måndag, mars 31, 2014

Förstår liberaler frihet?



Är det dags att uppdatera bilden av Joseph Stalin? Har liberaler aldrig förstått sig på frihet? Är kampen mot kolonialismen verkligen över? Det här är den långa versionen av min intervju med den italienske filosofihistorikern Domenico Losurdo som gått i Tidningen Kulturen

Jag tänkte börja med att be dig kommentera de olympiska spelen i Sochi.

Väst har lyckats militarisera de olympiska spelen. OS har blivit ett redskap i ett nytt kallt krig. Vi har sett bojkott eller bojkottsförsök i samband med spelen i Peking. Och nu med OS i Sochi. Men vi såg ingen bojkott i samband med OS i London. Storbritannien var ändå ansvarig för att ha krigat, för att ha deltagit i det andra Gulfkriget, med USA, utan mandat från FN:s säkerhetsråd. Det var ett avskyvärt krig som startades med hjälp av lögner. Storbritanniens premiärminister Tony Blair hävdade till exempel att Saddam Hussein kunde och var beredd att använda massförstörelsevapen på fyrtiofem minuter. I det här fallet blev det ingen bojkott. Det betyder att kriga inte är ett brott mot mänskligheten. Det är Washington som bestämmer vad som är ett brott mot mänskligheten. En stor del av vänstern i väst delar tyvärr den här synen och har ställt sig till förfogande i det här nya kalla kriget.

För några dagar sedan flydde Ukrainas president Viktor Janukovitj från Kiev. Hur ser du på händelserna i Ukraina?

När det gäller Ukraina tror jag det är uppenbart att det handlar om en statskupp. Där pågick våldsamma demonstrationer som understöddes av utlandet: framförallt Tyskland, EU i allmänhet och naturligtvis Washington. De här våldsamma demonstrationerna var organiserade av militära eller paramilitära enheter. Och varje försök från ukrainska myndigheter att återställa ordningen fördömdes i förhand som ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Väst ville förlänga kaoset så länge som möjligt för att visa den ukrainska allmänheten, och den ukrainska polisen, att regeringen var maktlös och inget kunde göra mot väst, och att demonstranterna var mäktiga och hade västvärldens stöd. Det skulle fortsätta tills poliskåren bytte läger.

Förr i tiden hade missionärer extraterritorialitet, eller straffrihet. Även de som konverterat till kristendomen i Kina fick extraterritorialitet. Idag är det ungefär likadant. Dagens missionärer är icke statliga organisationer (NGO:s) och de som väst utnämner till dissidenter som får extraterritorialitet. Medan de andra kan utsättas för våld. När det gäller Ukraina är det demonstranterna som har extraterritorialitet. Det här är statskuppens dynamik.

Du har skrivit många böcker som både hyllats och kritiserats våldsamt genom åren. En av de mest kritiserade på senare år är din bok om Joseph Stalin. Varför har den väckt så starka reaktioner?

Min Stalinbok är en kritik av det psykopatologiska paradigmet: det vill säga att Stalin skulle ha varit paranoid. Det är löjligt. Även nuförtiden kan man läsa i västerländska tidningar att den amerikanska säkerhetstjänsten försökt mörda Fidel Castro många gånger. Det vill säga: mord är en viktig komponent i den amerikanska säkerhetstjänstens arbete. I Stalins fall fanns också en rädsla för Nazityskland och senare rädslan under det kalla kriget.

Jag kritiserar också det totalitära paradigmet. Läser man Hitler och de andra ledarna i tredje riket ser man att de radikaliserat Europas och USA:s koloniala tradition. Så pass att man ansåg den tillämpar i Östeuropa. Hitler upprepar i sina bordskonversationer att befolkning i Östeuropa och framförallt Sovjetunionen är infödingar. Å ena sidan är dessa infödingar som rödskinn som man utplåna för att kunna göra det möjligt att germanisera territoriet. De överlevande är som svarta slavar som är dömda att arbeta som slavar för den så kallade ”härskarrasen”. Det är en radikalisering av den koloniala traditionen. Tredje rikets ledare talar explicit om förslavningen av slaverna. Hitler var den koloniala traditionens förkämpe och Stalin försvarade Sovjetunionen och världen mot detta försök att radikalisera den koloniala traditionen. Det är okomplicerat.

I mina böcker citerar jag till exempel Gandhi som var övertygad om att Hitler hade en tvillingbror. Men denna tvillingbror var inte Stalin, som Gandhi uppskattade. Till och med i början av det kalla kriget talar han om Stalin som ”en stor personlighet”. För Gandhi var det Churchill som var Hitlers tvillingbror. Varför? Hitler ville så ”det germanska fröet” i Östeuropa. Det vill säga, för Hitler var det brittiska Indien modellen. Alla vet att slutet på Hitlers koloniseringsförsök innebar slutet för den klassiska kolonialismen som sådan. Första halvan av 1900 talet färgades av denna konfrontation mellan kolonialism och antikolonialism. Hitler företrädde kolonialismens sak, i allt sitt barbari, och Stalin, kan man säga, på ett groteskt sätt antikolonialismen. Idag kan vi fråga oss om kampen mellan kolonialism och antikolonialism är över eller om den tagit sig nya former. Min uppfattning är att den fortsätter i nya former.

En av dina käpphästar är att man måste skilja på ideologins roll och objektiva förhållanden. Kan du förklara vad det innebär?

Vad gäller de objektiva förhållandena är det tydligt att Sovjet karaktäriserades av permanent undantagstillstånd. Det vill säga krig och revolution. Det ena kriget efter det andra. Vi behöver inte ta hjälp av Marx eller Lenin för att begripa vad det permanenta undantagstillståndet innebär. Jag kan referera till Alexander Hamilton som hör till den klassiska liberala traditionen. I början av USA:s historia, strax innan den federala konstitutionen antogs, reflekterade Hamilton över vad som skulle hända utan ett Förenta staterna. Om federationen splittrades skulle det uppstå en situation som i Europa med konkurrens och konfrontationer mellan staterna. Då skulle den absoluta despotismen även få ett fotfäste även i Amerika. Även de viktigaste liberala tänkarna har förstått att ”the rule of law” förutsätter en gynnsam geografisk och geopolitisk situation. Hamilton säger till exempel att USA och Storbritannien har bästa förutsättningar för att utveckla ”the rule of law” eftersom de är öar eller nästan öar. I det ryska sovjet ser vi det motsatta: ett land som under hela sin historia hotas av den mest förskräckliga förstörelse och till och med slaveri. Detta är de objektiva förhållandena. Det är befängt att tala om Stalins personlighet. Den som känner till lite historia vet att alla stora kriser i historien slutar med att det etableras en personlig makt. Den första brittiska revolutionen slutade med att Cromwell etablerade personlig makt.

Franska revolutionen ledde först till Robespierre och sedan Napoleon. Det finns många exempel. Slavupproret på Haiti slutade på samma sätt. Det finns även ett amerikanskt fall; ett unikt exempel: Franklin D Roosevelt valdes till president fyra gånger. Han avled i början av sitt fjärde mandat men till och med i USA ser vi etablerandet av en personlig makt. Trots att de politiska och geografiska förhållandena var mer gynnsamma än i Sovjetunionen. Detta är de objektiva förhållandena.

På andra har vi ideologins roll. Om man till exempel utgår ifrån föreställningen att staten ska vittra bort, som man gjorde i Sovjet, vad blir konsekvenserna? När man arbetade med en konstitution så var det inte bara anarkisterna utan också bolsjeviker, som var influerade av anarkismen, som sa att konstitution innebär en stat. Det hade de rätt i. Varför skriva en konstitution om staten ska försvinna? Varför bör vi engagera oss för demokrati när demokrati innebär en stat? Min tes, som jag inte bara utvecklat i min bok om Stalin, utan också i en bok om Gramsci, är att messianismen, den vision som säger att staten, religionen, nationen, marknaden och alla motsättningar kommer att försvinna, bidrog till att förlänga undantagstillståndet. Undantagstillståndet kan kontrolleras om man begränsar makten. Men att begränsa makten är motsatsen till messianismen om att staten ska försvinna. Resultatet av utopin blir motsatsen till utopin. Det blir svårt, rent av omöjligt att avsluta undantagstillståndet.

Stalin, med alla sina begränsningar, verkar i en tid av permanent undantagstillstånd. Men han försökte att av- messianisera kommunismen som idé. Kommunismen som idé är inte att staten, marknaden, pengar, som sådant, ska försvinna, det är messianism, som kommer till uttryck vid alla stora revolutioner. Sedan följer en lärlingstid när det gäller det nya samhället man har att bygga. Vi hittar försök hos Stalin, även om Gramsci gick längre.

Vad är förhållandet mellan liberal teori och brott mot mänskligheten?

Kommunister och marxisters kritik – jag talar inte om Marx – av liberalismen går i regel ut på att liberaler bara talar om frihet men ignorerar den sociala frågan. I den fria marknadens namn har liberalismen accepterat svält och förintelse. Tänk på vad som hände på Irland under första halvan av 1800 talet. Potatisen – som var huvudfödan för irländarna – drabbades av en sjukdom och det blev en stor svält. Den brittiska staten vägrade att hjälpa irländarna och förklarade detta att man inte vill våldföra sig på marknaden. Resultatet blev massvält. Det finns västerländska författare, som inte är kommunister, som kallar de ansvariga för denna politik för proto-Eichmanns. (Adolf Eichmann var en SS officer som organiserade folkmordet på judar och romer under andra världskriget. PG:s anmärkning)

Sakraliseringen av den fria marknaden kan leda till massdöd. Det är helt klart. Jag utvecklar den här kritiken i min bok, Liberalism A Counter-history, men jag framför också en annan, ny kritik, som kanske inte ens Marx framförde, i alla fall inte explicit. Jag säger att även om vi håller oss till den formella friheten, det vill säga, inte den sociala friheten, utan den individuella, så kan vi framföra en ännu tyngre kritik av liberalismen. Liberalismen har aldrig tänkt på friheten i sin universalitet. Aldrig.

Ta de två viktigaste länderna i den liberala traditionen, Storbritannien och USA. Alla vet att det liberala Englands första handling efter den ärorika revolution 1666, var att ta över Asiento, Spaniens monopol på handel av slavar. Efter den liberala revolutionen blir Storbritannien det land som är mest inblandad i slavhandeln. Det är ett faktum. Ta John Locke, den ärofulla revolutionens stora teoretiker: han ägde själv aktier i The Royal African society, det vill säga, det bolag som skötte slavhandeln.

Och i det andra landet som hör till den liberala traditionen, USA, gick slaveriet ännu djupare. Alla vet att slaveriet avskaffades först efter inbördeskriget.

Från slutet av sjuttonhundratalet, till början 1800 talet inträffade tre revolutioner som fick betydelse för den amerikanska kontinenten. Först kom den amerikanska revolutionen. Några år senare följde den franska som fick betydelse för Haiti. Och i början av 1800 talet inträffar revolutionen mot Spaniens koloniala välde. Av dessa tre revolutioner är det bara den amerikanska som inte avskaffar slaveriet. Även revolten mot Spanien leder till att slaveriet avskaffas i större delen av det spanskspråkiga Amerika. Så är inte fallet med den amerikanska revolutionen. Under kriget mellan USA och Mexiko, där USA skär bort Texas från Mexiko, återinförs slaveriet. När det gäller slaveriet gör USA en kontrarevolution.

Till och med efter slaveriets avskaffande har vi fenomenet med kulis. Indier och kineser som var halvslavar. Även när det gäller arbetarna på de brittiska öarna fanns ingen frihet. I min bok citerar jag en brittisk tidskrift, Saturday Review, som på 1860-talet skriver att arbetaren i Storbritannien är som de svarta i USA. Mellan arbetaren och hans herre finns det samma förhållande, och jag citerar den brittsista tidskriften, ”samma band av evigt beroende som det finns mellan den svarte och hans vite herre”. När det gäller underklassen i Storbritannien kan man inte tala om någon verklig negativ frihet. Liberalismen har aldrig ens bejakat den negativa friheten i sin universella mening.

DN
Bokus Bokus2 Bokus3 Bokus4 Adlibris Adlibris2

Inga kommentarer: