008)
Fyra år med smör och kanoner
(2007)
Frihetsimperialismen
[2007)
Efter Saddam
(2007)
Det lyckade Irakkriget
(2006)
TV:s censur av Irakkriget
(2006)


DN SvD




tisdag, mars 19, 2013

Gunnar Hökmarks maktambitioner har inga gränser




Ryssland strävar inte efter att öka sitt inflytande utan vill ”expandera makt”. Ett annat ord för rysk makt är ”mörkrets krafter”. Förr gjorde de med tanks, idag är de farligare och lömskare och använder i stället ekonomiskt inflytande. Det hävdar i alla fall EU parlamentarikern Gunnar Hökmark i DN idag. Hökmark, som uppenbart hämtat sin världsbild från Tolkiens Sagan om ringen, använder Georgien som exempel: ”Efter invasionen 2008 är delar av landet ockuperat av rysk trupp”. Bloggaren och utrikesministern Carl Bildt jämförde då Putin vid Adolf Hitler. Nu har till och med SvD och DN:s ledarsida erkänt att det var Georgien som anföll först men sådana fakta står inte i vägen för en Hökmark. Ska vi vara rädda och upprörda över att Ryssland skulle slå tillbaka ett svenskt anfall? Finns det ingen skillnad mellan röda armens tanks och Gasproms olje och gaskontrakt?

Ska man tro Hökmark är den ryska konspirationen mot omvärlden i klass med den antisemitiska världskonspirationen mot Israel. Under Gazakriget 2009 blev Hökmark oerhört upprörd. Inte av att 400 palestinska barn dödats av Israel utan för att Malmö stad i protest mot detta låtit några tennismatcher spelades utan publik.

Om en man slår ihjäl en annan man på plattan i Stockholm och alla vittnen uppger att det var den som utdelade det dödande slaget som startade slagsmålet vore saken klar för polisen. Om mördaren sedan på fullt allvar, likt en känd norsk massmördare, hävdar att han egentligen är det riktiga offret, är det sannolikt att han utsätts för en sinnesundersökning innan han låses in. Men politik är det möjligas konst och där skickas de i stället till Bryssel.

måndag, mars 11, 2013

Min nya bok: Informationskriget mot Iran



Utkommer den 25 mars. Beställ boken direkt från förlaget.

Förlagets presentation:

"Vad är fakta och vad är fantasier
när det gäller Irans påstådda kärnvapenambitioner?

Informationskriget mot Iran visar att föreställningen om Iran som ett hot mot internationell säkerhet har mer att göra med politiska intressen än verifierbara fakta.

Frilansjournalisten Pierre Gilly diskuterar hur vår verklighetsuppfattning konstrueras och jämför bilden av Iran med bland annat millenniumbuggen och Vietnamkriget. Boken är ett utmärkt försvar mot den mediala härdsmältan."

torsdag, mars 07, 2013

Missionerande ateist med fördomar



Det finns obestridliga likheter mellan judendom och kapitalism. Ja, det är inte svårt att se att den här tesen hör till en antisemitisk idétradition. Föreställningen bygger på att judendomen har en essens – en osympatisk sådan – som är oföränderlig, och att dess utövare inte kan avvika från denna essens. Det här är självklart ingen anständig svensk tidning skulle nuförtiden framföra liknande dumheter. Om judar.

Så fort det gäller muslimer kan man dock resonera i det närmaste identiskt utan att bli anklagad för att framföra rasistiska schablonbilder. “Det finns obestridliga likheter mellan islam och det tidiga folkhemmet” skrev till exempel DN:s Lena Andersson i februari (Att lägga livet tillrätta). Muslimer behandlar sina kvinnor illa, de låter religionen styra hela deras liv och det är något med islam som gör att den inte går att reformera. Det är bättre att muslimer slutar att vara muslimer än att de försöker sig på att tolka koranen på ett sätt som överensstämmer med vad vi i Sverige år 2013 tycker är rätt.

Det enda sättet för muslimer att bli goda medborgare – dvs sluta slå sina fruar och knäböja inför en totalitär samhällssyn – är att avsäga sig islam och bli goda liberala ateister. Någon ledare som uppmanar judar att sluta läsa gamla testamentet och hitta sin livsåskådning i andra böcker lär Lena Andersson dock aldrig skriva. Varför är något man kan fundera på.

DN2

lördag, mars 02, 2013

Bistånd eller brandy?



Så här ligger det till. Ingen vet exakt vad den svenska sjukvården uppnått de senaste hundra åren. Ingen vet ens exakt vad modern medicin inneburit. De stora förbättringarna i folkhälsa och ökad livslängd inträffade till exempel innan penicillin och andra så kallade genombrottsmediciner började användas. De stora hälsoförbättringarna tycks vara ett resultat av bättre mat och hygien snarare än medicin och hälsovård. Det faktum att ingen exakt kan säga vilka effekter sjukvården egentligen har brukar dock inte hindra folk från att besöka en doktor ibland. Det är inte alltid så lätt att vetenskapligt utvärdera alla former av sjukvård eller medicinska samband.

De vetenskapliga bevisen för att motion är bra för hälsan är till exempel svagt. Massor av studier har visserligen visat att folk som rör på sig mår bättre och lever längre än soffpotatisar men hur vet vi att det inte bara är så att folk med bättre hälsa som röra på sig mer? För att göra en vetenskaplig studie skulle man behöva välja ut en grupp friska människor och få dem att bli soffpotatisar under tjugo trettio år. Men den typen av studier anses oetisk och görs inte. Inte heller nekar man hjärtsjuka operationer för att få en kontrollgrupp.

Samhällsvetenskaper har betydligt svårare än medicin att utvärdera sina teorier. Ändå har man en hel del framsteg. Sambandet mellan ojämlikhet och folkhälsa är till exempel ganska klara. Vi vet att folk mår sämre och dör tidigare i ojämlika samhällen. Men när det finns klara vetenskapliga belägg brukar SvD:s ledarredaktion ofta göra sitt bästa för att missleda sina läsare. SvD ledarredaktion låter sig sällan påverkas av vetenskapliga resultat och kräver inte att de egna käpphästarna ska granskas. Man har aldrig föreslagit att privatiseringar och liberaliseringar ska utvärderas och vid behov rivas upp.

Den här bakgrunden bör man känna till när nu SvD:s Ivar Arpi kritiserar svenskt bistånd: ”Ingen vet exakt vad det svenska biståndet har uppnått under de 51 år det har funnits.” Arpi levererar inte ens en anekdot som visar på problem inom biståndet, trots att det inte saknas sådana. Faktum är att biståndsminister Gunilla Carlsson som systematiskt misstänkliggör svenskt bistånd medverkat till att biståndet inte kommer de behövande till del. Under hennes tid vid makten har biståndspengar används för att finansiera svenska ambassader. Pengar som skulle ha gått till utvecklingsprojekt används nu till cocktailpartyn i Dublin, Abu Dhabi, Canberra, Luxemburg, och Tokyo. Gunilla Carlsson har också som ambition att låta biståndet finansiera svenska utvecklingen av svensk industri. Regeringens målsättning är att Sverige ska bli ”ett av världens fem bästa bioteknikländer” med hjälp av SIDAS pengar. Att svenska ambassader och bioteknikbolag får biståndspengar är inget som Ivar Arpi lär ta upp som exempel på att något kanske är fel. Utvärderingskraven tycks vara beroende av om mottagarna är rika och inflytelserika eller fattiga och maktlösa.

(En underhållande och tankeväckande bok om modern medicin är Ivar Illich Limits to Medicin, som vanligtvis har titeln Medical Nemesis.)

fredag, mars 01, 2013

PPM som rysk roulett



Det är lätt att förutspå vad som kommer att hända med aktiefonder i framtiden. Det räcker med att titta på hur det har varit förr, och anta att det fortsätter i samma stil. Så resonerar i alla fall en viss Johannes Hagen vars naivitet bara kan förklaras av att han är doktorand i nationalekonomi.

Hagen skriver också i SvD att det är fel att kalla premiepensionen för ett hasardspel då bara en procent haft en negativ genomsnittlig avkastning. Den procenten som drabbats håller förmodligen inte med. Och om någon skulle erbjuda Johannes Hagen möjligheten att spela rysk roulett med samma odds skulle nog också han plötsligt omvärdera risken. Faktum är att även när sex personer spelar vanlig rysk roulett med ett magasin med bara en kula så kan man säga att de flesta utgår som ”vinnare”.

Tidigare inlägg i frågan : Sänk pensionsåldern
Åldringsbombsbluffen

Om den sociala friheten


Centern borde inte ha backat från sitt förslag till nytt idéprogram tycker Mikael Hermansson i dagens ledare i Borås Tidning. ”Det går inte att kompromissa bort friheten bara för att den skulle vara obekväm att försvara ” skriver han. Då partiet ”inte hade problemformuleringsinitiativet så blev de frihetsfrågor som idéprogrammet faktiskt innehöll, istället en belastning”.

Den allmänna opinionen förkastade Centerpartiets idéer om frihet. Hermansson ser det som ett problem att man inte förankrade idéprogrammet innan man lanserade det. Kanske hade Hermansson sett opinionen som en tillgång om partiet hade haft ett problemformuleringsprivilegium. Men det är inte säkert, för på slutet förklarar Hermanson plötsligt att idéprogrammet kanske inte stod för frihet: ”Jag är långt ifrån övertygad om att platt skatt skulle vara bättre än sänkt skatt i största allmänhet. Inte heller om huruvida månggifte egentligen skulle vara en frihetsreform.”

Friheten är en abstrakt princip som får mening först i ett konkret sammanhang. En människas frihet att säga vad han vill bör naturligtvis inte omfatta rätten att hota någon annan. Därför är det meningslöst att slagordsmässigt slå fast att ”friheten alltid måste försvaras”. Frågan man hela tiden bör ställa sig är vad frihet är.

Centerns förkastade idéprogram såg friheten som något som inskränks av stat och lagar. Det är också vara en vanlig syn bland opinionsbildare. Men det finns inskränkningar i friheten som är en större fara än lagen. ”Det finns en underlig, vag skräck för att göra något som ingen annan någonsin gör, för att vara helt och hållet ensam, vilket vida oftare hindrar människorna… (…)… att ge efter för sina personliga infall och nycker än genom den allmänna lagens förbud” skriver John Stuart Mill i essän Om den sociala friheten.

Mill anser att människor ofta gör ofta val mot sina egna övertygelser, pressade under den allmänna opinionen och eller av sociala omständigheter: …”den människa med ställning i samhället, som döljer sina religiösa, sociala eller politiska åsikter, för att han inte ska förlora sin sociala ställning, den politiska ledaren som ansluter sig till ett parti, vars politik han inte gillar, för att få en inkomstbringande plats, prästen som förnekar sina högtidligaste övertygelser för att behålla eller för att få ett pastorat, författaren som publicerar åsikter som inte är hans egna, för att vinna publikens gunst eller gunst från någon del av publiken….”

Vettiga lagar kan öka vår frihet. Fel lagar, eller frånvaron av lagar kan minska individers frihet. Att tillåta surrogatmoderskap innebär att man i än högre grad öppnar dörren åt ett samhälle där fattiga eller utsatta kvinnor fattar beslut som de egentligen inte vill ta. Det är val utan egentlig frihet.
Paradoxalt nog är det ofta liberaler som försöker reducera friheten (och demokrati) till att skapa ”rätt motiv” åt allmänheten. När folk använder den frihet som sociala skyddsnät ger till att tacka nej till skitjobb anses de använda sin frihet på fel sätt. Såhär stod det till exempel i en ledare i Sydsvenskan igår: ”Regeringen borde stärka arbetsmarknadsparternas incitament för att enas. Det behövs överhuvudtaget nya och betydligt större grepp för fler jobb."

SvD
Dagen