måndag, augusti 26, 2013

Bakom kulissen



Demonstrationer mot den iranska regeringen organiserade av CIA. Iranska parlamentariker mutade av amerikanska agenter. Det låter som en John Le Carréroman. Eller sovjetisk propaganda. Men i måndags erkände CIA att man verkligen organiserade kuppen mot Irans demokratiskt valda regering 1953.

Kuppen förgicks av en propagandakampanj där Mossadeq framställdes som farlig och mentalt instabil. Amerikanerna intalde sig själva om att Mossadeq var en kryptokommunist som skulle lämna över landet till Sovjetunionen.

CIA:s erkännande kom i form av att man tvingades publicera vissa dokument.

Men det har redan funnits så mycket bevis att den amerikanska regeringen redan slutat mörka. Bill Clintons utrikesminister Madeleine Albright medgav redan år 2000 att USA spelat en betydelsefull roll i kuppen mot Mohammed Mossadeqs demokratiskt valda regering. Barack Obama talade om USA:s inblandning i ett tal i Kairo 2009. USA har beklagat men aldrig officiellt bett om ursäkt för sin roll.

I Iran har man alltid vetat. När Iranska studenter ockuperade den amerikanska ambassaden 1979 var den främsta anledningen att man ville förhindra att CIA organiserade en kupp mot landets nya regering.

Frågan man kan ställa sig såhär sextio år senare är om USA fortfarande försöker störta Irans regering med liknande metoder. Det finns en del som tyder på det.

Amerikanska skattepengar går till exempel till organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter i Iran samtidigt som man inte alls är intresserad av att hjälpa demokratin i Saudiarabien eller andra proamerikanska diktaturer.

När den irakiska staden Halabja gasades 1988 anklagade amerikanska UD Iran
för att ha utfört attacken, trots att Vita Huset visste att det var Saddam Hussein som var skyldig. Och även sedan hela världen fått klart vem som utfört attacken använde USA sitt inflytande i FN för att formulera ett fördömande som gav intryck av att Iran hade något med saken att göra. New York Times skrev utförligt om detta i artikeln ”America diden´t seem to mind poison gas” (17/1 2003).

Vita Huset och amerikanska myndigheter har på samma sätt mot bättre vetande försökt knyta Iran till attacken mot World Trade Center. (1.)

USA har också hävdat att Iran och Hizbollah var ansvariga för attacken mot Khobar i Sauiarabien 1996 där 19 amerikanska soldater dödades och nästan 500 personer skadades. Det var även FBI:s slutsats efter tre års utredande. I likhet med många andra fall erkände de formodade gärningsmännen genast sin egen och Irans inblanding. Men de misstänkta hade torterats och det visade sig inte finnas mycket verkliga bevis.

William Perry, som var USA:s försvarsminister vid bombingen, hör till skeptikerna, och har sagt att det i själva verket var Al Qaida som låg bakom attacken. Även Saudiarabiens inrikesminister, pris Nayef, har sagt att Iran inte var inblandad (3).

Det finns många attentat eller försök till attentat som Iran anklagats för att ligga bakom men där bevisningen minst sagt är svag. För några veckor sedan tog utredningen av bombattentatet mot ett judiskt centrum i Buenois Aires 1994 , där 85 människor dödades och hundratals skadades, en ny vändning.

En argentisk åklare har börjat utreda Carlos Vladimir Corach, en judisk fd minister i Carlos Menems regering på 1990 talet. Corach som var ansvarig för byggandet av förintelsemuseet i Buenos Aires har betalt 400 000 dollar till en man som tros ha ha byggt bomben som användes i attentatet.

Det för tidigt att dra några slutsatser om Corach skuld i det här skedet men det faktum att åklagaren är intresserad av honom tyder på att bevisen mot Iran inte kan vara så starka. Men det tycks bara vara The Times of Israel som rapporterat om detta.

Misstankar mot Iran rapporteras alltid men när det efter ett antal år kommer fram uppgifter om att man kanske är på fel spår tappar de stora medierna intresset. Då hittar man I stället nya fräscha anklagelser att skriva om. Om CIA fortfarande bedriver antiiransk propaganda vet vi först när mer aktuella arkiv öppnas. Förhoppningsvis behöver vi inte vänta i sextio år igen.

1. Bloomberg, 23/12 2011. ”U.S. District Court Rules Iran behind 9/11 Attacks. CNN.com 19/7 2004. “Bush probes possibel Iran links to 9/11. “

2. AP. 22/5 1998 ”Saudi official says no foreign involvement in Khobar bombing”. ” UPI. 6/6 2007. ”Perry: U.S eyed Iran after bombing.”

3. The Times of Israel, 1 juli, 2013. ”Jewish ex Argentina minister face probe in bombing.”

Publicerad i Fria Tidningen

DN

torsdag, augusti 15, 2013

Etikens Waterloo


Bild av Robert Moore


Förlorar man trettio miljarder kronor så finns det anledning att i grunden analysera vad som gått fel. En sådan förlust borde leda till nya insikter om vad man kan göra för att förhindra att det upprepas. Men Svenska Vattenfalls katastrofala utlandssatsningar tycks ännu så länge inte ha lett till någon större självkritik.

Förre Näringslivsministern Maud Olofsson tycker som vanligt att hon gjort allt rätt. Inte heller regeringen kan se att hanteringen skulle ha brustit någonstans. Och inte ens den nuvarande ledningen av Vattenfall riktar någon allvarlig kritik mot den tidigare styrelsen som tog de ödesdigra besluten. Man har bara felbedömt prisutvecklingen och lagt alla ägg i samma korg. Sånt händer.

Det råder uppenbart en brist på personligt ansvar på alla nivåer. De som nästan ruinerat bolaget kunde lyfta sina bonusar ända tills de avgick. Då fick de mer pengar. Staten är uppenbart lika dålig ägare som privata aktieägare på att försvara sina intressen mot direktörer och styrelser. Och varken partier eller väljare tycks sanktionera inkompetenta politiker.

Vattenfalls affärer visar också att Sverige inte har en genomtänkt industripolitik. I stället för att använda statliga Vattenfall till att förse företag och löntagare med billig el, och på så vis ge Sverige konkurrensfördelar, har företaget används som kassako. Ja, ända till det att företagsledningen spekulerade bort en stor del av företagets kapital.

Vattenfalls Waterloo illustrerar också ett djupare problem för människan i stort som den brittiske filosofen John Gray skrivit om. Vi är duktiga på att ackumulera teknisk och vetenskaplig kunskap. Men när det gäller etik, politik och andra mänskliga relationer är vi nästan oförmögna att lära av andras erfarenheter. Erfarenhet, som hur en mor ska hantera sitt förhållande med sin dotter kan inte lagras på en hårddisk och tas fram vid behov.

Det är sant att de flesta i dag anser att slaveri och tortyr är något dåligt. Det hindrar inte företeelserna från att ständigt poppa upp igen. Slaveriet som "human trafficing" och USA:s tortyr på Guantanamo beskrivs med en rad kliniska ord. Allt som förändrats är etiketten.

De som byggde upp det svenska folkhemmet är döda eller inte längre yrkesverksamma. Deras kunskap finns delvis bevarad i böcker – skönlitterära, akademiska, memoarer – men den kan inte ersätta den personliga erfarenheten. Precis som barn lär sig hur man ska bete sig genom att leka med andra barn, behöver politiker konfronteras med verkligheten för att förstå vad som fungerar och inte fungerar. Problemet är nu att allt fler politiker i dag inte har annan erfarenhet än partiarbete och att prata i media. De är andra, eller tredje generationens politikerbarn.

Det här problemet finns också inom näringslivet. Den senaste generationen Wallenbergare hade på sin höjd anförtrotts en bensinmack på egna meriter. Den äldre generationen hade aldrig sålt Scania, ett världsledande företag, för att spekulera bort pengarna på porr i Italien. Och de gamla sossarna hade aldrig godkänt att tyska Volkswagen köpte upp ett av Sveriges största och bäst skötta företag.

Publicerad i Sundsvalls Tidning

fredag, augusti 09, 2013

Bättre ha fel än rätt ibland


Bild Yoshimoro Nara

“I Paris finansvärld drar man lott om vem som ska träffa svenska affärsmän” hävdade Dagens Industris Jan Gradvall för några år sedan. Ingen vill träffa dem eftersom de bara är intresserade av pengar, konsumtion och eventuellt golf. Kultur kan de inte ens stava till.

Det bristnade kulturintresset kan påverka “möjligheten att göra affärer” menar Gradvall. Kultur kan säkert vara till hjälp vid när affärsmän ska träffas på middagar och andra sociala tillställningar. Men då kultur också är en viktig del av att vara människa är frågan om det är möjligt att förstå samhället (och därmed ekonomi) utan kunskap om literatur, konst, religion och filosofi.

Bra romaner – som Balzacs Kusin Pons eller Leo Tolsojs Krig och fred – kan ge större insikter i hur människan fungerar än alla kurser i makroekonomi och spelteori tillsammans. Men affärsmän på kontinenten är inga kulturella giganter heller och kanske är det därför som det ofta också blir ointressant att prata ekonomi med dem. Många visar inga särskilda prov på analysförmåga men de har imponerande kontaknät bland andra affärsmän och makthavare.

För ett par veckor sedan hamnade jag på en middag med K, en tidigare höjdare inom Mercedez Bentz, som hade det goda omdömet att motsätta sig Mercedes köp av Chrysler 1998. Den affären kostade Merceds 38 miljarder dollar (lågt räknat). Kanske var det K udda utbildning: han har doktorerat i teologi, som gjorde att han såg problemen tydligare än vanliga affärsmän.

De som drev igenom affären fick gigantiska bonusar medan K uppmanades att lämna företaget. Idag är K rådgivare åt Angela Markel men ekonomiskt sett hade det varit betydligt bättre för honom om han att haft mindre samvete eller mindre förstånd 1998.

K själv vill inte tala om hur rätt han hade när nästan alla andra hade fel. Han grymtar och hostar när jag antyder att jag känner till historien. De som nästan krossade Merceds har fortfarande så pass mycket inflytande att man inte bör reta upp dem. K gör rätt i att hålla en låg profil.

Den första mannen som President Kennedy sparkade efter den fiaskot vid Grisbukten på Kuba 1961 var en av de få i administrationen som motsatt sig operationen. Chester Bowles blev en börda för Kennedy när pressen fick reda på att han försökt stoppat invasionen. President Kennedy behöll (och befodrade) däremot de flesta av de som gav honom dåliga råd. Det är bättre för karriären att ha fel med majoriteten än att vara ensam om att ha rätt.

Den politiska och ekonomiska världen har inga mekanismer som sorterar bort de som visar prov på dåligt omdöme. Tvärtom. Göran Perssons katastrofala insats som utbildningsminister var kanske inte uppenbart förrens långt efter att han blivit befodrad till statsminister. Och vem minns hur Carl Bildts vanvettiga försvar av den fasta kronkursen drev hundrals företag i konkurs? Helt i onödan.

De som kör företag i botten belönas, medan de som har rätt straffas. Ett skäl till att franska företag tappat så mycket konkurrenskraft är att man ger allt mer av överskottet till aktieägarna, och investerar allt mindre i produktionen. Aktieägare och direktörer har inte ett lika långsiktigt intresse för företagets överlevnad som de anställda eller samhället.

Det är inte lätt att komma till rätta med detta. Det är inte bara bonussystem utan också bokföringslagen och aktiebolagslagen som skulle behöva förändras för att förhindra att direktörer kör företagen i botten. Ett problem som är ännu svårare att fixa är hur man förhindrar grupptänkande. Men kommer man till rätt med detta skulle vi inte bara få ett bättre samhälle: det skulle också bli roligare att prata med affärsmän.

Publicerad i Dalademokraten