lördag, januari 04, 2014

Om mordet på Olof Palme



Palmemordet och utredningen kring det har genererat över femtio böcker. Och en mängd dokumentärer. En del av det mer fantastiska slaget som kanske inte blivit skrivna om upphovsmännen varit rätt medicinerade. Andra tillåter sig bara att vara lite för spekulativa för att man ska ta dem på allvar.

En bok som står ut är bröderna Kari och Pertti Poutiainens Inuti labyrinten Om mordet på Olof Palme som gavs ut 1994. En stor del av bokens 860 sidor går åt att minutiöst gå igenom och rekonstruera polisens agerande de första minuterna och timmarna efter mordet. Lite som Marcel Proust på spaning efter den tid som flytt men det är inte poeter som håller i pennan utan fysiker.

Ett skäl till att jag först nu läst boken, trots att jag fick den för tolv år sedan, är att jag utgick från att alla konstigheter i polisarbetet har en mycket enkel förklaring. Det är nämligen svårt att överskatta polisens inkompetens. Men som tur är ju många brottslingar inte heller överdrivet duktiga på vad de gör. Den här teorin gjorde mig ganska ointresserad av många av de i sig häpnadsväckande brister i utredningsarbetet som poppar upp nu och då.

Poutiainen visar i detalj hur Stockholmspolisens sambandscentrals agerande gjorde det möjligt för mördaren att komma undan. Polisen på fältet fick leta på måfå och efteråt visste ingen vad som gjorts. Den sammanlagda mängden av regelbrott, den häpnadsväckande passiviteten, och andra konstigheter hos sambandscentralen, under de första timmarna, gör det svårt att tro att det bara handlar om inkompetens. De värsta felen begicks dessutom innan den mördades identitet var känd, varför det inte kan stämma att polisen var handlingsförlamad av situationens allvar.

Bokens senare delar innehåller förödande kritik av utredningen av Christer Petterson, trettiotreåringen och kurdspåret. Det handlar om manipulerade bevis, vittnen som manipuleras eller pressas och tokiga övertolkningar.

Inuti Labyrintens stora förtjänst är att den rekonstruerar händelseförlopp och rättar felaktigheter i officiella utredningar och rapporter. Boken ger händelseförloppets rådata på närmast naturvetenskapligt manér. I den mån det är möjligt. Det gör det möjligt för läsaren att själv ta ställning till om Stockholmspolisens sambandscentral bara var slarvig och inkompetent. Och vad som ligger bakom Hans Holmers fullständigt substanslösa teorier.

Förre finansminister Kjell Olof Feldt skrev så här i DN 1995:

"...BOKEN "Inuti labyrinten" har tvingat mig att börja fundera över om min tillit till myndigheters lojalitet mot sin egen stat är så välgrundad som jag vill tro. Troligen blir den frågan obesvarad."

Bröderna försöker förstå vad som händer utifrån rådata medan polisen väljer och vrakar information beroende på vilken teori man för tillfället håller för sann. Då kan man också släppa information som visar att tidigare spår var felaktiga.

Inuti Labyrinten är spännande som en deckare och man kan fråga sig varför folk läser fiction när verkligheten så mer fantastisk än det påhittade. Det finns en sammanfattning efter varje kapitel för de som känner sig överväldigad av all information. Sverige är uppenbart en slags bananrepublik. Frågan är bara vilken sort.

2 kommentarer:

Spiring sa...

Förmodar att du menar "genERerat" i första meningen. (Däremot kan jag tänka mig att en hel del av dessa 50 böcker har generat många av sina läsare.)

Pierre Gilly sa...

Genant. Freudian slip. Har rättat. Tack.