söndag, maj 26, 2013

Folkets president?

I dagens hävdar DN Gunnar Jonsson att Irans president säkrade sitt återval genom fusk. Några bevis för detta har aldrig presenterats och media tiger i regel om sådant som talar emot det. Som de här opinionsundersökningarna från University of Maryland.

Nyhetsbyrån AP skrev nyligen också ett resereportage, "A people's president?", där man konstaterade att Ahmadinejad fortfarande är väldgt populär på många håll i Iran. Det främsta skälet är att han öst pengar över landets arbetarklass.

I slutet av artikeln, som jag hittade via Iran affairs, citeras en reformist:

“A pro-Ahmadinejad candidate will have a good number of votes,” said Abolfazl Zahei, a pro-reform activist. “There are 2,000 villages in South Khorasan province, and most people in those villages have benefited from Ahmadinejad’s government. People care about making their ends meet and welfare, not politics.”




DN

fredag, maj 24, 2013

Upplopp: Sverige har blivit ett normalt land


Upplopp av Eli Horn


Sverige har blivit ett normalt land med upplopp och bilbränder. Lite som USA, Storbritannien, och Frankrike där små grupper ur en desillusionerad underklass med jämna mellanrum tar till våld och förstör sina egna kvarter. De här upploppen brukar ofta börja med att polisen har ihjäl någon eller misshandlar någon från trakten. Det behöver inte ens vara så att polisen gjort fel i just det fallet som utlöser våldet. Det är känslan som räknas och förr eller senare svämmar den över.

Det kan tyckas vara irrationellt, och det är lätt att moralisera när någon bränner upp sin grannes bil, men det är uppenbart ett beteende som återkommer med regelbundenhet runt om i världen. De brinnande bilarna har ett budskap som de som satt eld kanske inte ens är riktigt medvetna om. Ojämlika samhällen fungerar dåligt. Den berättigade känsla av maktlöshet som fattigdom skapar lägger grunden till upploppen.

Det handlar dock inte bara om en känsla av att vara utsatt för något fel. Kopplingen mellan ojämlikhet och ohälsa är välkänd. Låg social status sliter på hälsan: arbetare lever fler år kortare än tjänstemän. Folk i höginkomstkommunen Danderyd lever sex år längre i snitt, än folk från fattigare Sundbyberg. Klassamhället tär både själsligt och fysiskt på de i botten. Det här är vårt samhälles tysta våld. Det är brutalare än upploppen men gör sig inte lika bra på TV.

För de som anser att det inte finns ett samhälle utan bara individer är detta obegripligt. De kan inte ta till sig socialmedicinska forskningsresultat. De ser upploppen som en fråga om moral, uppfostran, galenskap eller kanske ras och religion. Men naturligtvis handlar det mer om samhället än om individer.

Sverige har blivit ojämlikt och övergett den fulla sysselsättningens politik. Det är inte högskolestudenter med framtidshopp som deltar i upploppen. Precis som det inte är de med störst chanser att få ett bra jobb som börjar råna korvkiosker. Visst finns det även medelklassbarn som startar en karriär som brottslingar – sociologins lagar är inte lika deterministiska som fysikens – men det är inte många. Det är lite som rökning: alla rökare kommer inte att utveckla cancer men man vet att en del kommer att göra det. Sambanden är statistiska.

Det finns de som påstår att ojämlika samhällen är mer effektiva än jämlika men lukten av bensin och brinnande bildäck visar något annat. Ett ojämlikt samhälle är minst lika dyrt som ett jämlikt. Det blir mer väktare och mindre välfärd. Att tillhöra underklassen är lika farligt för hälsan som att röka. Men det är inte lika enkelt att lämna underklassen som att sluta röka. Inte som Sverige ser ut idag. Om vi fortsätter att bygga ett samhälle som gynnar medelklassen kommer vi i slutändan att få ett som varken är bra för folk i Sundbyberg eller Danderyd

Publicerad i Arbetarbladet och norska Ny Tid


SvD
BT

Örjan Abrahamssons hasbara


Klicka på bilden så blir den läsbar.

En stor del av all mark i Israel – runt 90 procent - ägs av en statlig fond som bara låter judar arrendera. Marken är konfiskerad eller köpt från palestinier. Därför blir det lite märkligt när Örjan Abrahamsson i en VK krönika från Israel – ”Magi skapad av människor” kontrasterar naturälskande judar ”som inte bryr sig om mark - utan om människor”, med palestinier som är besatta av ägandet av mark.

Abrahamsson menar kanske inte att de människor han mött i den lilla byn Klil är representativa men resultatet blir en krönika där de som blivit bestulna framstår som giriga och de som profiterar på stölden som idealister. Och idealisterna framställs som de riktiga fredsvännerna. Den här statliga markfonden är en av de viktigare komponenterna i den israeliska apartheidstaten. Den gör att palestinier – även de som är israeliska medborgare – är hänvisade till att bo på mycket små områden.

Ett sätt att komma freden närmare vore om denna fond började behandla alla israeliska medborgare lika. Jag hoppas att Örjan Abrahamson håller med mig om det. Tyvärr vill de flesta judar i Israel inte ha palestinier som grannar. Frågan är om de sympatiska invånarna i Klil som bara bryr sig om människor skulle acceptera att även palestinier får arrendera mark.


torsdag, maj 23, 2013

När Gösta Bohman stödde Pol Pot


En som bör utredas: Gösta Bohman


Svenska kyrkan tittar nu på möjligheterna att starta ett forskningsprojekt om kyrkans relationer med DDR och andra kommuniststater. Det är ett utmärkt initiativ som delvis är moderaten Hans Wallmarks förtjänst. Frågan är dock varför Wallmark nöjer sig med att vilja utreda Svenska kyrkan när det finns så mycket mer att gräva i.

Sverige upprättade diplomatiska förbindelser med Nordkorea 26 år innan något annat västland och ska man tro Lovisa Lamm som skrivit boken ”Ambassaden i Paradiset Sveriges unika relation till Nordkorea”, skedde det på begäran från svenska storföretag.

Svenska gruvföretag men också Volvo, Asea och andra företag var ytterst angelägna om att göra affärer med diktaturen. Nordkorea betalade aldrig för vad man köpte och är fortfarande skyldig Sverige 2,6 miljarder kronor.

På sjuttiotalet gav en borgerlig regering Sveriges finaste utmärkelse, den Kungliga Serafimerorden, till Rumäniens diktator Nicolas Ceaucescu. Vem var det som satte medaljen på diktatorns bröst och hur motiverade man utmärkelsen?

När Vietnam invaderade Kambodja och satte stopp för röda khmerernas folkmord skulle man kunna tro att Sverige applåderade. Av riksdagsdebatten från den 14 mars 1979 så framgår det att så inte alls var fallet. Moderatledaren Gösta Bohman fördömde kraftigt invasionen. Regeringen Ullsten krävde att Vietnams trupper genast skulle dras tillbaka. Om Vietnam hade lyssnat på Ullsten och Bohman hade Pol Pot kunnat återta makten i Kambodja och återuppta folkmordet. Bohman ville också att Sverige skulle straffa Vietnam: ”Sveriges bistånd till Vietnam måste skäras ner. Vi kan inte stå oberörda av den politik som Vietnams regering har slagit in på”.

Gösta Bohman och Ola Ullstens regering resonerade som Jan Myrdal när man drev principen om staters okränkbarhet in absurdum. Men till skillnad från Jan Myrdal, som kan vara ganska principfast, tycks Gösta Bohmans intresse för nationers okränkbarhet upphöra när den stod i vägen för svensk export.

I samma riksdagsdebatt protesterade kommunisten Lars Werner mot att Sverige under den folkpartistiske handelsministern Hadar Cars sålt vapen ”till Indonesiens krig på Östra Timor”. Men varken Hadar Cars eller Gösta Bohman kände sig manade att förklara varför Sverige sålde vapen till en ockupationsmakt och hur det gick ihop med regerings respekt för staters suveränitet.

Jag är medveten om att Vietnams och Indonesiens krig inte är helt jämförbara. Den kommunistiska diktaturen Vietnam ockuperade ett grannland och stoppade ett folkmord. Högerdiktaturen Indonesien ockuperade ett land och startade ett folkmord. Men det är svårt att förstå de principer som gjorde att de borgerliga i praktiken i bägge fallen stödde dem som utförde folkmorden.

Här skulle Hans Wallmark kunna göra en stor insats genom att ta initiativet till ett forskningsprojekt om Gösta Bohmans, de borgerliga regeringarnas och de svenska storföretagens förhållande till kommuniststater och regimer som begått folkmord. Hans Wallmark har ju som ordförande i Bohmanfonden ett särskilt ansvar för att hålla minnet av Gösta Bohman vid liv. Detta borde väl vara minst lika intressant att titta närmare på som att en kyrkoherde varit spion åt DDR?

Publicerad i Dagen
Länkar: Bokus Adlibris

onsdag, maj 22, 2013

Svenska vapen till Mugabe?

Den svenska regeringen har ett brinnande engagemang för demokrati. Men engagemanget gäller främst länder som är i konflikt med USA och som står under internationella sanktioner. Så fort sanktionerna mot en diktatur hävs drar sig inte regeringen från att sälja vapen och krigsmateriel till slaktarregimer. Fallet med Libyen är talande. Ena året försökte regeringen sälja övervakningsutrustning till Khadaffi, för att nästa år stödja ett militärt ingripande mot den tilltänka kunden. Västvärlden säljer gärna vapen och låtas vara upprörd när de sedan används.

Affärsintresset förklarar varför personer som Birgitta Ohlsson hela tiden låtsas som om Zimbabwe skulle vara den enda diktaturen i Afrika. Nu senast i Expressen skriver hon under den uppgivna rubriken ”Mugabes diktatur måste få ett slut” att Zimbabwe saknar mänskliga rättigheter och att ekonomin är dålig. Men den 89 årige diktatorn ser ut att även kunna manipulera sig kvar i makten även efter nästa val i september eller oktober. Oppositionen som samregerat med Mugabe de senaste åren har komprometterat sig med ohämmad korruption och sexskandaler. Det är därför möjligt att Mugabe skulle kunna vinna valen med ett minimum av repression.

Det är möjligt att USA kommer att gräva ner stridsyxan med den 89 årige presidenten efter valet och häva sanktionerna, skriver The Guardian Weekly. Det amerikanska utrikesdepartementet uppvakta nyligen Mugabe med ett speciellt sändebud och även människorättsaktivisten Jesse Jackson har varit där. Tonen har varit allt annat än kritisk. The Guardian skriver också att forskare börjat ifrågasätta föreställningen att Mugabes jordreform skulle ha varit så dålig. Produktion är nu uppe på samma nivåer innan jordbruken konfiskerades från dess vita ägare.

Det är fullt möjligt att Mugabe kommer att bli lika rehabiliterad som Khadaffi blev under några år. Och då är det väll lika okey att sälja vapen och krigsmateriel till Zimbabwe som att sälja till Saudiarabien, Libyen, Kuwait och Pakistan. Då får Birgitta Ohlsson hitta ett annat utlopp för sitt demokratiska engagemang.

måndag, maj 20, 2013

Nils Erik Sandbergs vansinne



Det relativa fattigdomsgreppet är ”vansinne, för en logiskt tänkande person” skriver Nils Erik Sandberg i dagens Kristianstadsblad. Man ska inte jämföra olika grupper hävdar han: ”det viktiga är hur individernas inkomster utvecklas över tiden”. Så länge de fattiga får det bättre i absoluta tal gör det inget om deras relativa inkomster minskar hela tiden.

I verkligheten är dock det relativa fattigdomsbegreppet ett oumbärligt mått. Ett skäl är att ojämlikhet påverkar hur folk mår och hur länge de lever. Även i Sverige är medellivslängden för låginkomsttagare flera år kortare än för höginkomsttagare.
Det finns massor av vetenskapliga studier som visar att ojämlikhet påverkar folks hälsa allvarligt. Delar av den här forskningen finns sammanfattad i boken Jämlikhetsandan: därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre. Det som för Sandberg är logiskt vansinne är i själva verket bokstavligen ett livsviktigt mått.

Sandberg hävdar också att ojämlikhet är viktig för tillväxten i ekonomin. I själva verket har tillväxten varit högre när skatterna varit höga. På femtio och sextiotalet då den amerikanska tillväxten var runt 4 procent om året hade USA marginalskatter på över 90 procent. På nittiotalet – och idag – är de amerikanska marginalskatterna bara en tredjedel så höga och tillväxten har halverats. Även den svenska tillväxten var betydligt högre när marginalskatterna var högre. Nils Erik Sandbergs ekonomiska teorier är uppenbart vansinniga och verklighetsfrämmande.

Om den ärofulla döden i Afghanistan


Målning av Michael Fay, den amerikanska marinens egen konstnär

Fyra unga amerikanska soldater patrullerar en väg på den afghanska landsbygden. Några sekunder senare ligger de döda på marken medan dammet lägger sig över deras lemlästade kroppar. Det hände i tisdags förra veckan men liknande scener har utspelat sig regelbundet i över fyratusen dagar. Det har snart gått tretton år sedan USA invaderade Afghanistan och installerade en västvänlig regering. Det är längre än både första och andra världskriget tillsammans.

Själva invasionen var enkel. När en stormakt invaderar drar sig en svag armé tillbaka och organiserar i stället ett gerillakrig. Och Afghanistan med alla sina berg, dalar, skogar, och sin stora landsbygdsbefolkning, har bra förutsättningar för det.

Även fem svenska soldater har dödats. Betydligt fler har ärrats psykiskt för livet. Regeringen vill nu att vi förlänger vår militära närvaro ytterligare ett år. Av detta är det svårt att dra andra slutsatser än att vår militära närvaro i Afghanistan varit värt de fem soldaternas liv. Och att saken är så viktig att regeringen är beredd att riskera fler svenska liv i framtiden. Detta trots att de flesta västländer redan dragit tillbaka sina soldater eller beslutat att göra så. ”Ska ni stanna efter att vi dragit oss tillbaka”, undrar en amerikansk kompis?

Skälen till att Sverige krigar i Afghanistan har skiftat över åren. En gång i tiden hette det att vi skulle införa demokrati. Men nu försvarar svenska soldater en regering som fuskat sig till makten, och ägnar sig åt knarksmuggling i stor skala. Valfusk är uppenbart helt okey, så länge det är proamerikanska politiker som ägnar sig åt det. Den afghanska regeringen klarar fortfarande inte att kontrollera annat än de större städerna. Den minoritet som stödjer regeringen i Kabul tycks inte vara särskilt entusiastisk. Varför ska svenskar riskera sina liv för att försvara en knarkdiktatur när afghanerna själva inte är beredda att göra det?

Ett återkommande argument har varit behovet att skapa stabilitet. Problemet är att ordet kan betyda lite vad som helst. Handlar det om att krossa talibanerna och sätta stopp för dödandet av civila? Om det verkligen vore omtanke om de civila som avgjorde den svenska regeringens politik så är det svårt att förklara varför det dröjde så länge innan man rapporterade om hur många civila som dödats i sina propositioner.

Råder stabilitet när inte en enda civil afghan dödas eller har målet uppfyllts när det bara är några hundra? Kanske betyder stabilitet bara att man säkrar en proamerikansk regering.

Det är inte lätt att veta varför Sverige haft soldater i Afghanistan i tio år nu. Om det bara handlade om att förbättra livet för Afghanistans kvinnor så kunde vi lika väl ha stött den ryska ockupationen av Afghanistan. Den kommunistiska diktaturen i Kabul var mycket bättre än dagens knarkdiktatur på att sätta flickor i skola. Men då beväpnade USA de gerillasoldater som brände skolor och avrättade lärare och läkare.

Ska man tro vissa opinionsbildare – som Correns ledarredaktion – måste vi kriga i Afghanistan för att underhålla goda relationer med USA. Och mycket talar för att det nog är detta det egentligen handlar om. Men så cyniskt kan man inte marknadsföra ett krig. USA:s utrikesminister John Kerry vet bättre: ”Vi måste avsluta det här på ett sätt som ärar de uppoffringar som gjorts” förklarade han under sitt besök i Stockholm. Sverige ska alltså kriga vidare i Afghanistan för svenska soldater dött. Ju fler som dör, desto bättre skäl har vi alltså att stanna. Döden gör kriget i Afghanistan både meningsfull och ärofull.

IDAG

torsdag, maj 16, 2013

Kollapslös kollaps

Igår publicerade många tidningar ett TT telegram med rubriken "IAEA: Samtal med Iran kollapsade". Det låter dramatiskt och ska man tro ingressen är det IAEAs som säger så. Kollaps för tankarna till något som slutar eller öpphör men av telegrammet framgår att samtalen fortsätter. Med kollaps menar man bara att man inte ännu nått en överenskommelse. Andra nyhetsbyråer har inte använt ordet. I telegrammet skriver TT också att man förhandlar "om landets kärnvapenprogram" vilket torde vara senastionellt då IAEA aldrig påstått att Iran har ett sådant. Efter att jag påtalat detta har TT lovat att komma med en rättelse. Man ska kanske inte förvänta sig att många tidningar kommer att publicera den. Men det var strongt av TT att erkänna att man gjort fel. Det hade jag inte väntat mig.

tisdag, maj 14, 2013

En röst för Israel



Israels svenska advokater talar ofta med en röst. De använder i stort sett identiska argument och exempel. Ibland är alla väl förtrogna med Hamas stadgar, och drar samma slutsatser av dem. Och vid andra tillfällen driver man testen att det är fel att kritisera Israel så länge det finns andra länder som kan kritiseras. Många av dessa debattörer – allt ifrån ledarskribenter till enskilda bloggare – får sannolikt någon form av nyhetsbrev med sionistisk hasbara (propaganda).

Det är inget fel i att vara organiserad – tobaksbolag, oljebolag, nyliberaler är det också – men det blir en ganska tråkig och förutsägbar debatt av det. Samtidigt är det säkert effektivare än att alla tänker och formulerar sig på sitt håll.

I Frankrike har israels vänner lyckats göra det olagligt att förespråka bojkott av Israeliska varor. I Sverige syftar hasbaran till att tabubelägga all form av kritik mot Israel. Illmar Reepalu och Malmö är uppenbart högprioriterat.

Igår skrev jag om hur fritidspolitikern Daniel Sestrajcic kritiserades i Sydsvenskan efter att han denna sagt att han ska delta i en demonstration mot Israels deltagande i Eurovision Song Contest. Som skäl uppger han den israeliska ockupationen av Palestina.

Idag publicerades också en artikel på Svt debatt där cirkusdirektören och kokboksförfattaren Henry Bronett upprepar den märkliga inställningen att ingen får kritisera Israel så länge det finns andra länder som kan kritiseras för något. Ingen som kritiserat Sestrajcic nämner ens ockupationen. Bronett hävdar – precis som Brith Aspenlind i Sydsvenskan – att det skulle finnas något problematiskt med att inneha ett politiskt förtroendeuppdrag och ha politiska åsikter. Trots att Daniel Sestrajcic hela tiden varit tydlig med att han inte uttalat sig för Malmö stads räkning utan som Vänsterpartist. Om man begagnade samma retorik som Israels advokater skulle man kunna fråga sig om Brunett uttalar sig som cirkusdirektör, kokboksförfattare eller bara "”en politisk figur" som engagerar sig för den israeliska ockupationen.




måndag, maj 13, 2013

Israel i Europa?

Vänsterpartisten Daniel Sestrajcic har på sin blogg och i ett mejl öppet erkänt att han är kritisk mot Israels ockupation av Palestina, och han dessutom planerar att medverka i en demonstration mot Israels deltagande i Eurovision Song Contest.

– Det är ett sätt att uppmärksamma den brutala ockupationen av Palestina. Det är viktigt att säga ifrån och nu ges ett bra tillfälle att protestera förklarar Sestrajcic i en kort intervju i Skånskan.
Det är "märkligt" att Sestrajcic uttrycker sina åsikter menar
Brith Aspenlind i dagens Sydsvenskan.

”Det är minst sagt märkligt med tanke på att andra länder som är med i tävlingen, Ukraina, Azerbajdzjan och Vitryssland, brister i demokrati och mänskliga rättigheter” skriver hon.
Aspenlind påpekar att det bland annat finns folk med AIDS i Ukraina som måste betala mutor för att få vård. "Döva, blinda och handikappade har stora problem i Ukraina." Så länge det begås brott mot de mänskliga rättigheterna någonstans på jorden är det naturligtvis inte rimligt att tycka illa om den israeliska ockupationen av Palestina. Och vi vet ju alla vad olika måttstockar är ett tecken på.

Aspenlind som är adjunkt i geografi tycker dock inte att det är underligt att Israel, som i mina kartböcker brukar ligga i Asien, ska vara med i en europeisk tävling. Frågan vad det är för särbehandling som gör att Israel men inte Saudiarabien, Kina eller vilket annat land som helst i världen får delta. Detta är den verkliga särbehandlingen. Frågan är också om Sydsvenskan kommer att låta Daniel Sestrajcic svara på Brith Aspenlinds påhopp.

Afghanistan för evigt



Sverige kommer återigen att förlänga det svenska deltagandet i det Afghanska kriget. I alla fall om vår utrikesminister får som han vill. Carl Bildt har knappast något stöd i den allmänna opinionen för detta men tycks få ha fria händer att driva vilken utrikespolitik han vill av statsministern. Allt enligt det gamla rådet att man ska hålla sina vänner nära men fienderna ännu närmare. Bildt är inte populär men har tillräckligt med stöd inom partiet för att bli ett problem om han inte hålls nöjd. Vad som driver Carl Bildt, annat än att göra sig omtyckt i Washington, så att han ska kunna få fler lukurativa styrelseuppdrag som pensionär, är oklart. Sveriges militära närvaro i Afghanistan är ett skolexempel på defekt beslutsprocess, vilket jag skrivit om: Demokratiskt haveri bakom Afghanistanpolitiken. Någon seriös utvärdering lär dock inte göras.

Förra gången riksdagen beslöt att förlänga det svenska fiaskot i Afghanistan var det bara det Sverigedemokraterna som röstade emot. Som i så många andra frågor avspeglas inte den allmänna opinionen i riksdagen. Den parlamentariska vänstern tycks aldrig kunna säga nej till krig.

Se även Afghanistan och krigsretorikens ABC

Enighet som leder till fiasko

torsdag, maj 09, 2013

Ja till euron, nej till folket



Stödet för euron är idag rekordlågt. Till och med en del som var med om att införa valutan har nu insett att det var en dålig idé. Men Euron har fortfarande sina försvarare i den folkpartistiska opinionsbildningen. ”…valutan i sig är inte problemet” menar Lucas Hermans. Euron är ett utmärkt instrument för prisjämförbarhet och så minskar det valutariskerna skriver Kristianstadsbladets ledarskribent.

Att euron inte fungerar beror på att det är fel på människan. Det är våra grannar (framförallt greker) som luras. För att euron ska fungera som det är tänkt måste vi övervaka våra grannar mer menar Hermans.

Hermans har med en bisarr kakanalogi reducerat problemet med euron till en moralisk fråga. Lite som den amerikanska vapenlobbyn som hävdar att det är människor, inte pistoler som dödar.

Men eurons problem är betydligt större än moral, att länder bryter som budgetrestriktioner och att Grekland fuskat med sina räkenskaper. Euroländerna är inte lika produktiva och har inte samma förutsättningar. Länder som främst producerar olivolja, enklare industrivaror och som får en stor del av sina inkomster från turism kan inte konkurrera med samma valuta som högteknologiska och produktiva länder.

Varken Spanien eller Frankrike kommer att förvandlas till ett nytt Tyskland även om de skulle kopiera den tyska ekonomiska politiken in i minsta detalj. Skillnaderna i företagande är dessutom större inom länder än mellan länder vilket visar att Euron knappast skulle fungera väl även om skatter, lagstiftning och allt annat harmoniserades fullständigt.

Att försöka anpassa människor till valutan är dömt att misslyckas. Det är naturligtvis valutan som måste anpassa sig till människan. Bernard Collins skrev profetiskt redan 1997 boken The Rutten Heart of Europe om hur det gemensamma valutasystemet skapar fattigdom och ytterst är ett hot mot freden på kontinenten.

onsdag, maj 08, 2013

Vi kan jobba mindre i framtiden


Målning av Wayne Ashton

Vi måste jobba längre för att vi lever längre, hävdar sju moderata riksdagsmän i ett inlägg i Dalarnas tidning. De sju (Lars-Arne Staxäng, Gunnar Axén, Mikael Cederbratt, Finn Bengtsson, Gunilla Nordgren, Eva Lohman, och Ann-Britt Åsebol, som tydligen sitter i Socialförsäkringsutskottet) bortser från att produktiviteten hela tiden ökar. Det här kan enkelt illustreras med vad som hänt med jordbruket. För femhundra år sedan behövde varje bonde ”bara” förse en tjugondels person med mat utöver sig själv. Idag måste varje bonde få ihop mat åt 32 personer. Trots detta torde arbetet idag var lättare än på 1500 talet.

BNP per capita har ökat från runt 100 000 kronor 1950 till över 350 000, inflationen borträknad. Det är naturligtvis omöjligt att veta hur framtidens tillväxt kommer att se ut. Det mesta talar dock för att färre personer kommer att kunna producera mer saker, till lägre kostnader.

Framtidskommissionens rapport, Framtidens välfärd och den åldrande befolkningen, har i media felaktigt presenterats som ett stöd för att vi måste arbeta mer. Rapporten sammanfattar en central slutsats så här: ”De flesta analyser indikerar att vi klarar finansieringen av den befintliga nivån på välfärden utifrån de kostnadsökningar som den åldrande befolkningen medför.” Man skriver också att:


”…de förväntade kostnadsökningarna från idag till år 2060 i Sverige är bland de lägre inom EU och uppgår till ca 4 procentenheter av bnp.” Behöver vi verkligen arbeta längre idag för att finansiera en mindre kostnadsökning som kulminerar om 47 år?

De sju utgår också ifrån att allmänheten vill ha mer välfärdstjänster, utan att behöva betala för med ökade skatter eller avgifter. Detta antagande strider mot vad som faktiskt har skett med skattebasen i västvärlden de senaste sjuttio åren. Det vore hederligare att erbjuda väljarna ett alternativ.

Dn

Polischefer bör utses i allmänna val

Polischefer ska väljas i allmänna val föreslår tre centerpartister idag i SvD. Politikernas dåliga inflytande över polisarbetet ska brytas genom att poliser ska bli politiker. De bästa polischeferna är naturligtvis de som är duktigast på att debattera inför publik. Ju mer media tränade, desto bättre på att leda polisarbetet blir de. Det är ju därför vi har världens bästa regering idag. Om allmänheten felaktigt tror att antalet mord ökar ska de ha möjligheten att rösta bort poliser som inte samarbetar.

Bagdad Bob besöker Uppsala



Bara för att Israel agerar militärt mot Syriens regering betyder det inte att Israel skulle vara emot Syriens regering. Egentligen är det tvärt om. Israels regering vill ha kvar Assad. För att förstå Israels syften ska man inte utgå ifrån vad landet gör, utan Håkan Holmbergs antaganden.

Och Upsala Nya Tidnings ledarskribent antar att Israel tycker bättre om den mer sekulära Assad än de mer fundamentalistiska elementen inom oppositionen. Det kan ju låta rimligt men hur kommer det sig då att Israel i åratal gynnade Hamas på PLO:s bekostnad?

Håkan Holmberg har stora likheter med ”Bagdad Bob”, Saddam Husseins propagandaminister. Verklighetensuppfattning ska inte baseras på verkliga händelser utan på vad talesmän som Holmberg och Bagdad Bob säger.

Håkan Holmberg tycks inte ha något emot principen att ett land bombar ett annat även om det inte finns något omedelbart hot att föregripa. Det är också okey att bomba ett land för att skicka en varning till ett tredje land som inte heller utgör något omedelbart hot. Den här skulle naturligtvis leda till total anarki i världen om andra länder tillämpade den men förmodligen menar Holmberg att det bara är Israel som har rätt att bomba andra länder hursomhelst. Israel är ju nämligen inte jämförbart med andra länder.

"Recension" i Internationalen



Internationalen har recenserat Informationskriget mot Iran. Arash Hakimnia inleder med att säga att jag har rätt i att larmandet om iranska kärnvapen "saknar täckning i verkligheten".

Detta är utgångspunkten för bokens resonemang om vad det är som gör att media ändå hela tiden larmar om Iran. Jag menar att det beror på hur media finansieras, orientalism och andra ideologiska omständigheter. Men i stället för att presentera och eventuellt kritisera mina försök att förklara varför politiker och media kan ha så fel så länge ägnar Hakimnia större delen av sin recension åt vad jag skriver om det iranska presidentvalet. I boken diskuterar jag valet på mindre än tre sidor.

Min mormor hade nog heller sett att jag skrivit en bok om iranska kakor. Och Hakimnia hade hellre velat läsa en bok om förhållandena i Iran än den jag faktiskt skrivit.

Syftet med Informationskriget mot Iran är inte som Hakimnia tycks tro att bevisa att valet gick rätt till. Kanske var jag inte tydlig nog: ”Det intressanta för oss i Sverige är kanske inte om 2009 års val gick rätt till eller inte utan våra medier gav så lättvindigt gav ett ensidigt stöd åt den ena versionen”.

Informationskriget mot Iran handlar egentligen inte om Iran utan om hur vår uppfattning av verkligheten skapas. En av boken huvudpoänger är att det ofta finns en klyfta mellan elitkällor och den mediala världen. Föreställningen om iranska kärnvapen och Iran som ett hot fungerar som exempel. Frågan om valet får mindre utrymme men används på samma sätt som ett exempel.

Ska man tro svenska och internationella medier så råder det ingen tvekan om att Ahmadinejad fuskade i presidentvalet. Upplopp och oroligheter anses vara alla bevis man behöver.

Jag menar att det finns goda skäl att inte vara så tvärsäker.

Hakimnia är väldigt kritisk till hur jag tolkat en opinionsundersökning för att sedan ge den en än mer extrem tolkning än vad jag gjort. Opinionsundersökningen är inte heller mitt enda argument för att media misskött sitt uppdrag.

Den amerikanska kongressens utredningstjänst är inte lika övertygande om att valfusk skulle ha påverkat utgången. I sin rapport om valet skriver man att det är svårt att styrka anklagelserna om fusk. (Se Casey. L. Addis, Iran´s presidential elections, Congressional Reseach Center, 2009)

Kongressens experter har som uppgift att förse de folkvalda i USA med objektiv information. Till skillnad från ledarskribenter, politiker och folk från tankesmedjor, och i likhet med forskare på universitet, är deras försörjning inte beroende av vilka slutsatser de drar. De är naturligtvis inte helt fria eller objektiva (det handlar ju om människor) men har ändå helt andra förutsättningar än opinionsbildare. De har dessutom relevanta kunskaper, och tid att analysera, vilket knappat de som arbetar med media har.

Det finns också en annan opinionsundersökning, som beställts av University of Maryland, gjord efter valet, som jag inte nämner i boken, där folk med bred marginal uppger att de röstat på Ahmadinejad. Det finns naturligtvis inte en opinionsundersökning eller studie som inte kan kritiseras men poängen är att svensk media presenterade valfusket som självklart.

----

I pappersversionen av senaste Clarté, som kom igår, finns en annan recension av Informationskriget mot Iran


måndag, maj 06, 2013

Nils-Eric Sandberg avslöjar: Nils-Eric Sandberg är smartast

Nils-Eric Sandberg var intelligentare än sina kollegor på DN, avslöjar idag Nils-Eric Sandberg i Kristianstadsbladet där han nu skriver efter att ha fått sluta på DN. Redan som nybliven ledarskribent "överbelastade" Nils-Eric sin hjärna med kunskap om ekonomisk historia och fick därför de ”knepiga” bankärendena sig tilldelade av sina trögare kollegor. Bankfusioner, ”ett lysande drag”, tvingades fram av ATP, ett ”samhällsekonomiskt vansinne” skriver Sandberg.

onsdag, maj 01, 2013

Regeringen lika stark som försvaret


Första maj i Tierp. Bilden är snodd från Erik Laaksos blog

Flottan saknar luftvärn, flygvapnet är främst verksam under kontorstid och ÖB menar att vi kan försvara delar av landet en hel vecka. Det svenska försvaret är alltså i gott skick konstaterar nymoderaten Hans Wallmark. Så har han i alla fall sagt de senaste åren.

Det svenska försvaret är redan nu så starkt att vi både kan kriga vidare i Afghanistan och skicka flottan att bekämpa pirater utanför Somalias kust menar Wallmark. Och det är sant att en flotta utan luftvärn kan vara effektiv mot pirater utan flygvapen. Och regeringen fortsätter sin ambitiösa försvarspolitik. Storsatsningen på nya stridsflygplan – med i stort sett oförändrad budget – kommer att leda till att flygvapnet halveras. Igen.

Men allt är inte bra i Sverige erkänner Wallmark. Vi måste bli bättre på att granska det svenska biståndet.

Det har också varit biståndsminister Gunilla Carlssons mantra sedan hennes första dag på jobbet. Carlsson har förbättrat granskningen genom att lägga ner den myndighet som granskar biståndet innan en ny organisation satts igång. Regeringen har också flyttat över biståndsmedel till UD där bistånd bland annat används till att finansiera svenska ambassaders spritfester. När riksrevisionen granskade UD:s hantering av biståndspengarna kom man fram till att departementets kontroll var betydligt sämre än SIDAS. I stället för att gå vidare valde riksrevisionens granskningschef som tidigare arbetat med Fredrik Reinfeldt på regeringskansliet att inte fortsätta granskningen.

Gunilla Carlsson har berättat att hon ska föra över pengar från SIDAS livsmedelssatsning till bioteknologisk forskning. Forskningsbudgeten ska tas ur munnen på svältande människor. Förr ville moderaterna minska biståndet. Nu nöjer de sig med att använda det till vadsomhelst och kalla det bistånd.

När Gunilla Carlsson bad ett konsultbolag utvärdera hur hon skötte departementet blev resultatet en rapport som saknar motstycke. Biståndsministern är om man ska tro de tjänstemän som arbetar med henne… med ett ord: inkompetent. Rapporten är så svidande att till och med kollegor från allianspartier skruvat på sig.

Vissa ser det faktum att biståndsministern själv beställde rapporten som som ett tecken på viss kompetens. Och det är sant att regeringen inte vanligtvis arbetar så här. Regeringen lägger ju annars ner hela myndigheter som arbetslivsinstitutet och djurskyddsmyndigheten så att det inte produceras rapporter som kan försvåra regeringens politik. I stället använder man skattebetalarnas pengar till att avlöna PR konsulter som berättar hur jättebra allt är. Andra myndigheter har också börjat använda skattepengar till politisk reklam. FRA har skönmålat sin avlyssningsverksamhet, och Försvarsmakten gör reklam för kriget i Afghanistan. Regeringen har dessutom kortat ner remisstiden så pass att myndigheter och organisationer ofta inte hinner ge konstruktiv kritik på regeringens förslag. Men vad ska man med invändningar till när man bedriver den enda vägens politik?

DN