torsdag, november 28, 2013

Storslam för Iran



Bild: Matt Sesow Krigstrumman hörs mindre….


Helgens avtal med Iran är en diplomatisk seger menar Vita Huset. I själva verket har Irans nya president lurat skjortan av Barack Obama. Det är inte konstigt att Israel, Saudiarabien och republikanerna i den amerikanska kongressen rasar.
Västvärlden har länge krävt ett stopp för all iransk urananrikning. Men överenskommelsen gör det möjligt för Iran att fortsätta. Teheran har gjort mindre eftergifter i frågor som saknar principiell betydelse i utbyte mot lättade sanktioner.

Iran sökt en kompromiss av den här typen långt innan sanktionerna blev så omfattande som idag. 2005 föreslog Teheran en lösning som nästan var identisk med man nu skrivit under. Redan då var man villig att låta IAEA få större befogenheter. Och redan då erbjöd man sig frysa utbyggnaden av kärnkraftsprogrammet. Iran hade då 3000 centrifuger. 2005 föll förhandlingarna på att USA inte ville acceptera att Iran hade en enda urancentrifug.
Trots att Iran idag har över 19 000 centrifuger har Obama gått med på ett avtal som implicit säger att Iran kan fortsätta att anrika uran. Iran har trots drakoniska sanktioner visat man inte viker sig för påtryckningar.

USA sänder däremot ut ett helt annat budskap med helgens överenskommelse. För bara två år sedan anklagade Obama Iran för att ha planerat ett större terrorattentat i Washington. Att en amerikansk president förhandlar med en sådan regim signalerar att USA viker sig för terror. ”Hota oss så kommer vi krypande till förhandlingsbordet redo att ge efter” skulle Obama kunna säga.

Obama är i så fall precis så eländig som han utmålas i den högerextrema propagandan. En mer realistisk förklaring är att han aldrig trott att Iran planerat något terrordåd i Washington. Obama har i så fall ljugit i tjänsten. Så brukar presidenter göra. När Saddam Hussein angrep den kurdiska staden Halabja med kemiska vapen 1988 hävdade amerikanska UD att det var Iran som gjort det, trots att man mycket väl visste att det var Irak som var skyldig. Men Saddam Hussein var då en viktig allierad och Iran en hatad fiende.
Helgens avtal är bara preliminärt och ska gälla sex månader. Att USA gett vika är bra för freden. Tanken är att nya förhandlingar ska leda till en mer permanent och omfattande överenskommelse. Men det är mer sannolikt att det kommer att snöa i juli än att det blir verklighet. Ett problem är att Obama inte har mycket att förhandla om. De flesta sanktioner har fattats av kongressen och den har en egen vilja. De sanktioner Obama kan besluta om har han i stort sett redan hävt.


Bild: Mohammad Ehsai (Iranian, born 1939). The Echo of the Word

Kongressen har en tendens att gräva gropar den inte kan ta sig ur. Efter 54 år av stenhårda sanktioner mot Kuba heter presidenten fortfarande Castro. Trots det tycks det omöjligt för kongressen att ompröva sin politik. En förklaring är att det handlar om sårad nationalism. Både den kubanska revolutionen 1959 och den iranska 1979 upplevdes som oerhört förödmjukande för USA.

onsdag, november 27, 2013

På andra planeter



En annan planet. Så kändes det att besöka Leningrad som fjortonåring 1985. En stad helt fri från kommersiell reklam. Sovjetunionen var ett land med fler kärnvapen än rörmockare. Vattnet i kranarna var brunt. Researrangören uppmanade oss att borsta tänderna i mineralvatten. Det fanns bara ett märke tillgängligt. Det var bubbligt och lite salt.

På hotellet dukade man till frukost direkt efter middagen. Brödet fick ligga på bordet över natten. Kanske var det bakat med importerat amerikanskt spannmål för även om ryssarna kunde skicka satelliter till Mars lyckades man aldrig bli självförsörjande med livsmedel. På morgen hade brödet blivit knaprigt. I hotellets affär köpte jag Det kommunistiska manifestet på franska och en klocka som hade ett foto på kosmonauten Jurij Gagarin. Annars fanns det bara knappnålar med Lenin att välja på. Jag fastnade för en röd. Utbudet skapade sin egen efterfrågan.

1994 besökte jag Kuba. Tänkte att det var bäst att passa på medans det fanns kvar. Havanna var en minst lika främmande planet som Leningrad. Passpolisen på Havannas flygplats var sömnig på ett positivt sätt. Man viftade förbi mig utan frågor.En värnpliktig som satt och sov i ett hörn med ett gevär i knät var den enda synliga vakten. Informationsdisken skulle vara bemannad dygnet runt men tjejen som jobbade där var försvunnen. En yrvaken vakt hjälpte mig att leta men det tjänade inget till. Utanför flygplatsen väntade tre taxibilar. Sista bussen hade redan gått.

Chauffören i den första taxin skakade på huvudet och förklarade att tanken var tom. Den andra taxibilen var lika torr. I den tredje taxin låg flickan som skulle ha jobbat vid informationsdisken och hånglade i baksätet med chauffören. Han hade tillräckligt med bensin för att ta mig till Havannas centrum. Hon rätade ut kjolen och gav mig adressen till ett hyfsat billigt hotell.



Det fanns lika lite shopping i Havanna som Leningrad. Det var som en fransk by där alla affärer håller söndagsstängt och ingen arbetar. Sju dagar i veckan.Det var besvärligt men också avslappnande. Bortsett från någon husvägg som dekorerats med en politisk slogan var också Havanna helt befriad från reklam. På kubansk TV sände man ganska nya amerikanska filmer. Det enda avbrottet var ett extra nyhetsinslag som berättade att president Fidel Castro nu återvänt från ett möte någonstans i världen.

Vi som lever i kapitalismen är så vana vid reklam att vi kanske inte längre tänker på hur intensiv dess närvaro är. Den genomsnittliga amerikanen lär kunna njuta av 2000 reklambudskap om dagen. I Sverige ligger vi förmodligen inte mycket efter. Vem kommer ihåg hur det var innan reklamTV blev tillåten i Sverige? Hur konstigt det var att man avbröt filmen för att göra reklam för bland annat kommande filmer…

När jag bodde i New York kunde jag inte gå ut utan att någon försökte trycka ett reklamblad i handen på mig. På biografernas toaletter spelades reklamjinglar, och det fanns reklam på pappkaffekopparna. Två eller tre telefonförsäljare kunde ringa samma dag. Ofta var det bara ett automatiskt meddelande som spelades upp.



”Är det rimligt” skriver Fredrik Linde i sin bok Desinformation (Vulkan förlag),” att
institutionella informationsanvändare skall få mentalt ofreda och manipulera
allmänheten nästan var, när hur och hur mycket som helst?”. I New York kunde
jag inte värja mig från reklamen ens om jag stannade hemma och lät TV vara
avstängd: den gled in under ytterdörren. Försökte jag prata om valet med mina
grannar citerade de omedvetet nästan ordagrannt de slogans som kandidaterna just då använde i sin TV reklam.

Mitt svar på Lindes fråga är nej.Även Linde tycker att det är orimligt men han ägnar nästan 400 sidor åt sitt nej. Det blir utförligt förklarat. Linde avfärdar den klassiska invändningen att reklam är en del av yttrandefriheten med att det i praktiken alltid finns begränsningar.Det är ”inte självklart att det ska stå fritt för var och en att uppsåtligt bröla och skrika fem meter från en främmande begravning, att sätta upp en 60 meter hög skylt på sin tomt som förstör landskapet…”.

Linde analyserar reklamen och dess effekter som om han vore antrolop från en främmande planet. Allt är intressant och måste redas ut. Det är både bokens styrka och svaghet. Bokens största problem är att den kräver mer av läsaren än de flesta förmodligen orkar
med. Å andra sidan finns här för dem med bibehållen koncentrationsförmåga, eller i alla fall tillgång till ADHD medicin, och inte är lockad av de stora förlagens marknadsföring, en detaljerad bok som tar ett fast helhetsgrepp på vårt reklamsamhälle.

Sverige lär knappast bli en ny sovjetstat om vi begränsar reklamen lite. Men det är kanske en lika utopisk möjlighet som kommunismen.

måndag, november 25, 2013

TT:s tankeläsare hittar kärnvapen



TT intervjuade idag Svante Cornell som kommer med några skarpa iakttagelser. Iran strävar, påstår Cornell, efter ”överlevnad” och att ”bygga upp en strategisk regional position”. Jo! Och det enda sättet att uppnå dessa två originella mål är att skaffa kärnvapen hävdar Cornell. Betyder det att länder utan kärnvapenambitioner inte vill överleva?


Men Cornell är inte bara ett analytiskt geni utan också tankeläsare. Han har kikat in i amerikanernas huvud och sett att de vill bli lurade: ” Man vill låta lura sig, och då blir man lurad”. Och iranierna förhandlar inte god tro.

USA kan bara ha inflytande i regionen om det invaderar andra länder. Ingen invasion, inget inflytande förklarar Cornell. Vi kan kalla detta Cornells lag. Därför kan Cornell utan tvekan slå fast att: ”Nu har Iran fått sitt kärnvapen”. Kanske ska man förstå det så att Cornell inte sett något kärnvapen om USA invaderat Syrien.


NT

lördag, november 23, 2013

Atomer, affärer och allianser

Har en artikel om de hemliga förhandlingarna med Iran i New York på FiB. De i Geneve berör bara en lite den av konflikten mellan USA och Iran.

Ur artikeln:

"Västvärldens konflikt med Iran är obegriplig om man tror att det handlar om internationell säkerhet. Alla kan vinna på en överenskommelse om säkerhet. Makt är däremot ett nollsummespel: det den ena vinner förlorar den andra. Om Iran lyckas normalisera sina förbindelser med USA kan man bli en viktigare allierad än Israel. Vilket man var innan revolutionen 1979. Utan Iran går det inte att få ordning på Afghanistan och Irak. Den här möjliga utvecklingen fruktar även Saudiarabien och de andra rika sunnidiktaturerna runt Persiska Viken."

Hela artikeln finns på Folket i Bild.



DN DN2 SvD Dagen SvD3

torsdag, november 21, 2013

Hur styrs Sverige?



Förra veckan friades Sture Bergvall (tidigare Thomas Quick) från mordet på Charles Zelmanovitz från 1976. Bergvall är nu friad från de åtta mord han tidigare varit dömd för. Sveriges värsta seriemördare visade sig vara en seriemytoman. Det är ett fiasko för polis, åklagare, domare och för rättpsykiatrin under vars terapi de falska erkännandena kommit till.

Det är dock inte bara rättväsendet som har problem. I en intern rapport från UD framgår att departementet inte har kontroll över de 12 biståndsmiljarder man hanterar. Det handlar om chefer som inte förstår vad de godkänner, avdelningar som inte rapporterar vad de gör och att personer som verkställer betalningar också attesterar och granskar transaktionerna. Detta har skett under biståndsminister Gunnilla Carlssons ledning. Hon som ägnade sex år åt att anklaga SIDA och den tidigare regeringen för att inte hantera biståndet korrekt har låtit praktikanter utan handledning hantera biståndspengar.

När riksrevisionen granskade Sveriges insats i Afghanistan 2011 kom man fram till att regeringen varken informerat riksdagen eller allmänheten om att det är NATO som bestämmer både målsättningar och hur kriget ska bedrivas. Regeringen har också, enligt Riksrevisionen, mörkat krigets prislapp. Det skiljer fler miljarder kronor mellan vad Riksrevionen menar att kriget kostar och vad regeringen uppger. I detta fall handlar det kanske mer om ohederlighet än inkompetens.

UD:s högsta chef heter Carl Bildt., och är ytterst ansvarig för att praktikanter delat ut biståndpengar. Att han skulle behöva stå till svars för detta är otänkbart. Hade han skött kassan på en ICAbutik på samma sätt hade han fått sparken direkt men på den här nivån slipper man ofta allt ansvar.

I början av nittiotalet var Bildt regeringschef och försvarade in i absurdum kronans fasta växelkurs. Ränta drevs upp till 500 procent och tusentals svenska företag drevs helt i onödan i konkurs. För några år sedan liknade Bildt Putin vid Adolf Hitler: sedan bjöd den svenska regeringen in Rysslands Hitler till Stockholm.

Det här är inget nytt fenomen. Det finns många äldre skandaler som tyder på en utbredd inkompetens bland statens högsta tjänstemän och den politiska eliten. På femtiotalet hade vi Enbomaffären då flera personer dömdes för spioneri på bevis som var lika obefintliga som i fallet med Sture Bergwall. Sjuttiotalet dominerades av IB och bordellhärvan. På åttiotalet trodde marinen och många i den politiska eliten att minkar var ryska ubåtar. Kanske var det politiskt motiverat ljug men mycket tyder på att man själv trott vad man sa. Åttiotalets andra stora skandal var utredningen av mordet på statsminister Olof Palme som mest liknar en surrealistisk deckare.

De egenskaper som behövs för att göra karriär på den här nivån är inte desamma som krävs för att kunna sköta jobbet. Retorisk begåvning, personliga kontakter, och samvetslöshet är viktigare än organisatorisk talang, och kunskap. Det är inte underligt att så många svenska toppolitiker saknar högre utbildning och har svaga eller medelmåttiga betyg. Vem som har sex med vem viktigare än att man visat prov på omdöme. Den normala karriärvägen är att födas in i den politiska adeln. Man kan också gifta in sig eller vara undomsvän med dem. Carl Bildt är närmast övertypisk i detta avseende.

Att vara duktig i denna oduglighetskultur kan vara ett handikapp. Regeringschefen utser inga ministrar som kan överglänsa honom. Och ministrarna är inte heller intresserade av statssekreterare som kan hota deras ställning. Inkompetens föder inkompetens.

DN DN2 SvD SvD2

onsdag, november 20, 2013

DN hittar atombomb


Bild: Guerra de la Paz


Bråket mellan Iran och de västländer som har synpunkter på landets kärnkraftsprogram är inte helt lätt att förstå sig på. Inte minst om man bara har någon timme på sig, eller mindre att sno ihop en artikel, och bara skriver av utländska tidningars rapporter. Det blir lätt något av viskningslek av det. Varje gång en text skrivs om av en journalist kryddas den lite för att väcka intresse. När sedan bloggarna tolkar det de läser brukar kärnvapenkriget nästan vara ett faktum.

I DN hävdar nu Victor Lindbom att konflikten "handlar om huruvida Iran har, eller försöker skaffa, kärnvapen." (min fetstil) Men det finns ingen som tror att Iran har kärnvapen. Håkan Holmberg på UNT formulerade sig likadant för några år sedan, och någon liknande kuf på Washington Times har också gjort det. Politiken.se gjorde samma sak i ingressen när de recenserade min senaste bok. Men det är bara slarv.

Det är inte heller helt korrekt att hävda att väst tror att Iran "försöker skaffa kärnvapen". IAEA har aldrig rapporterat att Iran försöker tillverka en atombomb. Varken CIA eller Mossad tror det heller. CIA anser att Iran försöker skaffa kunskap och teknologi så att de har kapaciteten att bygga kärnvapen om de skulle vilja så i framtiden. USA vill förhindra att Iran har kapaciteten att nå kapaciteten att tillverka kärnvapen.

Det visar att man har lärt sig mycket sedan man invaderade Irak under förevändningen att landet hade massförstörelsevapen. Nu har man formulerat en anklagelse som inte kan motbevisas. Kapaciteten att tillverka kärnvapen är något som inte kan verifieras eller vederläggas lika lätt som om det existerar en tunna med kemvapen någonstans. Kapacitet kan mätas och värderas lite hursomhelst. I alla fall av opinionsbildare och makthavare. De agenter som mördade iranska fysiker i Teheran ansåg förmodligen att de minskade Irans kapacitet varje gång tog någons liv.

Uppdatering:
Goolade Victor och hittade det här!

Myrdal om negerbrott

Jan Myrdals senaste krönika i FiB/Kulturfront, "Hudfärgen är avgörande", är en frän uppgörelse med den Internationella Brottmålsdomstolen. Det här är Myrdal när han är som bäst:


"Om den Internationella Brottmålsdomstolen fungerat enligt Nürnbergdomstolens principer så som folkmiljonerna världen över hoppades 2002 då skulle vid det här laget sådana som Blair och Bush redan ha sprattlat under galgen och Obama nu stått inför skranket. För att bara nämna några av de ansvariga för de värsta brotten detta årtionde enligt Romfördragets lista.

Men den Internationella Brottmålsdomstolen är - trots att Förenta staterna inte är med - en hög och falt följsam rasistisk domstol. Den har detta årtionde blott utrett möjliga negerbrott: Kongo-Kinshasa, Centralafrikanska republiken, Sudan, Kenya, Libyen, Elfenbenskusten och Mali."


Hela krönikan finns på Jan Myrdalsällskapets hemsida.

Jag recenserade nyligen Myrdals nya bok, "På Tvärs", i Dalademokraten: "Han har bara åtta hyllmeter med pornografiska böcker....

tisdag, november 19, 2013

Militär mot tidig tomte?

Venezulas president har beslutat att flytta på Julen rapporterar Håkan Holmberg på UNT. Bonusar ska nämligen betalas ut i början av december i stället för i slutet. Internationella medier rapporterar chockat att presidentpalatset redan är julbelyst. Om detta är sant kan Venezuela mäta sig med Filipinerna där affärer har ute juldekorationer i månader.

Det här får folkpartisten Håkan Holmberg att sätta sitt hopp till militären: ”Om valen inte tillåts tvinga fram en ny politik eller en ny ledning så kan mannen som flyttade på julen själv flyttas bort av militären". Det är nog bara militären under en Pinochet som kan förhindra tidig bonus, sänka inflationen och genomföra en sann liberal politik.

I Sverige har kanske uppåt hundra helgdagar försvunnit sedan 1500 talet. Bland annat Kyndelsmässodagen, Jungfru Marie bebådelsedag, Eriksmäss, Skärtorsdagen, Tredjedag påsk, Annandag Pingst, Midsommardagen, Allhelgonadagen, Tredjedal jul och Fjärdedag jul för att nämna några kända. En del helgdagar har flyttats: midsommardagen som brukade vara den 24 juni ligger nu på närmast liggande lördag. Så midsommarafton är nu alltid en fredag, vilket är praktiskt om man ska supa.

Det finska näringslivet vill öka produktiviteten genom att flytta Kristi himmelsfärdsdag och trettondag jul så att de alltid infaller på en lördag, rapporterade SvD för några månader sedan. Ska finnarna sätta sitt hopp till militären?

fredag, november 15, 2013

Statlig myndighet i bostadsbolagens tjänst



Boverket talade sig nyligen varm för marknadshyror. Om hyresvärdarna själv får bestämma kommer hyrorna i många områden att öka med 30-40 procent menar Stellan Lundström som är professor i fastighetsekonomi vid KTH. En del lägenheter kommer att frigöras genom att pensionärer och andra låginkomsttagare tvingas flytta till tjotahejti, en etta eller dela lägenhet. För att denna nyliberala utopi ska bli möjlig måste man samtidigt frysa bostadsbidragen. Fast det vore mer konsekvent att avskaffa dem helt då. Slutresultatet blir stora överföringar av pengar från löntagare till kapitalägare.

Hyresvärdar kan redan idag sätta högre hyror på nybyggen än äldre fastigheter. Ändå byggs det för lite. Byggandet kollapsade när de sista bostadssubventionerna togs bort. Subventionerna gav en ekonomisk säkerhet: privata aktörerna gillar inte att ta risker.

Bostadssubventioner är inte konstigare än jordbruksstödet. Utan det skulle en stor del av alla bönder gå i konkurs och priserna på livsmedel flerdubblas. Marknadshyror är inte fel om det finns ett stort överskott av bostäder. Om staten subventionerar byggandet av en miljon nya bostäder de kommande tio åren kan vi införa marknadshyror utan större risker för allmänheten.

För ett par veckor sedan skrev jag en krönika om bostadspolitiken i Fria Tidningen: Tack alliansen för bostadskrisen

SvD, Barometern ST SvD2 SvD3

torsdag, november 14, 2013

Svenska språket otillräckligt

En småföretagare i Lund har dömts till 3000 kronor i dagsböter för att ha försökt exportera en fläkt till Iran. Detta har fått TT att hitta på två nya ord: "Iransmuggling" och "kärnvapenverktyg". Googlar man de här orden kommer bara TT:s notis upp. Svenska språket räcker inte till när man skriver om Iran så TT tvingas skapa nya ord. TT har tidigare uppfunnit ordet "kärnprogram". Frankrike och USA har kärnkraftsprogram och kärnvapenprogram. Men Iran (och faktiskt även Nordkorea) har kärnprogram. Det tycks inte vara svårt för småföretagare i Sverige att komma över "kärnvapenverktyg". (Inte kärnprogramverktyg dock). Tyder det på att Sveriges kapacitet att tillverka kärnvapen är hög?

onsdag, november 06, 2013

Vad har Corren för kommentarsregler?

Skrev en kommentar till Christian Dahlgrens ledare i Corren: En fransk skåning upptäcker Amerika som tidningen plockade bort efter ett par timmar. Liberala tidningar har ofta svårt för yttrandefrihet. Franska östgötar som mig har svårt att förstå varför vissa kommentarer censureras och andra inte. Förmodligen känner man bara efter i magen.

Min kommentar var den här:


"Man ska inte blanda ihop liberalism och maktdelningsprinciper med demokrati. Tocqueville var ingen demokrat och hans liberalism var ganska märklig. Om den verkliga liberalismen på den tiden finns lite seriös debatt. John Lock var till exempel för religionsfrihet, men den skulle inte gälla ateister, som han ansåg opålitliga. Och den skulle inte heller gälla katoliker eftersom han ansåg dem vara intoleranta. I Sverige är det folkpartiet som infört förbud mot att ljuga om förintelsen av judar under andra världskriget. Och hur många folkpartister var emot FRA lagen?

Liberalerna ville länge inte heller att ursprungsfolk och svarta skulle ha del av den vita mannens frihet. Slaveriet försvarades rent av länge med liberala argument, vilket fick Samuel Johnson att undra: ”How is it that we hear the loudest yelps for liberty from the drivers of negroes?” (”We won´t be their Negroes”, förklarade till exempel John Adams. ) Många av de som tidigast och hårdast motsatte sig slaveriet i Amerika var kristna fundamentalister. Afrika kolonialiserades till större delen under de år då liberalism och maktdelningsprinciper slog igenom. Dagens bombliberaler använder ganska snarlika argument för att västländer ska invader fattiga ickeliberala länder. Liberalism har en missionerade sida som rättfärdigar krig.

Urpsrungsbefolkningen i USA utrades till större delen när landet var liberalt och allt mer demokratiskt. Och utrotningen av ursprungsbefolkningen i Kalifornien tog riktig fart först efter att delstaten infört full manlig rösträtt 1850. På bara tio år minskade de från över 150 000 till 30 000. Men liberalismens och demokratins faktiska historia talar man aldrig om på ledarsidor."

Ett förtydligande. John Adams och Samuel Johnson talade om de amerikaner som kämpade för oberoende från England, och begagnade en frihetsretorik, samtidigt som man höll kontinentens svarta som slavar och utrotade ursprungsbefolkningen.